I folkmun är retorik ofta synonymt med ett förskönande språk och retoriken har historiskt setts som oanständig. Ett exempel på det är hur Gorgias och sofisterna anpassade den retoriska rådgivningen utifrån sina klienters problem utan att bry sig om deras moraliska karaktär. Den allmänna misstron till trots har retoriken en problemlösande potential av både praktisk och moralisk art. Tänk om det hade varit möjligt att i retoriken inkludera alla levande varelser – från djur och natur till robotar? Om retoriken kan överskrida sina traditionella gränser och bli mer inkluderande – en retorik som till och med överskrider människan – kommer denna nya kommunikationsform kunna hjälpa oss att hantera många av de svårigheter vi står inför.Historiskt har retoriken intresserat sig för kommunikation inom den egna gruppen. Vita män talade till vita män, greker talade till greker. Men till följd av specifika samhällsförändringar uppstod förskjutningar och med omständigheterna förändrades också retoriken. De som tidigare varit utestängda från retoriken bjöds in i samtalet; man talade med dem, inte bara till eller om dem. Den som tilltalar en annan erkänner den tilltalades självbestämmande. Att på detta vis inkluderas i en grupp är en förutsättning för att få sin autonomi socialt erkänd. I svenskan är ”röst” en metonym: den som har en röst äger inflytande och kan påverka utfallet. Att retoriken överskrider sina tidigare gränser är alltså inget nytt, utan något som är både orsak till och konsekvens av ett historiskt skeende.Retoriken är till sin natur gränsöverskridande just för att den är pragmatisk och just därför ses den som moraliskt tvivelaktig. Men hellre än att endast betrakta detta pragmatiska sinnelag som dess fördärv borde man se dess potential – som problemlösare. Retoriken kan tjäna högre syften, likaväl som lägre. Den retorik som här avses går bortom “talekonsten”. Det är den tvärvetenskapliga, moderna disciplin som studerar alla former av kommunikation och som redan idag är mer öppen och inkluderande än vad den tidigare varit. Om retoriken ska överskrida sina traditionella gränser, det vill säga, om det icke-mänskliga ska ges en röst, en riktig röst, så måste denna röst kunna tolkas inom ett retoriskt fält. Det innebär i sin tur att lyssna när främmande röster talar.Traditionellt har retoriken haft snäva och bestämda gränser. Än så länge är det bara vår egen art som har inkluderats i det retoriska samtalet, men låt oss göra ett tankeexperiment: Vad skulle hända om vi inkluderade även det icke-mänskliga? Att säga att man argumenterar med sin hund, diskuterar med rävarna i skogen eller pratar med rymdvarelserna låter varken klokt eller rimligt. Men det borde det göra. För att kunna lösa praktiska och etiska dilemman är det hög tid att vi börjar kommunicera med fler än våra egna artfränder. Det är mer aktuellt än vad vi vill erkänna, kanske för att vi alltid sett oss själva som separerade från det icke-mänskliga.Vi människor har upprättat en dikotomi mellan det mänskliga och det icke-mänskliga. Som med många motsatspar manifesteras, symboliseras och upprätthålls detta isärhållande genom gränsdragningar i rummet. I mytologin och fiktionen har förhållandet mellan det mänskliga och det icke-mänskliga ofta skildrats som en oundviklig kamp, inte minst vad gäller resurser. I verk som Frankensteins monster ger det skapade livet enbart upphov till lidande för båda parter. Mytologiska berättelser kretsar ofta kring människans önskan att blidka de nyckfulla naturkrafter som hindrar henne från att få det hon vill ha. I och med teknologins framsteg behöver vi inte längre blidka naturen; istället tycker vi synd om den, och ser i oss själva en parasit. Detta gör att naturen numera framstår som offer snarare än förövare i våra kollektiva berättelser. Vi är nu förövarna, och, smickrande nog, även de potentiella hjältarna.Berättelser om den lidande naturen eller den ödelagda planeten vilar alltför ofta på en antropocentrisk idé om att människan är det icke-mänskligas hopp och enda räddning. Det är en sanning med modifikation. Det är förvisso sant att människan inverkar negativt på jordens mångfald (och därmed dess styrka) men jorden kommer finnas kvar och återhämta sig långt efter det att människan har gjort den obeboelig för sig själv. Vi människor, däremot, är offer för vår egen nonchalans; vi är beroende av vår omvärld för att överleva och ändå biter vi den hand som föder oss. Om vi vill ta ansvar för både vår egen och planetens mångfald och välmående, så måste vi finna ett nytt sätt att förhålla oss till det icke-mänskliga. Ett första steg mot ett sådant symbiotiskt, kanske rentav mutualistiskt, förhållningssätt är att sätta kommunikationen i centrum. Ett centrum där allt levande har en röst som i teorin är möjlig att förstå, tolka och analysera.Behovet av en mer inkluderande retorik märks i städer där den rumsliga separationen av natur och stad blivit allt svårare att upprätthålla. I en artikel i The Guardian uppmärksammas rävens inträde i brittiska städer och hur dess närvaro mer och mer kommit att representera ett slags positivt gränsöverskridande (vilket den i och för sig länge gjort som trickster) och artikeln argumenterar för att detta har smittat av sig på den moderna populärkulturen: räven är nu inne, på mer än ett sätt (The Guardian 170409). Detta har inte gått retoriken förbi, för om räven ska tillåtas leva på mänskligt territorium krävs en gemensam kommunikation. Sett till dagsaktuell retorikforskning står det klart att retorikens traditionella gränser håller på att utvidgas.Ett exempel är Natasha Seegert, forskare vid University of Utah som 2014 publicerade artikeln ”Play of Sniffication: Coyotes Sing in the Margins”. Artikeln handlar om prärievargar som tagit sig in i det urbana landskapet i Chicago. Lokalbefolkningen behandlade inledningsvis prärievargarna som inkräktare, men Seegert observerar att djuren alltmer kommit att ses som bundsförvanter av lokalborna själva. Genom en analys av både traditionella och sociala medier menar Seegert sig kunna se att prärievargarnas närvaro, precis som rävarnas, kommit att accepteras. Om deras intrång i det urbana landskapet förblir accepterat så kommer de och Chicagoborna till slut att leva i ett mutualistiskt förhållande, quid pro quo – vi låter dem springa på våra gator och gräva i våra soptunnor, i gengäld är de oss till nytta, exempelvis genom att jaga bort andra djur som råttor. Rörelsen mot ett upplösande av dikotomin mellan det urbana, människan, och naturen, det icke-mänskliga, har här lett till att ingen energi längre behöver spillas på att hålla ”inkräktarna” borta. Chicagoborna (om vi accepterar Seegerts generalisering) verkar nu vara av uppfattningen att det lönar sig mer att samarbeta med och tolerera prärievargen än att jaga bort den. Självfallet kan det ändå uppstå konflikt och konfrontation, men det gäller även människor emellan. Och som i det senare fallet så löses problemen genom kommunikation: med gemensamt överenskomna regler för vilka gränser som inte får överträdas. Dylika lösningar på revir- och resurskonflikter mellan det mänskliga och det icke-mänskliga kan tillämpas mer ofta, till och med bli normerande, om vi lär oss att känna igen och förstå andra arters språk.Seegert menar att ”djurretorik” bör införlivas i retoriken som disciplin och att Chicagos prärievargar visar att det kan finnas plats för både djur och människor i den urbana miljön. Detta förutsätter att människan väljer att lyssna på djurens retorik, eller som Seegert säger: deras “signaler”. Vad som bör betraktas som just “signaler” förblir dock svårt att avgöra med tanke på att djur inte kommunicerar på mänskligt vis. För att på ett tillfredsställande sätt kunna placera djurs beteenden och läten i en retorisk kontext måste vi först verkligen förstå deras språk. Seegert framhåller för sin del att Chicagoborna har ”lyssnat” på prärievargen. Även om det exakta innehållet i djurens kommunikation må vara okänt så förblir de retoriska villkoren för kommunikation uppfyllda så länge djurens autonomi erkänns socialt. Chicagoborna har erkänt prärievargarnas rätt att vistas i den urbana miljön, att de har rätt till att leta efter föda.Studier av djurretorik är inget nytt även om Seegerts begrepp är det. Forskning om djurs kommunikation är ett lika brett som fascinerande fält, och det komer ständigt nya rön om djurs sätt att kommunicera sina rörelsemönster, känslor och preferenser. Eftersom vi lever i en visuell kultur är vi redan benägna att förstå kommunikation som mer än tal, och detta gör oss väl rustade för att börja reflektera över djurs kommunikation i termer av tecken, koder, bilder, spår, signaler, minspel, läten.Gränsen mellan retorik och lingvistik är hårfin; till viss del överlappar disciplinerna då lingvistisk teori är en del av den moderna retoriken. Delfiner är exempel på djur vars språk har studerats från en mängd perspektiv. Forskning på området har påvisat att delfiner har egennamn och att de talar särskilt mycket med varandra när de löser avancerade uppgifter. 2016 publicerades en studie i Mathematics and Physics där forskare kartlagt delfiners kommunikation med hjälp av en undervattensmikrofon. De undersökte delfinernas läten och fann att de kunde formulera ”meningar” genom att sätta samman läten, liksom att de väntade på ”sin tur” när de talade. Forskarnas förhoppning är att resultaten ska inspirera till att skapa verktyg för att överbrygga språkbarriären mellan människor och delfiner. Intressant nog håller ett sådant verktyg på att skapas av språkteknologer på KTH, som med hjälp av artificiell intelligens försöker översätta delfiners läten tillräckligt väl för att kunna kommunicera direkt med dem. Barriären mellan delfin och människa är särskilt hög på grund av det naturliga avståndet mellan våra arter. Vi lever redan med djur som vi kommunicerar direkt med i högre grad; språkbarriären mellan hund och människa är till viss del redan bruten.En ungersk studie publicerad 2017 i Royal Society Open Science Journal visar att människor kan avgöra vad hundar känner endast genom att lyssna på inspelningar av deras skall. Studien visar också att vi har lättast att uppfatta lekfullhet – vi behöver alltså bli bättre på att avläsa aggression. Kanske kan vi bli lika bra på att förstå hundar som de är på att förstå oss. En annan ungersk studie, från 2016, har nämligen visat att hundar förstår uppmuntran och avrådan genom de ord och den intonation vi använder. Än mer intressant (men föga förvånande för hundägare) är att hundarna också kände igen uppmuntrande ord som inte yttrades med uppmuntrande intonation. Vidare har forskare vid Nottingham Trent University utvecklat ett datorprogram som med stor precision kan identifiera individuella vargars ylanden. Kanske kan ett sådant verktyg också användas i det urbana landskapet för att underlätta samlevnaden med djur? Om en enskild räv ställde till med avsevärd skada skulle det snabbt gå att ta reda på vilken räv det gällde och var hen befann sig.Det finns ett återkommande drag i all denna forskning: det är teknologin som hjälper oss att uppnå förståelse. Den teknologi som många menar fjärmar oss mer från naturen för oss paradoxalt nog närmare den, åtminstone i detta avseende. Det råder ingen tvekan om att det krävs uppfinningsrikedom för att lösa problemen med planetens ändliga resurser och de andra problem som vetenskapen gör oss varse om. Men uppfinningsrikedom är inte nog. Ett praktiskt och pragmatiskt tillvägagångssätt kräver alltid ett moraliskt ställningstagande. Frågan: hur ska vi göra? kräver ett: hur borde vi göra? Och allting som man kan argumentera om – som man kan påverka utfallet av genom att göra sin röst hörd, är retorik. Som så ofta i naturen går det själviska och det medkännande, det empatiska och det beräknande, hand i hand. Om vi lyssnar på allas röster, om alla tillåts påverka utfallet, så kommer det i längden att bespara oss människor konflikt och konfrontation – ge oss möjligheten att istället ägna oss åt samarbete.En inkluderande, gränsöverskridande retorik har som vision att ge allt levande en röst. Retoriken är en mänsklig konstruktion, den är pragmatisk, precis som vi. Det är den bäst anpassade som överlever. Om vi inte lever i symbios med vår omvärld, så blundar vi för de hot som vår arts överlevnad står inför. Idag får man lätt uppfattningen att retoriken vill kollra bort oss, leda oss bort från sanningen och osynliggöra problem snarare än att adressera dem. Instinktivt går tankarna till reklam, munhuggande politiker och spinndoktorer. Men som jag försökt visa besitter retoriken en verklig problemlösande potential – den gränsöverskridande retoriken tar sig an problem som vi inte var medvetna om att vi stod inför.
En gränsöverskridande retorik
