Spindeln är en enkel metafor för det monstruösa, men också för form, funktion och skönhet. Nicklas Karlsson visar hur brist på kunskap gör monster där inget monster finns. Det handlar om julgranar, nervsystem, vardagsexponering och Emily Dickinsons naturpoesi. 

The Spider holds a Silver Ball 
In unperceived Hands – 
And dancing softly to 
Himself His Yarn of Pearl – unwinds –

He plies from Nought to Nought –
In unsubstantial Trade –
Supplants our Tapestries with His – 
In half the period –

– Emily Dickinson, 1862

🎄

Under sommaren 2024 vaknade jag tidigt en morgon med en rodnad på halsen, 1-2 kvadratdecimeter stor. Tänkte att det är väl en insekt som varit framme under natten. Ingen fara. Inget att bry sig om. Tror förresten jag kan ha upplevt detta förut. Och inte för en sekund föresvävade det mig vad det rörde sig om. Men fyra år tidigare skulle jag ha resonerat helt annorlunda.

Julen 2020 hade jag min första riktiga julgran, i den enrummare jag bodde i. Den stod klädd dagen efter att den kommit in. Jag hade inte förväntat mig ett följe av något som jag alltid hade haft svårt för, också skulle följa med in. Antalet varelser jag hade i min omedelbara närhet hade jag väl inte upplevt på någon av mina tidigare adresser. Och här satt jag nu, en smula trängd omgiven av dessa. Efter några dagar fann jag en rimlig förklaring till det höga antalet: en nätt klump av nät och tråd innanför glaskupan till taklampan – med många sådana små, mångbenade varelser i… Så satte detta med granen fart på något. När så en liten spindel sänkte sig ned från taklampan stod det klart att en grundläggande livsförändring var i antågande. Men detta störde mig inte – och jag tror att jag intuitivt visste att detta specifika tillfälle var betydelsefullt för den infekterade relation jag fram tills dess haft till denna typ av arter. Och så fick jag den här vintern en skjuts i ny riktning. 

Medvetna såväl som omedvetna associationer leder till känsloreaktioner. Och själva föreställningen om att en viss sak är farlig leder osvikligt vidare till övertygelsen om att den är farlig. Signalerar hjärnan kontinuerligt fara så anpassar kroppen hur den reagerar och blotta antydningen om att “faran” är nära kan räcka för att en respons ska triggas. Fobi handlar på sätt och vis om vanor; och förändras inte perspektiven, så förändras inte vanan. Jag förstod det inte direkt, men den gradvis ökande belastningen på nervsystemet under vintern 2020 var bokstavligen en sorts exponeringsterapi, visserligen ofrivilligt till en början men det var exakt vad jag behövde.

🕸️

Alldeles ofarliga små varelser kunde vara som monster i mina unga ögon, och en eventuell närvaro av en sådan liten rackare på åtta ben skulle tveklöst ha försämrat oddsen att somna. När jag var barn fanns en leksak hemma (litet mindre än en av mina nuvarande handflator, luden, svart) som var en smula svår att hantera. Vägen därifrån har inte varit rak, inte heller efter att det börjat ljusna: inte förrän 2024 kunde jag börja vädra hemma utan åtminstone någon grad av uppsikt. Det (och annat!) verkar löjligt nu, och idag är jag övertygad om att det var helt onödigt att slösa energi på att “ha uppsikt” över fönster – inte minst eftersom spindlar i regel antingen redan finns inne i ens hem eller ändå kommer in ifall de vill och behöver, vare sig fönster står på glänt eller ej. 

Men tiderna förändras, och inte minst förändras ens inställning. En morgon i början av juni 2025 upptäcker jag från sängkanten en ung spindel (känner igen arten tillräckligt för att veta att den kommer bli större), helt stilla där på väggen, omkring 30 cm från där mitt huvud har varit bara sekunder tidigare. En snabb observation, och sedan får dagen börja – otänkbart före 2020.

Samma månad hängde det en spindel med en kropp stor som min lillfingernagel ovanför dörrkarmen på insidan av en toalett. Den skulle varit precis ovanför huvudet om jag klev in, och utan större svårighet skulle den ha kunnat ta sig till min nacke. Tidigare skulle jag reflexmässigt ha tänkt att den kommer att bete just så, tanken skulle ha slagit rot, och jag hade gått därifrån. Men nu, och genom styrkan i nya perspektiv, blev det en möjlighet istället till att undersöka ifall olika saker som jag börjat lägga märke till hemma apropå spindlars beteende också håller på andra platser. Spindeln stannade i tråden. Naturligtvis. De har tveklöst vissa förutsägbara rörelsemönster. 

Så det tar sig, kan man säga. Goda erfarenheter fortsätter rada upp sig.

Den som är fobisk mot någonting helt vanligt har ett nervsystem som på kanske en omedveten nivå är i ständig rädsla, i ständig beredskap, laddat – det som är så vanligt att det hör vardagen till kan dyka upp när och var som helst. Och spindlar är oftast nära, nästan överallt, året runt på de flesta platser i landet. En fobi måste lyckligtvis inte bestå: metodiskt, steg-för-steg, och med tålamod, går det att uträtta mycket. I mitt fall går det att urskilja en konkret och gradvis process från slutet av 2020, som särskilt under senaste året har gått fort: innan skulle jag aldrig ha övervägt att ta i en husspindel med avsikt – men i september detta år står jag och tittar på avsevärt större exotiska exemplar, beaktar hur de är vackra till färgen, hur funktionella till sin form. Och jag betraktar oftare det som en spindel kan väva fram, har förstått mer om till vilken nytta varelsen är.

˚𓆩༺🕷༻𓆪˚

The Spider as an artist
Has never been employed – 
Though his surpassing Merit
Is freely certified

– Emily Dickinson, 1873

Alla varelser i universum fyller sin egen funktion, men få djurarter kan forma något så vackert som spindelns nät. 

Åsedd i förstoring är det knappast behagliga eller varma känslor spindeln väcker hos de flesta. I litteraturen dras spindlar med ett fantasieggande språkbruk upp till större proportioner än människor, och blir effektivt till monstrum att räkna med. Det är inte så svårt att förstå varför. Jag råkade väl också se en eller annan förstoring och närbild tidigt i livet, och utan att vara ordentligt rustad – det var i många fall intryck som jag sent skulle glömma.

Men ingen annan djurart har jag omvärderat i så hög grad. Brist på kunskap kan göra monster där inget monster finns, medan den aktiva gärningen att undersöka vad spindeln kan prestera i form av naturvård samt estetik har målat upp en helt annan bild. Spindeln är en varelse med fler lager än mitt tidigare jag vågade ana. Fram till relativt nyligen har jag lyft ut eller dödat dem – och innan det hade andra att utföra detsamma. Nu ser jag spindlarna hemma, och låter dem vara.

Olika djur förekommer i Emily Dickinsons poesi. Mestadels rör det sig om fåglar och färre än en handfull nämner spindlar. Hon hade säkert en mångfald av liv omkring sig där i Massachusetts, och såg helt säkert ett eller annat spindelnät både inomhus och utomhus – hon observerade, reflekterade, diktade… Långt senare skulle hennes diktning hjälpa till att göra min process lättare. Och efter att det estetiska perspektivet kommit mig till del blev det enklare att se mönstren och poesin i spindelns väv. 

När jag skriver det här är det 2025 och höst. Tänker på den där svullnaden på halsen. Har förstått att just sådana märken kan uppstå efter bett av en korsspindel, bland annat. Vore inte helt orimligt, för under ena halvåret och lite till är korsspindlar vanliga utanför mina fönster (tveklöst håller de mängder av bland annat flugor borta). De lär dock vara förhållandevis ovanliga inomhus, ännu ovanligare lär det vara att de biter. Jag vet inte vilket som var på mig den där natten, eller överhuvudtaget om det var fråga om sting eller bett. Men det som fortfarande slår mig är hur lite saken, redan från dag ett, har bekymrat mig! För det är absolut säkert att ett “kanske” hade räckt gott och väl en gång i tiden, för att störa ett eller annat göromål i vardagen. Och nu så är händelsen inte mer än en i raden av bekräftelser. Skräcken är väck.