Så vem är då denne Sweeney Todd? Jo, inget annat än en urban myt, men vilken myt sen. Den involverar ond bråd död, himlastormande kärlek och såklart Mrs. Lovetts rykande färska pajer, gjorda på intet ont anande barberarbesökare.
* * *
Mitt intresse för urbana myter av denna sort rotar sig i mitt eget skönlitterära skrivande. Om hur det går att göra karaktärer så pass levande att de blir en del av den verkliga världen och vår historia.
Särskilt fascinerande blir det när det fiktiva stiger in i verkligheten, när helt påhittade saker blir till någon form av allmän kännedom. Bara för att något finns nedskrivet behöver det ju inte vara sant. Ta till exempel lämlar, alla vet väl att när deras population blir för stor så leder detta till att lämmeltåg bildas, och de små djuren massvandrar ut över stup och störtar mot sin död. Eller var det någon från Disney som under inspelningen av en naturfilm slängde ner lämlar från ett berg, bara för att kunna påstå att detta var sant?
I Sweeney Todds fall är det inte just gestaltningen som fascinerar, utan snarare själva grundidén. Ett koncept så pass tilltalande att vi som läsare väljer att blunda för ifall det faktiskt stämmer. Vi värjer oss från faktagranskning och källkritiskt tänkande av den enkla anledningen att vi vill tro på det. För det är ju en så bra historia.
Eller som det heter inom journalistiken: Om en historia är för bra för att vara sann, kolla inte upp den. Tryck den direkt.
* * *
Historien om Sweeney Todd och Mrs. Lovett tar sin början år 1785 i London då en ung kvinna, Johanna Oakley, får det ödesdigra beskedet att hennes trolovade har omkommit. Skeppet, som hennes älskade Mark Ingestrie befunnit sig på för att införskaffa pengar till deras äktenskap, har förlist. Under olyckan hann han dock ge en löjtnant ett pärlhalsband som skulle ha nått Johanna tillsammans med sorgebudet. Men både pärlhalsbandet och dess budbärare är spårlöst försvunna.
Samtidigt på Fleet Street i London kommer barberaren Sweeney Todd över ett dyrbart smycke. Ett band av ovärderliga, stora och vitblänkande sötvattenspärlor. Denne egenföretagare har insett det ekonomiska värdet av att ge sina rikare kunder en så närgången rakning att de inte återvänder.
Ett problem bara – hattarna, käpparna och framför allt kvarlevorna samlas på hög. Vad kan då en driven näringsidkare göra i denna situation? Hans trevliga granne tvärs över gatan kommer med ett erbjudande så pass finansiellt gynnande att han inte kan göra annat än att ingå ett partnerskap som kommer att gå till historien som ett av de blodigaste. Todds nya affärspartner, den kärvänliga bagerskan Mrs. Lovett, skrider genast till verket och hennes karaktärsfyllda pajer gör stor succé.
Johanna beger sig iväg för att utreda vad som skett med budbäraren och följer spåren till Fleet Street. Där har en hemsk stank tagit fäste i katakomberna under St. Dunstans kyrka, så hemsk att biskopen av London skyndat därifrån och svurit på att aldrig återvända. Stanken utreds och den gruvliga sanningen uppenbaras.
I källaren till Sweeney Todds barberaretablissemang börjar en hemlig tunnelpassage som löper under St. Dunstans dopfunt och kyrkobänkar. Via katakomber fyllda av benrester och ruttnande likdelar leder den vidare till valven nedanför Mrs. Lovetts pajimperium, där en gigantisk bakugn gräddar vad som en gång beklätt benknotorna från St. Dunstans valv. De ben som innan dess befunnit sig avslappnat tillbakalutade i en barberarstol.
* * *
Historien publicerades för första gången som följetong under namnet The String of Pearls i tidskriften The People’s Periodical and Family Library mellan åren 1846–1847. Dessa ofta blodiga historier utgjorde basen i vad den tidens barn underhöll sig med när de kommit hem efter ännu en hård dag på jobbet. Denna välförtjänta avkoppling införskaffades med en del av lönen, oftast bara en pence – därav namnet ”penny dreadfuls”.
The String of Pearls visade sig snabbt bli en lika stor försäljningssuccé som berättelsens pajer. Och det dröjde inte många år innan historien återigen trycktes, nu i bunden form. Den plagierades på andra sidan Atlanten, manus skrevs och pjäser sattes upp, medan andra versioner dök upp som svampar efter regn.
Uppenbarligen har denna kannibalkulinariska berättelse något som fortsatt fascinera ända in i våra dagar, då den först omvandlats till musikal, för att sedan filmatiseras med jämna mellanrum, nu senast som Tim Burtons Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street.
* * *
Har denne legendariske demonbarberare och hans vapendragare då existerat i verkligheten? Finns det någon riktig förlaga? Vissa tror det.
Blodtörstiga och vinstinriktade barberare som slagit sig samman med bagarväninnor har förekommit tidigare i litterära verk. I den engelska tidskriften The Tell-Tale från 1825 finns en kortfattad berättelse med namnet ”A Terrific Story of the Rue-de-la-Harpe, Paris” där en barberare och hans bakande granne kläcker affärsidén att göra paj av personer. Även de har en hemlig källargång till sitt förfogande.
Det sägs att denna berättelse är baserad på en polisrapport från år 1800 som nedtecknats av den franske polisministern Joseph Fouché, och att det skulle ha varit ett verkligt fall där brottslingarna dömdes till döden. Problemet är att inte ett enda av dessa dokument finns bevarat, och att inga namn på de dömda nämnts – vilket gör att detta lutar åt den urbana mytens domäner.
Kan ett väldokumenterat kriminalfall från december 1784 kanske ha figurerat som förlaga? I tidningsnotisen från The Annual Register har en barberargesäll, som länge misstänkt att hans fru varit otrogen, fått in en full kund som nämner att han träffat en dam som utfört vissa tjänster för honom under natten. Han beskriver även denna dam och gesällen drar slutsatsen att det är hans fru som det talas om, vilket leder till att kunden får halsen uppskuren med en rakkniv innan förövaren tar sin tillflykt ut i natten.
I förordet till 1850 års utgåva av The String of Pearls, som då också fått de alternativa titlarna The Sailor’s Gift och The Barber of Fleet Street helt enligt den tidens mode, så intygar författaren (eller ännu troligare redaktören) att berättelsen är alldeles sann. I förordet berättas att det har existerat en Sweeney Todd på Fleet Street och att hans dåd går att finna i krönikorna över brottsligheten i landet. Byggnaden där mördarbarberaren huserade ska dessvärre ha brunnit upp, men delar av den hemliga passagen under St. Dunstans kyrka bör fortfarande finnas kvar. Fast denna har sannolikt blivit blockerad under kyrkans ombyggnationer.
* * *
Att döma av de resultat som kommer upp vid en sökning på ”Sweeney Todd” så påstår nästan varannan hemsida att Sweeney Todd en gång har existerat. Journalisten Peter Haining är en av dem som trott starkast. Innan sin död hann Haining ge ut hela två verk i vilka han påstod att det finns uttryckliga bevis för att Sweeney Todd funnits på riktigt.¹
Todd skulle ha slagit sig ihop med flickvännen Margery Lovett och begått brotten under slutet av 1700-talet. Haining hävdar vidare att det var stanken från människospillrorna under St. Dunstans kyrka som ledde till Todds och Lovetts gripande, och att Todds offentliga hängning finns antecknad i Londons brottsmålsdomstols protokollböcker. När det kommer till Mrs. Lovett så ska hon ha erkänt allt, men sedan tagit gift i häktet innan hon kunde sättas i vittnesbåset.
Andra litteraturforskare och historiker har dock tagit Hainings slutsatser med stor tveksamhet – då de undersökt de källor som Haining påstod sig ha, och slutligen med föga förvåning kommit fram till att källorna inte överensstämmer med den livshistoria som Haining målat upp i sina böcker. Till exempel har det inte avrättats någon man som dömts för att ha mördat sina barberarkunder under den period som Haining utpekar, och ingen av den tidens tidningar har rapporterat om några liknande fall.
Sweeney Todd är alltså med största sannolikhet en påhittad person, där de påstådda händelserna i Paris troligtvis har fungerat som inspirationskälla.
* * *
Men vem ligger då bakom denna fiktiva karaktär som satt igång så mångas fantasi? Till att börja med visste ingen riktigt.
När The String of Pearls publicerades som följetong för första gången angavs inget författarnamn. Ett skäl kan ha varit att författaren inte ville förknippas med penny dreadful-kulturen. I och med att tidskriften som gav ut följetongen huvudsakligen riktade sig till kvinnor, så skulle ett annat skäl kunna ha varit att man utan namn kunde ge sken av att The String of Pearls skrivits av en kvinna, även om så inte var fallet.
Huvudkandidaten till verkets uppkomst har länge varit Thomas Peckett Prest, som än idag av vissa benämns som författaren. Skälet till detta är att journalisten George Augustus Sala 1894 hävdade att Thomas Reskett [sic] Prest var verkets upphovsman. Och i brist på källgranskning hängde namnet kvar i drygt ett sekel, tills Dick Collins fick i uppdrag att skriva förordet till en nyutgåva av den blodiga berättelsen. Den författare som slutligen går att koppla till verket är James Malcolm Rymer, då två samtida skribenter utpekat honom som författaren och Rymers livshistoria överensstämmer med deras uppgifter.
Idag kan det kanske tyckas underligt att man tidvis tappar bort författare till verk som vridit historien så pass att karaktärer såsom Sweeney Todd numera av vissa anses vara synonym med ordet sanning. Men i 1800-talets England tappades författare ofta bort (speciellt om de var kvinnliga).
* * *
Vi vet alltså hur den urbana myten började med förordet till The String of Pearls som bedyrar att allt är sant, men hur kan det komma sig att denna uppfattning klamrat sig fast ända in i vår tid?
När jag var i London för något år sedan inbegrep det ett besök på London Dungeon – ett så kallat museum över de blodigare händelserna och personligheterna ur stadens historia, där man som besökare guidas av skådespelare genom storskaliga kulisser. Känslan kan bäst beskrivas som att stiga rakt in i en Tim Burton-film. Blanda i en stor nypa Monty Python-humor tillsammans med teatraliska kostymer och slutresultatet kan med rätta stavas London Dungeon.
Bredvid verkliga personer som Mary, Queen of Scots och Jack the Ripper fanns även ett helt rum tillägnat Sweeney Todd. Ingenstans stod det att denne barberare och hans medbrottsling egentligen aldrig existerat.
Inne på en av Londons större turistattraktioner, som lockar tusentals utländska besökare med att de skildrar huvudstadens blodigaste historiska händelser, står det alltså inte ett enda ord om Sweeney Todds och Mrs. Lovetts fiktiva ursprung.
I ljuset av detta är det då inte särskilt konstigt att hälften av sökträffarna på nätet påstår att Sweeney Todd funnits på riktigt. För i dagens samhälle har Rymers Sweeney Todd gått från att vara en man av bläck och pappersmassa till en man av kött och blod. Någon gång under historiens lopp närdes denne litterära golem till liv. För att parafrasera T.S. Eliots dikt Sweeney Erect fortsätter sannerligen Sweeneys skugga att sträcka sig från det förflutna in i nutiden. Det skrivna ordet har blivit till en vedertagen sanning.
* * *
Som skrivande person gav det mig en speciell känsla att senare under samma resa befinna mig framför St. Dunstans kyrka på Fleet Street, mitt i Londonnatten.
Att stå framför den upplysta kyrkbyggnaden från början av 1800-talet. Klocktornet med dess vittrande murbruk som sträcker sig över mig som en skugga av det förflutna. Omringat av det svarta järnstaketet som tänjer sig upp mot byggnadens burspråk.
Att gå vidare i gatlyktornas sken till den lilla sidogata där Mrs. Lovetts pajimperium kunde ha legat med doften av nybakad paj som letade sig ut från källargallren och upp i nattskyn likt slingrande smog.
De ekande stegen på den trafiktomma stenbeläggningen. Och de vindlande smala smågränderna där fullmånens strålar skiner ner mellan hustak och järngrindar.
Huset där rakknivens raspande mot skäggstrån och lödder kunde ha dränkts av tidningspojkarnas rop, droskornas gnisslande hjul och hästarnas hovtramp. Gnäggandet och frustandet som försvinner bort längs Fleet Street.
Fantombilden av hur det hade kunnat vara. Det kändes mäktigt på något vis, trots att Sweeney Todd aldrig funnits, och kanske just därför.
Att en viktoriansk författare lyckats lämna ett så stort avtryck, inte av sig själv (för det ser man var dag nuförtiden), utan av sitt verk i den mänskliga historien. Och det är just det som är det fina med fiktionen, och troligtvis något som alla författare strävar efter. Att faktiskt lyckas med bedriften att skapa en karaktär som är så pass levande att denna tar steget ut ur berättelsen och in i verkligheten.
Slutnoter
1. The Mystery and Horrible Murders of Sweeney Todd, The Demon Barber of Fleet Street (1979) och Sweeney Todd: The Real Story of the Demon Barber of Fleet Street (1993) ↩