Skissörerna

Det går att fylla bibliotek efter bibliotek med oskrivna böcker. Omkring oss finns massvis av spirande texter: mobilanteckningar som fylls på mellan tunnelbanestopp, worddokument som växer varje natt och travar med handstil under sängen. Jag vill vända blicken mot det ofärdiga, mot orden som ännu inte inlemmats i ett kapitalistiskt kretslopp där böcker följer samma logik som, säg en modekollektion. Jag vill närma mig den textproduktion som ännu inte har laddats av en riktning mot marknaden och snegla på människorna i skrivprocesserna. Vilka är de och vad vill de skriva om? Jag kallar dem skissörer, de som vistas i ett konstant prövande av ord, och har bett dem beskriva sina pågående texter och kommande projekt. 

Skissör ett: ››Jag vill skriva om pappa. Det vill jag alltid. Kanske är det för att han är den mest litterära i vår familj. Han kan passas in i tydliga, redan skrivna, narrativ. Om pojken från norr som flyttade till Stora Stockholm men någonstans bland trottoarerna knäcktes. Inte knäcktes som i bröts av, men började syssla med annat. Jag vill skriva om det ständiga arbetet och den ständiga alkoholen. Om sönerna han gav det lidande han själv inte orkade röra vid. Och om ljuset såklart, det finns alltid ljus, någonstans, i någon spricka. Det blåser upp och man fortsätter försöka leva. Jag vill skriva om mamma också, men hon är bara litterär i förhållande till pappa. Hon är kvinnan som gör honom olyckligare i olyckan och som strategiskt blundar för att undvika ansvar. Men utan honom försvinner hon ur bilden. Ljudlöst, under-ytan-tyst. Jag vill porträttera honom och henne, smärtan i glädjen och glädjen i smärtan. Det skulle kanske inte bli en fantastisk roman, bara en i raden, men jag måste skriva den ändå.‹‹

Skissör två: ››Dagdrömmande är en aktivitet som jag alltid ägnat mig åt. Dessa dagdrömmar har växt till en invecklat blomstrande värld med karaktärer, historik, kultur, relationer och konflikter som jag kan forma och ta del av när jag vill. Jag tror termen för en sådan värld är ett parakosmos, och det är detta parakosmos som jag ägnar mer tid än vad jag har till mitt förfogande med att försöka skriva ihop till en lika konkret värld som den jag själv upplever. Jag tror det var Victor Hugo som sa ’en skribent är en värld fängslad inuti en person’, och det är ett citat som fått mig att ta skrivandet mer på allvar. För vilken nytta gör dagdrömmar och eskapistiska parakosmos om man inte kan dela med sig av dem?‹‹

En viktig distinktion att göra är den mellan drömmen om författandet och det faktiska författandet. Att realisera en dröm är att lösa upp den, oavsett hur lyckat utfallet är. Det en gång uppblåsta har punkterats ner till verkligheten. Eller, som min tjej uttryckte det: Mitt drömyrke är nog koreograf, men jag tänker inte sträva efter att bli det. När filosofen Jonna Bornemark 2018 formulerade sin kritik mot samhällets fixering vid systematisering, mätande och optimering träffade den rätt i tiden. Hon frågade sig vad som faller mellan exceldokumentens kolumner och ett av svaren jag vill understryka är mellanmänskligheten – läraren som har mer tid för matriser än elever, och chefen som prioriterar bort fikapauser och kallprat. Varandet i drömmens trevande längtan ryms inte i det mätbarhetssamhälle som Bornemark skriver fram och ifrågasätter, tänker jag. Visst arbetas det mot mål som hela tiden flyttas fram, men realistiska mål är något annat än prövande drömmar. Om drömmen ska förverkligas uppstår också risken att misslyckas, att refuseras gång på gång på gång, och misslyckandet är inte heller det en högt värderad erfarenhet i mätbarhetssamhället. 

Skissör tre: ››Svarta lockar kom springandes, kunde knappt få fram orden, mamman, som hade långt brunt hår, skakade orkaner i lockarna och försökte få fram dem upp till havsytan. De har inga namn. Liksom för att understryka människans oförmåga att bli sammanfattad så beskriver jag karaktärerna efter sina omslag, men även dessa beskrivningar blir tillslut abstrakta liknelser. Huvudkaraktären lever i barndomen, försöker minnas hit och dit, och såväl styckena som kapitlen är svårbegripliga. Tiden hoppar fram och tillbaka, som minnen som blivit felplacerade, ihopblandade. Så ligger sandkorn i en säng där de inte hör hemma, så kilar sig en garderobsdörr plötsligt fast i karmen efter att ha blivit igensmälld tio år tidigare. Det ska vara ansträngande att läsa, såsom det är ansträngande att minnas. Min roman ska handla om att försöka mötas, försöka se varandra som den andre. Om syskonskap, detta märkliga koncept, att vara av samma blod, av samma miljö, och därmed förväntas hitta varandra. Men tänk om man inte gör det? Ett svart hål växte, slukandes havet. Jag backade. Lämnade den tysta översvämningen i barrskogen.‹‹

Viljan att skriva kan ses som en subtil motaktion som sjuder bland folket. En försiktigt oppositionell sysselsättning som lockar med sitt mått av frihet, spontanitet och omätbar kreativitet. Ett alternativ till effektiviseringsekorrhjulet där arbetet får och bör ta tid – det tog mig tjugo år att skriva det jag just sa, som Marguerite Duras skrev – och där insatsen bibehåller sitt värde även om resultatet av alla timmar i slutändan bara hamnar i papperskorgen. Skrivandet fångar upp den undanskuffade mellanmänskligheten. Om sin upplevelse att intervjua kvinnor som stred i Röda Armén skriver författaren Svetlana Aleksijevitj: ››Texter, texter. Överallt finns det texter. I lägenheter och hus på landet, på gatan och på tåget…Jag lyssnar…Allt mer förvandlas jag till ett enda stort öra som hela tiden är vänt mot andra människor. Jag ’läser’ deras röster.‹‹ Att ha skrivit är att ha lyssnat, och däri ryms en öppenhet mot andra människor. Författartropen erbjuder en eskapistisk njutning, en flykt från arbetslivet och vardagarna som avkräver människan.

Skissör fyra: ››Ett hemligt kolarecept, en excentrisk nyinflyttad granne samt en uttråkad tonåring är grunden för berättelsen jag skriver just nu. Den utspelar sig i småstadsmiljö där en känd kolafabrik är den största arbetsgivaren och tanken är att den nya grannen ska vara en företagsspion som är där för att stjäla det hemliga kolareceptet. Om stölden lyckas så riskerar jobben och staden att försvinna. Den uttråkade tonåringen ska upptäcka att allt inte står rätt till med grannen och vilja hjälpa till med stölden. Däremellan har jag tänkt slänga in lite memils, extremt nyfikna grannar, pizzabud samt ostämda pianon. Berättelsen kommer förhoppningsvis att bli galen och humoristisk, samt ta en helt annan vändning än vad läsaren först tror. Om jag lyckas vet jag inte och om det blir humoristiskt är ännu mer tveksamt, men jag har i alla fall riktigt kul när jag skriver.‹‹

Såklart är skissörerna delvis en illusion, en dröm i sig, en möjligen naiv önskan om fritt skapande. För somliga skissörer äger skrivandet ett orubbligt egenvärde, de bryr sig inte om huruvida skissen förblir oläst eller inte, men för andra bubblar önskan om utgivning ändå under ytan. En vän till mig parafraserade det kända citatet om kapitalismens undergång och skrev: idag är det svårare att föreställa sig litteraturens slut än en förändring av de litterära förhållandena. Litteraturen såväl som kapitalismen införlivar sina kritiker, subkulturer äts upp och blir mainstream: det går inte att kritisera systemet utan att vara del av det. Jag skriver om skissörerna och målar upp deras praktik som en fristad, men samtidigt vilar resonemangen på författarröster och tänkare som är del av det litterära kretsloppet. Att kunna skissera utan mål och krav är förstås också avhängigt materiella förutsättningar. Ett kreativt utrymme kan uppstå endast genom att man går med på mätbarhetssamhällets premisser. Man jobbar sina timmar, man får sin lön och skrivandestunderna stjäl man från den optimerade vardagen som bara tickar på. 

Skissör fem: ››Hej från havet skrev en vän till mig förra veckan och jag föreställer mig att det sms:et som titel skulle generera en bra bok. Titeln ger mig åttiotalskänsla, lite lekfullt Lugnskt, lite sydeuropeiska vibbar à la Birgitta Stenberg. Kanske skulle den utgå från det min mormor berättat om sitt första möte med Gotland, just på åttiotalet; en hård natt på botten av färjan till Visby, rullande cyklar, ljus ljus ljus när solen väl gick upp för att blotta den karga ön, en räcka dagar klädda i kalk. Den skulle vara meditativt skriven i ett försiktigt, trevande språk som simultant vördar och klär av landskapet. Återkommande skulle de vita vägarna vara, som en metafor som korsar alla sidor och läsaren kan följa tills de tar slut.‹‹

I boken Att tänka i skisser skriver filosofen Marcia Sá Cavalcante Schuback att skissen är en bildlös bild av tänkandets omvandling till skrift som visar ››hur tillvarons skugga ristas in på världens yta‹‹. Själva det att finnas, i förgänglighet, kan alltså reflekteras i skissen. Tanken ger mig gåshud och hisnande känslor av att synkront vara stor och liten, del av ett allt och helt ensam. Skissens utopi, menar Schuback, är att rita ritandet medan det ritas, skriva skrivandet medan det skrivs. Den är som ett öga som ser sig självt medan det ser och visar gestaltandet i sig innan det stelnat i färdiga gestaltningar. På samma sätt ger skisserandet också en skymt av det rörliga tänkandet innan det stelnat i färdiga tankar. Skissen, som speglar tänkandet, kan liknas vid en blixt, skriver hon, i det att den delar blixtens plötsliga genombrytande och dess motstridiga, samtidiga och sprakande rörelser.

Skissör sex: ››Det ska vara en kärleksroman. En queer, där varje karaktär har namn som en ädelsten. Kunzit, Lazuli, Safir, Zirkon, Heliodor. De skimrande fem, kallas de i folkmun. I romanen spirar en revolution som bärs i deras kupade händer, i deras ömma fotvalv, strax under deras brännande hud. Det finns ett pussel som täcker hela deras vardagsrumsgolv och högar av smutstvätt med opar strumpor. På de oskrivna sidorna finns en sovande himmel och telefonsamtal som aldrig tar slut. Där finns solens återkomst och en bergssilhuett som sakta skrider söderut. Där finns reservoarer av tid, evighetsstänk. Någon kommer backa över en mörk hängbro och ledas baklänges av ett par varma händer vidare och vidare in i det brant kolsvarta. Någon kommer blotta sin sångröst i skymningstimmen med händerna om ratten. Sen, mot slutet, finns doften av blött hår som brinner, lågor vågor. Blixtarna tar allt. Kulisser rivs. Och efter det, när allt har stillnat: en ny tystnad, ett minne i ruiner. Då luktar askan natt när den singlar ner i deras välvda händer. Och allt, allt är kärlek.‹‹

Även Aleksijevitj är inne på att tänkandet, skisserandet och berättandet konstruerar liv och nålar fast den efemära existensen. Utifrån sin erfarenhet av att intervjua tusentals människor skriver hon: ››Ofta ser jag hur de sitter och lyssnar på sig själva. På ljudet av sin egen själ. De undersöker den med hjälp av ord. […] När en människa blickar bakåt vill hon därför inte bara berätta om sitt eget liv, utan också försöka nå fram till själva tillvarons gåta.‹‹ Att drömma, skissera, skriva, är att brottas med varandet. Och kanske är en skiss det mest livskraftiga en människa kan skapa i och med att den bevarar en rörelse, ett medvetande i vardande, ett flyktigt avtryck av det flyktiga. Jag finner det vackert, viljan att skriva är viljan att leva. De miljontals skissörerna blixtrar och blixtrar och ristar sin exsistens på världsytan. 

Tack till Hugo Solding och skissörerna Elin Herrault, Stina Jansson, J. Ӕ. Olsén, Marie Florin och alla som deltog i den kollektiva skrivworkshopen Eld i Mörker för att ni har låtit era skisser blanda sig med mina. 

Citat och tankar plockade ur:

Svetlana Aleksijevitj, Kriget har inget kvinnligt ansikte, (Ersatz, 2012 [1985])
Jonna Bornemark, Det omätbaras renässans, (Volante, 2018)
Marcia Sá Cavalcante Schuback, Att tänka i skisser, (Glänta produktion, 2011)
Marguerite Duras, Att skriva, (Ellerströms, 2019 [1993])