Det sägs att för varje negativt tillmäle krävs fem positiva för att väga upp. Du kan vara en jobbig jävel så länge gottgörelsen efteråt är tillräcklig. Psykologiprofessorn John Gottman kallar detta “den gyllene ration”. Han upptäckte den genom att studera tusentals par.💘
För en typisk kulturtiidskrift gäller samma ratio fast inverterad: där går det minst fem “nej” i form av refuser för varje enskilt “ja”. Kulturtidskrifter är som regel inga ja-sägare, men i detta nummer av Poros är vi det. Gottman menar att om den gyllene ration inte efterlevs så slutar det med skilsmässa. Kanske är Poros det som upppstår när alla par redan skilt sig. När man vågar säga “ja” till något nytt eftersom det inte finns något att förlora.
I textmaterialet som kommit in har vi de senaste åren sett en rörelse från det ordnade och välformade till något annat, mindre konventionellt. Det är måhända en truism att säga att allt som är fast förflyktigas. Vi ser det som vår uppgift att försöka fånga det som är på väg eller på flykt för att kunna se på det.
Poros fungerar som en plantskola för nya röster och nya skrivpraktiker. Framtidens essäistik kommer inte låta som dagens och riskerar därför motas i grind. Vi säger ja till alla våra skribenter. Det är inte en bra idé men vi gör det ändå. TREVLIG LÄSNING.
*
Innehåll i Poros No. 11 JA JA JA JA NEJ JA:
Linoleum
Adam Stålhandske
Linoleum introducerades som framtidens material. Men vems framtid? I ”Det var en gång och det var linoleum” skriver Adam Stålhandske om att vaggas, fostras och slutligen uppslukas av det offentliga rummets estetik. Det handlar om linoleum som en sorts statlig förälder, en best som erbjuder en axel att luta sig mot i utbyte mot total anpassning. Det är en text om när hudflagor blir ett med golvet och om den “verbala rigor mortis” som ekar i välfärdens korridorer.
*
Skrik syster, skrik!
Linda Berg Ottoson
Hur hittar man tillbaka när man gått sönder? Linda Berg Ottoson skriver om återhämtning, ilskans läkande kraft och trösten hos Sara Parkman och Simone de Beauvoir.
*
Sommaren är antropocen
Per-Inge Brodén
Klimatförändringarna fortsätter i rasande fart. I sin essä tar Per-Inge Brodén oss tillbaka till sommarvärmen. Men det som en gång i tiden kunde kännas härligt tyngs nuförtiden allt mer av en kvävande oro: Hur varm kommer nästa sommar att bli?
En egen bit mark. Den kanske inte ser mycket ut för världen men kan utgöra essensen av lycka och meningsfullhet. Anita Unemyr skriver i sin essä om barndomsminnen från Balkan – och om sin farfar och ett fotbollshjärta.
*
Djedovina – farfars jordlott
Anita Unemyr
En egen bit mark. Den kanske inte ser mycket ut för världen men kan utgöra essensen av lycka och meningsfullhet. Anita Unemyr skriver i sin essä om barndomsminnen från Balkan – och om sin farfar och ett fotbollshjärta.
*
Nyåret 24–25
Kerstin Ekeland
Dags att göra bokslut men också att blicka tillbaka. Nyårsafton är en dag då många ser tillbaka på året som gått men ockdå dagen då vi ger oss själv löften som blickar framåt. Vi känner optimism inför alla nya möjligheter, kanske ånger över allt som inte blev gjort. Tillvaron kan byta skepnad den här dagen. Ibland kan det rent av leda till en känsla av overklighet. I årets sista essä från Poros vänder Kerstin Ekeland ut och in på nyåret och på det nya året.
*
Modus Operandi
Eva Frejemon
I skogen finns utrymmet för reflektioner kring de tre rösterna som sliter åt alla omöjliga väderstreck. Är det möjligt att förena dem? Följ med på en vandring bland svampar och mossa som frigör funderandet kring det egna tillvägagångssätt. I Eva Frejemons essä ställs frågan om vad det innebär att skriva och vem som får skriva.
*
Spindel, dikt och oväntade perspektiv – vägen ut ur fobin
Nicklas Karlsson
Spindeln är en enkel metafor för det monstruösa, men också för form, funktion och skönhet. Nicklas Karlsson visar hur brist på kunskap gör monster där inget monster finns. Det handlar om julgranar, nervsystem, vardagsexponering och Emily Dickinsons naturpoesi.
*
Ansikten baksidor. Birgitta Trotzig och tankens delade bländverk
Oscar Amcoff
Oscar Amcoffs essä tar avstamp i den klassiska idén om självnärvaro, Descartes’ tillförsikt till den egna tanken – och följer Trotzig när hon backar från den. I dess ställe träder glömska och ensamhet fram som krafter som både skapar och förvrider begrepp och gränser och som slutligen förblindar oss för det som bär oss.
Mot Hegels dröm om ett ljus utan skugga ställs en annan tradition: det ofullbordade, det motstridiga, som bara kan uttryckas genom förskjutningar och i lönndom. Det är en läsning av Trotzig där skrift inte är självporträtt utan sönderfall, översättning och ett samtal som alltid redan pågår i kroppen.
*
En oskyldig dom. Hur samhället bryter ned oss och skapar tvivel på oss själva
Ramona Hezaveh
Att bli häktad och åtalad för ett brott man inte begått. Det måste vara något av det värsta man kan vara med om. Ramona Hezaveh skildrar sårbart och kraftfullt denna mardröm. Även om man blir frikänd av rättsväsendet måste man möta vännernas blickar och försiktiga ordval, stämpeln och ryktet. Men det går att vända, det går att ta sig igenom även detta om man är stark och bestämd!