Det är lätt att tänka att unicitet inte finns att finna i reality-tv, eftersom reality-tv till sin uppbyggnad är just ett fortplantande av stereotyper och välbekanta mönster. Att använda uttrycket ”verkligheten överträffar dikten” i sammanhanget låter naivt. Ändå vill jag påstå just det.
När man är mitt uppe i livet vet man sällan vad denna period kommer ha för roll i den större livsberättelsen. Ida-Nathalie Hildén sätter fingret på detta genom ett imaginärt tillbakablickande på det som just varit som om det låg långt tillbaka i tiden.
Rättfärdigt kritiseras modet som ett ekologiskt, socialt och kulturellt problematiskt fenomen. Men det finns en potential hos modet som kultur- och kommunikationsform som ingen annan mänsklig företeelse besitter. Kärleken till mode har gett mig en unik inblick i mänskligt beteende
En rik och detaljerad värld ryms utanför kamerablicken. Världen Hou presenterar känns ännu mer påtaglig och verklig just på grund av begränsningarna som åläggs åskådaren. Den historiska återgivningen i filmen handlar inte om helhetsbilden, utan upplevelsen av nuet.
Ett problem bara – hattarna, käpparna och framför allt kvarlevorna samlas på hög. Vad kan då en driven näringsidkare göra i denna situation? Hans trevliga granne tvärs över gatan kommer med ett erbjudande om att ingå ett partnerskap som kommer att gå till historien som ett av de blodigaste.
Familjens patriarker säger att vi är sjuka och söta i våra klänningar. Mitt utseende filtreras genom flera lager av patriarkal estetik. När jag blir tonåring gör jag detta uttryck till mitt eget. Gör mig till en del av en hyperfemininitet som utger sig för att förakta det feminina, rosa, glittrande.
På sätet bredvid lever vi i andra verkligheter. I biosalongen möter vi påträngande verkligheter som hårdnackat förtigs och förnekas. Det som vuxenvärlden inte vill erkänna, och inte vill komma ihåg. Vad händer om offret fått lära sig att våld är kärlek?
