För sådär 50 år sedan fanns i Sverige en maoistisk rörelse. Så vad var det? Jo, en rörelse som baserades på Mao Tse-Tungs tolkning av den marxist-leninistiska ideologin, som vilket namnet antyder utvecklades i Ryssland i början av 1900-talet.

Hur den här rörelsen fick fäste i Sverige har sina förklaringar, ett försök kommer senare i texten. Rörelsen var inte stor, med alla sekter inräknade, kanske tusen unga, välutbildade människor, men ambitionen var desto större. Att krossa det kapitalistiska systemet, med våld, och införa proletariatets diktatur i Sverige. Att jag själv var medlem i rörelsen är sannerligen inget jag är stolt över och inget jag gärna berättar om, men det finns händelser, som kanske väcker både fasa och skratt. För det var en bisarr tid av mitt liv och det började redan när jag gick på gymnasiet i Västerås.

En klasskompis hade tillgång till bil, om jag inte minns fel var det en folkvagnsbuss. Så den första maj 1968 for vi, tre gymnasister från Västerås, de tolv milen till Stockholm. Det var kanske mitt tredje besök i huvudstaden och vår plan var att delta i demonstrationen Röd front. Vi tog oss till Sergels torg där demonstranterna samlades, hur det gick till att ta sig dit är nästan en bragd bara det.

Väl på samlingsplatsen greppade vi en banderoll, en gigantisk tredelad. Förmodligen var den ledig eftersom parollen på den var ganska utmanande: ”Länge leve Mao Tse-Tungs tänkande”. Vi rättade in oss i ledet och snabbt slöt ett stort gäng upp med Maos lilla röda i händerna. Hela vägen ut till  Gärdet gick de bakom oss, viftade med de röda böckerna och skanderade budskapet på banderollen.

På Strandvägen skanderades det ”Wallenberg ner i gruvorna”, ”Palme och Geijer Lyndons lakejer”. En säregen upplevelse för en 18-årig gymnasist från Västerås. Och det blev fler av det slaget. Efter demonstrationen träffade vi en snubbe som kunde allt om tunnelsystemet i Stockholms innerstad. Sina kunskaper delade han frikostigt med sig av under bilfärden hem till honom. Vad den här kunskapen hade för koppling till maoismen förstod jag inte. Och så är det än idag.

Senare i maj 1968 var det dags för en stockholmsresa igen. Den här gången liftade två gymnasieungdomar till Stockholm och lyckades med stor möda hitta hela vägen till kinesiska ambassaden. Där bad vi att få tala med någon ur personalen. Vi ville prata politik och konstigt nog blev vi, efter en kort väntan, mottagna av en ambassadtjänsteman. Jag minns inte så mycket av samtalen, men vi fick med oss en del litteratur och flera maomärken. Kinesen tyckte att ”US imperialism is only a paper tiger”.

Väl hemma i Västerås igen blev mina föräldrar ganska häpna över vad jag gjort under dagen och samtidigt ganska förbannade. Jag hade ju trots allt skolkat. Vad vi hade gjort fick dem att häpna, men begrep ingenting. Det gjorde inte heller våra klasskamrater på den historielektion där vi fick presentera vårt budskap.

För att förstå fortsättningen behövs en utvikning om hur rörelsen var uppbyggd. För att bli medlem måste man bli rekommenderad av två medlemmar. Det var inte bara att söka medlemskap och det dröjde några år innan jag var medlem. När jag väl blev det hade rörelsen gått in i en ännu mer sekteristisk fas och börjat använda täcknamn på medlemmarna. Sverige stod ju inför ett akut anfall av den socialfascistiska staten Sovjetunionen. Världskriget stod för dörren. De kinesiska ledarna pumpade hela tiden ut detta budskap, så nu gällde det att skydda organisationen. Att använda täcknamn ansågs vara ett utmärkt redskap för detta.

Inom moderpartiet, Sveriges kommunistiska parti, fanns ingen majoritet för detta, men inom studentförbundet, Clarté, var bruket av täcknamn ett måste. Per-Åke Lindblom, signaturen PÅL i den interna debatten, drev frågan hårt inom moderpartiet och hans linje var på väg att vinna majoritet. En vacker sommardag skulle jag åka på studentförbundets kongress. Jag hade avlutat mina studier i Uppsala och var tillfälligt tillbaka i Västerås där jag träffat en tjej, som inte var maoist.

Här uppstod en del komplikationer när jag berättade om mitt stundande kongressbesök. Jag visste ju inte vart jag skulle. Den enda informationen jag hade var att jag skulle sätta mig på tåget och kliva av i Örebro. Där skulle jag bli upphämtad.

Så en vacker sommardag går jag omkring på en öde centralstation i Örebro. Inget händer, men efter kanske 20 minuter kommer en ung kvinna fram och frågar: ”Är det du som är Sture Jansson”. ”Javisst”, svarade jag. ”Kom med här då”. Vi satte oss i hennes bil och jag hade fortfarande ingen aning om vart vi var på väg.

Men döm om min förvåning, när vi kommer fram vid destinationen, som Skagersbrunns kurort. Så här beskrivs den idag: ”Skagersbrunn är en före detta kurort med 100-åriga anor, som ligger avskilt beläget mellan Gullspång och Degerfors vid en av Sveriges renaste sjöar, Skagern”. Här hade jag ju varit som barn med mina föräldrar på somrarna när vi bodde i Värmland. Min resa hit var kanske trots allt värd mödan och alla konstigheter.

Bruket av täcknamn var gängse under hela kongressen, men det blev lite konstigt när dörren till konferenssalen en dag helt plötsligt slås upp. Där står en man från receptionen, som frågar: ”Finns det någon Per-Åke Lindblom här.” Alla kongressledamöter tittade på honom, men ingen sa nåt. Han satt ju där, men här hette han nåt annat. Hur som helst droppade receptionisten av med uppmaningen: ”Enligt hans fru ska han vara här, så om han dyker upp kan ni väl be honom ringa till frugan.” Så var det med den saken.

Märkligt hur någon frivilligt går med i en organisation som den här. Den ursprungliga ”triggern” var nog USA:s krig i Vietnam. En imperialistisk supermakt ger sig på ett litet land, som bara ville ha sin självständighet, om än med ett kommunistiskt styre. Men det finns naturligtvis fler orsaker, som en tro på att ett jämställt idealsamhälle var en möjlighet. Något helt annat än de östeuropeiska kommunistländerna och eftersom det etablerade kommunistpartiet uppfattades som sprunget ur den östeuropeiska kommunisttraditionen, så var den kinesiska kommunismen ett alternativ.

Självfallet trodde väl få innerst inne att en kommunistisk revolution var möjlig i Sverige och hur den skulle realiseras var inget som diskuterades internt. Det närmaste jag kan minnas var när en partimedlem på ett möte redovisade sina uppskattningar av hur många beväpnade sympatisörer som behövdes för att inleda en revolution i landet.

Hans beräkningar väckte ingen större entusiasm. De illustrerade snarare hur befängt rörelsens mål var, men aktiviteterna flöt på. På medlemsmötena diskuterades mest praktiska göromål, som stod för dörren. Det kunde vara planeringen av bemanningen utanför Systembolagen på lördagar för att sälja Gnistan, som var partiets tidning.

Den såldes också genom dörrknackning i de få fastigheter på Södermalm i Stockholm som saknade portkod. Varje medlem fick ett visst antal tidningar tilldelade och sålde man dem inte, så fick man köpa dem själv. Så hölls upplagan uppe. Men det var inget man pratade om.

På partimötena avhandlades också hur arbetet med att värva nya proselyter gick. Det skedde oftast genom studiecirklar i marxism-leninism. Jag minns särskilt en jag höll i. Vi hade nämligen lyckats värva en riktig proletär till cirkeln. Hon var inflyttad från Eskilstuna och arbetade som servitris på en lunchrestaurang i Stockholm city. En sällsynt fågel i en skara cirkeldeltagare som mest bestod av socialsekreterare, lärare och liknande. Min entusiasm över den unga kvinnan från Eskilstuna förbleknade dock när det gick upp för mig att hon hade blivit ihop med en partimedlem som jobbade på partiets bokhandel, som låg rätt över gatan från hennes jobb.

Partimötena bestod som sagt mest av att hantera praktikaliteter nödvändiga för att hålla partiet vid liv. Ideologiska diskussioner var ytterst sällsynta. Men de interna aktiviteterna räckte för att ge mening.

Självfallet lockade också ett liv som outsider. I alla fall för mig. Dessutom var mitt arbete som bibliotekarie ganska blekt i förhållande till att vara en del av en världsrevolutionär rörelse och så värst gammal var jag ju ännu inte.

När rörelsen stod på topp ställde Sverige kommunistiska parti, SKP, upp i riksdagsvalet. Det var 1976 och partiet fick drygt 17 000 röster, vilket innebär 0,3 procent av alla röster. Större än så blev aldrig partiet.

Och sekterismen fördjupades. Jag hade flyttat till Stockholm och kommit med i styrelsen på Södermalm. Och med partiets försorg hade jag fått en lägenhet på Mosebacke Torg. Visserligen ett muntligt andrahandskontrakt till att börja med. En ganska bra utdelning trots allt. Hur som helst kom nu ett dekret om att allas medlemskap skulle omprövas. Det gjorde nämligen bolsjevikerna när bolsjevikpartiet i Sovjetunionen infiltrerats av oönskade element efter det misslyckade revolutionsförsöket 1905.

Alla skulle skriva på en lojalitetsförklaring att man lydde majoritetens beslut, vilket jag vägrade, så på ett medlemsmöte lämnade jag ifrån mig alla dokument jag hade hemma. ”Om du inte har lämnat ifrån dig allt, så vet vi var du bor”, var den sista kontakten med partiet. I en annan tid hade det inneburit ett nackskott.

Min sorti visade sig vara avsevärt mindre dramatisk. Min omgivning hade knappt noterat mitt stora engagemang i en djupt diktatorisk rörelse. Jag kunde likaväl ha varit med i nån idrottsförening, som jag nu hade lämnat. Mer dramatiskt än så var det inte. Och när jag idag frågar en vän om han inte tyckte det var konstigt att jag var med i en maoistisk rörelse blir hans svar: ”Nej, det var liksom så på den tiden”. Mer än så var det inte.