Vems vänliga jätte

Tätt intill dig, på sätet bredvid, lever vi i andra verkligheter. I biosalongen möter vi påträngande verkligheter som hårdnackat förtigs och förnekas. Det som vuxenvärlden inte vill erkänna, och inte vill komma ihåg.

Barn som håller på att lära sig sociala normer och språk förväntas reagera när någon lär dem fel normer eller sätter fel ord på saker, som om de redan visste det som de blir lärda. Det är våld först när offret kallar det våld, men vad händer om offret fått lära sig att det är kärlek? Vem ska kalla det för våld då?

*

1982 släpptes boken Stora vänliga jätten (The BFG). Roald Dahl hade året innan släppt boken Jojjes ljuvliga medicin (George’s Marvelous Medicine) där en pojke försöker hantera sin elaka mormor som inte gör annat än att misshandla honom. Året efter, 1983, släpper han Häxorna (The Witches) där en pojke får lära sig hur en ska rädda sig själv från varelser som bara är ute efter att skada barn. I SVJ är det en flicka som far illa. Roald Dahl skildrar barn som far illa. Vuxna som gör illa.

Samma berättelse blev en animerad film 1989. Den blev en CGI-explosion 2016.

Vi ser den nya filmen på bio. Vi ser men ser ändå inte, två men ändå samma, och ingen i det allmänna medvetandets ögon.

*

Ett klassrum, tidigt 1990-tal. Liten nordostskånsk by. En lärare läser högt ur en bok om en jätte. Men det är ingen farlig jätte. Han är en Stor Vänlig Jätte och Roald Dahl är en rå författare. Inte ett dugg ängslig för det läsande barnets skull. Barnen har alltid makt. De är starka, kloka och modiga. Det finns stora som vill dem illa. Vi njöt av att det grymma fick finnas. En erkänd verklighet.

SVJ handlade om att bli missförstådd, eller trodd, eller ens sedd. Det var en lovsång för de mobbade och utstötta. En hyllning till de som överlever övergivenheten.

*

I SVJ är det Sophie som är överlevaren. Hon hamnar mitt i en strid mellan den Stora Vänliga Jätten och de större människoätande jättarna. Hon måste hjälpa SVJ att bli av med de större jättarna som bara vill allt och alla illa. Hon smider en plan. Resten är bekant: Hon lyckas få den godhjärtade vuxenvärlden att hjälpa henne och SVJ att bli av med de hemska jättarna.

Men det är inte så historien vi ser på biografen börjar.

Den börjar mitt i natten, när ingen är vaken utom den föräldralösa Sophie som råkar få syn på jätten, som blåser in drömmar i sovande människor, som upptäcker att Sophie fått syn på honom. Jätten kidnappar Sophie, som först skriker i panik och gör motstånd, men sedan ger upp.

Det kryper i oss. I våra kroppar och vi vill inte vara på bio. Av biografkedjan presenteras filmen som

En spännande berättelse om en ung flicka från London och en mystisk Jätte som trots sitt skrämmande utseende visar sig vara en vänlig själ som introducerar henne för de underverk och faror som lurar i Jättarnas land (sf.se).

Det är tänkt att skapa en spänning. En kittlande förfäran. Publiken har inga problem med att en jätte tillfångatar Sophie eftersom de förutsätter att allt kommer gå bra. Ett fiktivt barn denna gången, men vi vet att ni förutsätter samma sak också när barnet finns på riktigt, och vi fanns på riktigt. Det finns inget i statistiken eller forskningen som tyder på att det går bra. Men ni vill inte tänka den tanken färdigt.

En kritiker kallar det för ”en påtagligt mild, försiktig film med tanke på temat och den ibland nästan buskisartade fantastiken” (SvD, 21 juli 2016).

Vi undrar om hen sett klädhögarna och blickarna, om kritikern lade märke till kommentarerna jättarna emellan, våldet, den överhängande döden.

*

Det finns skillnader mellan det vi läste som barn och det vi ser på biografen som vuxna. I boken byter Sophie inte några kläder. 1989 sydde SVJ en särk av en tygbit, 2016 finns det en koffert full med barnkläder. 1982 anklagade Blodsugaren SVJ för att ta barn för att ha som husdjur. Det sägs inte att han gjort det förr. 1989 antas SVJ ha en vänniskomarelse. Inget mer med det. 2016 har det hänt förr. Många gånger. De onda jättarna vet det för det var antagligen de som åt upp barnen. Barn som SVJ har kidnappat och placerat i den dödliga situationen.

SVJ är mycket mindre än övriga jättar, ”den ende hygglige och hopblandade jätten i hela Jättelandet! Jag är STORA VÄNLIGA JÄTTEN.” Vem har döpt honom till det? Jättarna kallar honom Minstingen. Någon har tyckt att han är stor. Någon har tyckt att han är vänlig. Han har blivit namngiven av ett barn han kidnappat, eller så har han namngett sig själv för att verka trygg.

”Den är ömsint, som när SVJ berättar för Sophie om en liten pojke som han inte riktigt lyckades skydda”, skriver en annan filmkritiker (hd, 22 juli 2016).

Det är jättens sorg som gör ont i kritikern och i filmpubliken, inte barnets död. Och det spelar ingen roll att SVJ orsakat barnets död.

*

Hur skulle det vara att bli kidnappad och sedan få reda på att tidigare kidnappningsoffer dödats? Varför reagerar inte Sophie? Det finns ingen plats för henne, hennes perspektiv är utplånat. Barnet finns inte som subjekt. Det brukar vara så. När barn dör brukar vi fokusera på anhöriga vuxnas smärta. Stackars den som förlorade sin egendom. Det värsta som kan hända en förälder säger vi, men aldrig det värsta som kan hända ett barn. Det är vuxna som står i centrum.

Sophie har slutat vara subjekt inför sig själv. Eftersom hon slutat göra motstånd och försöker vara sin förövare till lags så räknas inte övergreppen mot henne som övergrepp.

Detta är mekanismer vi som varit utsatta för vuxnas våld känner igen alltför väl. Ibland har det kallats ”Stockholmssyndromet”. Då var det vuxna människor som levde i våldets grepp i fem dagar, ändå blev identifikationen med förövaren total. Hur tror ni det blir om ett barn lever i våldets grepp i åratal? Vad tror ni händer om barnet föds in i våldet?

Kritiker kan diskutera våldtäkter, rasistisk våldskultur, et cetera i filmer och böcker. Men när det kommer till grooming, pedofili och incest så förmörkas de kritiska glasögonen. Då är filmen bara en film. Ingen frågar sig varför vi inbjuds till att sympatisera med en kidnappare som dödar eller åt minstone vanvårdar ihjäl barn. Eller varför SVJ:s våld mot Sophie relativiseras genom att ställas i kontrast till de andra jättarnas grova vansinnesvåld.

”Stephen Spielberg är en vänligare sagofarbror” skriver en tredje kritiker och sätter filmen i relation till Roald Dahls bok (Expressen, 21 juli 2016). Men Spielberg är inte vänligare, våldet i hans film är grymmare än det i boken. Han lurar publiken att uppleva det som mer acceptabelt genom att omgärda det med kärleksfulla blickar och ömsint beröring.

Dahl framställer våld som våld och läsaren upplever det som hemskt. Spielberg framställer våld som omsorg och publiken märker inte att den blir lurad. Denna gränsförskjutning är grooming, och det är möjligt att se Spielbergs SVJ som en manual. En groomingexpert väljer ett barn utan stöd från vuxenvärlden, sätter barnet i en situation där de har en hemlighet ihop. Isolerar barnet. Förklarar att barnet kommer dö om hemligheten avslöjas. Letar upp några vänner som är beredda att vara extra grymma mot barnet så att han i jämförelse blir det säkra alternativet. Använder prutthumor för att komma innanför byxorna. (– Kan saker bara komma ut ur prutthålet eller kan något komma in där? Sätt dig i mitt knä.)

Stör det er att hon plågas?

Varför ser ni henne inte?

Jag kan (inte) minnas hur jag skrek av smärta.

*

Vi möts av tystnad när vi skriver om de ruskiga bakgatorna i vår kultur. Ingen vill prata om det på annat sätt än genom sensationalistiska nyhetsreportage, mer fokuserade på att hitta förmildrande omständigheter än att faktiskt diskutera vad en viss typ av handlande innebär. Vad filmen egentligen handlar om.

Spielbergs film tog fasta på saker som triggar. Han blåste upp dem som tuggummibubblor och lät dem sprängas i ansiktet på oss.

Pruttarna sprängs.

*

”Roald Dahls egensinniga bokklassiker förtjänar bättre än den här myspysiga behandlingen” skriver en fjärde kritiker, som kanske är något på spåren (Gefle dagblad, 20 juli 2016). Men det är i första hand mottagandet som måste sluta vara myspysigt. Det verkar finnas en ovilja att erkänna sådant som gör ont. Låt det göra ont. Behandlingen av de verkliga barnen är hemsk, vidrig, olaglig och på riktigt. Behandlingen av de fiktiva barnen är hemsk, vidrig, laglig och verklig.

Det är lätt att säga att den inte borde få finnas. Det är lätt att säga åt människor att bojkotta filmen, regissören, produktionsbolaget och alla som tjänat minsta öre på filmen. Det är lätt att ta avstånd från det som är obehagligt. Men avståndstagandet leder till okunskap och tystnad.

Vi tror på konfrontation. Barnkultur är inte innehållslös förströelse, den är fylld av ideologi, den påverkar oss. Ett insatt och modigt samtal behövs. Vi behöver prata om SVJ. Filmen. Boken. Jätten. Förövarna som representeras som vänliga. Barnen som framställs som lyckliga för att en stor tar hand om dem. Biopubliken som låter sig groomas för att det är mer bekvämt än att vara uppmärksam på våldet.

Någon betalar för den bekvämligheten, och priset är högt.