Den här essän tar avstamp i den klassiska idén om självnärvaro – Descartes tillförsikt till den egna tanken – och följer Birgitta Trotzig när hon drar sig undan den. I dess ställe träder glömska och ensamhet fram: krafter som både skapar och förvrider begrepp och gränser, och till slut förblindar oss för det som bär oss. Jaget blir en dubbelgångare, skriften en självdistans och klarheten själv något som kan förblinda. Mot drömmen om ett ljus utan skuggor ställs Trotzigs mörkerljus: röster, sprickor, masker, förvandlingar.
Det här är en omarbetad och utökad version. Den publicerades ursprungligen 25/1 2026.Livet är att vara en främling för sig själv och en ny mask för varje annan som kommer
– Edith Södergran
ENSAMHETENS DUBBELGÅNGARE
Som att ljuga för sig själv, så kändes det. Det var genomskinligt att det var ett spel. Det syntes, det sprack igenom bakom de framtvingade ansiktsuttrycken. I blickarna, djupt bak i ögonhålorna. Jagets självbedrägeri. Någonstans visste de att det var på låtsas.
En undersida: en som var som du, fast spegelvänd – en spegelvänd dubbelgångare i parallell verklighet. Du trodde att det fanns en liten marginal, ett litet spelrum, mellan dig och denna andra, mellan din fria handling och det denna dubbelgångare var tvungen att göra. Du skulle le och den andra skulle vara tvungen att le på undersidan. Men någonstans visste du att du gjorde det mot dig själv, att det inte fanns något spelrum mellan dig och dig själv. Att du var världen.
Ett verk jag inte förstår ligger bakom det jag kallar ’mig själv’ – jag är en del av ett bländverk som lever av att inte förstå sig självt. Under huden utvidgar sig tiden. Hjärtat vrider sig. Bakom utsikten arbetar flåsande främlingar. Muskelceller slingrar ihop sig omkring varandra i jublande extas. Min privilegierade tillgång till mig själv, min privata autenticitet, är hemsökt av något som jag både är och inte är.
Ser mig i spegeln. En fullkomligt främmande lever därinne sitt liv. Utan tvivel ett ansikte, men mera en gåtfull mörkervägg. Ingen karta. Tydligen existerar och lever jag tillsammans med denna främmande som med en ogenomtränglig siamesisk tvilling, när jag sover vakar hon. (B. Trotzig, Sammanhang material, s. 24)
Så länge jag tror att jag ger upphov till mig själv etablerar jag en splittring mellan ’mig själv’ och det bottenlösa verk som under tiden föder mig. Min ensamhet är inte min egendom och jag är ingenting i mig själv. Vore jag ensam på riktigt skulle jag inte finnas till. Som en av naturens livsformer är jag buren av något bortom mig själv. Något/någon/några som tillverkar min glömska, försäkrar mig om att jag ger upphov till mig själv, min egendom – förnekar offergåvan, döden i livet, det oändliga i det ändliga, det eviga jagets ’ursprungliga ansikte’, som man säger i Zen-traditionen.
Om glömskan. Om glömskans ”land” – en säregen trakt. Där finns den andre inte längre till, kroppen är borta, skuggor finns inte mer. Som att allt blir halvt, en synrubbning. Nu lever man i icke-minnets ljuva ljus, oföränderlighetens hägring, barndom, här är det så tyst och oåterkalleligt, en ljuvhet och en falskhet men en ljuvhet (s. 62)
Vem/vilka ligger bakom denna glömska? I vilket sammanhang finner glömskan sin resolution? Ensamheten får i själva verket bara finnas till genom det djupare, delade sammanhang som det i sin existens förnekar. Som en levande paradox är ensamheten en tro-på-sig-själv – ett självförtroende – som inte ger upphov till sig själv, som inte producerar sig själv. Den ensamme är överhuvudtaget ’någon’ – en blick, ett avskilt ting – i blind självförnekelse. Genom självfördelning försvarar sig det delade i tröstlös förskräckelse från att dela, från självexponering, från sin delade grund. Det ensamma jaget bländas av sin egen skugga – ”blind därför att bländad” (s. 45).
Det mörka och det ljusa, det dubbla jagets straffcell. Dubbelheten är fullkomlig omvälvande förvirring: att aldrig veta var man är. Straffcellens väggar är byggda av en främmande förfärande kropp.
Dubbelheten är Fångenskapen. Sádì: ”Du bor inhyses med din själs fiende.” (s. 132)
Men ensamheten innehåller sitt eget motgift. Den självsäkraste självsäkerhet bottnar i samtal mellan egendomliga varelser; individen produceras av kroppens skuggspel, ”skuggkärnan i ljuset” – din ständiga död och ogenomträngliga individuering. Det jaget kallar ’jag’ föds hela tiden av ett verk det inte för-står.
Det nya språket är ett med läpparna, överskrider blindhet och stumhet, det är inte skilt från kroppen, det är inte skilt från själen. Det nya språket är förvirrande dunkelt, otolkbart, detta språk är stumt och stammande, vilt och plågande, främmande och sönderbrutet och en virvel, så bör det också vara – djurspråk och stenspråk, går sönder med virveln (s. 28)
Mellan springorna glimtar dubbelgångarens kusliga ansikte. Djuransikte, stenmask, insektsögon. Ensamhetens lås spricker upp. Du upplever ett främlingskap inför dig själv: ögat konfronteras av sin blinda fläck, vänds ut och in, det maniska leendet falnar. Vem tror du att du är? Vad var ditt ursprungliga ansikte? Det som du hade innan din mor var född?
SKRIFTENS SJÄLVDISTANS
I Trotzigs värld bottnar allt i drömvävens malströmmar. Tanken ägs inte av någon och är oundvikligen en del av underjordens bottenverk. Skriften har urhistorisk kraft: som en evig början tar den avstamp bortom tid och rum.
Om vi vill kännas vid skriftens kreativa kraft kan vi inte utgå från fundamentala klyvningar som djur-människa, gott-ont, röst-skrift, natur-teknik, vakenhet-sömn. Skriftens inristning är gränsdragningens själva klyvningsrörelse. Som Trotzig själv beskriver det: ”Jag skildrar ju ingenting. Jag arbetar med hela livsmassan, i den ingår glädjen och sorgen, det hela”.1 Trotzigs skrift2 väller fram ur skogens myller, ur naturens vilda sammanhang, ur det som föregår och informerar alla religiösa och vetenskapliga system: ”någon gång kallade hon sig ’prekristen’ och menade att hennes inre upplevelsevärld tycktes henne ha uppstått långt före all systematisering”.3
Sammanhang tar avstamp i avstånd till René Descartes (1596–1650) idé om jagets subjektiva självtillgänglighet. Trotzig skriver: “det som de kallar jaget kan man klara sig utan” (s. 7). Descartes tyckte sig finna säker kunskap i jagets ’rena’ självnärvaro. Det enda som återstod efter hans ’radikala tvivel’ var själva tvivlandets akt i sin omedelbara självtillgänglighet, och denna ‘säkra kunskap’ fick bli filosofins första princip och enda grund. Subjektets otvivelaktiga verklighet börjar med jagets relation till sitt eget författarskap. I samma rörelse separerade Descartes själens ’klara och tydliga’ perceptioner från kroppens ’förvirrade och dunkla’. Hans övertygelse var så stark att han förmådde såga i levande djur. Begrepp som ’instinkt’ och ’reaktion’ utmattade alla livstecken och tystade alla dödsskrik.4
Var är jag? Vem skriver? Trots att en självsäker övertygelse kan låta sågens tänder gnaga i sprattlande djur ristar skriften alltid sina spår bortom förutfattade meningar. ’Författaren’ är ett namn för någon som inte finns, ’Trotzig’ är ett namn för någon som vet att det inte är hon som skriver. Detta är skriftens självdistans. Uttrycket är bortom självtillgänglighet; handen är övergiven spårets klyvningar, kroppens grafiska underverk. På detta sätt är Sammanhang ett verk på tröskeln, en skrift informerad av den tänkande kroppens biologiska översättning, autobiografi om autobiografins möjlighet (autos [jag; αὐτός], bios [liv; βίος], och grafe [skrift; γράφειν]).
Skriften ristar sina spår bortom förutfattade begrepp och systematiska skillnader. Skriftens spår informeras av översättningens delade språk – ett språk som inte är någonting i vanlig mening, utan som verkar mellan raderna av det som är, i kropparnas mellanrumsliga överflöd. Som Trotzig skriver i en annan essä har ”ljusets verklighet” sin ”eviga följeslagare” i ”reflexerna, speglingarna, skuggningarna”.5 Jaget är en jägare jagad av sig själv; en spårare som spårar sina egna spår, läser sina rader. Skriften klyver som ett mörkerljus före ljus och mörker. Ljussättningen avslöjar genom att kasta skuggor: en skrivande kropp ristar sitt spår, uttrycker en översättning av sig själv i ett konstverk som lever genom andra kroppar och spåras av andra spårare.
Ljussprickorna, förvandlingarna. Ansiktet/kroppen stiger upp ur ett okänt världsrum, själen omger den synliga varelsen med ett stort mörklagt rum, fyllt av massan av ohörda och försvunna röster. Var och en varelse har en ännu osedd världsrymd omkring sig, inne i den vandrar mörka solsystem (s. 131).
I denna djupare bemärkelse är Sammanhang en chimärisk skrift som skildrar människovarelsen med samma sublima distans som också förekommer hos De Lautréamont, Lispector, och Kafka. Månghövdade väsen glimtar fram i blixtljuset av sammanslagningar mellan naturliga fiender. Som ett munstycke för vilda gudar rycker prosan människojagets självsäkrade hållningar ur led.
Skriften är informerad av levande varelser, både på kroppens ’insida’ (de fysiokemiska samtal, den friktion som konstituerar kroppen) och på kroppens ’utsida’ (andra djur och sinnligt tillgängliga ting). Men denna klyvning mellan insida och utsida skrivs in av en skrift som varken är det ena eller det andra och båda på samma gång. Kroppens levande syntes – i ett ord: inbillningskraften – bildar ändliga bilder genom oändlig intern utbildning. In-formeringen eller produktionen av en bildens form eller upplösning bygger på celler och organ som kommunicerar med varandra genom att översätta varandras upplösningar.
Kroppen är ett multimodalt översättningsverk: inbillningskraften bildar bilder i en upplösning eller grafik vars ’pixlar’ består av andra upplösningar. En viss upplösning (en form av kunskap) kan aldrig belysa sin egen rygg (kunskapsformens möjlighetsbetingelse) eftersom varje upplösning produceras som en del av en perspektivistisk flerspråkighet vars radikalt atonala samstämma utgör en samlevnadsmagi som aldrig kan fångas i ett begrepp/kunskapssystem.
Med inristningens skåra föds ett konstverk som inte kan skiljas från den inristning som sker i läsarens öga när ljuset brännmärker hornhinnan. Det levande köttets beröring är från början gravering eller skulptering: proteinernas spår, muskelcellernas eufori. Tänkaren förblir okänd för sig själv, kommer inte runt sin egen grafik, sin kropp, sitt grafiska medium. Tanken, precis som ögat, lever tillsammans med sin blinda fläck. Livsverket är ett skuggspel. Svansen drar sitt spår längs marken. Den skrivande framskrivna varelsen kommer inte runt sin egen rygg. Konstverkets fulländning är dess ändlighet.
ETT LJUS UTAN SKUGGOR
På samma sätt som ensamheten inte kan komma runt sin egen produktion kan en tänkande kropp inte komma runt sin samlevda möjlighetsbetingelse. Trotzig kan bara skriva om ensamhet med kroppens självdistans. För att komma närmare vad detta kan tänkas innebära tar vi hjälp av ’ensamhetens filosof’ G. W. F. Hegel (1770–1831).
Hegels filosofi skildras av F. W. J. Schelling (1775–1854) som ett ljus utan skuggor.6 För Schelling är Hegels dialektik en rent formell systematik som tror sig kunna frigöra sin logiska kärna eller syntetiska motor från all mediering, all konflikt, all kontext. Hegel förnekar tänkandets opacitet: i sin fulländade form ser begreppet allt. I ett enda förgripande grepp betäcker logiken allt, befäster sin absoluta självinsikt och förgör all tyngd och allt mörker. Verkligheten står i det absoluta intellektets tecken. I Hegels perfekta strid mellan (rent) ljus och (rent) mörker förlorar det verkliga mörkret all nyans. Mörker blir inget annat än en logisk motsats till ljus. På detta sätt sublimeras det (mörkerljus) vi kallat skriftens självdistans.7
Schelling höjer inte det rena ovan det smutsiga. Schelling vet inte någonting om det som informerar honom. Sanningens ord ägs inte av någon. Det är inte Schelling själv som skriver – signaturen, detta ’Schelling’, skrivs in med naturens ”oförtänkbara” inristning. På samma sätt som hos Trotzig bottnar tänkandet hos Schelling i ett oförtänkbart naturtänkande; kroppens underverk – tänkandets ”barbariska princip” eller ”irreducibla rest”.
För Schelling kan människan inte separeras från naturens vilda och levande grund. Tänkandets oförtänkbara spår är gränsdragningens gränslöshet: alla begrepp föds med klyvningens obegripliga inristning, en vildsint förfrämmande rörelse som är tankens oförglömliga livsblod. Tänkaren är redan bortom sig själv: en tanke uppstår alltid i ett oöverskådligt sammanhang. Den känsla som bär den skrivande handen eller tänkande tanken (oavsett hur självmedveten den ter sig för tänkaren) är utanför sig själv som bunden till oförutsägbara läsare. Som bunden till dessa läsare, som sin oförtänkbara svans eller spår, bottnar skriften/tänkandet i samtidighet (bottnar bortom den kronologiska tidens privilegierade nutid eller separation av dåtid från framtid).8
Om vi sätter upp en skillnad mellan ’Schelling’ och ’Hegel’ gör vi det alltid på Hegels villkor (inifrån Hegels system). En läsning av Hegel på andra villkor än hans egna introducerar med nödvändighet ett ’utanför-ifrån’ som Hegel aldrig skulle tillåta. I denna läsning (som är orättvis mot Hegel på detta sätt) blir Hegel en metafilosofisk pjäs; en förebild för intellektets galenskap eller begreppets rastlösa mani, för självinsiktens förblindande förbannelse.9 Läsningen dramatiserar Hegel som någon som vet vad han skriver (och därför är galen). Vi tar Hegel för någon som skriver med den självsäkerhet som endast ensamhetens absoluta självmedvetenhet kan åstadkomma. Vi eliminerar frågan om huruvida Hegel förstod sin galenskap eftersom vår läsning betraktar självförståelsen som galenskapens rot. Vi står med ena foten på insidan och andra på utsidan, vi betraktar galenskapen med ena ögat och diagnostiserar den med andra.
Det Hegelianska (be)greppet tror sig kunna knyta sin näve helt själv. Det ensamma begreppet förnekar de transmutationer och kemiska mellanflöden som ligger till grund för sin ’rena tanke’. Begreppets tvångsförlossning blir en akt av ren projektion som tillintetgör all brutal skillnad; det vill säga all reell skillnad mellan perspektiv – mellan ögon, kameror, upplösningar, sinnesorgan. All skillnad blir kvantitativ; reduceras till antal pixlar. Dialektikens logik blir hegemoni: sanning betraktas som totalitet. Begreppets regi: alla (andra) upplösningar tvingas in i en allomfattande upplösning (och denna upplösning blir därför en dissolution, aldrig en resolution).
I glömskan, framför en spegel som saknar baksida, förlorar sig den ensamma kroppen i det enskilda seendets självförlikelse. Framför sin egen spegelbild glömmer kroppen att den kan bli sedd av andra kroppar, att andra redan tittar ut genom den ’egna’ ögonhålan. Glömskan återger allt genom självidentifikationens filter. Världen tvingas framträda i en och samma grafik. I avsaknad av all verklig lokalitet, situation, kontext, blir världen ett abstrakt vakuum – intet i sin generalitet, varken botten eller bottenlöshet, grund eller grundlöshet. Som Schelling skriver i Weltalter blir Hegels begreppsliga dialektik inget annat än en platt kopia av de obegripliga samtal som hela tiden äger rum inuti och bakom dess abstraktioner.
Denna brytning, denna fördubbling av oss själva, detta hemliga umgänge i vilket det finns två väsen: ett frågande och ett svarande, ett ovetande som söker vetande, och ett vetande som inte vet om sitt vetande – detta tysta samtal, denna inre överläggningskonst som är filosofens egentliga hemlighet, kallas dialektik som betraktad från utsidan, som avbild. Och där dialektiken blivit blott form är den detta samtals tomma sken och skugga.10
Inuti det Hegelianska begreppets enhetsregim målas överflödande asymmetriska stofthyddor med deduktiva penseldrag i kontrasterande grundfärger. Varelser försjuknar; försynens instängda behandling skapar ingrodda missfoster. Begreppets ensidiga bruk fängslar livet, binder benen bakom ryggen, ned mot en fast, orörlig mark som inte ger vika, som saknar elasticitet och motstånd. Alla kroppar och verkliga skillnader mellan kroppar tvingas in i samma fyrkantiga ram. Det enfaldiga begreppet amputerar allt som sticker ut. Den domesticerade varelsen får inte fram ett ljud – dess abstrakta, ihåliga lunga finner ingen luftmassa, får inte ens fram en viskning, kan inte börja, kan inte kasta sig ut, frigöra sig från försynens förutfattade prognos, från sin säkrade framtid.
KROPPENS UPPLÖSNING
Med Trotzig och Schellings delade stämma kan vi säga att varje form, i själva sin tillblivelse och livstillförsel, informeras av (in)formella samtal mellan främlingar. Denna desillusionering bryter dialektikens självtillräcklighet genom att utsätta den för sig oundgängliga kroppslighet. Former skapas och verkar så klart också inuti en organism: tendenser, rutiner, vanor, instinkter – men ingen form är ren; alla former beror på in-formationens underliggande friktion, på protein-läsaren, enzym-läsaren – på den ständigt förskjutna läsarens smutsiga tolkning. Oavsett om en självmedvetet gripande varelse projicerar sin blick över världen eller inte lever hela tiden uppbrottets och avföringens konkreta kommunikation sitt sammanblandande liv bakom kulisserna. Ingen enskild blick kan klassificera sin underliggande rotkultur. Vad händer i mitt öga när pupillen utvidgas? Vem bebor min periferi? Precis som min kropp rör sig av sig själv; precis som jag rör mig utan att förstå hur det går till, behöver de verksamma i mitt verk inte förstå saker på mina villkor. Mina villkor produceras på andras villkor.
Vem är det som lever i mig, vem är det som våldsamt gråtande vill spränga min stenhud? (s. 24)
I upprorets brytningspunkt skapas former, påbörjas samtal, initieras lekar, etableras förhållanden: ”formens tillblivelsevillkor är förstörelse, det är icke-varandet i dess födande varande” (s. 149). Dessa samtal, dessa ”uppenbaranden av meddelanden”, bryter ständigt upp den begreppets ideella form inifrån genom att förskjuta alla generella former mot en informell materialisering – mot seendets blinda baksida: cellerna i kroppen som lever och andas med andra ansikten och kommunikationsformer. Våldsamma möten, begär och uppbrott som producerar själva möjligheten till definition och begrepp. Kroppen är en skådespelsplats där allt talar till allt, en levande dockteater där dockorna håller i varandras trådar. Redogörelsens spår är inspelningens omedelbara framförande.
Vad som händer därinne. I dolda världar gömda ting. Föremål som inte kan definieras, rör vid en – djur, väsen? Något rör sig – plötsligt som när natten spricker upp i en rämna klart månsken syns en krukskärva, en leksak, ett instrument, ett plagg. Ruinlandskap, ett ansikte, tömda ögon, ett livs ting. I natten möter kroppen sin förvandling. Obegripligt hörs vatten brusa, stenar rulla – röster och röster (s. 131).
Samtal på främmande språk mellan blinda gudar bubblar i svalgets djup innan struphuvudet formar sitt första ord. Naturmaskinen är främmande för sig själv och delad innan människobarnet kommer upp ur jorden. Spädbarnets första skrik är redan förmedlad performativitet – ett skådespel inför en publik.
SAMTIDIGHETENS DRÖMVÄV
Syndafallet – någonstans fattades ett oåterkalleligt beslut, en gräns mellan människa och djur, mellan jaget och kroppen, aktivitet och passivitet, historia och förhistoria. Adam pekade och benämnde. Spegelns reflektion. Ett snitt klöv naturens oskyldiga andekropp itu. Själen separerades från kroppen. Skulden och skammen föddes. Ögat öppnades: skillnaden mellan det goda och det onda blev för första gången synlig.
Människan vaknar ur en oskyldig sömn. Med ett illvrål överröstas samtidighetens klyvning och etablerar det västerländska historiebegreppets kronologiska tid. Berättelsen om separationen mellan människa och djur sprider ensamhetens säd. Ingenting finns, ingenting är överhuvudtaget någonting förrän guds osynliga finger distanserar människan från sig själv, från sin djuriska kropp, och etablerar självnärvarons privilegium. Människan blir människa. Människan är självmedveten. Tanken är självmedveten. Syndafallet är en historia som etablerar jagets avskildhet, som etablerar jaget som människans egendom och i samma rörelse legitimerar en värdegrund som skiljer människa från djur.
Endast människan är fri, endast människan är självmedveten, tvivlar, begår misstag. Därför är det bara människan som är kapabel till ondska; djuret är både för dumt för ondska och inkapabelt till dumhet. Denna paradox är syndafallets inneboende motsägelse. Djuret är både halvfärdigt och inkapabelt till tvivel, misstag, felsteg. Skapelseberättelsen skriver av djuren som levande döda. Människans tron är gjord av djurkroppar. Berättelsen etablerar människans ensamhet genom att skilja hennes medvetna själ från hennes omedvetna kropp.
(–fanns det kanske en gång i början, i början bortom, en enda i mörkret och genom mörkret glänsande ljudvarelse, pytagoreernas sång, de kännande molekylernas ljudande väv, instrumentet utlämnat åt allt som ville spela på det, instrumentet som var ett och oskiljaktigt med det som spelade på det? – fanns det en gång en gränslöshet, en enhet mellan varelsen och elementen, en enhet så fullkomlig att inget uttryck, inget meddelande behövdes, allt var ändå en enda röst eller icke-röst?) (s. 145f)
Om Trotzig å ena sidan affirmerar ett immanent paradistillstånd före syndafallet låter hon samtidigt skriva in själva denna klyvning i en kosmologisk tidslighet – samtidighetens eviga början. Som Platons chora (χώρα) i Timaios är samtidighet namnet på själva rumsliggörandets tagning; skriftens inristning som själva materialiseringens närvarogörande. Delad dröm, delad röst. ”ett okänt tungomål, ett oåtkomligt, outtalbart språk”. Telepatisk drömväv spunnen av främlingars fingrar. Det är en enhet endast som brutal eller vild enhet. En enhet som inte bara är en, utan också två, tre, otaligt många olika i det samma.
Varje enskild tidslinje bottnar i samtidighetens delade tid. Utan denna tid kan inte glömskans och ensamhetens tid synliggöras. Syndafallet är varken en punkt i en kronologisk tidslinje (som jagets födsel), eller själva kronologins och historiebegreppets ursprung. Fallet sker snarare hela tiden. Naturen är både ogenomtränglig och interpenetrerad av alla ljusinsläpp, alla former av klyvningar. Samtidighet är den ständiga dödens födsel, livets kreation som dödens lockelse, begärets offer som förförelsens och frestelsens sanning. Kropparnas samverk: sanningen avslöjar genom att maskera sig, i naturens delade kropp är masken sanningens ansikte.
(- hur tiden vandrar sitt stora lopp och väver sina väldiga rotvävar, oöverskådliga levande system som vart och ett har sin egen växt, sin egen rörelseriktning. Människorna levande som tidsceller i den stora tidens många system. Allt är då oöverskådligt, mäktigt välvande och drivande, obegripligt, oåtkomliga förvandlingar. Fragment av hud och rötter, händelser och minnen dyker upp och försvinner, ingen människa kan veta var hon är i tidens vilda skog. Hur väldiga valv och växande slingrande mörka jätterörelser ska sluta, om det alls finns något slut på de ändlöst sammansatta rörelserna. Hur man bor inhyst i ett sammanhang, obegripligt och ändlöst, man är inbyggd i Guds oöverskådlighet, inget annat kan man särskilja än blixtljus, än drömmar, än söndrigheter – svalgen mellan osammanhängande motsatser liksom uråldriga klippryggar dyker upp ur det ljusrykande dimhavet, tiden växer och fortsätter oupphörligt att växa) (s. 86)
Varje enskild tidsupplevelse individueras av andra tidsupplevelser i samtidighetens delade resolution. Varje upplösning är lika mycket grafikens skärpa som pixeleringens förskingring. Upplösningen viker rummet på ett visst sätt, spänner upp tiden i en viss rytm. Anställda formgivare arbetar fram min grafik, skärper upplösningens pixelering. Mitt livsverk är inte rent materiell kausalitet. Jag är en flerspråkig översättning av alla dessa små arbetare inuti min kropp. Jag läser min egen blindskrift. Utan denna självdistans skulle texten (kroppen) omedelbart uträtta sin absoluta effektivitet. Ingen träning, ingen pedagogik, skulle behövas. Som rusmedel (Platons farmakon) skulle texten (kroppen) då inte vara något annat än ett utskrivet och avskrivet recept. Texten (kroppen) skulle inte leva i läsarnas berusning. Texten (kroppen) skulle inte utsättas för läsarens situation, skulle inte vara något annat än förutsättningen för en provisorisk effektivitet. Som en osedd, ensam kropp skulle Hegels filosofi bli en självuppfyllande profetia: transhumanismens dröm om medvetandeuppladdning och kroppslöshet; dyrkan av ett encyklopediskt förnuft med absolut mobilitet.
”Ingen kan tjäna två herrar.” Men han vet ju inte heller vem han själv är. (s. 77)
Samtidighetens varelser är offergåvor i övergiven förmörkelse: mellanrummets öppna kroppar kaleidoskopiska bländverk, rösters gemensamma memorandum, omedelbar tagning, morfografisk individuering. Separationen av den ena från den andra sker alltid från ett visst perspektiv, och alla perspektiv individueras i samtidighet. Min frihet är ett framförande. Jag kan inte röra mig utan att släppa greppet om mig själv. Jag blundar. Något kommunicerar med något, jag berör genom att öppna mig mot att bli berörd av mig själv. ”Främling i allt, röst åt alla”. Som en blind guds ljusspår väver jag samman ändlösa sammanhang. Jag är en jättelik varelse, ett månghövdat skepp. Mina ögonblick är eoner i de små organismernas uttöjda tidsrymder, mitt liv är ett litet dödsryck på jorden, mellan solen och månen.
Den delade drömmens samtidighet. Kroppens upplösning är varken sömn eller vaka, mörker eller ljus, berusning eller nykterhet, mask eller ansikte, djur eller människa. Att se att den mest fokuserade intentionen är en form av sömn, att jag förblir blind för den djupare brutalitet som gnager fram det jag kallar ‘jag’ ur oändligt uttöjda tidsceller i en mångbottnad kropp, det är att få in en kil och börja bryta upp ensamhetens lås. Det är att knyta ihop sömn och vakenhet. Att överge mig Guds influxus. Att locka fram jaget ur döda vinkeln, att vända mig ut och in. ‘Jag’ kan inte frigöra ‘mig själv’ från ‘min’ självsäkerhet – det finns ingen tillflyktsort för ett oskyldigt ‘jag’. Som Hermelin skriver: ”Lifvet på jorden är en dröm-fylld sömn; / Lifvet i tiden är en sömn, full af drömmar”.11
– Du som jag ej ser!
Du är mitt Ansigte! Ej märkligt och förunderligt
Att jag det ej kan se. Stor närhet är en tät, ogenomtränglig slöja. (Rumi – Hermelin) (s. 70)12
SLUTNOTER
1. Agneta Pleijel, Förord till (Birgitta Trotzigs) Samlade skrifter 1, 2018. Faethon. (s. 13). ↩
2. Trotzig, B. (1996). Sammanhang material. Albert Bonniers Förlag. ↩
3. Intervju i SvD, 18 maj 1992. ↩
4. Descartes’ skillnad mellan djur och människa speglar en skillnad mellan teknik och natur. Som Jacques Derrida (1930–2004) visar i Of grammatology blir skillnaden mellan en ’civiliserad människa’ och en ’naturmänniska’ densamma som skillnaden mellan skrift (som ’teknikens synd’) och röst (som ’naturens oskuld’) Derrida, J. (2016). Derrida knyter upp eller dekonstruerar denna grundläggande separation. Han visar att till synes så olikartade tänkare som Jean–Jacques Rousseau (1712–1778) och G. W. F. Hegel (1770–1831) alltid låter privilegiera den ena (som självnärvaro) över den andra (som frånvaro), varvid de består inom samma tradition (vilken Derrida kallar ”närvarons metafysik”). Den absoluta förmedling Hegel tillskriver tekniken är inget annat än en inversion av den absoluta oförmedling Rousseau tillskriver naturen. De två är inget annat än två sidor av det mynt som är ensamhetens neutrala självnärvaro. ↩
5. Bak, K. (2012). ”Den kluvna kärnan: Läsningar av Birgitta Trotzigs ’Ormflickan’”. Acta Universitatis Carolinae Philologica, (1), 87–118. (s. 90). ↩
6. Schelling (som var Hegels rumskamrat i tidiga år) fördjupar Immanuel Kants idéer om subjektets grundlöshet i riktning mot den organiska naturen. I sin tredje kritik– Kritik av omdömeskraften (1790) – öppnar Kant dörren till det vi ovan kallat ’skriftens självdistans’. Den estetiska känslan av det sublima fragmenterar subjektet innan det fått fatt i sig självt; skriver in sin grundlöshet på ett sätt som radikalt föregår subjektets konstitutiva självinsikt. Kants insikter om subjektets konstitution i sin första kritik – Kritik av det rena förnuftet (1781/1787) – beror på en känsla som överskrider de gränser som samma konstitution upprättar. Känslans tanke (uppenbarelse / intellektuell intuition) föregår och informerar förståndets tanke (begreppet). Kännandet-tänkandet-skrivandet tillhör inte ett subjekt. Subjektet är alltid redan ett objekt (tänkaren är förföljd av sin skugga). Som subjekt-objekt bottnar tanken i det bottenlösa. Tanken vidrör tinget-i-sig (men inte som subjekt eller ensamhetens för-sig-själv, utan som en radikalt opersonlig gudomlig uppenbarelse). I ett ord kommer tänkaren till insikt genom utflykter som inte är hans egna.
Man skulle kunna säga att Kants trygghet är att han upprätthåller en fundamental skillnad mellan vakenhet/sömn och klardröm; mellan vakenhetens subjekt för-sig-själv som står inför objekt och klardrömmens odelade subjekt-objektet). Det senare är för Kant tinget-i-sig, något som vi kan bli berörda av men aldrig kan få kunskap om. Klardrömmen eller den mystiska upplevelsen handlar inte om kunskap (kunskapen är bunden till ett subjekt skilt från sig själv som objekt). Trots denna strikta kunskapsteori står Kants filosofi på ett djupare plan hela tiden i relation till mystiken. Framför alla andra till Emmanuel Swedenborg, som Kant behandlar i sitt ungdomsverk Dreams of a Spirit Seer, Elucidated by Dreams of Metaphysics (1766). Som Palmquist skriver:
Mystics often refer to their special mode of experience as requiring a person to transcend or lay aside the subject–object distinction out of which our ordinary knowledge of the world arises. Kant, undoubtedly aware of this common claim through his reading of Swedenborg, insists that it is never actually possible to suspend this distinction entirely and to come away with any concrete knowledge about what we have encountered. Nevertheless, he does not deny altogether the possibility of encountering the elusive thing in itself; rather, he insists only that, encountered or not, the thing in itself remains unknowable. (Kant and mysticism, s. 4).
Kant öppnar alltså en dörr han inte förmår gå igenom, och det är med Schellings ’underskrift’ metafilosofins första riktiga rader skrivs. Man kan säga att Schelling läser Kant mellan raderna, att han ser förbi Kants pedantiska kunskapsteori och vadar djupare ner i mörkret. Som han själv beskriver det: ’jag ville tänka och känna det Kant bara förmådde drömma’. Här skiljer sig Schelling från Hegel, som i sin oförmåga att läsa Kant mellan raderna upprättar en anti-kantiansk systemfilosofi. ↩
7. För Hegel har tanken omedelbar tillgång till tinget-i-sig som sin egen form och innehåll. Det finns ingenting ’utanför’ filosofin eller ’innan’ filosofin. Den filosofiska logiken har ingenting att lära från den empiriska erfarenheten. Allt ryms i människans rationella (be)grepp. Begreppets interna fragmentering eller dialektiska friktion, dess ”oro” eller ”rastlöshet” som Nancy kallar det, penetrerar tingen i sitt absoluta djup. ↩
8. Den skillnad vi ställer upp är alltså bortom alla begrepp om skillnad. Från Hegels perspektiv är Schellings filosofi en dunkel mysticism. Han kritiserar explicit Schellings ’perennialism’ för att återge allt i ett enda sammanblandat dunkel: ”natten i vilken alla kor är svarta”. Hegel menar att en filosofi som förhåller sig till mörkret på detta sätt förblir obegriplig. Och i allt rätt: Schellings filosofi förhåller sig inte till begrepp, utan till känsla och sammanhang. Schelling förhåller sig till mening på ett annat sätt än Hegel. Det oförtänkbara är inte meningslöshet; mörkerljus är inte mörker i kontrast till ljus. Mörkret är både bortom och inuti allt ljus, alla former, all logik, all dialektik, alla olika klyvningar mellan ljus och mörker, position och negation, eld och jord, själ och kropp. ↩
9. Man skulle kunna säga att Schelling inte är ’sig själv’, och att ’han tänkande’ just därför kan identifieras med Trotzigs (som inte heller är ’sig själv’). Även Hegel kan såklart läsas på ett sådant sätt (se till exempel Jean-Luc Nancys bok Hegel: the Restlessness of the Negative). Men i denna text betraktar vi Hegels filosofi som en personifiering av ensamhet som förgör all skillnad genom att projicera sin ordning över världen. När vi säger ’Hegels läsning av sin egen text’ betraktar vi alltså Hegel från utsidan trots att han inte vill skilja mellan insida och utsida. Man skulle kunna säga att vi på ett förebyggande sätt gestaltar den ensammes mani för någon som aldrig kommer kunna uppleva dess fullspäckade spektakel från insidan. ↩
10. Schelling, F. W. J. Die Weltalter. (I/8, s. 201, min översättning). ↩
11. Eric Hermelin. Blif en dåre! (s. 21)[13] Rumi (1207–1273) i Eric Hermelins (1860–1944) översättning. Hermelins tolkningar och marginalanteckningar förekommer genom hela Sammanhang. ↩
12. Rumi (1207–1273) i Eric Hermelins (1860–1944) översättning. Hermelins tolkningar och marginalanteckningar förekommer genom hela Sammanhang. ↩