2019 slår en filosofisk bomb ner i samtiden – Martin Hägglunds omfångsrika This life: Secular Faith and Spiritual Freedom (i svensk översättning Vårt enda liv: Sekulär tro och andlig frihet redan året efter). I pressen, såväl den svenska som den anglosaxiska, hyllas den närmast unisont. Vem hade kunnat tro att kombinationen av begreppen ”demokratisk socialism”, ”andlighet” och ”tro” skulle väcka ett sådant engagemang, och ha så mycket att säga om våra moderna liv? 

Men kanske är det just våra moderna liv som gjorde att den fick ett sådant genomslag? Det är åtminstone en tes Sverker Sörlin driver i sin recension, i vilken han berömmer Hägglund för att ha skrivit ”en verkligt stor bok” för ”en tid då energin och livskraften lämnat det stora västerländska civilisationsprojektet” (DN, 14 okt, 2020). För min egen del är denna beskrivning av tidsandan högst relevant. I mitten av 00-talet fattade jag ett avgörande beslut att lämna staden jag då bodde i och flytta ut till ett ensligt torp. Ett torp som några år senare, när familjen växte, ersattes av en gård som låg ännu längre ut i periferin. 

Det är på denna gård, i ett arbetsrum på andra våningen, jag sitter när jag skriver dessa rader. Lyfter jag blicken från skärmen, och rullar en halvmeter åt vänster, är det inte längre det stora västerländska civilisationsprojektet jag ser framför mig. Tecken på det kan visserligen anas. En tunn linje går genom landskapet, knappt urskiljningsbar. Då och då dyker små lustiga fordon upp på den, och förflyttar sig ljudlöst från ena sidan av synfältet till det andra. På det här avståndet är de inte större än skalbaggar. 

Desto större intryck gör istället Ivösjön, som denna molniga vårdag liknar ett silverskimrande utspänt tygstycke, samt den i förgrunden blommande forsythian, lika omöjlig att vända blicken från som den brinnande busken i Andra Moseboken. Lågorna helt stilla, pekande mot skyn. Samtidigt som jag betraktar detta sköljer en djup tacksamhet genom kroppen. Den börjar i fingerspetsarna, tårna, och rör sig uppåt och inåt. Till hjärnan, där den slår ut: energin och livskraften som jag tidigare saknat. 

Men det är inte bara naturen som kan framkalla denna känsla. Litteraturen har samma verkan. Jag läser Hägglunds analys av Karl Ove Knausgårds romansvit Min kamp, vilken Hägglund tolkar som ett försök till medveten närvaro och anknytning till världen. Hägglund skriver:

Genom att ta sig an de svårigheter som kommer av hans anknytningar till världen, söker han identifiera sig ännu djupare med dessa: att bli mer fäst vid det liv han lever.

Eller med Knausgårds ord i Min Kamp 2:

Likgiltighet, det är en av de sju dödssynderna, egentligen den största av dem alla, eftersom det är den enda som är en kränkning av livet.

En rysning går genom kroppen. Analysen når mig på samma sätt som upplevelsen av sjön, busken, och min egen läsning av Min kamp-sviten.

Samtidigt är själva känslan svår att sätta ord på. Vad är det egentligen som ”känns”? Och var kommer den känslan ifrån? I mitt fall är det inte från någon specifik tro eller visshet om världen. Jag hör ingen Gud tala från den brinnande busken och ser ingen intelligent skapare bakom sjöns fulländade stillhet. Jag läser heller inte in något utomvärldsligt i Hägglunds resonemang eller Knausgårds prosa. Ändå är samtliga upplevelser djupt meningsfulla. Är det kanske den sekulära tro som Hägglund argumenterar för som gör sig påmind? 

Men varför känner jag då och då, när jag läser honom, att något skaver? Ett tvivel rör sig i utkanten av mitt medvetande, strax bortom synfältet, pockar på uppmärksamhet, utan att ge sig till känna. Jag fortsätter läsa. Boken är, i stort, givande. Jag håller med, men ändå inte. 

***

Det är först när jag får Jonna Bornemarks Jag är himmel och hav. En filosofisk undersökning av graviditet, liv och jagets gränser (2022) i mina händer, och börjar läsa den parallellt med Vårt enda liv, som jag förstår vad som skaver. Låt mig ta det från början. 

I Vårt enda liv ställer Hägglund vad han menar är två diametralt motsatta perspektiv mot varandra: det eviga och det ändliga. Det eviga sammankopplar han med den religiösa idén om ett liv efter detta eller ett uppgående i ett nirvanaliknande tillstånd, i vilket vi, som individer, fortsätter finnas till. Det ändliga sammankopplar han med det faktum att vi alla är individer som på gott och ont är bundna till våra fysiska kroppar. När dessa upphör att existera upphör också vi att existera. Vidare menar han att detta faktum, att vi är ändliga och en dag ska sluta existera, är ett ”nödvändigt villkor för varje livsdefinierande engagemang”. 

Värt att uppmärksamma är att hans syfte med denna uppställning inte är att argumentera mot religiösa föreställningar som sådana. I boken intresserar han sig endast för hur idén om ett evigt liv efter detta påverkar våra ändliga liv här och nu. Från denna utgångsposition argumenterar han för att det är först när vi accepterar och omfamnar vår ändlighet som vi ger oss själva möjligheten att göra det bästa av våra enda liv. 

Ett fullt rimligt antagande, kan tyckas. Genom historien finns otaliga exempel på hur samhälleliga orättvisor och enorma klassklyftor upprätthållits genom hänvisning till dels en gudomlig plan, dels livet efter detta. Med hänvisning till religiösa skrifter har män överordnats kvinnor, kungligheter sitt folk och slavägare sina slavar. På så sätt är Hägglunds argumentation genomgående icke-hierarkisk, jämställd och solidarisk – egenskaper som han själv definierar som centrala för sin vision om det sanna och goda livet: en ”demokratisk socialism”. På de sista raderna i boken formulerar han vad det innebär:

Vi har en möjlighet att uppnå demokratisk socialism endast om vi inser att allting står på spel i det vi gör med vår ändliga tid tillsammans. Vi har en möjlighet att förverkliga vår frihet endast om vi hjälper varandra att äga vårt enda liv.

Men är det verkligen så att den enda vägen till frihet är att omfamna tanken på vår kommande död? Att det enda ”tillsammans” bygger på var och ens individuella liv? Frågorna väcks under läsningen, och konkretiseras i relation till Bornemarks argumentation. Hos Bornemark synliggörs och ifrågasätts nämligen den dolda position från vilken Hägglunds motsatspar, det eviga och det ändliga, diskuteras: det individuella jaget. Mot bakgrund av egna graviditeter, och med en kritisk blick på den dualism som har sitt ursprung i den aristoteliska logik som präglat mycket av det västerländska tänkandet sedan antiken, pekar Bornemark på hur upplevelsen av att finnas till, att skapa och bära liv och slutligen separeras från det, påverkar hur vi ser på oss själva. ”Vad är liv?” frågar hon sig och fortsätter, med hänvisning till den gränsöverskridande upplevelsen av att vara gravid:

Jag är jag och jag är du kan visst vara fallet samtidigt. Världen följer inte logiken, logiken måste pressa in världen i alltid lite för små kategorier.

Skulle det samma kunna sägas om Hägglunds motsatspar: det eviga och det ändliga? 

I Hägglunds argumentation är ett sådant gränsöverskridande inte möjligt, då hans framställning bygger på den aristoteliska antingen-eller-logik som Bornemark benämner som identitetslogiken. Denna utgår från tre lagar: identitetslagen, motsägelselagen och lagen om det uteslutna tredje. Med identitetslagen menas att varje ting är identiskt med sig självt: A = A, jag = jag. På denna följer motsägelselagen, som säger att A inte samtidigt kan vara icke-A. Säcken knyts ihop med lagen om det uteslutna tredje, vilken säger att det inte kan finnas ett tredje alternativ, då ett sådant skulle bryta mot de två föregående lagarna. 

Att Hägglunds bok bygger på identitetslogiken är knappast något anmärkningsvärt i sig, då denna präglar det mesta som sagts och skrivits i den västerländska traditionen sedan Aristoteles tid. Samtidigt tycks det som att denna logik, när den används för att förklara meningen med ett liv, osynliggör många livsavgörande och starkt meningsfulla aspekter av ett sådant. Exempelvis de relationella. Bornemark börjar sitt resonemang i relationen till fostret, men visar efterhand att det är lika relevant i relation till allt annat levande som omger oss: människor, djur och växter. När jag går i skogarna runt gården, halvsover på ängen eller kliar katten på magen upplever jag, på samma sätt som Bornemark, en samhörighet som står i skarp kontrast till identitetslogiken. Kattens spinnande upphäver gränsen mellan oss. Bornemark skriver:

Logikens strävan mot renhet skär av sådant som hör samman och skapar dikotomier där det ena ställs mot det andra. […] Den bygger upp murar i själva sin ansats.

Osynligast av dessa aspekter i Vårt enda liv är människan som en del av naturen. Vilket i sig är lite ironiskt då Hägglund faktiskt börjar sin bok med en innerlig beskrivning av det ångermanländska kustlandskap han växte upp i, där stenarna under hans fötter är ”en påminnelse om den geologiska tid i vilken vi människor bara utgör en kort ljusglimt”. Det är en natur som är i ständig rörelse. ”Marken stiger fortfarande” skriver han med hänvisning till den landhöjning som pågår sedan isen drog sig tillbaka från området för ungefär 10 000 år sedan. 

Här ekar för mig något annat än rationell logik eller en nykter, rationell syn på döden. Snarare kan man tala om en stark känsla av samhörighet med landskapet, av att vara en del av något större. En relation. Men märkligt nog lyser det synsättet  med sin frånvaro när det kommer till de logiska resonemangen. I slutet av boken driver Hägglund en tes där han använder sig av liknelsen ”en levande blomma”. Han skriver:

blomstringens ändlighet [är] en inneboende del av varför vi strävar efter att förverkliga denna blomstring och hålla den vid liv.

Här, i det logiska resonemanget, tycks blomman märkligt livlös. Avkontextualiserad, som i ett stilleben. En bukett rosor, eller en kvist forsythia, i en vas på ett middagsbord. Men är det verkligen blomstringen som utgör det essentiella i växtens identitet? Och är det den vi, med Häggbloms ord, vill ”hålla […] vid liv”? 

Visst blir jag överväldigad av forsythians blomstring när jag ser ut genom fönstret, eller när jag sänker ansiktet mot en nyutslagen ros och andas in dess doft. Men jag blir också överväldigad av att lägga kinden mot en hundraårig bokstam, eller när jag om hösten sjunker ner på rygg i det vissna ängsgräset. Av att bara ligga där och andas. Naturen, och livet, är så mycket mer än en kort blomstring. Efter drygt 15 år på landet har det blivit ytterst påtagligt för mig. 

Till viss del tror jag att det beror på att omgivningarna, till skillnad från hur jag upplever staden, här hela tiden är i rörelse. Vissa konstanter finns förstås, åtminstone i ett livslopps perspektiv, som klippblocken, grusvägen, huset och ladan. Men här utgör de undantagen i ett landskap som hela tiden är i förvandling, inbegripet i olika, naturligt cykliska, rörelser. De långa, geologiska, som Hägglund antyder. Eoner, eror och perioder. Men framför allt de mer påtagliga, som årets. Vår blir sommar, höst, vinter, och så vår igen. Samt de ännu kortare, närmast explosiva, som när gräsmattan på morgonen är helt grön, för att på eftermiddagen förvandlas till ett gult maskroshav, bara för att några dagar senare täckas av ett lågt liggande moln av snövita fröhelikoptrar, redo att lyfta vid första bästa vindpust. 

När jag ett par dagar i veckan sitter på bussen in till staden är det som att färdas från en magnetisk pol till en annan. Ju närmare jag kommer dess centrum, desto osynligare blir det naturligt cykliska, det föränderliga. Här är det inte omgivningarna som är i rörelse, utan människorna och maskinerna. Visst hittar man ett träd här, ett träd där. Ogräs i sprickor i asfalten. I bästa fall en park – men som regel är den då hårt hållen av en armé av trädgårdsarbetare. Det som påminner om natur: vissna blommor, höstens fallna löv, städas snabbt undan. Istället definieras livet av andra, mänskligt konstruerade, cykler: busslinjer, arbetsveckor, elljusspår. Över allt tornar betong, glasytor, plåtväggar. Man skulle kunna använda samma ord om staden som Bornemark gör om logiken: ”Den bygger upp murar i själva sin ansats.” 

Stad och land. Evighet och ändlighet. Logik och… ja, vadå? Går det att tänka sig ett tänkande utan identitetslogiken? Eller är problemet ett annat? Att vi ofta hamnar i den här typen av antingen-eller-påståenden? Kanske är det istället i mötet mellan motsatser som de blir fullt ut meningsfulla för oss. För visst finns det inslag av det vi brukar kalla ”land” i staden. Liksom det finns inslag av ”stad” på landet. Landet växer av att vi blir fler som bor här, av att stadens fördelar hittar hit. På min gård har jag lika bra internetuppkoppling som jag hade haft i en lägenhet i närmaste stad. Världen streamas, dygnet runt om jag vill, i glasfiberkablar under jord. På samma sätt blir staden mer av det den vill vara, en pulserande levande organism, när landet tillåts ta mer utrymme där. Parker frodas, liksom balkongträdgårdar och kollektiva odlingar. Träd renar luften och sänker temperaturen. 

För den som söker sig till mellanrummet går det alltså att hitta alternativ till identitetslogiken. Bornemark ger ett sådant. Ett annat utformades redan några hundra år innan Aristoteles tid, 700 mil österut, av en tänkare vid namn Lao Zi, idag ansedd som daoismens grundare. Tyvärr vet vi inte mycket om Lao Zi som person. Hans namn betyder kort och gott ”Den gamle” eller ”Den gamle mästaren”. Legenden säger att han ska ha varit en kunglig ämbetsman som på ålderns höst lämnade Zhoudynastins hov, trött på de styrandes intriger och tillkortakommanden. På väg västerut, ridande på en svart oxe, stoppades han av en gränsvakt som bad honom skriva ned sin livsvisdom för eftervärlden. Efter ett par dagar ska han ha överlämnat de 81 korta verser som utgör Dao de Jing, en av daoismens kärntexter, och ridit ut i det vilda för att aldrig mer synas till. 

Dao de jing är intressant på många sätt. I det här sammanhanget framför allt för att dess bakomliggande tankesätt bygger på en logik som går stick i stäv med identitetslogiken. I andra versen av Göran Malmqvists översättning heter det till exempel: ”varat och icke-varat frambringar varandra”. Detta följs av en uppradning av relationer som visar hur det ska förstås:

det svåra och det lätta fullkomnar varandra,

det långa och det korta markerar varandra,

det höga och det låga fyller ut varandra.

Enligt Lao Zi är alltså, till skillnad från i identitetslogiken, inget frånkopplat något annat. Alla ting är relaterade till varandra, och har samma ursprung: Dao. 

Tyvärr saknas daoismen i Hägglunds religionsanalys. Det hade varit intressant att höra hans syn på den, då den har vad jag skulle kalla en sekulär kärna. Den tar exempelvis helt sitt ursprung i naturliga och biologiska processer, och lägger stor vikt vid dem. I den åttonde versen går det att läsa: ”Den högsta godheten liknar vattnet. Vattnet gagnar De tiotusen tingen utan att tävla med dem. Därför kommer vattnet närmast Dao.” Och i den sextonde: ”Tingen uppvisar en oändlig mångfald, men varje ting återvänder till sin rot.”

I sin analys riktar Hägglund istället in sig mot vad han kallar de fem stora religionerna, vilka brukar benämnas som de fem världsreligionerna: judendom, kristendom, islam, buddhism och hinduism. Samtliga av dessa diskuteras utifrån premissen att de har ett evigt och utomvärldsligt tillstånd som högsta mål. Mot denna tro ställer han vad han kallar en sekulär tro, en tro som gör det faktum att vi är ändliga, ”sårbara”, till absolut premiss för att livet ska ha någon mening över huvud taget. Han skriver:

Endast genom ett […] erkännande [av vår sårbarhet] kan vi vända oss mot vår tid tillsammans som det högsta goda. Endast genom ett sådant erkännande kan vi förstå angelägenheten i att förändra våra liv. [—] Genom att skrida till handling inväntar vi inte en tidlös framtid utan inser i praktiken att vår tid är allt vi har.

Men är verkligen ändlighet och evighet de enda två parametrar vi har att förhålla oss till när vi diskuterar meningen med livet? Och även om de vore det – utesluter de med nödvändighet varandra? Här erbjuder såväl Lao Zi som Bornemark en alternativ väg framåt. Båda lyckas nämligen, genom ett till synes paradoxalt tankegods, kortsluta identitetslogikens antingen-eller-princip. I 40:e versen av Dao de jing står det att läsa: ”Allt Under Himlen fick liv genom Varat, men Varat föddes ur Icke-varat.”  Och hos Bornemark hittar man nyskapade ord som skriver ihop och synliggör banden mellan det som enligt Aristoteles logik är motsatser: Du och jag blir ”dugaj”. Ensam och tillsammans blir ”ensamman”. Passivitet och aktivitet blir ”paktivitet”. 

”Paktivitet” är här särskilt intressant, då det kan sägas motsvara ”wu wei”, ett centralt begrepp inom daoismen. ”Wu wei” översätts ofta till ”icke-handlande”, helt i linje med rådande identitetslogik. Antingen handlar man, eller så handlar man inte. En kanske bättre översättning erbjuder Daniel Skyle i sin bok Taoismen – Förändringens tradition. Enligt honom innebär ”wu wei” att ”medvetet känna och följa med i det naturliga flödet och bara göra det som visar sig vara viktigt”. I praktiken kan det innebära att handlingen att ligga på rygg i ängsgräset är minst lika handlingskraftig som handlingen att slå gräset och kratta bort det. 

Begreppen ”wu wei” och ”paktivitet” ifrågasätter på så sätt de trosföreställningar de flesta av oss fått serverade sedan barnsben – att allt vi upplever kan inordnas i tydligt avgränsade kategorier. Att det finns en rationalitet, en logik. Det är därför Bornemark och Lao Zi är så viktiga. De synliggör att idén om det rationella vilar på idéer. Föreställningar. Att också dessa utgör trossystem. Identitetslogiken är ett mycket användbart sådant, inte minst när det kommer till att systematisera. För pomologer och äppelodlare underlättar det om ett äpple är ett äpple. Men vad händer när den logiken skalas upp till att omfatta något så komplext som ett människoliv?

Att återvända till Vårt enda liv efter att ha läst Jag är himmel och hav och Dao de jing är att se på boken med nya ögon. Kan det vara så att dess titel omfattar mer än det huvudsakliga innehållet? Hägglund menar att ändligheten är det som gör våra liv värda att leva. Att det eviga är omöjligt att engagera sig i. Men tänk om det eviga inte är ett stillestånd utan själva principen, utgångspunkten, för livet? Då blir det eviga motsatsen till passivitet och stagnation. Det eviga är då i ständig rörelse, skapande, föränderligt. 

Istället för att som Hägglund enbart intressera sig för varje ändlig individs frihet, skulle vi kanske kunna uppnå en annan typ av frihet genom att släppa taget om vår individualitet och bejaka det som är gemensamt med allt liv. Också det är sekulärt. Världsligt. De beslut vi fattar, de val vi gör, kommer leda till att livet tar en ny väg. Det föränderliga har ingen slutpunkt. Det blir aldrig färdigt. 

Vårt enda liv är kanske just det – ett enda liv, som så vitt vi vet började med en stor smäll och sedan dess pågår överallt runt omkring oss. Vi kan, var och en för sig, välja att se oss som en del av det. Eller så kan vi, återigen var och en för sig, avskärma oss från världen och varandra så gott det går. Tills vi en dag dör och vare sig vi vill det eller ej blir del av något gemensamt, som lever vidare.