2020 såg länge ut att handla om utbrottet av Covid-19. Under några glödande sommarmånader (antända av Black Lives Matters-demonstrationerna) hamnade emellertid frågan om kulturarv i världens blickfång. Det skedde i samband med att offentliga statyer över slavägare och kolonisatörer vandaliserades i USA och Storbritannien. Detta väckte en debatt om vilka monument vi i väst väljer att visa i det offentliga och vad det representerar. I Sverige diskuterades Carl von Linné flitigt och dennes plats i Sveriges kulturarv.1
Statyer i all ära men denna diskussion har även pyrt under ytan i andra sammanhang, nämligen arkivsamlingar. För fem år sen publicerade Sveriges Radio ett reportage med rubriken ”Rasistiskt arkiv öppet för alla”. Uppsala Universitetsbibliotek hade ett arkiv över Statens institut för rasbiologi, med bilder på samer, romer, tornedalingar och andra minoriteter. Fotona skulle visa samernas rasmässiga underlägsenhet och bilderna var tillgängliga för både allmänheten och forskare. Detta väckte kritik från det samiska samhället, medan Uppsala Universitetsbibliotek menade att arkivet var kontroversiellt men att de var tvungna att följa lagar och förordningar. Att en del bilder var digitaliserat gjorde inte saken bättre.2
Enligt svensk arkivlag 3§ är myndigheternas arkiv att betrakta en del av kulturarvet, och ska tillgodose rätten att ta del av allmänna handlingar, behovet av information för rättskipning och förvaltning, samt forskningens intressen.3 Forskaren Anne Eriksen påpekar dock att vad som ska räknas som kulturarv är under ständig utveckling och politisering. Hon menar att deras syfte och mål har gått från att gynna monarkier och nationalstater till att synliggöra tredje världen, postkoloniala frågor, immigration och minoriteter. Det ska förändra i stället för att förklara, framhäva identiteter och anknyta till sociala problem.4 Arkiven kan sägas genomgått liknande utveckling, vilket sällan varit till fördel för minoriteter som inte ansetts tillhöra den nationella gemenskapen: samer, judar eller romer.5
Numera menar statliga utredningen Härifrån till evigheten att svenska offentliga arkiv ska både bevara demokratin och genomföra FN:s resolutions agenda för 2030, genom att bidra till ökad öppenhet och inkludering, förvalta och presentera en oförvanskad historia från deras arkivbestånd. Samtidigt förväntar svenska medborgare i allt högre grad att information ska vara tillgängligt digitalt.6
Denna hållning är värt att undersöka av flera skäl. Till att börja med uppstår här ett dilemma för en rad aktörer förknippade med svenska arkiv. Hur ska de främja demokrati, inkludering och bidra till det kulturella minnet, utan att förvanska historien? Vad ska de göra om materialet uppfattas som kränkande och det förväntas bli digitaliserat? Med det Rasbiologiska institutet som exempel, vill jag reflektera över detta genom att presentera en potentiell lösning och diskutera tänkbara konsekvenser. Mitt syfte är inte att presentera ett slutgiltigt svar på denna fråga, det finns nog flera, utan inviga läsaren i de etiska dilemman som konfronterar arkivarier i vår tid.
Essän citerar källor som innehåller termer vilka kan anses förlegade och kränkande. Då texten diskuterar hur arkivarier kan hantera kontroversiella arkivmaterial, har jag beslutat att det är mer pedagogiskt att citera källan i sin helhet. Detta tillsammans med att materialet redan är offentligt har lett mig till detta beslut.
Index, språkbruk och inkludering
Uppsala universitetsbibliotek hade bevarat 105 album med fotografier från rasbiologi forskningen varav trettio av dem innehöll bilder på samer. Under den tiden hade Uppsala universitet en policy att då en bild beställdes skulle den också bli tillgänglig på deras hemsida. Enligt biblioteket var bilderna allmänna handlingar och enligt lag tvungna lämna ut dem. I och med att det var stor efterfråga på bilderna hade biblioteket beslutat att digitalisera fotona för att undvika slitage, utan att ha diskuterat med någon representant från samiska samhället. Detta väckte kritik då samer kunde hitta bilder på familjemedlemmar på nätet utan att en kontext förmedlades, vidare diskuterades det om bilderna skulle lämnas tillbaka till det samiska samhället. Biblioteket menade detta skulle bryta upp arkivet och skulle behöva en större diskussion.7
I den digitala eran anses arkivens existensberättigande vara att de ses som en del av kulturarvet i sig och att de bevarar integriteten i de originella handlingarna.8 Tanken om integritet härrör från den så kallade proveniensprincipen och innebär att handlingar bara kan förstås i det sammanhang de skapades – bara då erhåller arkivhandlingar ett bevisvärde. Det vill säga att trovärdigheten i handlingarna presenterar värdefull information om arkivbildarens ursprung, funktion och aktiviteter, eller bidrar med juridiska samt historiska bevis. Därför får arkiv inte delas upp och material får inte tillföras lämna arkivet i efterhand.9
Proveniensprincipen är vägledande inom arkivvetenskapen och syftet är att bevara kontexten för arkivhandlingar och representera arkivbildaren. Den traditionella tolkningen säger att arkivarier ska respektera den inre och yttre ordningen. Kortfattat innebär det, för det första, att arkivet från en arkivbildare ska betraktas som en enhet och avgränsas mot andra arkiv, och för det andra att arkivarien ska bevara ordningen som tillämpats. Enligt kritiker prioriterar denna tolkning arkivhandlingar och inte de grupper den beskriver, därför måste proveniensprincipen omvärderas till att inkludera de grupper som påverkas av handlingen och ta hänsyn till deras perspektiv. Främst brukar man hänvisa till urfolk förtryckta av koloniala regimer, men andra minoriteter kan också inkluderas.10
En modell att betrakta som ett alternativ utifrån denna kritik är den introducerad av arkivarien Alicia Chilcott. Modellen är utvecklad för fysiska arkiv i Storbritannien med kolonialt ursprung och rasistiskt språkbruk med nedvärderande bild av urfolk. Modellen föreskriver att arkiven, beroende på tillgång av resurser, ska skapa sökindex med modernt språkbruk och kontext om innehållet; etablera rutiner för forskning om minoriteter; och tillåta större delaktighet från allmänheten i skapandet av sökord för sådana arkivhandlingar.11
Vad Chilcott presenterar är en lösning för att undvika att de som nyttjas arkiv använder förlegade och kränkande språkbruk i sitt sökande efter källmaterial. I den digitala databasen Alvin, finns det från Rasbiologiska institutet ett foto på en katalog med rubriken Lappar i Sverige –Urval–. Vad händer om vi applicerar Chilcotts modell på den rubriken?
Enligt teorin ska arkiven, i samarbete med samer, infoga kränkande termer mellan citattecken och inte bytas ut med modern variant av samma kränkande term.
Nästa steg är att presentera en guide för att forska om samer, inklusive förslag på sökord, en lista på relevanta dokumentserier eller objekt och en förklaring av förekomsten av kränkande ord. Den tredje och sista steget är sedan låta samer aktivt delta och skapa taggar och sökord för detta källmaterial.
Då skulle rubriken kunna förändras i följande steg.
Original: Lappar i Sverige –Urval–
Första nivån: ”Lappar” i Sverige –Urval–
Andra nivån: ”Lappar” i Sverige –Urval (alt. Sökord samer)
Tredje nivån: Samer i Sverige –Urval–
Chilcotts modell visar klart och tydligt hur arkiv kan hantera känsligt material. De olika stegen tar hänsyn till att arkiv kan ha olika ekonomiska förutsättningar, vilket ger en viss flexibilitet. I linje med tanken om inkludering förespråkar den också delaktighet från minoriteter sida. Det vore också enkelt att infoga index, modifierat språkbruk, eller kontext till dokumenten i digitaliserat format. För övrigt är kontexten förutsättningen för att modellen ska fungera, annars riskerar sökorden bli missvisande. Exempelvis den sista meningen ”Samer i Sverige” tycks inte signalera vad för typ av källmaterial det är, därav blir presentationen av sammanhanget mer centralt.
Detta leder oss till den första möjliga invändningen. Anhängare av tanken om arkivens integritet, kan hävda att tillförandet av Chilcotts modell skulle gå emot arkivens existensberättigande i den digitala eran. Arkivarier är inte ansvarig för innehållet utan kontexten, därför måste arkivets integritet bevaras för att förmedla en äkta bild av historien.
Jag är osäker om denna ståndpunkt är hållbar i det långa loppet. Användare av arkiven idag förväntar sig att källmaterial ska vara tillgängligt på nätet. Att kontroversiella fysiska arkiv eller dokument ska bevaras i originellt skick motsäger inte att de kan tillfogas alternativa sökord, ett index, eller en tydlig kontext i en digital databas. En okritisk publicering av bilder, utan samråd med berörda grupper och tillräcklig kontext är knappast något önskvärt i en digitaliserad värld.
Nej, brister med denna modell kommer från dess egna premisser om att vara inkluderande och utesluta kränkande termer. En del arkivteoretiker menar att intentioner om inkludering kan leda till ytterligare exkludering och romantisering i skapandet samt bevarandet av arkivhandlingar. Tvärtom kan det ibland vara till marginaliserade gruppers fördel att handlingarna inom arkiv förblir intakta utan tillägg, annars riskerar arkivariens tolkningar ta överhanden och handlingarna bli mer missvisande.12 Om arkivarier enbart fokuserar på en minoritet, exempelvis samer, exkluderar de indirekt andra minoriteter. Även judar finns bevarade i institutets arkiv, enligt kritiken ovan är de också utsatta för kränkande behandling av de bevarade handlingarna och borde förses med alternativa sökord i digitala databaser. Om nej, varför inte? Om man måste välja, hur går man tillväga? Jag undrar över dessa frågor och de blir obesvarade i Chilcotts resonemang, vilken är dess svaghet.
För att implementera en sådan modell är till syvende och sist avhängig frågan om statlig finansiering. Svenska arkiv får mindre ekonomiskt stöd på statlig och regional nivå i jämförelse med andra kulturella institutioner såsom museum.13 Även Riksarkivet menar att digitaliseringen av deras verksamhet kommer bli kostsam.14 Och under år 2020 har kritik förekommit om att nedskärningar inom Riksarkivet under Covid 19-pandemin har fått negativa konsekvenser för forskning.15 Alltså, för tillfället är det inte möjligt att tillämpa modellen fullt ut. Arkiv skulle behöva göra urval på vilka arkivhandlingar som ska korrigeras i en digital verksamhet, men Chilcott presenterar inte någon vägledning över hur ett sådant urval ska gå till.
Hantering av kontroversiella arkiv är inte bara något som diskuteras inom en svensk kontext. När Rigsarkivets i Danmark lansering av hemsidan virgin-islands-history.org 2017, väckte det kritik. Hemsidan ansågs inte problematisera tillräckligt de publicerade dokumenten och fotona av slavauktioner, slavarbete, straff och sjukhusrapporter. I centrum för kritiken stod urfolkens brist på kontroll av källmaterialet. Likaså att språkbarriärer, tillgång till internet, upplevelse av kolonialism påverkade hur handlingarna bearbetades. Inte minst fotografierna riskerade att förlora sin kontext och missförstås.16
Detta är verkligen något att fundera över, speciellt om nära anhöriga till de avbildade fortfarande är vid livet, vilket är fallet när det kommer till institutet.
Kanske representerar Rasbiologiska institutet och Rigsarkivet handlingar över Virgin Islands, i slutändan bara koloniala perspektiv. Å andra sidan är sådant arkivmaterial också bevis för diskriminering av marginaliserade grupper.17 Huruvida Rasbiologiska institutet ska betraktas som ett kolonialt arkiv låter jag vara osagt, men den logik som en gång byggde arkivet kan vändas emot sig själv och kritiseras. I detta sammanhang förtjänar Ulrika Kjellmans artikel A Whiter Shade of Pale att nämnas. Artikeln visar hur konstruktionen av arkivet innebar en kategorisering av människor där vita svenskar var normen och resten var underlägsna.18 En talande ironi träder fram: sett till att Rasbiologiska institutet var intakt i originellt skick kunde Kjellman beskriva den rasism som existerade vid Uppsala universitet under denna period.
Sammanfattning
Denna text har, med Uppsala universitet som exempel, försökt visa att debatten om kulturarvet som briserade sommaren 2020 i själva verket pågått under ytan en längre tid. Mitt syfte var att introducera läsaren till en del av en pågående diskussion om digitalisering av historiska källmaterial inom arkivvetenskapen. Och det finns många etiska dilemman att diskutera, bland annat dominansen av västerländska synsätt när det kommer till urval och beskrivning av olika kulturarv, samt de ekonomiska förutsättningarna för digitalisering och vilka konsekvenser dessa faktorer får.19
Idag publicerar inte Uppsala Universitetsbibliotek bilder från rasbiologiska institutet på sin hemsida. Rasbiologiska institutets arkivmaterial laddas upp på den digitala databasen Alvin och då bara bilder på framsidan av bildkataloger. De har också publicerat en artikel om arkivets historia, samt etablerat riktlinjer för digitalisering som beaktar juridiska och etiska frågor.20 Å ena sidan är Uppsala universitet transparent om riktlinjer för digitalisering, litteratur om ämnet, var arkivet finns och vad för typ av material det är. Men arkivet är inte ”öppet” i bemärkelsen digitalt tillgängligt för allmänheten. Därmed är det svårt att säga om de presenterar en oförvanskad historia. Å andra sidan löper de ingen risk att deras arkivmaterial utnyttjas eller tappar sin kontext på internet – en viktig punkt att ta hänsyn till då anhöriga till de avbildade i arkivet är vid livet.
Jämfört med Danska Rigsarkivets hemsida virgin-islands-history.org/, är det mesta av materialet tillgängligt. Det finns artiklar som förklarar handlingarnas ursprung, om slaveri och kolonialism. Arkivmaterialet är digitalt tillgängligt och artiklarna presenterar en kontext över hur det ska förstås. Och webbsidan varnar att beståndet är känsligt och bör respekteras. Men risken finns att materialet manipuleras och det är oklart om webbsidan har haft någon typ av samarbete med de tidigare kolonierna.
Dessa åtgärder visar olika sätt som arkivarier kan hantera tillgänglighet, förvaltning och presentation av ett mörkt förflutet på. Den ena linjen mer restriktiv, den andra mer öppen. Även om de kan tyckas vara olika, försöker båda alternativen presentera en genuin bild av det förflutna. Det är upp till läsaren att välja vad som är rätt väg att gå.
Slutnoter
1. För exempel se Henrik Arnstad, ”Med Carl von Linné föddes den moderna rasismen” Aftonbladet 17/5 2020. Gunnar Broberg, ”Linné var besk mot människan – inte rasist”, Aftonbladet 22/5 2020. Michael McEachrane, ”Visst bidrog Linné till rasismen”, Helsingborg Dagblad 15/7 2020. Ulrika Stahre, ”Låt monumenten falla”, Aftonbladet 10/5 2020. ↩
2. Olle Kejonen (2015) ↩
3. Se Arkivlag (1990:782), Arkivbildningen och dess syften. ↩
4. Anne Eriksen (2014), s. 149, 160–161, 163. ↩
5. Stefan Berger (2013), s. 5–6, 8–11, 14–15, Michel Duchein (1992), s. 14–18. ↩
6. SOU 2019:58 (Stockholm), s. 112–113, 120–122. ↩
7. Ann-Helén Laestadius (2015). ↩
8. Greg Bak (2016), s. 3, 8-10, 13, Ivan Szekely (2017), s. 6-7, 10, 11-13. ↩
9. För vidare förklaring av koncepten integritet (integrity) och bevisvärde (evidential value), se https://dictionary.archivists.org/index.html [hämtad 2020-12-11]. ↩
10. Jennifer Douglas (2016), s 31–33, 43. ↩
11. Alicia Chilcott (2019), s. 359-360, 364-365, 371-373. ↩
12. Rodney Carter (2006), s. 226–227. ↩
13. Samhällets utgifter för kultur 2014–2015, s. 18, 22–24. ↩
14. SOU 2019:58, s. 523–529. ↩
15. Dag Lindström (2020), i Historisk tidskrift nr 140:2. ↩
16. Daniela Agostinho (2019), s. 152, 162–163. ↩
17. Jeanette A. Bastian (2012), s. 124–128. ↩
18. Se Ulrika Kjellmans artikel, A Whiter Shade of Pale: Visuality and race in the work of the Swedish State Institute for Race Biology (2013). ↩
19. Manžuch, Zinaida (2017), s. 4-12. ↩
20. Uppsalas universitetsbibliotek artikel om Rasbiologiska institutet och riktlinjer för digitalisering går att finna på deras hemsida. ↩
Käll- och litteraturförteckning
Arkivlag (1990:782), https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/arkivlag-1990782_sfs-1990-782
Agostinho, D. Archival encounters: ”rethinking access and care in digital colonial archives”. Arch Sci 19, 141–165 (2019). https://doi.org/10.1007/s10502-019-09312-0
Arnstad, Henrik,” Med Carl von Linné föddes den moderna rasismen”, Aftonbladet 17/5 2020.
Bak, Greg, “Not Meta Just Data: Redefining Content and Metadata in Archival Theory and Practice” i Journal of Archival Organization, Volume 13, 2016 – Issue 1-2 (2016).
Bastian, Jeanette A (2012) “The records of memory, the archives of identity: Celebrations, texts and archival sensibilities” Arch Sci, 13:121–131.
Berger, Stefan, ”The role of national archives in constructing national master narratives in Europe”, i Archival Science Vol 13 (2013).
Carter, Rodney GS. (2006) ”Of things said and unsaid: power, archival silences, and power in silence.” Archivaria 61.
Chilcott, Alicia,” Towards protocols for describing racially offensive language in UK public archives”, i Archival science (2019), https://link-springer-com.ezproxy.its.uu.se/article/10.1007/s10502-019-09314-y [hämtad 2020-09-21].
Duchein, Michel, ”The history of European Archives and the development of the Archival Profession in Europe”, i The American Archivist Vol. 55, No 1 (1992).
Eriksen, Anne, From Antiquities to Heritage: Transformations of Cultural Memory (New York: Berghahn Books, 2014).
Kejonen, Olle, “Rasistiskt arkiv öppet för alla”, Sveriges Radio 9/2 2015, https://sverigesradio.se/artikel/6087410, [hämtad 9/22 2020].
Laestadius, Ann-Helén (2015), ”Etniskt kategoriserade fotografier sökbara på nätet”, Etniskt kategoriserade fotografier sökbara på nätet – Samer.se [hämtad 2020-21-11]
Lindström, Dag, ”Neddragningar inom Riksarkivet hotar forskning och högre utbildning”, i Historisk tidskrift nr 140:2 (2020).
Manžuch, Zinaida,” Ethical Issues in Digitization of Cultural Heritage”, i Journal of Contemporary Archival Studies: Vol. 4, Article 4 (2017).
McEachrane, Michael, ”Visst bidrog Linné rasismen”, Helsingborg Dagblad 15/7 2020.
Stahre, Ulrika, ”Låt monumenten falla”, Aftonbladet 10/5 2020.
Statens offentliga utredningar, Härifrån till verkligheten. En långsiktig arkivpolitik för förvaltning och kulturarv, SOU 2019:58 (Stockholm).
Szekely, Ivan, ”Do Archives have a future in the digital age”, i Journal of Contemporary Archival studies Vol 4, Article 1 (2017).