Jag spenderar en sommar i huset där jag växte upp. Föreställer mig att det är sista gången jag gör det. Att jag härifrån och framöver bör kunna förutse de situationer som skulle innebära en flytt hem till barndomshemmet.
Jag ligger i bäddsoffan i husets nedervåning, och jag ser inte hästarna härifrån. Befinner mig någonstans mellan det vakna och det sovande. Därifrån vandrar min sömnlösa kropp till barndomsängen, den där stona gick om somrarna. Hingstarnas äng var på andra sidan berget, på en plats dit jag inte fick gå utan vuxens sällskap. Den ängen minns jag därför inget av. I dag finns varken hästarna eller ängen. Villor köpta på ritning och en mobilmast har rests. Konstruktionerna står uppradade efter en nyasfalterad gata som till min besvikelse inte döpts efter hästarna som i åratal höll marken öppen och värd att se på. Med behovet av nya bostäder med vidsträckta tomter fick hästarna flytta och deras namn och kroppar gå i glömska. Jag såg dem försvinna, en efter en. Det började egentligen innan det att de tvingades byta betesmark. Den stora leverflundran spred sig mellan dem, parasiterna trängde sig genom tarmväggen, vidare in i bukhålan för att sedan äta upp kropparna inifrån. Jag tror att stallmästaren tyckte att det var praktiskt, flytten innebar färre transporter och pengarna från kommunen skulle räcka längre. Summan som det nya stallet tilldelats, beräknad på antalet hästar som fanns då de alla fortfarande levde, skulle eventuellt kunna räcka till en linoleummatta och en kaffebryggare.
Jag blundar där jag ligger och återger inför mig själv bilden av hästarna som galopperar förbi mig. Riktar fokuset mot hovarnas rörelser. Sekvensen känns ofullständig, ryckig, som i en slarvigt animerad stopmotion. Jag kan inte avgöra om det är förflyttningen in och ut ur sömnen som skapar den oskarpa föreställningen eller om det någonstans har brustit i ögats maskineri. I minnet söker jag mig tillbaka till ängen. Söker efter bilden då hästens alla fyra hovar lämnar marken samtidigt. Ett delmoment där hästkroppen för en millisekund tillåts att sväva. I mig finns det inga fullständiga minnesbilder av hästens galopp. Har den sprungit mig förbi så skyndsamt att ögat inte hunnit med att registrera förloppet? Har jag blinkat till så att bilden av den svävande hästkroppen gått mig förlorad? Har jag slutit ögonlocket för en hundradels sekund och försummat möjligheten att avbilda hästens svävande kropp på näthinnan?
Som i frustration återgår jag till minnets bilder av galopperande hästar och kommer då att tänka på en 1800-talsmålning av Théodore Géricault. Målningen föreställer fyra galopperande hästar. Ryttarna som tynger deras ryggar hotar dem våldsamt med varsin piska. Genom bilden ser jag hur hästarnas ögon blir röda, blodsprängda. Det idylliskt grönblå landskap som fyller målningens bakgrund speglar inte dess förgrund. Hästarnas kroppar ser främmande ut. Inte alls den typ av hästkropp jag minns när jag blundar. De avbildade hästarna har frambenen rakt fram och bakbenen bakut. De svävande hästkropparna jag ser på målningen påminner mer om en hare som skräckslaget löper över ängen eller kanske än mer om det vita som hade funnits på mina naglar om jag inte frenetiskt bitit av dem. Jag tänker inte mer på bilden, klarar inte av att ifrågasätta ännu en syn, klarar inte av att få min syn ifrågasatt. Jag föreställer mig hästarna på ängen igen.
Jag söker efter hästarna, men när jag blundar ser jag dem inte, jag ser en gråtande kropp. En tår som faller ur ett öga. Sekunden den tar sig ut ur tårpunkten. Jag måste resa mig, ställa mig framför spegeln, se efter hur det ser ut då tåren tränger sig ut genom öppningen. Jag behöver inte tvinga fram den, bilden av blodsprängda ögon har etsats sig fast. När jag står där vill jag stanna tiden med jämna mellanrum, granska hur droppen rör sig ner över kinden, hur den hänger kvar på hakan en stund och sedermera landar blöt på mitt bröst, beblandar sig med de redan fallna tårarna. Det finns en blind fläck i färden från ögat till pölen på bröstet. Likt det ögonblick då hästens alla hovar svävar, kan jag inte föreställa mig det delmoment då tåren faller från hakan till det att den landar på bröstet. Talar det uppbrutna narrativet för att jag blinkat till när tåren fallit eller är hastigheten av färden så skyndsam att jag inte hunnit med? Jag föreställer mig att om tåren hade fått falla en längre sträcka hade jag hunnit se den även om jag blinkat till. Jag tvingas komplettera bilden med att framför mig återskapa istappar som tinar och små droppar av nyförlöst vatten som faller från dem. Det är ett inre behov av att producera en helhet som tvingar mig till sökandet efter den helhet jag finner så viktig.
Det finns rörelser det mänskliga ögat inte klarar av att registrera. Förflyttningar över en viss hastighet. Tvåhundra förändringar per sekund är vad ögat hinner med, allt utöver det kan synorganet inte urskilja som enskilda bilder. I stället kompenserar hjärnan med att förutsätta en rörelse, anta det förväntade, det förväntade som är en samling av tidigare erfarenheter och intryck. Vi ser en häst som galopperar, men lyckas inte uppfatta hela rörelsemomentet. Hjärnan plockar då fram en bild ur minnet, en tidigare erfarenhet, och tillåter bilden att fylla de rum som står tomt. Därmed producerar vi en konstruktion som kan få oss att tro att vi sett, upplevt förflyttningen. Hjärnan eftersöker helheten. Det gör den för att människan har ett behov av att skapa en sekventiell ordning. Hon vill kunna följa en röd tråd. Se världen som ett konstant flödande av bilder. Pusslandet är en del av hjärnans funktion. Den ligger alltid steget före genom att anta det förväntade, i vart fall enligt teorin om Predictive Coding. Hur jag tillåter tåren som faller från kinden att bli smältvattnet från en istapp skulle kunna vara ett exempel på detta. Vägen från sorgens tår till solens påverkan på fruset vatten är lång, men behövs för en helhet. Min hjärna använder sig av en tidigare erfarenhet för att kunna skapa denna helhet jag så gärna vill kunna reproducera. Jag vill kunna se den för att jag är rädd att gå miste om något. Ett annat exempel är hur fotografen Eadweard Muybridge krävde samma helhet när han slog vad med affärsmannen Leland Stanford. Utan att själv ha kunnat se det menade Muybridge att hästens alla hovar, under galoppen, lämnar marken samtidigt så att hästens kropp för en millisekund tillåts att sväva. Hans första försök att bevisa detta misslyckades då kameran han använde saknade en tillräckligt snabb slutare. För honom, precis som för mig, låg motståndet i hästens förmåga att galoppera för fort, varken ögat eller kameran han hade att tillgå kunde fånga det korta ögonblick då hästen svävade. Efter sitt misslyckande sattes projektet på paus då han först anklagades och senare frikändes för ett mord. Efter frikännandet reste han under ett par år runt i Mexiko och Centralamerika och fotograferade åt sin kompanjon och vadslagare Stanford. Väl hemma i Kalifornien efter åren på drift återtog han experimentet med de svävande hästkropparna. För att bevisa sin övertygelse radade han upp tolv kameror på en travbana i San Fransisco och lät dem en efter en utlösa och fånga hästens galopp i tolv fristående bilder. Efter att bilderna var tagna kunde det bevisas att hästkroppen faktiskt svävar för en kort stund och därmed tog han hem priset om 25 000 dollar. En summa stor som hälften av vad experimentet hade kostat honom. Muybridge och hans kamera bevisade något det mänskliga ögat aldrig klarat av att uppfatta. Samtidigt ifrågasatte han genom sina fotografier hela konstvärlden med sin upptäckt som kom att kallas The Galloping Horse Problem. Avbildningarna som 1800-talets konstnärer gjort av hästen i galopp med frambenen rakt fram och bakbenen bakut visade sig vara falska. Konstnärernas ögon hade svikit dem, och i brist på helheten producerade de vad som förväntades. Kanske är 1800-talets målningar av hästarna inte helt olika det vi ser när vi ser en hare som löper över ängen, kanske var det också denna bild som var den förväntade och därmed blev avbildningen av hästen i galopp. Ögat bär på brister, och hjärnan kompenserar för dessa.
Inte sällan talar vi om kameran som en förlängning av ögat. Ett verktyg, en metod för att bevara de minnen som hjärnan av olika anledningar inte klarar av att bevara. Likheterna mellan ögat och kameran är många. När kamerans negativ exponeras för ljus avbildas det på samma sätt som när ljuset slår mot ögats näthinna. Men kamerans mekanik är inte som ögats, och bör inte heller misstas för det. Under 50-talet dog männen som tvingades in i värnplikten av nostalgi. De dog av längtan tillbaka i tid och rum, av längtan efter fru, mor och far. Jag kan inte låta bli att tänka att de dog för att de ständigt satt och sörjde vad de såg på sina fotografier. På insidan av plånboken satt ett fotografi, ett bröllopsfotografi, föreställande den blivande soldaten och hans fru. De stod där, frun med brudslöjan fallande ned över axlarna och soldaten med ett återhållsamt leende som han när han såg på fotografiet inte kunde känna igen sig i. Även om kameran möjliggjorde att han kunde bära med sig fotografiet, och därmed också minnet, var det inte vad de värnpliktiga männen ville ha. De ville kunna se sin älskade och samtidigt röra vid henne. De längtade efter något, befann sig i längtans frustration, blev så småningom sjuka av längtan. Kanske är det vad läkare sedan 1700-talet beskrivit som nostalgi, det vi idag kallar för depression eller utmattning. Den österrikiska läkaren Leopold von Auenbrugger beskrev under 1700-talet nostalgi som en dödlig sjukdom som hos den drabbade yttrade sig genom apati och livs likgiltighet. Senare beskrev även Carl Jung nostalgi som en psykisk sjukdom förenad med stora svårigheter att anpassa sig efter en förändrad omvärld. Det var först i 1900-talets mitt som ordet depression fann sin medicinska benämning. Under första världskriget beskrev depression en intryckning, eller en fördjupning av plåten i samband med tillverkningen av den, senare den ekonomiska nedgången under mellankrigstiden. Att ordet till sist fann sin medicinska benämning var kanske inte helt oväntat, männen som förväntades stå redo för kriget blev med tiden deformerade likt en metallplåt under tillverkning.
Jag ligger fortfarande här. Utan sömn. Föreställer mig hästarna som galopperar mig förbi. Nästintill manifesterar. En flock med hästar galopperar från höger till vänster sida om mitt synfält, under en millisekund svävar de. Jag ser det inte. Hästarna. De rör sig framåt. En efter en försvinner de ur synfältet. Men inga svävande hovar syns. En häst. Två hästar. Tre hästar. Tappar räkningen när jag försöker föreställa mig deras rörelsemönster. Försöker att inte blinka för att se hur hovarna mekaniskt rör sig. Tårkanalen svämmar över och ögonen fylls med vätska som lägger sig som en dimmig imma för mitt synfält. Kan varken fokusera eller följa hovarnas förflyttning. Jag funderar över om tårarna kanske ändå innehåller sorg, och inte bara är en av kroppens funktioner för att fukta ögat. Det finns inget i min skärpta blick som antyder att alla fyra hovar under en millisekund svävar. Att hästkroppen faktiskt flyger. Just för att jag inte kan se det, kan jag inte heller acceptera det. I denna stund önskar jag att Muybridge inte frikänts från mordet han anklagades för. Då kanske jag sluppit konfronteras av en svävande hästkropp. För sanningen är den att fotografen mitt uppe i sina framgångar anklagades för mordet på sin fru Floras älskare. Efter att ha hittat ett brev avsänt till en man med namnet Harry Larkyns som innehöll ett fotografi på parets sju månader gamla son med tillhörande text: ”Little Harry” tog Muybridge tåget, mitt i den mörka natten, för att med en revolver ta livet av mannen som han misstänkte att hans fru haft en affär med. Efter mordet skilde sig paret och bara fem månader senare dog Flora. Barnet som Muybridge inte längre såg som sitt eget övergav han till ett barnhem. Senare frigavs han för mordet. Försvaret lyckades få honom frikänd genom att peka på att en gammal skallskada orsakat personlighetsförändringen som i sin tur fick honom att mörda älskaren. Andra menade att mordet utfördes i självförsvar. Men om Muybridge hade fängslats för mordet hade han inte, bara några år senare, kunnat fånga hästkroppens rörelser på travbanan i San Francisco. Han hade inte kunnat fånga den millisekund då hästens alla hovar svävar. Och jag hade inte behövt konfronteras med ögats bristande förmåga.
Nu ska jag fortsätta räkna galopperande hästar. Se om jag till sist får somna.
Julia Helmi Gabrielsson (f. 2000)
Bildkälla
Sequence of a race horse galloping, Eadweard Muybridge 1887). Hämtad från wikimedia 241203.