Jag har hamnat här av en slump. Det var egentligen inte meningen. På vägen ut efter föreläsningen fångades jag in i denna minut av tystnad, omslöts jag av skaran som samlats framför universitetsbyggnadens huvudentré.
Och mitt i denna tystnad, denna orörlighet, kommer någonting över mig. Någonting inre, djupt och mörkt. Tomt och lika dysvart som ett av hålen däruppe, i det avlägsna mörka långt borta från oss, från mig. Avgrundshål som slukar himlakroppar, stjärnor och ljuspunkter.
Vilka hål är farligast, de svarta som lär finnas därute, eller de vi bär inom oss? Jag funderar över det ibland. Gör inte alla det? Någon av de orörliga varelserna omkring mig måste någon gång ha slagits av samma tanke. Tanken på alltings meningslöshet, alltings förgänglighet. På hål fyllda av någonting svårdefinierat och tjockt. Hål som sakta förtär kroppen inifrån.
Mitt eget hål, fyllt av en trögflytande tjärig tomhet som rinner genom mig och ångar ur mina porer. Ett hålrum som förföljt mig länge. Som bara blivit större, djupare. Dyigt och smutsigt, svart och tjockt. Ändå förblir det tomt.
Det började, tror jag, en egendomlig förmiddag i min barndom. Hur gammal var jag då? Tio år eller ännu yngre.
Det var en hund, vår hund. En vitpälsad Basset, vit med bruna fläckar. Den låga, bastanta kroppen med de långa öronen som hon ibland klumpigt trampade på.
Hon var gammal då. Hennes ögon trötta, tomt slocknade. Jag kommer ihåg hennes mjukhet. Minns hur det kändes att dra min hand längs hennes päls. Den korta och sträva, men lena. Över ryggen, buken, bakom öronen.
Vi kallade henne Zilla. Hon var en förlorad livskamrat redan från början. Men det förstod jag först när jag iklädd cowboyutstyrsel satt intill henne på mattan den där förmiddagen. Min jämnåriga kusin satt bredvid, obekväm, skruvade på sig medan mina föräldrar förklarade för mig så milt de kunde. Till veterinären, sa de, samtidigt som jag krampaktigt höll kvar mina armar runt hennes mjuka kropp.
Jag känner hur jag börjar bli varm, hur jag svettas mellan de orörliga kropparna. Oron kryper stilla över mig. En kliande rastlöshet, otålighet. Jag känner igen den så väl.
Länge har oron från min barndom ekat i mig. Rädslan, den som bara vill att allting förblir som det alltid varit, den som möter förändringar med skräck.
Jag förstod den gången. Uppriven och skrämd förstod jag vad som var på väg att ske. Jag grät och grät medan min kropp gick sönder, gick i småbitar och spred ut sig över golvet där vi satt tätt intill varandra, Zilla och jag. Min rädsla blandades upp med doften av hundpäls. Päls och samtidigt någonting annat, någonting åldrat och främmande. Lika delar tomt och smutsigt, dyfyllt.
Min kropp känns tung där jag står, omedgörlig. Mina händer blöta. Jag känner det svarta tjocka som flyter runt inom mig. Hur det skvalpar därinne och hur jag inte kan hantera det, blir varmare och varmare. Det bubblar inom mig, paniken som sprider sig ut i varje nerv, flyktbegäret.
Bubblandet stegrar sig allt mer tills jag känner det, skrattet. Detta egendomliga.
Skrattet som stiger genom strupen, uppåt mot munnen. Stiger och stiger och jag försöker trycka tillbaka det igen medan min kropp skriker av rastlöshet och oro.
Jag försöker koncentrera mig. Kan inte gå härifrån medan kropparna omkring mig står samlade, tysta. Jag kämpar emot, försöker fokusera. Försöker tänka på någonting annat men jag kan bara tänka på att jag inte får skratta. Att jag inte får skratta men jag kan inte hålla tillbaka det. Skrattar till. Det bubblar ur mig, kokar över. Jag försöker dölja det. Försöker dölja det i en hostning och hoppas att ingen har märkt något.
Vi begravde Zilla på djurkyrkogården utanför staden. Det var någon gång inte långt efter begravningen, inte långt efter den där förmiddagen i cowboyutstyrsel, som jag började fundera över allt det här. Även om det var med ett barns oförståelse och fantasifulla naivitet så minns jag tydligt hur jag redan då bekymrade mig över tillvarons vånda.
Jag kommer särskilt ihåg ett tillfälle. Det var tidigt på sommaren. Jag låg på soffan i mitt föräldrahem. Den slitna och sandbeigea, nästan vita. Nu kasserad och utbytt sedan länge. Där låg jag på det nötta tyget, kramade det hårt med mina små händer. Höll i mig som jag hade hållit i Zillas valkiga, strävmjuka päls.
Omkring mig fanns bara tystnad. Tystnad och så min gråt, mina hulkningar. Jag låg där i tårar, förtvivlad över insikten att jag själv en dag skulle vara tvungen att lämna allt, försvinna härifrån.
Sedan dess har den aldrig släppt sitt grepp om mig, denna olust inför livets råhet, tröstlöshet. Inför olägenheten i att vara född, i att vara satt till världen utan att själv ha valt eller önskat det.
Jag blev tonåring och började gymnasiet. Jag blev som besatt av denna olägenhet. Detta hålrum, detta svartglittriga smutsfyllda att förtäras av. Fyllt men samtidigt ständigt lika tomt.
Det skvalpade och flöt, som sänkt i en grötig, svart ocean fick det mig stundtals att glömma allt annat. Min gymnasietid kunde kännas just så. Som att drunkna i tunga hav. Det fanns en djuphavsgrav mellan mig och verkligheten. Jag kunde vakna upp en morgon vilken som helst, bara för att ständigt återfinna mig själv längst ned på hålrummets botten.
Ju mer det bredde ut sig, ju mer mitt inre hål gröptes ur och det tjocka svarta kletade sig mot mitt innandöme, desto sämre mådde jag. Jag började dricka för att dämpa mitt urgröpande. För att hindra det, undvika och hålla det på avstånd. Jag mådde hellre illa än dåligt, men hur jag än stretade emot gjorde sig hålet ständigt påmint. Det växte och växte. Därnere på det dyiga bottenslammet förblev allting meningslöst.
Som om tiden helt hade stannat fann jag mig själv inkastad i ett liv vars enda syfte tycktes vara flykten undan det, att rymma därifrån. Jag började skada mig själv. Skada och skära mig själv för att kunna känna någonting annat än detta tomt skvalpande innandöme. Som i en åderlåtning försökte jag tappa ut vätskan ur min kropp. Tappa ut den gallsvarta dyn. Det gick aldrig. Det enda som rann ut var blod i röda rännilar medan den svarta dyn förblev osynlig för mina ögon. Ändå visste jag att den fanns där inne, den svarta vätskan. Att den fortfarande flöt i mina ådror.
Jag led mig igenom varje ny dag i detta mörka hav. Detta svartvatten, likt inverterade spegelbilder av de sena och stjärnklara natthimlarna. Himlar som ständigt bjöd in till det ihåliga, det skvalpande urgröpta. Aldrig utan en motvillig fascination, en hänförelse inför min egen plats i det ändlösa, omätbara.
Någon hostar till och jag är genast tillbaka. Jag undrar om någon har hört mig, upptäckt mig.
Jag sneglar på kropparna bredvid mig. Alla är fortfarande lika samlade, tittar ned i golvet.
Fuktig och varm står jag kvar, livrädd för att dybubblorna ska koka upp på nytt. Jag försöker trycka tillbaka dem, försöker hålla dem lugna. Står så stilla jag kan i hopp om att de ska hålla sig lugna och jag tänker att jag inte får skratta igen, att jag får bara inte.
Jag försöker tänka på någonting annat och bilderna av stjärnhimlarna, de klara och väldiga, kommer över mig igen. Alla solsystemen och så vår egen sol. Jag kan inte tränga bort tankarna på deras oundvikliga utslocknande. På vad som skulle innebära slutet för oss alla, för allt liv på vår planet. Kroppar som hastigt skulle frysa ned, upphöra att vara kroppar. Som om våra liv inte borde betraktas som betydelsefullare än små och korta flugexistenser.
Kanske kollapsar vår stjärna solen och bildar ett nytt gigantiskt avgrundshål. Ett hål efter en rutten stjärna. En dybrunn däruppe, en ljuspunkt som drunknar i sig själv, som bryter samman och trycker ihop sig till en kompakt massa. Så kompakt att inte ens ljuset kan fly dess gravitation utan fastnar istället på det klibbiga bottenskrapet.
Jag minns hur jag ofta tänkte på dessa ruttnande hål under min gymnasietid. Jag frågar mig fortfarande vilka av dem som är farligast, mest giftiga. De därute eller de inom oss?
En dag, vacker eller inte, kommer ändå allting att upphöra. Kollapsa och ruttna inifrån. Brinna ut, kallna, och sväljas av mörkret.
Kropparna omkring mig börjar titta på varandra, börjar otåligt röra på sig. Stilla vaggar de fram och tillbaka. Den tysta minuten måste väl snart vara över? När som helst nu måste väl någon bryta tystnaden och tacka?
Jag undrar vad alla andra tänker på. Tänker de verkligen på personen som dött? Eller tänker de på någonting helt annat? Kanske på vad de ska göra i helgen, eller vad de ska laga till middag när de kommer hem? Jag undrar om de tänker på samma sak som jag, på sina egna urgröpta slukhål? Om det är någon mer än jag som har svårt att hålla sig för skratt, någon annan som känt det där löjliga, fnittriga. Pirret i magen. Hur det börjar bubbla, koka. Skrattbubblorna som man försöker kväva, trycka tillbaka.
I grundskolans olika klassrum och på någon enstaka arbetsplats. Jag tror att jag kan minnas nästan varenda tyst minut. Mitt ibland de andra eleverna precis som nu. Med knäppta händer och sänkt huvud, framför svarta tavlor och fröknar som med allvarliga röster bad om tysta minuter. Minuter av besvärande, orolig tystnad med någon död i åtanke. Att det var då det började. Det bubblade och pyrde, gick knappt att stoppa. Jag kunde bara nätt och jämnt hålla mig.
Dessa få minuter av mitt liv. Vid flera tillfällen kokade det över, forsade det ut. Jag kunde vid ett par tillfällen inte hålla mig från att gapskratta. Ibland har jag föreställt mig att sådana stunder borde kunnat innebära att jag funnit vänner för livet. Men det enda jag minns är vantroende, förargade blickar och chockade tillsägelser.
Efter gymnasiet hade mitt hål till slut växt sig så stort och djupt att jag behövde söka hjälp. Jag började gå i samtalsterapi. kbt. Delade med mig av min skam, mina hemligheter. Övade mig i att hantera mitt gapande dyiga inre.
Samtalsämnena var flera. Brustna kärleksrelationer som haft kaotiska avslut. Mina ärr och mitt ständigt ökande alkoholintag. Periodvisa avskärmningar från vänner och bekanta. Avskärmningar som utvecklade sig till en skräckartad rädsla inför andra människor.
Jag fick antidepressiva läkemedel utskrivna av en läkare som inte brydde sig ett dugg om mig. Jag började ändå svälja tabletterna med en viss nyfunnen hoppfullhet. Bara för att snart inse att de inte hjälpte. Att ingenting hjälpte.
Ibland, ja kanske oftast faktiskt, går skrattet istället över i gråt. På kvällarna, efteråt i ensamheten. Efter skrattet kommer gråten och förtvivlan. Man trängs återigen in i sitt hörn, sitt hålrum och finner ingen utväg. Hur man än skrattar kommer förr eller senare ändå alltid något som river hål i tillvaron. Snittar i ens tunna duk, gröper ur.
Det ligger någonting paradoxalt över dem, hålen. Hur kan någonting vara fyllt av svärta samtidigt som det är tomt? Svarta sväljande hål som i rymden. Kompakta massor. Fyllda. Men ändå tomma.
Eller hålet som är döden. Outgrundligt och mörkt. Som om färgen vore den gemensamma nämnaren. Lika tom och svart som ett åldrat, döende hundöga från min barndom. Min förlorade livskamrat.
Hur skulle jag kunna förklara detta för mig själv när jag som ung pojke låg på den sandbeigea nötta soffan i mitt föräldrahem, förtvivlad och gråtande? Detta oförsonliga i att vi börjar i dy och ska sluta i detsamma. Hur skulle jag rimligtvis kunna förklara att avgrundshålens påtaglighet är allt som finns, dessa dyiga som ständigt tränger sig på? Dessa ljusabsorberande mörka. Svartglänsande glittriga. Likväl fyllda som tomma.
Återigen känner jag hur det börjar bubbla inom mig. Sakta, smått. Sedan häftigare. Jäser och bubblar innanför mitt skal. Och då händer det. Förvånad känner jag mig med ens glad. Upprymd. Känslan av att inte få skratta tränger sig som vanligt på, den smått panikartade känslan. Jag känner den välbekanta rastlösheten och jag tänker att jag får bara inte. Men samtidigt, varför inte?
Jag känner fnittret inom mig. Hur det börjar sippra ut. Ända sedan mitt sväljande av antidepressiva efter gymnasietiden har jag funderat mycket över ett annat, mer verkande botemedel. Och jag tänker att finns det inte någonting förlösande, någonting frigörande i detta skratt? Varför inte bara skratta? Om allting är meningslöst spelar det kanske mindre roll om vi skrattar eller om vi gråter? Kanske blir det mycket lättare när vi förstår detta. När vi verkligen tillåter oss själva att skratta, bubbla över och brista ut i det okontrollerade gapskrattet, fnittret som aldrig vill ta slut. Att fnittrande konfrontera det stora hålrummet utan rädsla. Kliva fram till kanten, sätta händerna i sidan och blicka ut över den, som vore det lustigt, komiskt.
Nu, nu kan jag inte hålla mig längre. Men jag hinner aldrig skratta. Jag hör någon meddela att minuten är över. Kropparna omkring mig börjar röra på sig igen. Sedan hör jag sorlet som tar vid, som sprider sig. Människorna som börjar tala med varandra igen, skrapar och prasslar, innan de skingras.
En efter en försvinner de från aulan medan jag står ensam kvar.
På hemvägen något senare går jag över en bro som spänner över stadens kanal.
En egendomlig känsla har dröjt sig kvar i mig, vill inte släppa taget och jag stannar mitt på bron. Jag är ensam. Det finns inga människor i närheten. Det finns bara kvällsmörkret som lagt sig omkring mig.
Jag går fram till broräcket, till kanten. Tittar ut över det och ned. Det svarta vattnet flyter därunder. Ett svartvatten som skvalpar, som sakta glittrar i det svaga månskenet. Och där under ytan, någonting urgröpt.
Då sköljer dödsångesten återigen över mig. Svindlande blir jag påmind om mitt eget hål.
Som förstenad håller dödsrädslan mig fast. Jag blir stående. I tomheten som omsluter mig stirrar jag på nytt rakt ned i det intetsägande, svarta. Lika svart som den väldiga kvällshimlen ovanför.
Lika svart och lika tomt som människokroppens tätt förslutna innandöme.
Sedan försvinner känslan lika fort igen och den där egendomliga lugna känslan är åter tillbaka, omfamnar mig. Jag kan inte sluta tänka på skrattet, det förlösande skrattet. Jag känner friheten inom mig, någonstans långt där nere i det dyiga bottenslammet känner jag hur den kommer närmare, växer sig starkare.
När jag fortsätter vidare hemåt i kvällsmörkret spricker hela mitt ansikte upp i ett leende.
Jonathan Svantesson (f. 1990)
Magister i litterär gestaltning efter studier vid Författarskolan, Lunds universitet. Tidigare har Jonathan även studerat vid Skrivarlinjen, Skurups folkhögskola. 2018 debuterade Jonathan på Vertigo förlag med Alkestis uppenbarelser.