En helt vanlig skoluppgift

När man är mitt uppe i livet vet man sällan vad just denna period kommer ha för roll i den större livsberättelsen, eller vad de val man gör kommer leda till i det långa loppet. I denna reflektion kring konstens och filosofins mening sätter Ida-Nathalie Hildén fingret på detta genom ett imaginärt tillbakablickande på det som just varit som om det låg långt tillbaka i tiden.

Anteckning Februari 2043 

Idag började jag att tänka på mitt examensprojekt som jag gjorde på Umeå Konsthögskola 2020, verket Galan. Just idag, första gången på jag vet inte hur många år. Jag har varit opponent på så många opponeringar vid det här laget att en examination i sig inte känns speciell, men idag kändes det som att jag var i ett isvak under hela examinationen. Jag åkte hem efteråt och letade fram gamla bilder på kläderna jag sydde till Galan. Hur kan man bli stolt över sig själv i efterhand för något man tidigare skämts över? Finns det någon poäng med det? 

Allt färre galor hålls nuförtiden jämfört med 2020. Folk är nu mer upptagna med att hantera naturkatastrofer och virusepidemier. Det projektet var startpunkten för det osannolika som hände och det som gjorde mig till den erkända konstnär jag är idag. Då hade jag aldrig kunnat tro att det skulle bli såhär, alla pratar om hur svårt det är att leva på sin konst, hur få det är som lyckas att nå till toppen. Jag vet inte om det är för att jag verkligen är speciell och har något slags syfte med mina förmåner, eller om jag ständigt straffas med moraliska dilemman för den paradox jag väljer att leva i. Den konst alla vill ställa ut med mig, det som säljer och lockar publik, det är min kritiska konst om hierarkier och elitism. Precis den kritiken har ironiskt nog gett mig en guldbiljett till elitkretsens rum. 

Eftersom det var min genuina röst och välvillighet som blev hörd och uppskattad så anade jag inga problem, men strax efteråt började ändå tvivel om dubbelmoral att bubbla inom mig. Jag träffade Mona och kände att om hon, en så otroligt intelligent och god människa kunde tillhöra den slutna elitistiska kretsen, då kan det inte vara dåligt att vara en del av det. Jag började älska mina nya vänner och insåg hur mycket fantastiskt vi fick gjort. Så trots tvivel stannade jag kvar.

Det är så märkligt, men när den här eleven under opponeringen idag visade sitt verk blev jag på ett obehagligt sätt nervös. Av den skavande anledningen att jag var exakt det hon kritiserade. Jag är just en av dem som är med och bidrar till dubbelmoralen i systemet, elitismen och upprätthållandet av normerna kring konst. Det var inte ett verk där kritiken egentligen hade sitt ursprung i personligt låg självkänsla eller på grund av avundsjuka. Den var genomtänkt, omfattande och skarp. Och jag tvingades möta tanken att innehållet och värdet i min konst inte kan gottgöra den jag är i systemet. Jag som examinator skulle kommentera hennes verk men började rannsaka mig själv, och för första gången på 15 år backade jag inte från att göra det. Plötsligt var min förvandling från det förflutna som elev inte längre gulligt eller rimligt. I det här sammanhanget var det bara pinsamt.

Jag vet att min respons inte blev för elevens bästa, det var ärliga och relevanta tankar, men de kom ur mina egna provocerade känslor. Jag uttryckte mig inte konstruktivt eller med en vilja att eleven skulle fortsätta att utvecklas, jag var så mycket värre än mina egna lärare när jag själv gick i skolan. Det värsta är att jag var nöjd efteråt, jag kände det som att jag hade vunnit. Jag hade besegrat elevens tankar, besegrat mina tankar om mig själv. Åtminstone i den bemärkelsen att de andra i kretsen fortfarande ser mig som smart, god och viktig – för de backade mig, och den stackars eleven vågade inte säga något till sitt försvar. Hennes röst kvävdes av skam och utanförskap. Det enda jag kan tänka på nu är mitt gamla verk Galan, och hur besviken hon måste vara över att jag inte levt upp till mitt eget verks ideal.

Det hade verkligen varit intressant om den där galan hade blivit av på riktigt och inte bara blivit en film. Om Greta Thunberg hade varit gäst och suttit bredvid Kanye West. Jag ville prata om det som skavde. Det som gör en ledsen och det som känns på ett sorgligt sett problematiskt, som också därför kan tända gnistan att vilja prata om det. Ta upp det och synliggöra det. Om du är vid liv har du en livsstil, allt levande har en livsstil, en ek, solros, en nagel, solen etc. Det gäller bara att få syn på livsstilen. Se de återupprepande mönstren som förekommer över tid. Om Galan hade blivit av hade jag kunnat slå in det sorgliga i guld med ett tjockt lager av kärlek och skratt runt omkring, så att en spricka i isen hade kunnat höras och blivit synlig. Den tjocka isen som täcker allt det vi inte förstår, informationen vi sållar bort från vårt medvetande. En gemensam stund av det som är viktigt. Det som är det allra enklaste och det storslagnaste på samma gång. Jag tittade också på filmen som blev slutresultatet och läste mina gamla anteckningar, där anade jag essensen. Ett misslyckande. Men jävlar vilket bra misslyckande.

Anteckning September 2017

Jag har börjat på en konsthögskola. Umeå Konsthögskola. Min lärare har gett mig läxor som ska fylla igen mina kunskapsluckor. Jag ska lära mig vad konceptuell konst är, varför en ateljé generellt sätt har vita väggar och grått golv, konsumera konst och läsa om konstnärer i allmänhet. Så att jag inte ska känna mig efter mina klasskompisar. Jag tror att min lärare oroar sig för att skolan ska ha tagit in någon som inte kommer att ta det här på allvar och göra det bästa av situationen. ”Vill du verkligen plugga konst?” frågade han mig idag igen. Jag är allvarlig, han känner inte mig så han kan inte veta det. Men jag bryr mig inte om faktakunskap bara för att det är faktakunskap. Jag bryr mig inte ifall dom andra tycker att jag är ointelligent och inte har djup och svår konstkunskap. Fuck that. Men han ser att jag inte är 100% ärlig, hur ska jag kunna veta att jag vill hålla på med konst på ett visst sätt när jag inte vet hur konstvärlden fungerar. Jag vill fortsätta göra konst, men inte verka och visa min konst inom konstvärlden oavsett hur systemet och arbetssituationen ser ut. Det här med att visa sin konst på ett ställe där vinälskande, kultursnobbar pratar om konsten endast för att desperat kunna få känna sig intellektuella, eller kanske älskar tanken på den sociala situationen mer än själva konsten, det är inte riktigt min grej.

Anteckning 2019 (Under utbyte i Haag, Nederländerna)

En av mina lärare sa idag att mina skulpturer är amorfiska. Jag visste inte vad det betydde, googlade: ”Having no defined shape, lacking form.” Jag berättade aldrig för mina lärare att jag inte är skulptör, att detta bara är ett test, en lek, att jag håller på och är jag. De bemöter mig med allvar fast jag själv är oseriös. Med videon och musiken är det en annan sak, där är jag allvarlig. Där är jag intresserad av att veta vad de har att säga för verkens utveckling.

Maria, Maria, Maria, så intelligent, skarp och omtänksam. Vilken mentor. Hon vet verkligen hur man får andra att utvecklas. Hon sa även: ”These are some of the most absurd things I´ve seen in my life!” Hon skulle bara veta hur bra det passar in på min personlighet. Vi drack kaffe. Sen kysste hon mig generat och blev röd i hela ansiktet. Jag förde min hand innanför hennes byxor och rörde fingrarna långsamt över hennes klitoris. En officiell stöt för att göra henne till min allierade.

Anteckning Januari 2020

Jag har jobbat med improvisation som konstnärlig metod, i olika stadier och former.

• Stadie 1: Tänkande handarbete. Jag har ingen aning om något tydligt koncept eller vad jag håller på med. Låter improviserade beslut flyta fram i form av materialval, färger och komposition. I det här stadiet improviserar jag fram galakläder och tygskulpturer som en tankeprocess i något som intresserar mig.
• Stadie 2: Tankar och idéer blir improviserade fram medan jag filmar. Kameran fångar delar och bitar av de tankar och reflektioner som fötts i projektet. Det finns en drivkraft, lust och tro på sin intuition för att framställa tanken/känslan med rörlig bild (i detta projekt även starkt kopplat till att dokumentera).
  
• Stadie 3: En helhetskomposition mellan allt material improviseras fram, testas och prövas. Sedan hoppar jag tillbaka mellan stadie 2 och 3 utifrån nya reflektioner om materialet och baserat på feedback innan en version av filmen får vara klar. 

Vad blir resultatet av att uppleva improviserat material på det här sättet i filmen? Den finslipade klippningen blandat med oslipat material. Jag såg Sarah Sze´s installation på nätet, The Uncountables, hon vill att hennes verk ska ge en liknande känsla av hur vi upplever en fotbollsmatch eller så som vi lyssnar på jazz, att beslut har improviserats fram, att något skett live.

You can spend a lot of time conceptualizing and thinking it over and then it´s usually in the actual making and the process, when there is something spontaneous that after all that planning you had no idea of what was gonna happen, and when that happens it´s when it´s interesting.

Galan är klippt i en bestämd ordning med en början och ett slut, planerade och bestämda beslut. Men filmmaterialet visar mycket improvisation, en live-känsla precis som Sze vill ha i sin installation. Hon sa att när vi upplever ett verk tänker vi också på hur det skapats, vi tar in det i läsningen av verket. Precis som vi tar in olika materialval och deras uttryck. Jag tror att klippningen i filmen ger betraktaren en känsla av att jag vill säga något bestämt, att jag med omsorg berättar något. Samtidigt ger själva materialet i filmen en känsla av att se något live, en dokumentation av en process som skett live. Att det jag säger ibland kan förtydligas och kanske misstolkas, för det är inte omarbetade meningar eller uttryck. Att jag söker och beslutar mig i stunden som vi ser det hända. Anledningen till att jag använt mig av Stadie 2 är att intuitionen sagt att det är rätt, en vilja att fånga specifika tankar eller händelser har fötts. En lång vilsenhet har lett fram till känslan att det är dags, jag vet vad jag vill ha för material och vad det ska berätta om på ett övergripande plan.

Anteckning Februari 2020

Jag kände mig nöjd. Det var version 6 av galafilmen. Jag kände att innehållet var paketerat snyggt och på sånt sätt att budskapet gick fram. Jag skickade den till folk för att få input om vad som kunde behöva förtydligas eller förändras, för att se om min intention stämde med vad andra såg i filmen. Min pappa ringer upp mig och frågar först: “Känner du dig nöjd? Är den så som du har tänkt att den ska vara nu?”

”Ja” svarar jag. “Jag gillar innehållet och tycker att det känns bra.”

Han blir tyst. Sen säger han “Ok”. Summan av kardemumman, jag blev sågad ner till hälarna, jag minns inte ens om jag hade några fötter kvar. Och ja, jag började tillslut att gråta. För även om man ska vara professionell och ta emot konstruktiv kritik för att kunna utvecklas, så var det inte mycket konstruktivt i det han sa, och ja jag är ett litet barn som vill att pappa ska tycka om mig. Bland annat sa han:

”Om inte du var min dotter så hade jag inte sett klart den. Filmen fångar en inte. Du skriver en på näsan.”

Några dagar senare hade jag ateljésamtal med min handledare och hade byggt upp positiv handlingskraft till att saker behöver förändras i verket, så att publiken ska vilja se filmen till slutet. Jag och publiken vill olika helt enkelt, men publiken är mina älskare och jag ska kompromissa. Det är som vilken vänskapsrelation som helst. Ge och ta. Katja sa saker på ett sätt så att jag äntligen förstod var skon klämde. Jag hade verkligen inte förstått det tidigare. Hör och häpna, jag kan vara provocerande. Tydligen kan filmen uppfattas som provocerande, och jag är en naiv utsändare som värderar och moraliserar utan att förstå att jag kan uppfattas som en översittare och oödmjuk. Jag förstår inte alltid de potentiella konsekvenserna av hur jag är värderande, och jag rör mig ibland på en etisk gräns. Folk vill få komma fram till saker själva, annars blir det som att man dumförklarar folk. Och det är lite för mycket värdeord, de kan provocera på ett sätt så att man känner sig påhoppad. Kanske till och med generas. Så, alla självreflektioner och färdigskrivna texter rök. Kvar blev inte mycket av vad jag ville prata om från början, kritiken av det mänskliga beteendet av att jämföra sig med andra endast för att lyfta sig själv och trycka ner andra. Tävlingsandans negativa sida. Egoismen och statusens förförande drog i galor. Gemenskapen som är vacker och ful på samma gång. Kvar blev jag, naken, i alla roller, i huvudfokus och tragikomisk. Och folk älskade det.

Nu kan andra dela tankarna och drömmarna med mig på ett jämlikt sätt och det var nödvändigt att skala av materialet till en ny berättelse. För sanningen är att galan inte blev av och berättelsen blev därav också något annat, berättelsen blev min dröm. Dock har jag kvar den reflekterande versionen av filmen, som Sara, Märta och Jerker gillade, och om 5 år ska jag se den igen.

Det är jag som har svårt att se den nya berättelsen därför att den är för nära mig. Frågan om att vara i ett projekt och samtidigt utanför har uppstått flera gånger under arbetet, och jag kan inte säga att jag blivit mycket klokare på hur det funkar, eller om det ens gör det. För det närmaste svaret jag kan komma är att det behövs tid, tid för att skapa distans mellan det vi kallar att vara inuti och utanför ett projekt.

Anteckning Mars 2020

Jag har insett att jag tycker att konstnärskap inte är ett yrke. Betyder det att Karl (min lärare i ettan) hade rätt att tvivla på om jag är seriös? Jag anser att filosofi inte är ett yrke heller. Ja Nathalie, förklara hur du tänker. Det finns dom som arbetar som filosofer i dagens samhälle. Vi har skapat ett sådant yrke. Hur ser det yrket ut? Du är anställd av akademin i forsknings- och utbildningssyfte. Vilka utbildar du? Andra kommande filosofer och forskare. Varför har samhället etablerat ett sådant yrke för dagens kultur? Därför att ur ett helhetsperspektiv på mänskligheten anser det vara att av de karaktärsdrag som definierar människan som art, att kunna filosofera och ställa frågor om sin egen existens. Så i ett modernt civiliserat samhälle behövs forskningen inom filosofi för att visa på vårt intellekt som art. Så du kan ha filosofi som yrke och betala räkningarna och köpa mat för att ha filosoferat. Detsamma gäller ungefär konstnärskap som yrke. Pengarna kommer in (för en del, som kallar sig konstnärer) för att konsten är något som speglar en tidsepok eller kultur och mänskligheten i sig. Sen kan det variera något enormt hur en konstnär får betalt, varifrån och för vilken typ av jobb.

Men nu ska jag berätta varför jag anser att det inte är ett yrke. Vad är ett yrke? Något som du gör återkommande i ditt liv och som ger dig betalt. En del av din livsstil och identitet. Kan du vara fysiker utan att även filosofera om fysik? Kan du vara lärare utan att filosofera om pedagogik? Kan du vara lastbilschaufför utan att filosofera om transport? Kanske kan du, mer eller mindre, men frågan är om du bör? Min värdering och åsikt är att alla, oavsett yrke, bör filosofera kring det de har nära i livet. Detsamma är min värdering kring konst. Alla, oavsett yrke/utan-yrke bör uttrycka sig och skapa från sina egna känslor och tankar på olika sätt. Det finns en anledning att det är en stor del av inlärningsmetoderna i skolan och att det gett goda resultat i terapeutiska sammanhang.

Det jag framför allt är ute efter är att uppmärksamma bristen i att inte ha filosofi och konst som självklara delar i allt, oavsett område. Uttalat självklara delar, så att det blir en vardag att i vårt språk prata om filosofi och konst som universella delar hos varje individ och inte endast hos en liten elitistisk del (Ett barn som frågar varför solen går ner filosoferar. Ett barn som ritar solen skapar konst.) Att uppmärksamma bristen i att endast en liten del erkänns socialt som de som tänker, reflekterar, definierar en epok, uttrycker sig, hörs och syns som filosofer och konstnärer. Var är lärarens konst som berättar något om att vara lärare 2020? Var är lastbilschaufförens konst som berättar något om att vara lastbilschaufför 2020? Är det verkligen rimligt att de som i dagens samhälle oftast får visa sin konst på stora plattformar alltid kommer som utomstående och har hängt med en lastbilschaufför i en månad för att sen göra konst om transport. ”Titta mina aristokratiska systrar och bröder! Så här transporterar dom på Åland!”

Jag menar inte att det är dåligt att specificera och fördjupa sig 100% inom ett visst filosofiskt eller konstnärligt arbete, eller att det i sig är dåligt att vara utomstående, det kan vara helt fantastiskt intressant. Jag pratar inte om att ta bort någonting, jag pratar om att lägga till. Om vi inte förstår vikten av integration, beblandningen av filosofi och konst i samhället kommer det att fortsätta vara något bara några få procent av befolkningen tar del av när det kommer till redan etablerade plattformar, resurser och tidigare skapat material. Det gynnar inte heller självförtroendet och identitetsskapandet hos individen att inte se sig som lika mycket filosof eller konstnär som andra. Det välmåendet och självförtroendet bidrar sen till en fin gemenskap i det stora kollektivet. För att våga skapa och tänka högt behöver vi utveckla tron på att vi har potential. Vi hjälper varandra att säga intressanta saker när vi behandlar varandra som att vi är genuint intresserade av en person. Alla filosoferar, det är oundvikligt. Alla skapar kultur, det är oundvikligt. Att titta på Netflix eller Youtube är att bidra till dagens kultur. Så låt det universella synliggöras och i samhällsstrukturen ses som lika viktiga begrepp att använda om gemene kvinna, man och icke-binär: alla är potentiella filosofer och konstnärer. Bara därifrån kan vi även utveckla debatten och diskussionen i samhället till något så konstruktivt som möjligt. Ge dina vänner och din fiende en mikrofon och lyssna på vad de säger, och du har sått ett frö till fred och förståelse istället för att bidra till trångsynthet och våld. Utan diskussion kan vi inte lära oss respektera att folk tycker olika.

Det är som kärlek, man kan inte ha “kärlek” som yrke. Man kan inte ha ett yrke där dina arbetsuppgifter går ut på att älska. För du behöver ett sammanhang, konkreta platser och relationer för att kunna nå ut med din kärlek. Och vem vill leva i ett samhälle där inte alla får ta del av kärleken? Desto fler vi är som filosoferar, konstnärerar och älskar, desto bättre. Olika sätt, men likvärdigt viktiga.

Därför har jag beslutat att i den rådande samhällsstrukturen inte ha konsten som yrke. Jag är fortfarande konstnär och kommer att fortsätta att skapa konst. Men jag har hittat mitt sätt att integrera och dela det med andra, därför ska jag jobba som fritidspedagog. Jag behöver få kunna vara i allt som händer, på insidan, jag kan inte bara ha ateljen som inspirationsplats. Jag behöver få umgås med och vara en självklar del av ett annat samarbete, en för mig konkret del av samhället (Och jag blir tokig av att bara umgås med etikett-stämplade konstnärer). Varje dag jag går till jobbet är min ambition att skapa konst. Så jo Karl, jag är nog seriös.

Anteckning April 2020 

Det är dags för mig att göra det som dessa tre år av ett kandidatprogram i konst har lett mig till och att inse vad jag vill. Jag ska sluta med konst. Det är dags att lämna tillbaka min legitimation som konstnär och gå vidare. Det var inget för mig. Jag sökte in med ett personligt brev där jag hävdade att det inte går att vara konstnär, att det bara är en jargong och etikett som inte behöver ha någonting med konsten att göra. Och inte har det blivit någon konstnär av mig under dessa tre år heller. Jag har snarare blivit mer övertygad om att konstnärskap som yrke bara är bullshit. Jag ska bli fritidspedagog. Det är ett riktigt yrke som i sig självt bidrar med något gott till samhället. Om inte konsten har ett högre syfte så är den skit. Meningslös. Jag skulle offra allt för ett högre syfte, för att ingenting är mitt, och jag är bara en liten skit utan en blommande gemenskap. Jag pratar inte om terroristattacker eller martyrskap, bara det allra enklaste, äta, sova, andas, med storslagenhet.

Den här reflekterande texten vi ska skriva till våra verk är ett farväl. En avslutning på min karriär som aldrig började. Det jag främst har gjort under dessa tre år är att jobba på mig själv. Alla beslut, projekt och verk har bottnat i en inre process av att vilja utvecklas, lära mig vara en bättre medmänniska och dela mina gåvor med andra. De konstverk jag vill skapa gör jag bäst genom att inte gå runt och kalla mig för konstnär. Jag har älskat alla mina klasskamrater som familjemedlemmar även om dom inte alltid kanske märkt det eller gjort detsamma. Dom behöver inte öppna dörren och släppa in mig nära för att jag ska kunna älska dom. Dom är alla så vackra och unika på sina sätt. Skapar fantastisk konst. Dom har varit en viktig del av min process att utvecklas, lära mig hantera situationer och att öva på att alltid våga vara ärlig, även om man kanske skulle bli opopulär. Att öva på att alltid prata med kärlek oavsett vad man säger. Jag älskar dom.

Livet går vidare och jag med erfarenheter som livet alltid innehåller. Att hantera orättvisa, som kanske slängs i ditt ansikte och inte uppmärksammas eller stoppas. För varje gång du säger något högt i klassen och din lärare säger ”Hm, ok” och sen kommer en kille som inte lyssnat eller faktiskt har lyssnat men ändå säger nästan exakt samma sak två min senare för att det du sa var viktigt och din lärare svarar honom: ”Tack för den kommentaren, jätteviktig tanke, tack”. Och du sitter där och undrar om du var den enda som såg vad som hände eller om du har blivit dum i huvet. För varje gång du dömer eller behandlar någon annan orättvist för att du själv är otillräcklig och mår dåligt. För varje gång du ska göra ett examensprojekt och har tusen olika ramar och förväntningar att leva upp till och inser att konsten inte alls är fri. Men du tackar och bockar för pappret där det står Kandidatexamen i fri konst och går vidare som den icke-konstnär du är. Jag tar med mig allt, into the blue. STARKARE Jag har samma känsla som när jag tog studenten, jag vill bara ut i liveeeet!! UUUUUT! FRIHEET!!! Jag vet inte vad frihet är! WHOHOOO #On a hardcore mood.

Anteckning Juni 2028 

Idag öppnar min utställning på Moderna museet i Stockholm. Mitt namn är på första sidan i deras årliga katalog och alla stora tidningar har skrivit om den. Jag har fått så många meddelanden där folk skriver grattis, vill ses och saknar mig. Folk som känner mig skryter till sina vänner om att de känner mig. Jag har högstatus i rummet. Jag känner friheten i att jag skulle kunna pitcha nästan vilken idé som helst och folk hade trott på mig. Gett mig utrymme och medel att leka. För jag har redan bevisat att jag är smart och talangfull, och de vill ha mitt namn, de älskar mitt namn.

Jag älskar mitt nya liv. Jag är fri att arbeta med intressanta och djupa saker 24 timmar om dygnet, behöver inte packa upp någon tung låda på ett lager eller servera kaffe till främlingar och diska koppar. Jag behöver inte kasta bort en enda minut av mitt liv på meningslösa och ytliga saker, jag har en stor ateljé och assistenter som hjälper mig att skapa konst och filosofi, det enda viktiga i livet. Vem var Nathalie på konsthögskolan egentligen? En jobbig typ som skulle vrida och vända på allt och aldrig bara kunde låta saker vara. Sa att hon aldrig ville få betalt för att göra konst för att hon skämdes så mycket för de priviligierade möjligheterna och varifrån de värderingarna kring konst kom ifrån. Hon såg fel i hela samhällsstrukturen kring konsten. Hon levde i en drömvärld där pengar var konstnärens värsta fiende.

JAG skäms över henne idag, jag skrattar åt henne med mina konst- och curatorvänner när vi dricker vin på vernissager. Skol-Nathalie visste nog hela tiden innerst inne att hennes liv skulle bli såhär i framtiden, att konsten inte skulle gå att integrera med ett annat ”vanligt” jobb. Hur skulle jag ha kunnat skapa alla mina stora projekt jag gjort, om jag hade jobbat 100% som fritidspedagog? Är det något jag lärt mig så är det att det inte går att skapa stor konst utan total hängivelse. Du måste ge dig in i konstvärlden med allt du har och isolera dig från värdslig propaganda och lämna de sociala rummen som inte förstår värdet av konst. De drar bara ner dig, hånar dig, får dig att tvivla på det du gör. Du kan inte arbeta så. Du behöver arbeta i en miljö där alla förstår att en oliv på en stol kan vara genialiskt i sitt koncept, att det har ett djup bara några få med stort intellekt kan förstå. Det är inte en sekt eller privat klubb, det är sanningen. Precis som Mona säger; pengarna vi får går till något bra.

Min opponering, Juni 2020 – Examensarbete.

Medverkande:

1. Extern opponent

2. Min handledare

3. Rektor

4. Skolelever

Precis innan min opponering skulle börja lyssnade jag på Rocky-låten om och om igen, dansade med stora kraftfulla rörelser till musiken. Allt för att bygga upp modet och styrkan att stå för vad jag gjort, på det sätt jag ville kunna möta samtalet. Inte låta opponeringen påverka min självkänsla, kunna acceptera olika åsikter med lugn; om någon inte skulle tycka om det jag gjort. Att kunna ha en respektfull diskussion med integritet, oavsett opponentens ton. Veta hur man skiljer på smak och kvalité, veta att konsten är så mycket mer än att alltid vilja bli positivt påverkad. Stå för att det jag skapat, det jag uttryckte i mitt verk och i texten, kan uppfattas som provocerande. Lära mig att förstå det om mig själv och veta hur jag ska bemöta detta faktum. Våga stå för mitt estetiska och konstnärliga uttryck i mitt verk, oavsett normer. Stå för att jag tycker att det finns mycket problem med konstens integration i samhället, och att det inte enbart är samhällets fel, utan även konstnärernas. Att jag inte håller med när konstnärer är arga för att de inte kan försörja sig på sin konst. Som tycker att det är helt förkastligt att samhället inte vill betala lön till dom för att de ska kunna sitta i sin ateljé och skapa konst hela dagen.

Så var det dags, timmen började och den externa opponenten var den som hade ordet först. Ja, alltså, ärligt talat vet jag inte var jag ska börja. Det har tagit mig en lång tid att skriva om det här. För att det var så otroligt mycket som hände, så mycket stort för mig, och jag har behövt smälta det. Hon, opponenten, en känd konstnär med stora meriter tyckte verkligen inte om min film. Den var rörig och dålig, mer än så förstod jag aldrig riktigt vad hon menade. Hon pratade om klippningen, men kom aldrig med konkreta exempel på vad som var dåligt med den. Hur som helst, det är inte det viktiga, det viktiga är hennes attityd till sitt uppdrag som opponent och hur hon förhöll sig till hela examinationen. Allt jag pratade om i min examinations text, allt om elitism och normer, hierarkier och brist på förståelsen av kvalité vs. personlig smak, allt det jag skrev i den här texten, allt det gjorde hon i sin analys!

Jag vet att jag inte gjorde det lätt för varken henne eller mig, jag strukturerade inte mitt arbete på det klassiska viset man gör en konstnärlig research på, där intresset för till exempel mikroorganismer blir till estetiska och visuella upplevelser och sedan en fakta/poesi-text om verket vid sidan av. Jag gjorde inte heller ett verk baserat på mina personliga erfarenheter i form av ett porträtt/terapi-verk. Men hon älskade min text, flera gånger kallade hon mig modig, och det sjukaste av allt är att hon sa att hon kände igen sig och blev väldigt berörd. I andra sekunden satt hon alltså och erkände att hon var en del av det jag skrev om. Hon var den högt uppsatta konstnären som tyckte sig själv veta vad riktig och inte riktig konst var. Vad svarar man på det? Vad svarar man på någons ärliga och modiga erkännande som visar på en stor självinsikt under en opponeringssituation med publik?

Speciellt när ens handledare, under examinationen, vänder kappan efter vinden och håller med den externa opponenten i allt hon tycker fast handledaren under ens senaste ateljésamtal sa något helt annat till en. Från att ha sagt: ”Du har testat otroligt många olika versioner av klippningen nu, och jag känner verkligen att du har hittat rätt. Nu behöver du inte ändra något mer. Du ska vara nöjd.” Till att plötsligt säga: ”Jag kanske inte har lyckats få fram det här på ett bra sätt till dig, men jag håller med X i att du inte hittat hem med filmen. Det blev inte så bra slutresultat av allt material.” Jag höll god min, valde att inte avslöja henne. Det var inte värt det. Jag hade inte vunnit något på det, inte för mitt eget bildande samtal med opponenten, och hur orättvist jag än tyckte att det var, valde jag att stå för mina egna beslut och vara egen ansvarig för mitt verk.

Jag har modiga vänner som inte tror att jag ljuger och som lyssnade på mig efteråt. Som vågade säga till mig: ”Jag såg vad som hände och det är galet.” Men i slutändan handlar det inte om att ha rätt eller fel, det handlar inte om att andra ska veta vad som hände, det handlar om vad du gör med det efteråt. Om du bara rycker på axlarna och säger: ”Det gör ingenting, vi går vidare”, så är du rädd för att påpeka fel som händer. Då är du för obekväm med negativa känslor att du bara vill fly från dom och undvika till varje pris att andra ser dig som någon som startade ett problem. Du vill alltid vara den snälla personen som alla älskar och blir på köpet någon som blundar för orättvisor. Om du blir fly förbannad, martyr, hämnas eller skapar med intention drama gör du bara allting tusen gånger värre och startar konflikter som blir skadande. Så det jag vill göra är att berätta berättelsen av samma anledning som jag ville skapa Galan.

Ge det sorgliga inslaget i guld med ett tjockt lager av kärlek och skratt runt omkring, så att en spricka i isen hörs och blir synligt. Den tjocka isen som täcker allt det vi inte förstår eller information vi sållar bort från vårt medvetande. En gemensam stund av vad som är viktigt. Med motiv att skapa ringar på vattnet av kraft att ändra gamla destruktiva normer.