I Sverige bor 19 000 hamstrar. I vart hundrade hushåll återfinns ett av dessa sorkdjur med gediget tilltagna framtänder. Vi är kanske ett djurälskande folk, inte minst flickor, som i betydligt högre grad än pojkar äger husdjur. När jag växte upp hade de flesta av mina tjejkompisar djur i bur. I sällskapskretsen fanns marsvinet Masse; fisk #1, #2, #3, #4, #5, undulaten Putte och eremitkräftan Gargamel. Hade de inga husdjur så red de (ridsporten består till 90% av kvinnor). Men om också Min Häst saknades hemma kunde de få hänga med mig på jakt efter ett lagom påkört djur vid villaområdets 70-väg. Jag har haft många husdjur genom åren, men bara en hamster. Han hette Tusse. Tusse bodde i ett akvarium i mitt lekrum jämte råttan Rocy  (vilket uttalades Rocky – till min storebrors förtret då han var både Stallone-fan och ordryttare) som bodde i en fågelbur och katten Leija som huserade i pappas läsfåtölj. Bland Tusses dagliga rutiner ingick att snaska salladsblad och jogga i sitt hjul. Jag minns fortfarande det hypnotiserande gnisslet av metall som snurrade runt, fort, fort, fort – tills det en dag inte gjorde det mer.

Tårarna rann längs mina kinder då Tusses kropp sänktes ned i jorden. Uppfylld av vördnad prydde jag hans grav med vårens första snödroppar. I döden anslöt han sig till en brokig skara av katter, hundar, undulater, kaniner och höns som ditintills hade hunnit leva med mig. Husdjuren som fyllde mitt liv med glädje, frustration, mys, kräk och kärlek och som jag envetet höll vid liv till varje pris. Jag samlade på dem. Hamstrade. Var det kom ifrån vet jag inte. Kanske förstärktes viljan att undsätta allt levande från fara av den höga konsumtionen Disneyfilmer (Walter var för övrigt inte främmande för att ha ihjäl djur på film: Bambi, Lejonkungen, Micke och Molle, med flera). Kanske var det ett resultat av den existentiella kris jag drabbades av i åttaårsåldern (bästistrubbel). Kanske hade det att göra med den känsla av tillvarons förgänglighet som drabbade mig efter att jag sett en ande rota runt bland mormors tyger. Döden presenterade sig i olika skepnader, alltmedan jag hamstrade liv.

Kunde detta samlande sägas vara hälsosamt? Omhändertagande av husdjur i späd ålder förknippas ofta med en hög empatiförmåga. Det är också vad REDE (Respekt Empati Djur Etik) tror, en organisation som jobbar för att barn i Sverige ska utveckla en grundläggande respekt för allt levande på planeten. Genom lärarledda övningar (som innefattar studier av djur i bur med syftet att lära sig tolka deras känslor) hoppas man stimulera små barns medfödda empatiförmåga. En utvärdering av projektet visade dock att övningarna hade liten eller ingen effekt på flickors empati. Deras emotionella intelligens var högre i kontroll- än experimentklassen. Om nu djursamlandet inte är knutet till EQ, hur kunde det då komma sig att allt liv tvunget skulle räddas? Och hur kunde det komma sig att min omsorg nästan omgående omvandlades till ett direkt trotsande av döden?

*

Min brors barndomsvän brukar skämta om alla de djur som passerade gården där jag växte upp. Min önskan om att hålla skadade och sjuka djur vid liv gränsade till besatthet. Pestsjuka kaniner sondmatades med mixad persilja, på en annan ingick tömning av varbölder bland de dagliga rutinerna. Jag försökte också förgäves bända upp käkarna på vår katt för att rädda kaninungen som den hade fångat. Detta alltmedan blodet kaskadpumpade från den döende kaninens halspulsåder, vilket målade såväl mig som sovrummets beigea heltäckningsmatta röd. Kärleken till livet som bultade i min famn var oövervinnerlig. Likväl var intresset för att pyssla om i krissituationer större än det för det vardagliga mockandet, med följden att djuren relativt snart hamnade under mammas vård. Det var nämligen hon som i slutändan tömde kattlådorna och bytte valpen Aslans kisstidningar (tack för allt du torkat genom åren, kära mamma).

Besattheten vid att hålla djur vid liv växte till ren instinkt och kom med åren att omfatta även flugor, myror, spindlar och gråsuggor. Måhända rörde det sig om en sorts förberedelse inför stunden då jag själv skulle bli mamma. Att föda barn var för mig liktydigt med att trotsa döden. Omsorgsetiken som präglat min barndom sattes därmed på prov (att ta hand om ett spädbarn är att pyssla om i en krissituation). Få perioder i mitt liv har ställt lika höga krav på EQ som när jag skulle kommunicera med min bebis. Samtal som snuddat vid telepati. ”Tolka skriket” gav de som tips på mödravårdscentralen, men för mig var det bara en omskrivning för att vara i samklang med min dotter och hennes behov. Min förmåga att lyssna in och förmedla känslor utan ord visade sig komma väl till pass (tur att jag tränat på Tusse först).

En vän till mig kallade bebisar för ”det ultimata husdjuret”. Vi träffades på en kaninhoppningstävling där det visade sig att även hon hade en hamster. Vi förenades i vårt djurintresse. Hennes uttalande kan ses som en variation på den välkända liknelsen mellan att skaffa barn och hund. Men frågan kvarstår om allt vårt husdjurspysslande bottnade i omsorg eller om det även rymde annat.

*

Anna G. Jonasdottir skriver om vad hon kallar för mäns exploatering av kvinnors kärlekskraft. Om vi applicerar samma tankemodell på relationen mellan flickor och deras husdjur, vad händer då? Är det då jag, samlaren, som exploaterar husdjuren, eller kanske husdjuren som exploaterar mig? I fallet med en mamma och hennes bebis tjänar båda på att bebisen växer upp och utvecklas till en självständig individ. Tillgången till närhet dem emellan regleras automatiskt eftersom uppväxten skapar en grund för ett avståndstagande, såväl psykiskt som fysiskt, från sina föräldrar. Annat är det med husdjur. Aslans, Rocys, Leijas och Tusses kelbehov stod helt under min kontroll. Huruvida de fick behovet av närhet tillfredsställt eller inte var periodvis avhängigt tiden som blev över efter att jag lekt klart med (långsamt dödat) min Tamagotchi.

Det som förenar husdjur och barn är ytterst sett inte frågan om ansvar utan den existentiella utsatthet de tvingas in i. En utsatthet som barnet växer ifrån. Och medan de som vuxna permanent kan ta avstånd från sin mamma/pappa, förblir husdjuren i beroendeställning till sin husse/matte ända tills döden skiljer dem åt.

Vad säger detta om husdjuren jag samlade på hög, som jag vägrade låta dö? Hade de mig att tacka för sina liv eller försökte jag leka gudinna?

Detta slags skeva maktförhållanden är något filosofen Arne Naess försökte belysa när han under 1970-talet sjösatte teoribildningen Djupekologi. Han förespråkade en jämlikhetsprincip mellan natur och människa enligt vilken alla levande varelser har rätt till självförverkligande. I motsats till den starkt antropocentriska kultur, med rötter i det kristna kulturarvet som dominerar idag, manar han till ett solidariserande med världen i sin helhet. Han skulle troligtvis hålla med Gary L. Francoine, pionjären inom abolitionistisk veganism (att motsätta sig system som ofrånkomligen upprätthåller förtingligandet av djur), som efterlyser ett paradigmskifte där synen på djur som ting att nyttja efter behag upphör. I sin artikel ”Why Keeping a Pet is Fundamentally Unethical” säger han att ”Exploatering kan aldrig vara glädjefylld”, och tillägger att även om exempelvis en hund betraktas som en familjemedlem så kvarstår ägarens rätt att när som helst avliva den. Att hussen/matten bedrar sig själv genom att kalla sin hund ”följeslagare” eller ”bästa vän” när det i juridisk mening är hens ägodel.

För visst exploaterade jag mina husdjurs kärlekskraft (förutom Sagas – en 17-årig katt som fortfarande lurpassar på det rätta tillfället att snitta min hälsena). Jag och mina tjejkompisar lät inte våra husdjur förverkliga sig själva. Vi kontrollerade deras intag av föda (utseende), vem de sällskapade med och när, samt deras reproduktion. Handlar flickors (eller för den delen människans) husdjursgullande mindre om omsorg och desto mer om ett slags symboliskt och faktiskt återtagande av makt och lusten att äga? Skimret kring bilden av mig själv med en pestsjuk kanin i knäet ter sig genast mindre romantisk och desto mer som något slags Münchhausen by proxy (mammor som håller sina barn sjuka får att få tillfredsställt sitt omsorgsbehov), även om det aldrig gick riktigt så långt.

Inte att förglömma är att husdjur också är rena hälsopillret. Även frånsett EQ (vilket enligt många är svårt att mäta) pekar flera forskningsrapporter på att vi gynnas av att omge oss med hundar och katter, fiskar, fåglar och hamstrar. De sägs bättra på självförtroendet (då man tidigt tvingas ansvara för påfyllnad av matskålar), utveckla de språkliga färdigheterna (ja, jag var en av dem som läste Bamse högt för min hund), minska stressen (de accepterar oss ovillkorligt för dem vi är) och är ens bästa bästis (barn föredrar att prata om jobbiga saker med sitt husdjur framför vänner och föräldrar). Givet dessa faktorer – samt att hög EQ sammanfaller med psykiskt välmående – borde kanske staten subventionera en hamster åt varje sjuåring i landet. Omsorgen av en hamster skulle kunna ses som ett lågt pris att betala för att uppnå ett högre välmående och ett mer empatiskt samhälle. Kanske vore därtill en hamster i varje hushåll något som om några generationer skulle leda fram till Arne Naes utopi, med tanke på att större medkänsla för våra medmänniskor tycks samverka med sättet vi ser på andra djur.

Att ta hand om en hamster skulle också kunna fungera som en grundkurs för unga härskare i förvaltandet av sina (ännu) levande ägodelar. Kanske är det naturligt att vilja leka gud/inna. För nog kan det sägas vara mer tragiskt än humoristiskt att djurkyrkogården på min barndoms gård idag är en uppställningsplats för bilar. Kanske är det ödets ironi att min väns hamster bet henne i tummen det sista han gjorde innan han föll död ner på stengolvet. Eller att min nuvarande hund tvingat mig se på när hon massakrerat åtminstone två sorkbon.

Kanske måste jag (vi) sluta förväxla viljan att vara omgiven av liv med viljan att domesticera det. Kanske skulle min och mina tjejkompisars EQ skjuta i taket om vi slutade gulla så mycket, lät husdjuren växa upp och flytta hemifrån. Eller åtminstone låta dem ligga när de vill (jag kan tänka mig en kattunge till). Samtidigt vet jag inte om det är möjligt att låta naturen ha sin gång när det otvivelaktligen innebär att låta någon man älskar dö. För jag minns fortfarande Tusses fluffiga päls mot min kind och doften av kissigt spån.

 

Tryggare kan ingen vara,
än Guds lilla barnaskara,
Amen

Källförteckning

Why Keeping a Pet is Fundamentally Unethical.
Hämtad 180706 från aeon.co/essays/why-keeping-a-pet-is-fundamentally-unethical

Want to Raise Empathetic Kids? Get Them a Dog.
Hämtad 180706 från washingtonpost.com/posteverything/wp/2015/04/14/want-to-raise-empathetic-kids-get-them-a-dog/

Studies shows Pet Ownership has Psychological Benefits.
Hämtad 180706 från huffingtonpost.com/2011/07/13/pets-psychological-benefits-study_n_897022.html

Pet Ownership and Human Health: a Brief Review of Evidence and Issues.
Hämtad 180706 från bmj.com/content/331/7527/1252

Why Having a Pet is Good for Your Health.
Hämtad 180706 från health.harvard.edu/staying-healthy/why-having-a-pet-is-good-for-your-health

The Benefits of Children Growing Up with Pets.
Hämtad 180706 från huffingtonpost.com/dr-gail-gross/the-benefits-of-children-growing-up-with-pets_b_7013398.html

Pets are Good for Your Health and We have the Studies to Prove it.
Hämtad 180706 från mnn.com/family/pets/stories/11-studies-that-prove-pets-are-good-your-health

Katarina Emgård (f. 1983)

Fantastikförfattare och frilansande kulturskribent för bl.a. Moviezine och Helsingborgs dagblad. Har studerat påbyggnadsåret vid Skurups skrivarlinje och tilldelats Journalistförbundets kreativitetsstipendium.
Bildkälla
Antique, Circa 1889, Marble Company Catalog. Pinterest
Läs fler essäer på liknande teman här:

Poros essätidskrift