Linoleum introducerades som framtidens material. Men vems framtid? I denna essä skriver Adam Stålhandske om att vaggas, fostras och slutligen uppslukas av det offentliga rummets estetik. Det handlar om linoleum som en sorts statlig förälder, en best som erbjuder en axel att luta sig mot i utbyte mot total anpassning. Det är en text om när hudflagor blir ett med golvet och om den “verbala rigor mortis” som ekar i välfärdens korridorer. 

Jag har kommit närmre linoleum. Det var motvilligt. Jag somnade på golvet med doften av plast och damm i ansiktet.

Linoleum introducerades som framtidens material. Kanske är det den framtid jag forslas in i, den framtid som planerades i och med det personnummer som delades ut. En gammal framtid, redan över, redan emotsagd till den grad att den knappt förnimms. Kanske är det den framtid som än idag efterlevs, som det görs variationer på. Oavsett min egen inställning till linoleum, eller kanske på grund av mina spridda protester, tycks materialet omhulda mig. För mig innebär det ett gravt misslyckande, en grav av framtid där ingen ens tillåts poängtera hur det sticker i näsan utan att kallas ut som defekt. Som ett talande lik att göra experiment på. Egentligen ska ju liken vara tysta, men det är lite intressant och skrämmande med dess verbala rigor mortis.

*

När jag tvättar av det känner jag mig som en fastighetsskötare. Som en fiende man kommit att luta sig mot ligger golvet som en påminnelse om det offentliga, det omhändertagande som själv skulle behöva tas hand om. Golvet har makten, fastän jag går på det. Golvet sätter tonen, i kombination med den övriga interiören som än klingar av modernitet; kylskåpet, ugnen med sitt svarta fönster. Där golvet biter tag som en uppfostran, tillåter kylskåpet något annorlunda. Något, hummande, omhändertagande och främmande. Jag hummar med det, ibland. Det känns mer tillåtande än det beiga golvet.

*

På sätt och viss har jag varit runt kylskåp ungefär lika länge som jag varit runt gräs. I begynnelsen, fanns där båda. Troligt är att linoleum omgärdade platsen där jag föddes. Kanske är den doften, av plast och damm och instängdhet, det som varit livet. Resten har varit relationer, sådant som stått i kontrast till den illaluktande plasten. Om man delar in livet i relationer och resten, kanske att linoleum då snirklar sig igenom de bägge, bygger upp sig som den enda avfarten mot ett obegripligt instängt liv. Kanske inte ens ett instängt liv, kanske bara ett liv. Kanske är det linoleum som är konstant, och livet i övrigt bara en slags kommentar, en eskapism. Kanske är dess ormlika existens det som finns där i begynnelse och slut. Till dess färg liknar det hudflagor, är det min hud som blivit till dess?

Stolarna och borden placerade av det sociala. Grå i metall och plast. De ser ut som att de tillhör någon annan, som är du själv. I alla fall vill de gärna det, tillhöra dig som att de aldrig varit någon annans. Men det krävs av dig att du blir någon annan för att de skulle vara dina. En annan person, en offentlig person. Med din diagnos som titel. De viskar att historien inte existerar annat än den som planerades i och med linoleumets ormande färd. Existerar det en möbelkatalog för de obetydliga? De som ska finna sig i sin tillfördelade del av kakan, vars sötma kommer ur tårarna som faller i smeten. Sängen med hål i madrassen, också den grå, som den spyr upp sitt inre under din tyngd. Det blir groteskt, hur mycket jag än städar. Kanske mer då. Linoleum mumlar ogillande över mina spridda protester.

Linoleum svarar mest genom dova skrik, som att ansikten rymdes under det. Linoleum svarar jakande på allt som stärker dess position som det omgivande, och väntar i övrigt på sin chans att göra detta. Linoleum är en best, som skyndsamt draperar den som tycks sitta still, den som tvingas göra nytta av det, och gör i ordning den för den färd som ingenstans går, annat än från destination till destination av det offentliga – händelser som institutionaliserats i försök att slippa undan smärta. Födsel, döden, barndom. Linoleum mumlar att du tillhör den.

*

De flesta verkar byta en förälder mot en annan, den statliga. Den offentliga. I sitt motstånd mot föräldrarnas övervakning och straff verkar uppstå ett behov av att bli omhändertagen. Det statliga ingriper, dess kalla golv av linoleum, av en framtid avsedd för de nummer du blivit given, omsveper dig sakta. Dess robotlika hand klappar ditt anlete, river upp hudflagor att bilda mer linoleum. Omkring dig viskar de ”skit i traditionerna” och verkar helt undvika att nämna att det är något som måste göras på specifika datum under ett år. I den kollektiva protesten mot de personliga motgångarna och svårigheterna har en jätte väckts, en jätte med axlar att luta sig mot, mot betalning som sker i skymundan av penningen. En jättelik förälder som beordrar dig upp ur och ner i säng, som lovar dig att så länge du består i dess slöa, utspelade framtid kommer inget ont ske. Dina hudflagor blir dess, och du glömmer.

Inte ens linoleum tillåts dock överta kravet på att arbeta. Jag får jobb. Jag märker att pengarna inte ger någon tröst och att jag behöver dem.

Jag hamnar utomhus. Gräset är en besvikelse, jag vet inte längre om det finns mycket som skiljer det och linoleumet. Blågröna strån skriker och viskar men dämpas hastigt i det som måste vara vinden men som också den verkar röra sig emellan väggar, som att ett landskap av vita väggar och linoleum omger också vägen till jobbet. De rullar ut en tjock matta för mig, jag behöver knappt tänka. På arbetsplatsen är det igen, jag sätter på mig en kostym man ger mig och sätts att plocka skräp. Jag ser att jag befinner mig i position att på egen hand särskilja vad som är skräp, kultur som inte längre anses användbart, och natur. Jag lämnar pennor att ligga på marken, plockar inte upp dem. Jag ser det som min lilla protest. Jag säger att det här är inte skräp. Omkring mig ler linoleum sakta, som att det säger att pennorna tar jag nog med en dag. Jag känner kollegornas dunsande kliv på linoleumet, på väg till kaffet, till kylskåpet, till dörren ut… som att de går på mitt huvud… som att väggarna jag rör mig mellan lutar sig även de emot, som att deras suckar och skratt är vinden som får grässtråna att vaja och träden att prassla och det börjar likna mönster, deras steg, en konstruktion. Kanske är det inte ett golv, kanske är det en krona. Kanske är det min krona av stampande fötter. Men snarare är det nog en lång, utdragen parantes – kvav av domen som fallit utan att du knappt märkt av den som annat än panik. Där får du rymmas, där får du åldras. Övergripen av rädsla, tröstlös och försvinnande, serenerad av kylskåpets hummande och iakttagen av linoleumets breda leende.