Oscar Amcoff tar avstamp i den klassiska idén om självnärvaro, Descartes' tillförsikt till den egna tanken – och följer Trotzig när hon backar från den. I dess ställe träder glömska och ensamhet fram som krafter som både skapar och förvrider begrepp och gränser och som slutligen förblindar oss för det som bär oss.
Mot Hegels dröm om ett ljus utan skugga ställs en annan tradition: det ofullbordade, det motstridiga, som bara kan uttryckas genom förskjutningar och i lönndom. Det är en läsning av Trotzig där skrift inte är självporträtt utan sönderfall, översättning och ett samtal som alltid redan pågår i kroppen. Ansikten är dunkla skuggspel, ljusbelagda veck och skåror. De visar genom att dölja, är ”blinda bilder … ogenomträngliga, bottenlösa, utan mening – enbart mening”. De läser av varandra, lär sig varandras språk, fastnar i hållningar, mjuknar, kiknar, möter varandra. Försöker också förstå sig själva. Och här närmar sig en kuslig frånvaro – ”skuggkärnan i ljuset”. Vem där? Plötsligt djuransikte, stenmask. Andra ögon. Någon du inte känner igen.
Ser mig i spegeln. En fullkomligt främmande lever därinne sitt liv. Utan tvivel ett ansikte, men mera en gåtfull mörkervägg. Ingen karta. Tydligen existerar och lever jag tillsammans med denna främmande som med en ogenomtränglig siamesisk tvilling, när jag sover vakar hon (s. 24)
Birgitta Trotzig (1929–2011) har ofta betraktats som en mörk och allvarlig författare. Någon som skriver om det svarta och svåra, om skuggor, baksidor, elände, orättvisa, dy. Men Trotzig själv ser sig inte så: ”Jag skildrar ju ingenting. Jag arbetar med hela livsmassan, i den ingår glädjen och sorgen, det hela”.2 Som Agneta Pleijel berättar: ”någon gång kallade hon sig ’prekristen’ och menade att hennes inre upplevelsevärld tycktes henne ha uppstått långt före all systematisering”.3
René Descartes (1596–1650) tyckte sig finna absolut säker kunskap i jagets självnärvaro. Det enda som återstod efter hans radikala tvivel var själva tvivlandets akt i sin omedelbara självtillgänglighet, vilket fick bli filosofins första princip och enda grund. Otivelaktig verklighet börjar med jagets relation till sitt eget författarskap. I det första stycket av Sammanhang material 1 backar Trotzig från en sådan självtillgänglighet
Vad är nu sambandet mellan konsten och naturen? var uppstår
det imaginära rummet som varken är den ena eller det andra?
Det som de kallar jaget, kan man klara sig utan (s. 7)
Den som tror sig upprätthålla sin existens på eget bevåg har glömt sina uråldriga rötter. Bländad av ensamhet lever denna varelse i blindo inför en obegriplig övergivenhet. Bländad av självsäkerhet separerar han sig från sitt grundlösa djup. Ängsligt försäkrad i skygg anspänning stirrar han sig själv i ansiktet och gör sig blind för det som producerar honom.
Om glömskan. Om glömskans ”land” – en säregen trakt. Där
finns den andre inte längre till, kroppen är borta, skuggor finns
inte mer. Som att allt blir halvt, en synrubbning. Nu lever man i
icke-minnets ljuva ljus, oföränderlighetens hägring, barndom, här
är det så tyst och oåterkalleligt, en ljuvhet och en falskhet men en
ljuvhet (s. 62)
Den ensamme är övertygad om att den är skild från världen och etablerar en stadigt kvävande ordning för sig själv; en envis skillnad mellan jaget och världen, mig och du, oss och dem. Tröstlös och förskräckt ser den ensamma inget annat än sin egen försyn, och är fientlig mot främlingar som aldrig framträder – det är en generell fientlighet, en rädsla. Allt tvingas in i ”straffcellen mördarjaget” och homogeniseras i dess ”förfalskade seende” (s. 70). Autobiografins problem, som kommer vara vår ledtråd genom denna läsning av Trotzigs Sammanhang, är att den ensamme inte producerar sin egen ensamhet. Auto-bio-grafi; själv-livs-skrift: vad innebär det att en levande individ skriver fram sig själv? Vad innebär det att uttala sitt eget namn med värdighet?
Det mörka och det ljusa, det är Jagets gränser. Slå dem sönder, se ner i brunnen hur bildens svarta spegling splittras söndras försvinner (s. 70).
Människan är en underlig fjärlig, mörkfläckig. Nu är slöjans svarta liv. (s. 148)
Vad är en människa? Vad är ett djur? Hur relaterar dessa begrepp till autos (jag; αὐτός), bios (liv; βίος), och grafe (skrift; γράφειν)? Descartes ville skilja människans rena själ från djurets smutsiga kroppslighet. Hans skillnad mellan ’klara och tydliga’ tankar och ’förvirrade och dunkla’ tankar speglar åtskillanden mellan ’människa’ och ’djur’. Trotzigs skrift ristar sina spår bortom sådana gränser. Med sublim blick betraktar hon människovarelsen med en distans som stundtals påminner om Comte de Lautréamonts Maldoror (1869). Månghövdade vidunder glimtar fram i blixtljuset av sammanslagningar mellan naturliga fiender. Precis som Maldoror är Sammanhang en chimärisk skrift som framskrider utan att ta hänsyn till förutfattade meningar om ’människa’ och ’djur’.
Ljussprickorna, förvandlingarna. Ansiktet/kroppen stiger upp ur ett okänt världsrum, själen omger den synliga varelsen med ett stort mörklagt rum, fyllt av massan av ohörda och försvunna röster. Var och en varelse har en ännu osedd världsrymd omkring sig, inne i den vandrar mörka solsystem (s. 131).
Skillnaden mellan teknik och natur speglar skillnaden mellan djur och människa. Som Jacques Derrida läser Rousseau i Of Grammatology (1967) är skillnaden mellan den ’civiliserade människan’ och ’människan i naturtillståndet’ samma skillnad som den mellan teknikens ondska och djurets oskyldighet.4 Rousseau betraktar naturen som hjärtats och röstens rena sanning, tekniken som skriftens och verktygets smutsiga förmedling. Som den kinesiska filosofen Yuk Hui har visat är den västerländska samtidens transhumanistiska tekniksyn en invertering av denna grundläggande separation: superintelligensens universella logik lämnar inget rum för brutal skillnad – systemets absoluta totalitet ser allt, mäter allt, och ordnar allt utan motsägelse eller konflikt.5
Med Trotzig rör vi oss som myror över trädstammen. Vi är inuti kroppar och i de mellanrum där röster och varelser föds. Trotzig skiljer inte rösten från skriften. Hennes blick är kallblodig: när jag talar, när jag låter min hand gripa ett föremål, när köttet griper tag i sig självt och celler slingrar ihop sig omkring varandra som en jublande folkmassa rekryterar jag teknisk expertis utan att förstå hur det går till. Jag förför, smickrar. Mitt inflytande över mig själv är övertalning. Trotzigs skrift bottnar i en vetskap om att det inte är hon som skriver. Skriften kan inte reduceras till vad författaren ville säga; varken texten eller författaren kan separeras från den som läser – författaren läser sin egen text, läser av och försöker översätta sina intryck, ingivelser, utlopp. Ur inristningens skåra föds ett konstverk som inte kan skiljas från den inristning som sker i betraktarens öga. Alla uttrycket är informerade av sådan fragmentering: köttets rörelse är alltid en gravering eller skulptering, och dess dunkla spår är samtidighet, antändningar i andras ögon. Autobiografi är sönderfall och texten ”meddelar genom att förtiga” (s. 7): ”finns ingen möjlighet att göra något självporträtt annat än genom att falla isär, falla sönder, följa sönderfallandets rörelser”.6
Först var rörelsen, ljuset och motståndet, rörelsen som fattade eld mot tyngden, det brinnande i det tunga, den lågande materien rörde sig, brann och förbrann – så uppstod det släckta berget som är alltings motstånd, stelnandet och förstelnandet (s. 39)
Som Krystof Bak återger karakteriserar Trotzig uttrycket som en tonsättning av ”grundbilder”: uttrycket är ett nödvändigt ont, en smärtande bristning där ”bildkärnor inom oss”, oberabetade ”djupdrömmar”, primitivt ”material”, eller ”väsen-i-sig” genom en översättningsprocess föds och blir ”ställföreträdande tecken”.7 Dessa ”signaler” eller ”strukturer” får genom sin symboliska vävnad ”världen att tala”.8 Men översättningen från bild till ord är ”tung”, ”besvärlig”, ”mödosam”, ”förlamande”; ”ett stort, tidvis oöverkomligt problem”.9 Orden har ett ”köld- och marionettansikte utåt”, och samtidigt ”en livssida inåt” som måste väckas; måste ”ner i ett bad” och ”kläs av”.10 Bak fortsätter
Friläggandet av materialets grundmönster blir i Trotzigs vokabulär liktydigt med ”förståelse”. På samma sätt som barnet bygger upp bilder av världen för att ”begripa sig på den”, bearbetar hon sitt material för att göra verkligheten ”tydlig”, upptäcka livets ”sammanhängande meningsfullhet”, urskilja ”vad som bär betydelse, vad som har innebörd”.11
Skrift är översättning. Skriften informeras av ett mörkerljus bortom skillnaden mellan ljus och mörker: ljussättningen visar genom att kasta skuggor, genom att skapa en upplösning eller grafik som inte kan belysa sin egen baksida. Bak noterar att Trotzig i sin essä om Teilhard de Chardin skriver att ”ljusets verklighet” har sin ”eviga följeslagare” i ”reflexerna, speglingarna, skuggningarna”.12 Uttrycket manifesterar den verkande skriftens mellanrumsliga klyvning; ordet bottnar i en imaginär drömlogik som ”varken är det ena eller det andra” (s. 7).
Trotzigs känslighet för ljussättning och grafik binder henne till F. J. W. Schelling (1775–1854). Schelling kallar ljussättningens självdistans ”det oförtänkbara”, ”den barbariska principen”, och ”den irreducibla resten”. Den tänkande varelsen förblir dunkel för sig själv i sitt djuphistoriska kött. För både Trotzig och Schelling kan uttrycket inte annat än tonsätta en ogenomtränglighet. Redogörelsen eller återgivningen kommer inte runt sitt grafiska medium – själva detta omringande skulle ju behöva ett nytt medium, och så vidare. Således skriver teknikens förmedling in sin frånvaro i allt som görs närvarande. Blicken blir inte kvitt sin blinda fläck; själen är inte tyngdlös. Som svansen drar sitt spår längs marken kommer den skrivande och framskrivna varelsen inte runt sin egen rygg. Konstverkets fulländning är dess ändlighet.
…
G.W.F. Hegel (1770–1831) kan vara en motbild som hjälper oss förstå Trotzigs tänkande, i synnerhet hur Hegels filosofi skildras av Schelling (de två var rumskamrater under sina tidiga år i Tübingen). För Schelling är Hegels filosofi ett slags absolut ljus utan skuggor. Begreppets absoluta självinsikt ser allt och avtäcker allt. Den dialektiska logiken gör om all tyngd och allt mörker till ett rent ljus utan skuggor. För Schelling är detta en rent formell systematik som i sin logiska kärna – i sin dialektiska motor – är fri från all verklig mediering; fri från all konflikt, all kontext, allt smuts. I Hegels rena tänkande homogeniseras mörkerljusets differentiella mångfald i det platta sublimering. I samma rörelse som Hegel förnekar tänkandets ogenomtränglighet eller självdistans förnekar han dess början. Tänkandet är alltid redan där som en uttömmande totalitet, och Hegel själv vill säga att systemet suddar ut sin egen början eftersom logiken är oskiljaktig från verkligheten – den är inte är något annat än verklighetens inre verk.
Om vi antar Hegels absoluta sublimering (om vi följer Hegels läsning av sin egen text och låtsas att detta ’vi’ inte i samma ögonblick förintas) hamnar vi i en värld där alla brutala eller reella skillnader är utplattade. Begreppets absoluta självinsikt lämnar ingen plats för den seendes egen skugga – de obegripliga samtal som äger rum inuti och bakom dialektiken. Dialektiken, som Schelling skriver i Weltalter, är inget annat än en platt kopia av dessa samtal
Denna brytning, denna fördubbling av oss själva, detta hemliga umgänge i vilket det finns två väsen: ett frågande och ett svarande, ett ovetande som söker vetande, och ett vetande som inte vet om sitt vetande – detta tysta samtal, denna inre överläggningskonst som är filosofens egentliga hemlighet, kallas dialektik som betraktad från utsidan, som avbild. Och där dialektiken blivit blott form är den detta samtals tomma sken och skugga.13
Schellings filosofi skiljer sig alltså från Hegels på ett sådant sätt att de två inte kan ställas mot varandra som ’skilda’ inom en och samma jämförande ordning. Hegels filosofi kan inte ens tänka tanken på en sådan (brutal) skillnad eftersom den homgeniserar allt inom dialektikens logik. Skillnaden mellan Schelling och Hegel är bortom alla begrepp om skillnad. Schelling gestaltar snarare skiljandets rörelser – det som klyver och drar gränser. Hegel är alltså allt annat än en motsats till Schelling, och Trotzig. Snarare är Hegel här just en bild, eller ett begrepp, en viss form framkommen och producerad av det vansinne Trotzig kallar glömska och ensamhet. Om vi följer Schellings kritik av Hegel kan vi alltså skildra det Hegelianska perspektivet som ett visst perspektiv; som ett av många luftslott i de vidare världar som informerar Schelling och Trotzig. Det grepp, den begreppsliga redogörelse, som i Hegeliansk anda tror sig framskrida med neutrala rörelser – som inte ser sitt grepp som ändligt; som förnekar ljusets släpande skuggor – ett sådant grepp kan bara bygga luftslott.
man tänker en byggnad, ur hjärnorna växer den stel som ett genomskinligt orörligt leende moln. Den blir högre och högre, den står nu svävande över jorden. Den stora heltäckande världsmaskinen sluter sig, den oavlåtligt talande men stumma övervakningen blir total. Till botten av kristallpalatset sjunker de tunga själarna, det blir nu genomskinligt att själar finns, de avtecknar sig tydligt otympliga, krypande, skadade, såriga, ofullständiga (s. 65).
Bortom och innan all dialektik äger informella samtal rum mellan främmande kroppar. På samma sätt som ensamheten inte kan komma runt sin egen produktion kan en tänkande kropp inte komma runt sina otänkbara möjlighetsbetingelser. I sitt totala anspråk förnekar det logiska systemet sin egen livstillförsel genom att klassificera en oklassificerbar rotkultur. Vare sig en självmedveten varelse projicerar sin blick över världen eller inte lever hela tiden avföringens och uppbrottets konkreta kommunikation sitt sammanblandande liv bakom kulisserna. Vad händer i mitt öga när pupillen utvidgas? Vem bebor ögats periferi? Precis som min kropp rör sig utan att jag förstår hur det går till behöver de verksamma i mitt verk inte förstå saker på mina villkor. Mina villkor produceras på andras villkor.
Vem är det som lever i mig, vem är det som våldsamt gråtande vill spränga min stenhud? (s. 24)
Tanken produceras bortom sig själv och ändlighet betyder öppenhet och förslutenhet på samma gång. Begreppet, med sitt behov av ”vad är?”, fyller en brist som produceras av ensamhet. Och när begreppet med definitivt våld brukas i glömska av denna oförtänkbara individuering fastnar det i sig självt och etablerar en ren repetition som inte är något annat än en självförlikelse framför sin egen spegelbild – och spegeln saknar per definition baksida. Allt återges inom en enda bild. Endast intet avgränsas. För Derrida är detta bruk kategorins eller definitionens dumhet (bêtise)14. Dess sanning är alltid totalitet; alla upplösningar tvingas in i en och samma alltomfattande grafik. All skillnad blir kvantitativ, reduceras till antal pixlar; all brutal skillnad mellan olika kameror, olika ögon, olika kroppar, tillintetgörs.
Inuti en sådan enhetsregim målas överflödande asymmetriska stofthyddor med deduktionens penseldrag i kontrasterande grundfärger. Varelser försjuknar. Försynens instängda behandling skapar ingrodda missfoster. Begreppets ensidiga bruk fängslar livet, binder benen bakom ryggen, ned mot en fast, orörlig mark som inte ger vika, som saknar elasticitet och motstånd. Alla kroppar och verkliga skillnader mellan kroppar tvingas in i samma fyrkantiga ram. Det enfaldiga begreppet amputaterar allt som sticker ut. Den fyrkantigt missbildade varelsen får inte fram ett ljud – dess abstrakta, ihåliga lunga finner ingen luftmassa, får inte ens fram en viskning, kan inte börja, kan inte kasta sig ut, frigöra sig från försynens förutfattade prognos, från sin säkrade framtid.
De skapar former, påbörjar samtal, initierar lekar, och etablerar förhållanden. Allt i upprorets brytningspunkt: ”formens tillblivelsevillkor är förstörelse, det är icke-varandet i dess födande varande” (s. 150). Dessa samtal, dessa ”uppenbaranden av meddelanden” (s. 7), bryter ständigt upp begreppet inifrån genom att förskjuta alla generella former mot en informell materialisering – seendets baksida eller blindhet: celler i din kropp som lever och andas med egna ansikten och kommunikationsformer. Möten och uppbrott som producerar själva möjligheten till begrepp och definitiva gränser. Kroppen är en skådespelsplats där ”allt talar till allt” (s. 7) genom att iscensätta begär. Kroppen är en levande dockteater där dockorna håller i varandras trådar, skriver varandras kontexter. Redogörelsens spår är inspelningens omedelbara framförande.
Vad som händer därinne. I dolda världar gömda ting. Föremål som inte kan definieras, rör vid en – djur, väsen? Något rör sig – plötsligt som när natten spricker upp i en rämna klart månsken syns en krukskärva, en leksak, ett instrument, ett plagg. Ruinlandskap, ett ansikte, tömda ögon, ett livs ting. I natten möter kroppen sin förvandling. Obegripligt hörs vatten brusa, stenar rulla – röster och röster (s. 131).
Ett samtal mellan blinda gudar bubblar i svalgets djup innan struphuvudet formar sitt första ord. Naturmaskinen är främmande för sig själv och delad innan människobarnet kommer upp ur jorden. Spädbarnets första skrik är redan förmedlad performativitet – ett skådespel inför en publik.
Den man älskar ser man inte (s. 25)
Kvalfyllt orent kramp-levande (s. 54)
…
Ensamhetens och glömskans tid. ”den halva tillvaron – hälften har försvunnit ner i det som inte ens är mörker” (s. 146). Jagets försäkrade uniform förnekar det uråldriga sammanhanget, traditionernas cykliska tänkande. Nu framavlade i fåfänga: ”blind därför att bländad” (s. 45).
(–fanns det kanske en gång i början, i början bortom, en enda i mörkret och genom mörkret glänsande ljudvarelse, pytagoreernas sång, de kännande molekylernas ljudande väv, instrumentet utlämnat åt allt som ville spela på det, instrumentet som var ett och oskiljaktigt med det som spelade på det? – fanns det en gång en gränslöshet, en enhet mellan varelsen och elementen, en enhet så fullkomlig att inget uttryck, inget meddelande behövdes, allt var ändå en enda röst eller icke-röst?) (s. 145f)
Drömmen om samtidighet: denna vävnad evigt spunnen av främlingars fingrar – Platons chora (χώρα) i Timaios: rumsliggörandets självförfrämmande inspelning. Som ljussprickor i fragmenteringens ljus informeras Trotzigs skrift någonstans av detta gränslösa sammanhang. Denna erinring eller anamnesis är det enda som kan synliggöra glömskan och ensamheten. Utan sönderfallet och exponering får inte Hegel syn på sig själv. Då blir hans så tidsenligt ensamma filosofi bara en självuppfyllande profetia: transhumanismens dröm om kroppslös självidentifikation; dyrkan av ett encyklopediskt förnuft med absolut mobilitet. Det skapar förrädare: ”ett förstummat skräckslaget jag, som förklätt till många, flyr från den ena till den andre” (s. 78).
Förrädarens ansikte kan vara vackert, rent, omöjligt att tolka
Förrädaren tillber, älskar, är förnedrande lågt klibbigt och upphöjt sublimt högtflyende bunden vid, kan inte släppa tanken på, känseln av, smaken huddoften av två verkligheter, deras olika hud olika blod olika köldrusningar salighetsrysningar – någon gång måste det eskatologiska ögonblicket komma när dödligt motsatta verkligheter slutgiltigt sammanblandas i ett olösligt skimmer, en enda obegripligt gränslös kropps dunkel
”Ingen kan tjäna två herrar.” Men han vet ju inte heller vem han själv är. (s. 77)
Förrädaren förnekar sina sammanhang, tvingar kroppen till ljudlös givakt. Förgäves försöker han fylla ett hål som hålls öppet av samma ängsliga rädsla. Vetenskapens rastlösa prognos och totala anspråk är denna förnekelse driven till sin spets. För att diagnosticera den som traumarespons behövs sönderfallets självdistans.
De föll: någonstans fattades ett oåterkalleligt beslut som inrättade en domesticerande ordning. Adam pekade och benämnde. Ett snitt i Naturens oskyldiga andekropp. Själen separerades från kroppen: ögat öppnades, det goda och det onda blev synligt. Skulden och skammen föddes.
För Trotzig är det själva tron på denna berättelse om en första och enda klyvning som är det riktiga fallet – ett fall som sker hela tiden. Det rör sig inte om en klyvning vid en viss tidpunkt i en linjär historieskrivning – naturen har aldrig varit något annat än gränsdragningar och klyvningar. Det rör sig om en ständig och fortsatt separation av jaget från världen. Vi har förlorat kontakten med de cykliska processer som höll oss utanför oss själva: traditionen och ritualen, ändlighetens dynamik. Röstens delade mellanläge har kvävts. Rösten är ”det som kommer utifrån, rösten är inte jaget” (s. 146). Tidigare fanns rösten ”som en inre melodi, en ljudrörelseslinga” på ett ”tungomål” som var ett ”oåtkomligt, outtalbart språk” (ibid.). Idag ljuder halsgropens brustna, falska läten.
På scenen rör sig rösternas brinnande figurer. De görs vanställda, galande, glidande i olika falsetter, för att framställa tillståndet utanför, tillståndet ovanför-under, tillståndet bortom. Under krigsherrarnas välde på 1920-talet började det kinesiska sångarpojkbarnet det Avskilda, det Andra sin hårda uppfostrargärning tillbaka mot drömmen om det oföränderliga meddelandet, det rena grundskådespelet. Rösten bräcks, kroppen knäcks, ut på scenen träder de orubbliga gestalterna. Den grymme kungen och den svartduvögda vitsminkade älskade. Den ena röstens hemska svärd, den andra röstens vilda sörjande fågel, i oföränderligheten är nu blodsutgjutelsens och kärlekens dubbelskiktade figur till, två röster ur en och samma lydigt övade tystade kropp, en och samma röst ur de två ansiktslösa kroppsfigurerna (s. 71)
Ondska är lika mycket att blunda som att stirra: ondskans sjukdom är självkontroll; att inte blinka. Diagnosen informeras av samtidighetens uråldriga musik, drömmarnas vilda sammanhang. Eftersom ensamhetens ordning är etablerad måste rösten nu maskera sig; kan nu bara avslöja jagets våld genom att dekonstruera det inifrån.
Ur slöjan kommer rösten. Det är rösten som hörs bara från under jorden eller från högst uppifrån himlen. Det vanliga finns inte längre till, och därför måste hon först förstummas, intiggöras, beslöjas, maskeras – rösten som blir sann först genom att förställa sig, vanställa sig, förfrämliga sig.
Ur slöjan kommer den elementära rösten, den absolut vilda – egna lagar, egen värld. Denna vildmarksröst utanför det vanligmänskliga, den kan vara en, den kan bli många. Rösten anländer i sina gestalter. (s. 148f)
Som en månghövdad kropp av oförenliga naturer är Gud redan kluven i tusen bitar. Gudaklyvningen är att varje ’bit’, eller ’del’, också är en ’helhet’; varje individuerad gudakropp ett absolut sammanhang ojämförbart med alla andra men samtidigt producerat genom dessa andra på ett sätt som är obegripligt för varje individ var för sig. Det som tar form som ’del’ i relation till en ’helhet’ beror på ett individuerat behov av att kartlägga, funktionalisera, modellera, systematisera. Detta behov beror på en individuerad logik bortom individens förstånd. Därför innefattar varje funktionalisering sin instiftares dysfunktion; den ensamhet som behöver definitioner för att upprätthålla sin avskildhet, den självidentifikation som ”är”, ”har”, och ”vill” och urholkar den öppna kroppens och tänkandets sublimitet. Glömskans ordning vill hålla oss bundna inom definitiva spjäll och säger att vi ska fortsätta unvika ögonkontakt.
(- hur tiden vandrar sitt stora lopp och väver sina väldiga rot-
vävar, oöverskådliga levande system som vart och ett har sin egen
växt, sin egen rörelseriktning. Människorna levande som tidsceller
i den stora tidens många system. Allt är då oöverskådligt, mäktigt
välvande och drivande, obegripligt, oåtkomliga förvandlingar. Frag-
ment av hud och rötter, händelser och minnen dyker upp och för-
svinner, ingen människa kan veta var hon är i tidens vilda skog. Hur
väldiga valv och växande slingrande mörka jätterörelser ska sluta,
om det alls finns något slut på de ändlöst sammansatta rörelserna.
Hur man bor inhyst i ett sammanhang, obegripligt och ändlöst, man
är inbyggd i Guds oöverskådlighet, inget annat kan man särskilja än
blixtljus, än drömmar, än söndrigheter – svalgen mellan osamman-
hängande motsatser liksom uråldriga klippryggar dyker upp ur det
ljusrykande dimhavet, tiden växter och fortsätter oupphörligt att
växa) (s. 86)
Genomborrad av obegripliga sammanhang förför du dig själv lika mycket som du blir förförd av andra. Du rör din hand utan att förstå hur det går till. Du blundar. Något kommunicerar med något, och denna kommunikation föregår varje självkritik. I själva att:et – ’att något visar sig’ eller ’att något sker’; i tankens själva förlossning – där affirmeras gränslösheten med gränsdragningens spår. Descartes’ grundtes modifieras: att det framträder är inte längre en självsäkerhet. Ett ’första faktum’ är att varje framträdelse är en samtidig individuering, en återgivningsform som suddar ut sig själv i sin singulära skildring.
Allt levande en enda lidelses röst (s. 53).
Rösten bryter tystnaden, en gräns uppstår, en åtskillnad
Men på samma gång ett oupplösligt samliv. Rösten förhåller sig till tystnaden och kan inte skiljas från den. Röstens gränsdragning tecknar tystanden i negativ. En kartbild över en ny sorts tillvaro, nya arkitekturer stiger upp (s. 147)
Rösten – ”den bart huggande viljan själv”, som Karin Boye skriver15. Rösten ställer inga frågor och behöver inga svar. Levande varelser tänker, talar, lyssnar, och skriver i dödens övergivna förmörkelse. Individueringens samtidighet är ett icke-tänkande tänkande – det tillhör inte någon, det är fruktens offergåva och självinsikt är utflykt. Handen betänker inte sin yttre gestalt när den griper. Röstmemo: röstens memorandum – omedelbar tagning som levande inspelning. Med självporträttets fragmentering uppträder andra upplösningar. Upplösningen är lika mycket grafikens skärpa som pixeleringens förskingring. Du är morfografi: du äger rum genom att smickra dig själv. Du kan inte annat än le mot något obegripligt. Gudakroppens grammatik är ett kaleidoskopiskt bländverk.
Genom portöppningen in mot gården nu den fullkomligt osannolika
synen: på trätrappan till gårdshuset en obegripligt förstorad människo-
kropp rör sig där sakta, tre eller kanske fyra unga människor så tätt
hopslingrade omkring varandra att de bildade en enda kroppsmassa,
sakta böljande. Omöjligt att ur denna rörelsemassa skilja ut vad som
var en han och vad som var en hon, ansiktena gömda mot varandra,
långa hårslingor blandade sig med varandra. Dimmans vita ljus från
havet, stumma andades de in i varandra. Slingrade om varandra, de
fyra kropparna hade blivit till en enda kropp tyst hoplutad mot sig själv. (s. 72)
De blinda är inte synskadade, de är tvingade in i en viss grafik. Som privilegierat medium för definitionens kvävande ordning har visualitet eller okularitet blivit ensamhetens vapen. Att tänka betraktas som en privat verksamhet vari ett självsäkert och oskyldigt ’jag’ sitter på sitt kontor och bearbetar entiteter.
Men att se att den mest fokuserade intention också är en form av sömn, att du förblir blind för den djupare brutaltitet som ständigt gnolar och gnisslar inuti dig, som gnager fram det du kallar ’jag’ ur oändligt uttöjbara tidsceller som tar plats i en mångbottnad kropp utan ägare, att se att du vakar i andras drömmar och är en främling för dig själv, att bryta ensamhetens lås – det är att vrida denna självömkan ur led och kanalisera begärets krafter.
Efter åtskilliga timmar börjar hundarna, utan att veta vad de gör, trötta av att springa fram och tillbaka, halvdöda, med tungorna hängande utanför gapet, att anfalla varandra, och på ett ögonblick sliter de varandra i slamsor. Detta är inte ett uttryck för grymhet. En dag sade min mor med glasartad blick till mig: ”När du ligger i sängen och hör hundarna yla på fälten, göm dig under filten, och håna dem inte: de lider av en osläckbar törst efter oändligheten, precis som du, som jag, och som alla vi människor, med våra bleka och avlånga ansikten. Du har rent av min tillåtelse att ställa dig vid fönstret och blicka ut över denna tillställning, som är nog så sublim.” Sedan dess har jag tillmötesgått den döda kvinnans önskan. Liksom hundarna känner jag en längtan efter oändligheten … Jag kan inte, kan inte stilla detta begär!16
Du kan inte frigöra ’dig själv’ från ensamhetens parasit – det finns ingen tillflyktsort för ett rent och oskyldigt jag. Ensamhetens närsynthet produceras genom att ett ’jag’ tror på sitt eget författarskap. ’Du’ är parasiten. Locka fram dig själv ur döda vinkeln, vänd dig själv ut och in.
Slutnoter
1. Trotzig. B. (1996). Sammanhang material. Albert Bonniers Förlag. ↩
2. Intervju i SvD, 18 maj 1992.↩
3. Agneta Pleijel, Förord till (Birgitta Trotzigs) Samlade skrifter 1, 2018. Faethon. (s. 13) ↩
4. Derrida, J. (2016). Of grammatology. Jhu Press. ↩
5. Hui, Y. (2019). Recursivity and contingency. Rowman & Littlefield. ↩
6. Trotzig, B. 1977. Jaget och Världen. Författarlaget. ↩
7. Bak, K. (2015). ”Om ikonoklasmen hos Birgitta Trotzig”. Studia Litteraria Universitatis Iagellonicae Cracoviensis, 10(4), 275-297. (s. 277). ↩
8. Ibid. ↩
9. Ibid. s. 278. ↩
10. Ibid. ↩
11. Bak, K. (2012). ”Den kluvna kärnan: Läsningar av Birgitta Trotzigs ’Ormflickan’”. Acta Universitatis Carolinae Philologica, (1), 87-118. (s. 90). ↩
12. Ibid. (s. 105). ↩
13. Schelling, F. W. J. Die Weltalter. (I/8, s. 201, min översättning). ↩
14. Derrida, J. (2010). The beast and the sovereign, Volume I (Vol. 1). University of Chicago Press. (s. 161). ↩
15. Boye. K. (1934) ”makternas schackklubb” (i Kris). Albert Bonniers Förlag.[16] De Lautreamont, C. (2017). Maldoror – samlade verk. (Les Chants de Maldoror). Översättning Elias Wraak. Alistor Press. (s. 57). ↩
16. De Lautreamont, C. (2017). Maldoror – samlade verk. (Les Chants de Maldoror). Översättning Elias Wraak. Alistor Press. (s. 57). ↩