Att klä en galax

Min första tonårsförälskelse var i designern Trisha Biggar som klädde en galax i sina kostymer i Star Wars: Episod I–III från åren kring millennieskiftet. Hennes kreationer var vilda, tidsöverskridande och färgglada, perfekt samstämda med karaktärernas känslotillstånd. De svarade sömlöst mot min fantasi om vad det innebar att vara en designer omgiven av puffiga sidentyger, gnistrande pärlor och bombastiska huvudbonader. Men intresset för modets hantverk föregick emellertid detta; det var ett arv från min mormor – sexbarnsmamman som sydde likadana klänningar åt alla sina döttrar. Pfiffikus, toiler, att tråckla och 0,7 centimeter sömsmån var länge min vardag. Världen av färger och textilier växte ständigt från tio års ålder, då jag sydde min första matchande röd-vit prickiga outfit, till min första anställning på en nationell klädkedja. Under den tiden hann jag drömma om att flyga och sy vingar i bubbelplast, att skrämma slag på min mönsterkonstruktionslärare med mina alltför komplicerade kreationer, sticka mig på nålar i benen och fingrarna samt att svettas under mangaperuken på catwalken till en av John Williams musikkompositioner. Men samtidigt som fantasin alstrade futuristiska fållar började skam växa i mig. För mode var på samma gång något fult och smutsigt. Ett intresse som förgiftar planeten och förhäxar människors sinnen. En produkt av konsumtionssamhället, ett begär för världsfrånvända wannabe it-girls – en dagslända utan artistisk kanon. Jag fann mig hemsökt av hobbyfilosofiska påbud om att mode kan avfärdas som ytligt därför att det reducerar en människa till det hon har på sig.

En annan invändning rör modeindustrins påverkan på miljön. Modebolagen som varje år bränner flera ton plagg, dränerar utvecklingsländernas vattenförsörjning och påtvingar sömmerskor slavliknande arbetsförhållanden. Samtliga av mina vänner som jobbar på andra sidan produktionsledet lider därför naturligt av klimatångest. Men var det bara industrins baksida som fick mig att överge mina drömmar om att genom kläder skapa nya universum?Kanske grundade sig skammen egentligen i modets låga status. I den klassiska kampen mellan fin- och fulkultur.

Modevetenskap blev ett universitetetsämne först 2006 och var den första i sitt slag att betrakta mode som ett kulturellt och socialt fenomen. Ludvig den fjortonde (historiens modefader) lär ha sagt att ”Kläderna är historiens spegel”. En intensivkurs i dräkthistoria skulle också enkelt kunna visa på paralleller mellan stuartkragarnas och Louis Vuitton-väskornas statushöjare. Likväl bekräftar större delen av samhället ständigt bilden av mode som ett ytligt nöje till stora delar ämnat kvinnor utan ”riktiga” intressen – en slit- och slängvara. Utanför modeindustrins plattformar är ämnet knappt ett tillräckligt intressant samtidsfenomen för att analyseras och kritiseras. Modet platsar inte ens vid sidan om recensionen av senaste Star Wars-spinoffen på nöjessidorna.

Generellt tenderar mode att degraderas till två kategorier: hantverksavdelningen (Allers stickmönster på Bamsetröjor till barnbarnen) och till personligheter av astronomiska mått så som Kim Kardashian. I mina kretsar var det dock först när ett ex påpekade för mig att det är mycket coolare om en tjej vet namnet på samtliga Jedi masters än skillnaden mellan Alexander och Vera Wang, som det slog mig att mode antagligen också förknippas med något fult för att det är ”brudigt”. Något en annan kille bekräftade några år senare då han erkände att det var mer intressant om en tilltänkt partner spelade GTA än samlade på vintageskor (eller så bekräftade det bara att jag behövde dejta andra killar). Först nu inser jag dock att skammen över mitt intresse följt mig sedan barnsben. Tidigt förstod jag att det var mer attraktivt att vara upptagen av comics, soft air guns, kampsport och Star Wars, än att försöka återskapa Björks ikoniska svanklänning.

Av samma anledning försökte jag marknadsföra min första egna kollektion med en webcomic. Vad jag inte förstod då var att jag var relativt ensam om att vara intresserad av att korsa superhjältar och gradienttonad chiffong. Men trots att vi lever i en epok då delar av populärkulturens status klättrar allt högre är modevärlden fortfarande isolerad från övriga finkulturetablissemanget och reduceras oftast till en skvallerfråga på röda mattan ”Vem bär du?”. Och medan min brors Star Wars-samling fortsätter öka i värde skeppas mormorsmors spetsar vidare från Amerika till vinden till Myrornas second handbutik på Södergatan.

Finns det ett samband mellan att klädskapande historiskt sett varit ett traditionellt kvinnogöra (modeindustrin har i Sverige ca 54 000 anställda varav 73% är kvinnor) och att kulturformen fram till denna dag betraktas som ett uttryck för ytlig konsumtionskultur? Åren spenderade framför overlocken till trots kan jag fortfarande namnet på fler Marvelkaraktärer än designers. Länge trodde jag att skammen till stor del kunde kokas ner till en genusfråga, tills jag trillade över den här raden i Jordan B. Petersons 12 rules for life:

Naked means unprotected and unarmed in the jungle of nature and man. This is why Adam and Eve became ashamed, immediately after their eyes were opened.

Kanske måste jag se bortom plaggen för att förstå vad skammen bottnar i. Handlar det egentligen om att vara naken? Att kläder inte bara är en form för konstnärligt uttryck utan också en överlevnadsfråga? Åtminstone för oss som inte bor i perfekt tempererade länder (det räcker med att vara förpassad till ett äldre hus för att uppskatta ullens magi). Till skillnad från andra djur har vi ingen rygg som skyddar våra ömtåliga reproduktiva organ. Huden är känslig och i ständig direktkontakt med miljön vi befinner oss i. Kläderna vi bär blir således en ständig påminnelse om kroppens fundamentala skörhet. Vår biologi. Och mode blir den rustning vi trät på oss i hopp om beskydd – något som passar dåligt ihop med att leva i en värld på randen till kollaps och i ett samhälle som eftersträvar ett fritt svävande intellekt separerat från köttet.

Blade Runner 2049 blev kritiserad för sin slentrianmässiga design, men enligt Renée April var kostymerna ett anti-mode-statement som kommenterade frågan om överlevnad. Att erkänna ett behov innebär också att medge en utsatthet. En form av självinvalidisering som sedan industrialiseringens tidevarv försiggår på alla områden där vi gör oss maktlösa och försvarslösa genom att frivilligt lägga över ansvaret för våra grundläggande behov på institutioner som vi inte kontrollerar. Symboliskt väl sammantaget i årets magtröjor-trend med storföretagens loggor på. Vi är utlämnade åt masstillverkningen för att få tillgång till rätt varor; den sköra tråd som vår praktiska överlevnad hänge på. Idag kan gissningsvis få tillverka sina egna textiler och sy egna kläder än jämfört med hur många som överlever på egenodlad mat. Mode blir då ytterligare en påminnelse om vår utsatthet i ett samhälle som blivit så komplicerat att vi snart inte klarar av att göra någonting själva. En växande dualism då syftet med ett individualistiskt samhälle samtidigt är att alla (åtminstone till synes) ska klara sig själv. Därav blir det också på gränsen till pinsamt att tvingas erkänna att det finns vissa saker vi inte klarar oss utan, men också att vi inte är fria i den bemärkelse vi tror.

Trots sekulariseringen kan arvet från kristendomen skådas i vårt samhälles etiska och moraliska ideal, där synen på den nakna kroppen tar avstamp i arvsynden. Vi shamar våra barn till att klä på sig vid en viss ålder, när det egentligen är närmast irrationellt att bära kläder om vi inte måste. Men eftersom nakenhet kodas som skamligt blir också kläder ett maktinstrument. Ett perfekt medel att utnyttja för hierarkisk och social positionering och därigenom också ett artistiskt uttryck som ingen slipper undan. Ett maktinstrument som vi i ett industrialiserat samhälle dessutom inte direkt kan rå över själva då vi måste förlita oss på att klädkedjorna förser oss med en trendig outfit att täcka oss med. Dölja skammen. Plagget bär således redan vid inköpet på en tung historia. På fläckar som inte går bort.

Mode är ett av de konstnärliga uttryck vi bär närmst inpå huden, likväl är det fortfarande ett relativt outforskat område. Trots att kläder gjort beständiga avtryck i mänskliga kulturer genom alla tider. Professor Winnifred Menninghaus menar i sin artikel ”Caprices of Fashion in Culture and Biology” att naken hud rentav spelat en viktig roll för det Darwinistiska urvalet. Och med det får också modefotografen Bill Cunninghams citat en större innebörd.

Fashion is the armor to survive every day life.

Cunningham syftar emellertid inte bara på kläder som används för att överleva under vädermässigt mindre optimala förhållanden utan också på modets potens som socialt vapen och då inte minst vad gäller dess förmåga att ta kål på tristess. Hade kläder bara handlat om praktisk överlevnad kunde samtliga plagg vara transparenta. Skammen och samhällelig positioneringen är således drivande faktorer bakom modets framväxt och utveckling.

Likväl vet jag flera bekanta som skulle hävda att de inte bryr sig om mode. Mode för dem är enkom synonymt med att intressera sig för kommande säsongs kjollängder och 50 nyanser av rosa. Det skulle betyda att den handling de utför varje morgon, då de väljer plagg att ta på sig för dagen, är slumpmässig och betydelselös. Som om mode inte vore en kommunikationsform. Ett språk att använda för att belysa sin grupptillhörighet, men också sin individualitet. Ett sätta att inordna sig i samhället, ett kulturellt medel för att röra sig mellan olika klasser, ett sätt att kamouflera sig vid behov, att påverka humöret, att uttrycka andra konstarter via – som musikstil, en sätt att manifestera sin politiska hemvist och religionstillhörighet. Som om valet av klädesplagg inte tog avstamp i en komplex bakgrundshistoria av uppväxtförhållanden, ekonomiska förutsättningar och idéer om ens egen självbild.

Jag föreställer mig ändå att många av oss minns klasskompisarna iförda byxor som satt uppe i armhålan (partiledarjeansen), hen med strumpor i sandalerna (långt innan hipsters vurmade för Birkenstocks), och nörd-T-shirtsen med hals hög nog att strypa dess bärare till döds. Jag minns i alla fall de svart-vit-randiga overkneesen som gjorde att jag högstadiet ut kallades för zebran, missförståndet som ledde till att jag bar en havsblå långklänning på en helt vanlig efterjobbet-öl och den svarta jeanskjolen på arbetsintervjun som visade sig ha en handfull bananfläckar från min dotters mellanmål.

Genom mode kommunicerar vi massor om oss själva – det är kanske ett av våra enklaste symbolspråk. Är inte att nedvärdera mode till att vara enkom en ytlig företeelse att förenkla ett fenomen med en nästan 50 000-årig historia (det är så gammal den äldsta synålen sägs vara)? Det räcker att blicka ett par generationer bakåt för att se till dess banbrytande potential, till byxor för kvinnor, gravidkläder, den första viktorianska tonårstjejen som visade sina anklar på en debutantbal, Lady Gagas köttklänning eller vår egen Sara Danius rosa nobel-cape. Men ”fashion statements” förblir likväl något starkast förknippat med Teen Vogue Magazine.

Ett av de främsta skälen till att det inte skrivs lika mycket om mode som om andra kulturformer, menar Dion Matisson (i The Fashion Studies Journal) beror på att man inte kan referera till större namn i historien. Man bortser då från exempelvis Christian Dior, Yves Saint Laurent, Coco Chanel och syftar till att de inte finns några som sysslat med de ”riktiga” konstarterna eller folk från de filosofiska och antropologiska fakulteterna som yttrat sig om mode. Därför kan forskare och skribenter inte heller använda sig av det journalistiska greppet att citera någon med socialt etablerad hög status för att höja ett lågstatus fenomen. Det finns ingen med en redan historisk tyngd som kan tvätta bort ytlig-stämpeln. Därför kan mode enkelt fortsätta ses som en källa till lust. Som Marquezes tes lyder:

Fashion does not have to have a point, and the fact that it is shallow and delights in surfaces, is perfect for its contribution to modern subjectivity.

En konsekvens av att mode som konstnärligt uttryck inte behandlas med samma respekt i kulturdebatten som andra rådande konstformer är att det kan avfärdas som en lustfylld lek. Vuxna människors intresse för mode kan ses som en förlängning av barnets utforskande av utklädningslådan på vinden. Trots att vi vet att vad vi bär påverkar oss och andras perception av vår persona, är det fortfarande oklart i vilken utsträckning.

Oavsett om min skam och modets låga status grundar sig på rädslan inför den egna kroppen, på att det är/varit ett kvinnogöra, på klimatångest eller för att det tycks för lekfullt för att att tas på allvar, kommer åtminstone jag kunna sy mig en spetspansar av mormorsmors gamla spetsar när apokalypsen anländer.

Rättfärdigt kritiseras modet som ett ekologiskt, socialt och kulturellt problematiskt fenomen. Men det finns en potential hos modet som kultur- och kommunikationsform som ingen annan mänsklig företeelse besitter. Kärleken till mode har gett mig en unik inblick i mänskligt beteende

Och jag önskar att nästa fyraåring som drömmer om att klä en galax i sina kreationer inser modets slagkraftiga potential. Som att den där batikfärgade scrunchien kanske bara är ytterligare ett sätt att visa på att vi talar samma språk.