Ett bibliotek av smältande texter

Konstnären Roni Horn installerade 24 glaskolonner i Vatnasafn 2007. Hon samlade is från Islands, vid den tiden, största jöklar och skapade ett vattenbibliotek. Vatnasafn har sedan dess tjänat som residens åt både Anne Carson och Rebecca Solnit. I min iver att känna historiens vågslag från dessa båda legender åkte jag till Stykkisholmúr, nordväst om Reykjavik. Vinden slet i skyfallet, enorma regnpelare (Carson) kastade sig ner mot den lilla holmen. Ön som en kärv Venus, uppspydd av en vulkan i havet (Solnit). Jag parkerade vid fjorden. Hinkar med vatten skvalpade ner från himlen (Carson). Jag stretade uppför kullen, höll händerna för ansiktet som skydd mot vinden och lade min dyblöta blick på panoramafönstren som vette in mot kolonnerna. 

”What would it be like / to live in a library / of melted books” frågade sig Carson i dikten ”Wildly Constant” (2009), som hon skrev under sin vistelse i vattenbiblioteket. Ja, hur skulle det vara? Vad händer med orden, med tecknen, när det betecknade smälter? Med blicken på de forna jöklarna bestämde jag mig för att skapa mitt egna bibliotek av smältande texter. Texter som jag skulle återkomma till i ett försök att förstå det obegripliga i att tusentals år av iskall historia nu smälter undan. Det kan tyckas naivt att spara på texter om vatten, men det finns något befriande i att ägna sig åt just sparande när så mycket går förlorat. När jag skriver det här har det gått fem år sedan min vistelse på Island, och mitt bibliotek svämmar över.

~ ~ ~

Under tiden då jag skriver den här essän utkommer Andri Snær Magnasons bok Om tiden och vattnet (2021). Magnason skriver om jöklarnas försvinnande och det svåra i att beskriva miljökatastrofen. Han framhåller att när ”… ett system rasar samman lossnar språket ur sina bojor”. Hur låter ett sådant språk? Magnason menar att han måste skriva om något annat än miljöförstöringen för att skriva om just miljöförstöringen. Han måste gå bakåt för att komma framåt, konstaterar han, och tecknar därefter sin familjehistoria. Historien han skriver är ett essäistiskt sökande i tiden efter tiden – i språket efter språket. För att krisen ska bli kännbar i dess språkliga framställning måste jag bli främmande inför den, låta språket förnya sig, ändra form. Kanske rent av smälta? 

~ ~ ~

Jag letar fram The Marine Lover of Friedrich Nietzsche (1991) bland böckerna i mitt bibliotek, där Luce Irigaray använder sig av, vad jag skulle vilja kalla, ett vattenbejutet narrativ. Texten är lyrisk och böljar fram och tillbaka mellan teori och fiktion. Författaren går i dialog med Nietzsches klassiker Så talade Zarathustra från 1883 och här finns en återkommande kritik av cirkeln som symbol för evigheten, vilket Irigaray menar uttrycker ett specifikt maskulint sätt att se på världen. Irigaray hävdar att cirkelformen är sluten och bör ersättas av en rörelse som sträcker sig bort från sig själv, i syfte att möta och alliera sig med den andre och frigöra sig från dikotomier så som vi/dem, han/hon, natur/kultur. Hon liknar rörelsen vid ett vattens flöde som flyter ut i otaliga riktningar och letar sig fram på de mest svårtillgängliga av platser. Rörelsen som inte söker att sluta sig är sällan tydlig ifråga om dess riktning, därför innebär den ett risktagande. Den risken räds Zarathustra och det är därför han hela tiden rör sig uppåt berget, gåendes på en lina högt över vattnet, alltid på det torra. 

Varför denna ihållande önskan om vingar och aldrig gälar? frågar sig Irigaray. Hon menar att språket måste smälta och omarbetas för att sättas samman på nytt. Nietzsches språk har frusit fast i en attityd, i en oföränderlig paralytisk mask som han gång på gång gömmer sig bakom. Irigarays essästil är vimlande och strukturen kan te sig lika gåtfull som den kritiska ansatsen; hon skriver på sätt och vis en kärleksförklaring till Nietzsche. Eftersom rörelsen strävar efter att nå bortom den snäva cirkeln, och att nå bortom det egna perspektivet, förstår jag texten snarare som en hyllning till skillnaderna än en kritik av dem – som en sorts sökande efter motsatsernas möte, och kanske deras sammansmältning. 

~ ~ ~

Också i Jackqueline Frosts dikt ”Den tredje händelsen: del tre” (2019), finns en kritik av fallogocentrismen (det typiskt manliga), som riktas mot ”prisade berömda män” i allmänhet och jagets berusade far i synnerhet. Men det centrala för Frost kan trots det, precis som hos Irigaray, sägas vara en form av sammansmältning – ett motsatsernas möte – mer specifikt mötet mellan kontinenterna i den Atlantiska världen som samlar Europas, Amerikas och Afrikas historia. Atlanten borde ses som ett förenande hav, snarare än något som separerar kontinenterna, säger hon i en intervju. Och förutom att dikten flödar fram genom uttryck som ”cykler av korta havsströmmar”, ”kallt vitt vatten” och ”vattengravar”, svämmar också diktformen ut och in mellan olika genrer – resonerande partier varvas med prosastycken som lyriskt sammansmälter. Frost har själv påpekat att det grekiska ordet poiesis, det etymologiska ursprunget till det moderna ordet poesi, betyder skapandet av det nya, och att det är därför som dikten uppehåller sig vid transformationen och det oförutsägbara. Frost söker således i språket efter nya former för dikt och liv. Ett exempel på formexperiment kan sägas vara Frosts gelélika ”manetnarrativ”, som böljar fram i ett mardrömslikt landskap där jaget är utklätt till Döda havet.

manetnarrativet –
det här är vad jag såg i en dröm.
kilometer av dem döda i lila band
och i lila elektriska strömmar.
min pappa, den menlige matrosen,

såg ut över bukten,

hans blod som vet saker

vi pratade i min dröm
om hans stora fångster. Om hajar. senare i drömmen är jag
på en strand med min pappa, utklädd till Döda havet.
vi begraver maneter med plastspadar. (s. 2)

Precis som hos Magnason så tänker även jaget i Frosts dikt på språkets otillräcklighet. De mörka liljorna i citatet nedan är en bild av det döda språk som det i enlighet med en marknadslogik går att bli rekryterad till. Kommersialiseringen av språket är ett återkommande tema hos Frost, och här är tonen uppgiven, kanske besviken.

[… ] att det fanns ett språk, ja, varför inte. man kan anta
att det en gång fanns ett språk. du kan själv bli rekryterad där ute när du letar.
/…/ 

men det är lera över hela hamnen där de döda allsjälade dialekterna sover, 

mörka som liljor (s. 7)

~ ~ ~ 

I Zadie Smiths essäistiska novell ”Lazy River” i Grand Union (2019) är språkets oförmåga till förmedling även där ett ledmotiv. ”Lazy River” har sin upprinnelse i metaforen: ”Vi befinner oss i vattnet, varenda en av oss. Du, jag, barnen, våra vänner, deras barn, alla andra. Ibland tar vi oss upp: för att äta lunch, för att läsa eller sola, aldrig särskilt länge. Sedan stiger vi alla ner i metaforen igen.” Lazy River är en facebookblå pool, en våt och konstgjord cirkel, belägen på ett all inclusive-hotell. Poolen är en metafor för kapitalismens och världsordningens maskineri, men också en symbol för livets kretslopp: ”Hela livet finns här, och flödar. Flödar!” Poolens form åkallar Irigarays tankar om cirkeln som en symbol för den stängda, förmodat manliga rörelsen. Den ironiska ton som återfinns hos Frost återkommer även hos Smith, lika delar sval som akut. Lazy River är en ”zon där det är förbjudet att döma”, men det betyder inte att britterna inte ser och tar in vad som händer. Även de ”såg afrikanerna som arbetar där, ensamma eller i par, cykla i den obarmhärtiga solen”. De turistande flygresenärerna väljer att ignorera det uppenbara eftersom det i värsta fall kan påminna dem om döden – och vem vill tänka på den på semestern? Smiths postkoloniala analys av turistindustrin som bedrivs på fattiga urinvånares och på naturens bekostnad är indignerad. Barnen som badar i poolen är ännu inte medvetna om att tiden kan ta slut, skriver hon.

En dag kommer de att slå upp en tidning eller se en hemsida och själva läsa om året – 2050 eller däromkring, enligt profeterna – då tiden kommer att ta slut. Ett år då de inte är äldre än vi är nu. Inte allt går runt, runt.

Nej, allt kommer inte att fortsätta för evigt. Föreställningen om cirkeln får här ytterligare en förödande påföljd: vi tror oss vara odödliga och låter behandla vår omgivning därefter.

~ ~ ~

Jöklarnas förstörelse, maneternas utdöende och den facebookblå poolen är omedelbara konsekvenser av en antropocentrisk hållning – myten om människan som planetens enväldiga härskare. Kanske kan texterna smälta ner i denna sargade mytologis sprickor och revor, och fylla dem, en millimeter för varje ord, med nytt vatten. 

Å andra sidan: språket har alltid utgjort en skyddsvall mellan ”naturen” och människan, symboliserande hennes särställning gentemot allt annat levande. Är det fruktbart att använda sig av språket som ett sätt att nå utanför det mänskliga, eller utgör formulerandet av ett nytt språk bara ytterligare ett ansträngt försök att tämja naturen, att kontrollera den och hur den tar sig uttryck? Kanske är det rentav bra att det smälter bort, språket. Vid närmare eftertanke är mina texters gemensamma nämnare inte främst den smältande karaktären, utan språkskepsisen. De berättar alla om språkets, ordens, symbolordningens otillräcklighet – Irigaray om språket som fallogecentriskt, Frost om språkets genomkommersialisering och Smith om metaforens inkapslande och cementerande verkan. 

Jag rannsakar mina textval – Carson, Solnit, Irigaray, Frost, Smith. Varför är det värt att spara just dessa texter? De förändrar kanske inte världen, men de förändrar mig. De lämnar kvar något hos mig som består, och över tid har de bildat ett stilla hav: en vidsträckt ocean ut i något okänt – i mig. Smältandet har kanske således mest med mig själv att göra – texterna smälter in i mig, de blir en del av biblioteket som ju egentligen är … jag? 

Jag föreställer mig mitt biblioteks invånare sittandes invid bryggkanten på en kurort, eller ståendes runtom en isvak i färd med att ta ett uppfriskande bad. Kanske på ett soligt skär eller vid en liten tjärn – skogen och de behagliga krusningarna på ytan viskar om vattnets renande kraft. Måhända befinner de sig läsandes i biblioteket, tryggt omslutna av inglasat smältvatten. 

Vad vill de rena sig från? Vad vill jag rena mig från med den här texten? Mig själv? Är det det jag försöker göra – dyka ner i vattentexter för att tvätta bort de delar av mig som är parasitära? 

Jag tycker inte ens särskilt mycket om vatten, gillar inte att bada för jag har alltid varit en badkruka. Jag blir lätt sjösjuk, har inget dykintresse, är ingen vidare simmare och min eksembenägna hud tål vare sig klor eller saltvatten. Kanske utgör mina bibliotekstexter och dess högkulturella avsändare inte enbart någon form av statussköld utan också mina fenor: med dessa tar jag mig fram i ett hav av andra försökande framflytande själar som ju också vill överleva. Det handlar förstås inte i första hand om överlevnad i ordets bokstavliga bemärkelse, mer troligt är att dessa böcker utgör mina simdynor enbart för någon form av finlitterär överlevnad. Ett försök att undvika ett utdöende bland, ja vad ska jag kalla den – ful litteratur? Har vi ens tid med den här sortens högtflytande resonemang och utläggningar, tänker jag när jag läser igenom det ovan skrivna ännu en korrvända. Icke desto mindre kan jag inte låta bli att tänka på Carson igen:

What would it be like

to live in a library

of melted books.

 

With sentences streaming over the floor

and all the punctuation

settled to the bottom as a residue.

~ ~ ~

Jag riktar blicken mot det skälvande vattnet i glaset vid datorn. Lättillgängligt, inhägnat bakom glasväggens cirkelform. Hur var det nu med cirkeln, Irigarays fallogocentriska cirkel: är mitt resonemang lika cirkelmässigt som Nietzsches? Jag när precis samma önskan som Zarathustra – att ta mig uppåt torra land, hellre vingar än gälar, hellre tvärs genom luften än under ytan. Tanken dränks i radiobruset från köket. Nyheterna följer på varandra: översvämningar i Indien, Kina, Nederländerna, och Tyskland. Vad om inte naturens klara stämma är detta? En fullständigt övertygande röst, ett kristallklart resonemang som förtäljer en historia långt rikare än arten homo sapiens. Paralyserad låter jag mig omslutas av det direkta, exakta språk som är jordens. Jag tänker på Toril Moi, som menar att något litterärt språk aldrig existerat. Det enda språk som finns är det som får oss att se. Sannerligen får vattnets egna språk mig att se, om inte den mest liknöjda sidan av naturen, så åtminstone min egen plats i den.

Jag sträcker mig efter dricksglaset, lutar det sakta och låter vattnet rinna ut över glaskanten. Sitter stillsamt och tittar på när det träffar bordsytan, sprider sig i små rännilar, blir flerrotigt, vandrar över skrivdon, tangentbord, letar sig in över uppslagna boksidor, papper, essäer, genom bokstäver och meningar – får långsamt orden att smälta samman och bli oläsliga – droppar ner i mitt knä, längs med benet, träffar golvbrädorna och söker sig vidare ut genom träets sprickor.