Men efter ett tag riskerar betraktaren att endast se detta rutnät; allt annat döljs bakom det. För när uppmärksamheten, genom metoden, riktas mot beståndsdelarna – och eftersom beståndsdelarna för Signac är som tegelstenar av färg – växer detta avgränsande rutnät, de annars dolda skiljelinjerna, samman till ett storts galler.

Deras metod ja. Såhär hade min vän resonerat: Måleriet, särskilt landskapsmåleriet, är i grunden aningen ironiskt. Man bryter först ned naturen till enbart dess färger och låter sedan konstnären måla upp den på nytt – i dess egna material. Med de genom naturen framställda färgerna målar man åter upp naturen, havet med havet, sanden med sanden. Således är landskapsmålningen både sprungen ur och samtidigt en del av det den avbildar. Detta ironiska hade pointilisterna tagit som sin metod: genom att framhäva nedbrytningens och återskapandets mellanled. Ingen kunde missta deras målningar för det avbildade objektet – ingen misstar Signacs strand för verklighetens. Deras metod är därför en ärlig metod. Så hade hon resonerat: ärlig för att den visste kraften av sitt egna skapande, och för att den visste att skilja på värld och avbildning.

– … för visst hade du kunnat skilja på bukett och rabatt?

Det är samma beståndsdelar, i bukett och rabatt: blomman – stjälk, ståndare, pistill, blad… De är båda ansamlingar av blommor, båda byggda av samma beståndsdelar. Men du skulle inte kunna likställa dem; inte skulle du förväxla buketten med rabatten. Det finns en formmässig skillnad mellan bukett och rabatt…

Likaså: inte skulle du hylla färgerna i sig om de ännu inte skänkts någon form, oavsett hur vackra. Du låter först målningen sätta ramen genom vilka de kan verka. Det gäller också landskapet: du hyllar inte landskapet i sig, i sammanhanget av en målning. Målningen är varken en hyllning till färgen eller landskapet, utan något mer än båda dessa delar. Detta på samma sätt som en bukett knappast är en hyllning till rabatten.

    – Tänk istället på synergin mellan blommorna i din bukett!

Du plockar blommor från rabatten, en och en – tillför dem, en och en, till din samling. Men när din samling någonstans längs vägen övergår i en bukett tilllåts blommorna gå utöver sig själva och varandra – blomma ut, såsom bukett. De är inte som plockade – en och en – utan sammansatta. Det är synergin mellan blommorna (beståndsdelarna) genom helhetens form (bukettens form).

Tänk likadant på pointilisternas målningar – deras sammanlagda prickar och block: mer än bara substans. Se färgerna, dess beståndsdelar, då de låter sig blomma ut och sträcker sig bortom sig själva.

…mer än substans. I samma anda har Bataille påpekat följande: att ”den heliga graal” kan inte reduceras till ren substans; det är inte så som blott summan av sina beståndsdelar den är helig. Vad som skiljer den från den döda artefakter är något utöver denna substans – dess ”omöjliga varaktighet”. Ur detta perspektiv är det heliga för Bataille analogt med konsten. Eller rättare sagt: konsten är helig. Varken konsten eller det heliga är möjligt att fixera; varken konsten eller det heliga beständigt (Bataille 2021, s. 382f).

Viljan att fixera sådana ögonblick, som förvisso återfinns i måleriet och skrivandet, är endast det medel med hjälp av vilket man får dem att framträda på nytt. Tavlan eller den poetiska texten frammanar nämligen det som en gång har framträtt, men substantialiserar det inte. (Bataille 2021, s. 382, kurs. i originalet)

Den substans genom vilken man (felaktigt) tror sig kunnat fixera det heliga kallar Bataille för transcendent – och det är för honom viktigt att skilja den från det faktiskt heliga. För så ”öppnar [sig] plötsligt ett nytt fält […] i vilket det är möjligt att inträda” (Bataille 2021, s. 385). Kanske kan man genomden transcendenta substansens falska löfte glänta detta nya fält, men så fort man gör ett närmande så stänger det sig framför en. Då reser det sitt galler, och du förblir utestängd. Vad du sökte fanns – hinsides; men istället får du möta det fixerade tinget, med avsmak (a.a., s. 383).

Men så åter till hoppet: detta nya fält behöver inte längre uttrycka verkligheten och kan därmed vända sig ifrån den. I och med att konsten kan skapa något utöver världen kan den också vara något mer än den (a.a., s. 384). Så inser den sig själv som skapandes något nytt, utöver världen (dess substans), varigenom världen kan omformas till något levande.

Som svar på Batailles beskrivning av substans framhäver istället Bornemark, genom filosofen Bruno, ett begrepp för materia som motsäger sig denna fixerande kraft. Materia är för henne inte en död massa som endast påverkas utifrån, som därmed skulle vara möjlig att fixera (Bornemark 2019, s. 159). Snarare innefattar det en sorts självformande rörelse (a.a., s. 160) – således levande. Det går då inte att skilja på livskraft och materia (a.a., s. 164). Denna formtagande rörelse är inte möjlig att förstå systematiskt eller att kategorisera, men vi kan vara lyhörda inför den. Detta är konstnärens uppgift (i likhet med Brunos så kallade magiker): ”Konstnären [fångar] upp vadheter och materialiserar dem i en magisk materialism” (a.a., s. 255), och detta genom att skapa en form för det (a.a., s. 245). Liksom den som plockar blommor till sin bukett skapar pointilisten med sitt öga och sina penslar en form genom vilken färg och motiv kan verka.

Konstnären är mindre intresserad av att hålla fast ett färdigt system för oss att leva i, och hennes centrala förmåga handlar liksom magikerns om att följa med i den formtagande rörelsen i dess ”blivande till värld” och aktivt fortsätta den. I sin magi binder magikern olika andar, vilket vi kan förstå som stämningar, känslor och idéer, till olika objekt. (Bornemark 2019, s. 255)

*

En målning reducerad till endast några färger – några klickar och några streck – är mest av allt en rörelse. Och genom detaljer växer det sig mot en bild – med fler klickar, fler streck, fler färgblock. Och vid en viss tidpunkt liknar den nästan verkligheten så som vi ser den utanför tavelramen, och vi kanske kan kalla det för en fotorealistisk ändpunkt. Men vid det laget har den ursprungliga rörelsen ofta försvunnit. Den kan ha gjort det; den kan också ha varit förlorad redan från början. Det är hursomhelst konstnärens uppgift att fånga denna rörelse, och visa upp den – inte som fixerad, inte som substans, utan såsom den är: flyktigt.

Målningen är skapad ur och samtidigt en del av landskapet det avbildar, och färgerna det avbildats med. (”Landskapsmåleriets ironi”, enligt min vän.) Detta på samma sätt som buketten är skapad ur men också en del av busken. Konsten är på så vis inte blott i sig självt – de samlade färgprickarna, buskens blommor i buketten. Även om grundad i substans går den på samma gång utöver denna substans: dess synergi. Helheten är alltså en ansamling detaljer (beståndsdelar) som överstiger summan av dessa detaljer, och det är formen som medierar denna helhet.

Konstnärens, med Bornemarks ord, ”materialisering” av den formtagande rörelse i en ”magisk materialism” förstår jag därför som skapandet av form. Konstnären är inte skapare av verkets substans; betraktat som ren substans är det i stort sätt betydelselöst – som blommorna var och en för sig, ännu på sin buske. Men genom konstnärens bukett skänks den formtagande materians magi åter, utan att fixera det, och det genom formen. Skapandet ligger således i formen (i bred bemärkelse).

När vi, som nu, sett målningen reducerad till dess beståndsdelar, och sedan följt dess stigning mot helhet, kan vi se att återuppbyggnaden av det avbildade objektet, till en avbildning, möjliggör två olika vägar. Den ena är den fixerade substansens väg, genom vilken verket endast blir död materia. Också den ”transcendentala substans” som lovar oss mer – som om det eftertraktade på något vis låg bortom målningen, hinsides – sviker oss lämnar oss besvikna. För denna väg utgör gallret som min vän talade om en gräns gentemot konstverkets förmodade liv. 

Den andra vägen går genom livets flyktighet, den formtagande materian, och frammanas försiktigt genom formen, utan att substantialiseras. För denna är gallret istället ”fängslande” i den mån att det erbjuder en värld i sig, i viss mening lika verklig som den utanför dess ram – med Batailles ord: ”ett nytt fält”.