Jag föds in i religion likt ett föl föds in i sin hjord. När dopvattnet faller över min hjässa renar det mina synder och gör mig till en del av det kristna samfundet. Mina föräldrar är inte särskilt religiösa utan sådär sekulärt kristna som svenskar tenderar att vara. De tror att Gud existerar, sedan är det inte så mycket mer med det. Jag å andra sidan blir tidigt en del av den kristna församlingen och går därför till kyrkan en eller två gånger i veckan. Jag älskar det. Jag får be, pyssla frälsarkransar och sjunga psalmer om Gud och Jesus utan att ägna en tanke åt vad sångerna egentligen handlar om. Kyrkan känns varm och välkomnande. På väggarna hänger kors och tavlor av Jesus som lyses upp av lampor i guld. Jag springer på stengolvet även fast prästen säger att jag inte får och sedan, när ingen ser, försvinner jag in till den stora salen. Där spelar jag på orgeln och tänder ljus till Gud. Och Gud, han är min allra bästa vän. Jag pratar ofta med honom när mina kompisar har åkt hem från fritids då jag vet att andra inte kan se honom på samma vis som jag. På så vis är Gud som min låtsaskompis. Han följer mig vart jag än går så att jag aldrig ska känna mig ensam. När det bara är vi två vänder jag mig till honom, likt Emil i Lönneberga vände sig till Alfred: Det är du och jag, Gud, du och jag. Men visst är det så att under allt detta, övertäckt i djupaste hemlighet, lurar en skvalpande ångest i botten av min mage. Han är alltid där. När jag duschar skäms jag över att jag måste klä av mig naken och när jag bråkar med mina föräldrar känner jag hans brinnande blick varenda gång jag råkar säga något dumt. Den Gud som jag ser upp till ser ner på mig med både kärlek och skärskådan. Veckor går i ända och kristendomen är för mig nu ett faktum likväl som den brinnande rädslan för att göra fel. Jag räds av tanken att göra min bästa vän besviken – för vad händer då?

***

Under det tidiga 1500-talet grundande den baskiska prästen och teologen Sankt Ignatius av Loyola den religiösa orden Jesu sällskap eller de så kallade Jesuiterna. I sin bok Andliga övningar skriver Ignatius bland annat om avgränsningen mellan personliga bedömningsfel och verkliga yttre frestelser som framkallar känslor av synd. Sådana tillfällen, då individer felaktigt tror att de syndat, benämnde Ignatius som “skrupler” och lyfte i samband ett personligt exempel där han råkat trampa på ett halmkors och bedömt sig själv ha syndat – en händelse som då väckt en känsla av olust, även fast han visste att han egentligen inte gjort något fel. Vad Ignatius då inte visste var att han beskrivit ett av de tidigaste tecken på vad vi idag kallar för tvångstankar.

Vad Loyola upplevde är tvångsmässigt religiöst tvivel: en typ av tvångstanke kopplad till en obefogad oro för att synda. Tvångstankar medför upprepande och ofta ångestframkallande tankar eller bilder som inte upphör och stör det dagliga livet. Dessa tankar orsakar ofta rädsla, tvivel och obehag vilket kan leda till en känsla av kontrollförlust.¹ Tvångstankar och tvångshandlingar kan spåras tillbaka långt i tiden och fenomenet har nog funnits så länge människan själv har funnits.

En intressant upptäckt är att tvångshandlingar omnämnts mer i den religiösa litteraturen, än i den medicinska i dess tidiga skede. Dessa religiösa texter visar att tvångsmässiga rädslor kring religion var vanligt förekommande från senmedeltiden till industrialismens början. På grund av detta uppkom ordet ”skrupulositet” (engelska ”scrupulosity”), vilket syftar på upplevelsen av ett överdrivet religiöst eller moraliskt tvivel och ett engagemang i tvångsmässiga religiösa ritualer eller beteenden.² Det kan ta sig uttryck genom bland annat tvångsmässiga böner, en obefogad oro för att begå synd, hypermoralitet och patologiskt tvivel. Skrupulositet har noterats i århundraden bland olika religioner. Inom den islamska tron kallas det för Waswas, vilket betyder viskningar, vanligtvis från Shaitan (Satan). Fenomenet skrupulositet har diskuterats av till exempel de tidiga islamiska forskarna Al-Ghazali (1000-talet) och Al-Balkhi (800-talet). De skrev bland annat om frågor relaterade till andligt välbefinnande och mental hälsa, vilket kan kopplas till skrupulositetens liknande problem., På liknande sätt har fenomenet även undersökts av kristna teologer, såsom Augustinus (354-430 e.Kr.) som i Bekännelser skriver om begreppen “skuld” och “synd” inom kristendomen.

***

Jag ska sova nu, men innan jag går och lägger mig knäpper jag mina händer för att be. Jag undrar om Gud vill att jag ska knäppa händerna eller lägga dem mot varandra som när man går luciatåg. Jag bestämmer mig för att sätta dem oknutna mot varandra, jag tänker att det borde vara enklare att få en signal då. Jag föreställer mig hur bönen går via mina händer och skjuter ut vid mina fingertoppar för att sedan leta sin väg upp till himlen. Mina händer är som en parabol.

Jag går i mellanstadiet och börjar be varje kväll. Jag är rädd att Gud ska tycka sämre om mig ifall jag inte hör av mig. Till en början berättar jag mest om min dag och olika tankar jag haft. Vad ska man egentligen säga till Gud, vet han inte redan allt? Inom kort utvecklas en rädsla över att mina böner är allt för själviska. Jag pratar ju bara om mig själv. Mina böner övergår istället till att lyfta alla människor som står mig nära och andra som kan behöva det. Jag ber till Gud att göra deras morgondag bra, deras sömn god och att skicka skyddsänglar till dem som behöver det mest. Att be har blivit en återkommande handling som jag behöver genomföra varje dag, annars är jag rädd att Gud ska straffa mig. Jag är rädd att han ska bli arg och ta livet av de jag inte nämner. Ibland glömmer jag, men just som jag ska somna slår paniken till och jag minns att jag inte bett idag. Jag skäms över att jag hellre vill sova och känner ångest över att jag inte är tillräckligt tacksam för att Gud hjälper mig. Han vill ju säkert också sova.

***

Alla religioner har en plan – ett gudomligt recept för hur dess följare ska leva för att vara goda och få de resultat som utlovas. Detta recept består av regler och riter som bör följas liksom hänvisningar till vad som bör undvikas för att utlovat resultat ska ges. Det visar vägen till upplysning, evigt liv och givetvis vad som händer om dessa riktlinjer inte följs. När man är troende är det därför det mest förnuftiga att försöka följa dessa regler efter bästa förmåga. Om folk tror på helvetet är chansen stor att de oroat sig för att hamna där någon gång och det mest logiska är då att förhindra detta. Individer som lider av skrupolositet kan som svar på religiösa tvångstankar känna sig tvingade att genomföra religiösa ritualer, så som upprepade tvångsmässiga böner för att förhindra negativa konsekvenser eller för att kompensera för upplevda synder.

***

Jag sitter på en bänk utanför kyrkan. Pappa hämtar mig alltid så sent att alla andra redan har åkt hem. Det är ännu tidig höst, ändå har himlen redan blivit mörk. Jag suckar och ett moln av rök lämnar min mun i kylan. En vindpust tar tag i några löv så att de börjar snurra vilt. Jag ler. Jag fantiserar om hur löven alla dansar vals med varandra och snurrar så mycket att de mår illa. Sen är han där igen, Gud, och visst ber han mig att följa efter. Jag reser mig och minns hur prästen en gång talade om hur Gud tände eld på den där busken inför Moses. Kanske dessa virvlande löv är en liknande symbol? Jag ser mig omkring och väntar en stund. Sen kommer den där bitande känslan i magen. Jag går sakta efter den virvlande högen av höstlöv. Är det verkligen Gud som vill att jag gör detta? Nej, jag ska inte tveka. Jag följer efter de virvlande höstlöven och ser kyrkan bli allt mindre.

Pappa har kommit för att hämta mig nu, men jag är inte där. Höstlöven fastnar till slut mot en betongvägg där de sköljer in och ut, de kommer inte ta sig längre än så.

***

Koppling mellan religion och ofrivilliga tankar förekommer i tre olika former. Den första rör religiösa övertygelser. Det innefattar att individen har påträngande och plågsamma övertygelser. De kan tro att de kommer begå helgerån, kränka Gud eller ägna sig åt omoraliskt beteende i enlighet med sin religiösa övertygelse. Richard Baxter från Shropshire, en kyrkoledare, poet och teolog, skrev år 1673, om tvångstankar inom kristendomen:

Some melancholy, conscientious persons are still accusing themselves, through mere scrupulosity; questioning almost all they eat, or drink, or wear, or do, whether it be not too much or too pleasing. But it is a cheerful sobriety which God requireth, which neither pampereth the body, nor yet disableth or hindereth it from its duty; and not an unprofitable, wrangling scrupulosity.³

Den andra formen är automatiska tankar som går emot religionen. Dessa tankar kan kännas självgående och tenderar att växa sig starkare när individen försöker sig på att undantränga dem. Det är av liknande princip som rosa elefant-paradoxen (the pink elephant paradox): Som belyser hur försöket att inte tänka på något kommer att leda till att vi tänker på det ännu mer. En liknande process sker hos de som lider av religiösa automatiska tankar, men i detta fall ger tankarna dem stark ångest som de kämpar med att släppa. De kan känna sig plågade av skuld bara för att tanken slog dem och oroa sig för att de kan ha förolämpat sin Gud. För att ”kompensera” för detta kan de känna sig tvingade att bekänna, be och läsa religiösa texter mer än vanligt.

Den tredje formen är en typ av religiöst tolkande där individer tolkar saker som kanske egentligen inte har något med religion att göra, ur ett religiöst perspektiv. De kan se symboler och tecken i vardagen som uppmanar dem att göra något. Även en god relation till religion kan skapa tunnelseende så att individen tappar viktiga saker ur sikte.

***

I skolan blir jag mobbad. Mina kläder blöts i handfatet under gymnastiklektionerna. Jag vet vilka som gör det men jag vill inte berätta för någon. Jag säger till mina kompisar att jag är rädd, men det handlar i själva verket om att jag tror att Gud skulle tycka om mig mer om jag var barmhärtig och inte sade något. Jag springer hem i mina gymnastikshorts om vintern och kollar ner på mina ilande röda ben. En ilska växer inom mig. Jag skäms över den.

Nu är det kväll och jag ska snart sova. Mamma och pappa stiger in i mitt rum för att önska mig godnatt och stoppa om mig sådär som bara föräldrar kan. Jag är tacksam. De släcker lampan och när de stängt dörren sätter jag mig upp och börjar be. Mamma, pappa, syster, mormor … Jag tänker på alla som jag känner. Amen. Sedan kommer jag på att jag inte sagt till mamma och pappa att jag älskar dem under den senaste timmen. Det är mitt nya tvång: att berätta för mina föräldrar att jag älskar dem så ofta jag kan för annars kommer Gud att låta dem dö – ett straff på grund av min oförmåga att visa kärlek för mina medmänniskor. Vissa kvällar när mina föräldrar redan har lagt mig för att sova så springer jag ner för trappen för att krama dem och påminna dem om hur mycket jag älskar dem. Men idag frågar mamma varför jag gör så. Jag förklarar att jag är rädd för att Gud ska straffa mig annars. Mamma tar mig nu i famnen. Det är först nu jag blir introducerad till termen tvångstankar. Hon berättar vad det är för någonting och hur det bara kommer att bli värre om jag inte står emot vad tankarna efterfrågar. Min mamma jämför det med hur hon är tvungen att kontrollera att spisen är avstängd om och om igen innan hon går hemifrån eller att dörren är låst ett visst antal gånger innan hon lägger sig för att sova.

En insikt kommer till och när jag vänder mig till Gud tycker jag att han ser lite blekare ut i kanterna. 

***

Än idag är skrupulositet en vanlig men understuderad typ av tvångssyndrom. Trots den kliniska relevansen är lite känt om sambandet mellan skrupulositet och symtomsvårighet inom olika religiösa grupper.⁴ Cirka 25% av ungdomar och vuxna OCD-patienter lider av någon typ av religiöst tvång. Religiösa övertygelser och seder är såklart personliga och subjektiva, då allas erfarenhet av religion är olika. Samtidigt tror jag att det finns en sorts acceptans när det kommer till religion och tvång. Jag ska dra en jämförelse till sporten. För visst höjer ingen på ögonbrynet när det kommer till Björn Borg som stod och slog bollar nattetid för att bli bättre, eller Gunde Svan som tog tid varenda gång han duschade. Inom sportvärlden ses detta istället som dedikation, något som jag förmodar inte skiljer sig så mycket från religionen. Här blir istället detta tvång till en sorts positiv besatthet.

Parallellt tror jag även att det ligger en munkavel på det öppna samtalet gällande religiöst tvång. Detta då det finns grupper som inte vågar eller lyckas tolka eventuella tvångsbeteenden som något annat än religiösa budskap eller riter. Kanske är de rädda att bemötas negativt av Gud eller andra religiösa medlemmar? Om vi går tillbaka i tiden kan vi se hur skrupulositet har setts som ett symptom på den psykiska störningen mani. Se även hur exempelvis Koranen motsätter sig till just tvivel:

De rätttrogna äro blott de, som antagit tron på Gud och hans apostel och sedan ej tvivlat, utan väga sina ägodelar och sitt liv för Guds sak; dessa äro de sannfärdiga. (Koranen, 49:15)⁵

Nu har det gått några år sedan jag slutade att kalla mig för kristen. Jag spenderade många år i ett försök att hitta tillbaka till Gud, men jag kunde inte längre finna samma blinda tröst i honom som när jag var ett barn. Idag ser jag istället på min tro med öppenhet – en tro på allt, som samtidigt är en tro på ingenting. I denna storm av rädsla och tröst fann jag mig till slut till rätta i min egen ovetskap.

Det är dock fortfarande svårt att skaka av mig skupolositetens efterlämningar till fullo. Dess kölvatten tycks ha brett ut sig till andra tvångsliknande tankar och akter, ofta knutna till just moral och skrämmande föreställningar om framtiden. På så sätt livnär sig skrupolositeten ännu på min rädsla för att den Gud jag avböjt nu kollar ner på mig med missnöjd blick. Jag tror aldrig att jag kommer kunna skaka av mig honom helt och hållet. Han kommer nog alltid att finnas där i bakgrunden, i hopp om att jag ska falla för hans lovord ännu en gång. Det är olustigt, bittert i sin ändlöshet – att religionens efterlämningar i huvudsak inte blev annat än envetna tvångstankar och tryckande oro för mig.

Vad gör att en människa börjar tro på något de inte kan se eller höra? Det jag tror är fundamentalt är det faktum att religion ger oss en förklaring till det oförklarliga. Allting som vi inte kan förstå oss på och alla negativa livsaspekter får plötsligt en mening – och oj, vad vi människor ogillar att leva i okunskap. För mig är det denna aspekt av religion som gör det svårt att avböja den helt. Det finns en viss lätthet i att kunna lägga sin existentiella ångest åt sidan för att lita på något större än sig själv. Dessa små tvångsliknande ritualer får en liknande funktion genom att antyda att så länge reglerna följs så kommer ingenting att dåligt att hända. Såklart fungerar inte livet så och en allt för stark fixering leder nog inte till mycket annat än en strävan efter det ouppnåeliga – en sorts besatthet av det gudomliga.

SLUTNOTER

^{1. Ståhl, Oskar, OCD & tvångstankar, Mindler (Senast uppdaterad: 2023-09-11), https://mindler.se/angest/ocd-tvangstankar-tvangshandlingar/ ↩}

^{2. Miller Chris H och Dawson W Hedges, Scrupulosity disorder: an overview and introductory analysis, J Anxiety Disord, 2008, 22(6):1042-58, https://doi.org/10.1016/j.janxdis.2007.11.004 ↩}

^{3. Baxter, Richard, A Christian Directory, London, Printed by Robert White for Nevill Simmons, 1673, s. 727, https://www.monergism.com/thethreshold/sdg/baxter/A%20Christian%20Directory,%20Part%20I_%20-%20Richard%20Baxter.pdf ↩}

^{4. Buchholz JL, m.f., Scrupulosity, Religious Affiliation and Symptom Presentation in Obsessive Compulsive Disorder, Behav Cogn Psychother. 2019, 47(4):478-492, https://doi.org/10.1017/s1352465818000711 ↩}

^{5. Koranen, översatt av K.V. Zetterstéen, Stockholm, Wahlström & Widstrand, 2003. ↩}