Men jag skriver inte att väggarna också rör på sig ibland. Att de kommer närmare, att rummet krymper och blir så litet att jag inte kan röra på mig. Jag skriver inte heller att det lilla antalet kvadratmeter innebär att det behövs en ständig omorganisering och omförhandling med sakerna för att göra något annat än att sova och äta. Att det mesta måste vara upp- och nedfällbart och ha minst två användningsområden, annars åker det ut. Att jag har långa konversationer med mina böcker om vilka som får stanna och vilka som måste åka till Myrorna. Varenda kvadratcentimeter måste maximeras: jag måste tänka på höjden, jag måste inreda ljust, jag aktar mig för att det ska bli för plottrigt.
Jag börjar önska att bostadsannonser angav volym i kubikmeter istället för area i kvadratmeter. Jag blir galen på att den som ritade köksdelen har satt upp en bräda för att dölja glappet mellan den bortre garderoben och väggen. Jag är säker på att det är helt tomt där bakom. Jag räknar ut att det där utrymmet kostar cirka 100 kronor i månaden, 1 200 kronor om året för ett oåtkomligt utrymme i en lägenhet där inget utrymme är överflödigt. Jag räknar ut att om jag fick 1200 kronor rabatt på hyran i 300 år skulle jag ha råd med insatsen till en bostadsrätt. Jag säger till mig själv: så kan man ju inte tänka, men jag gör det ändå, sen undrar jag om jag är galen för att jag pratar med mig själv, men jag får inget svar.
Men vi har ju i alla fall en lägenhet, ett förstahandskontrakt någonstans på pendeltågslinjen. Vi borde vara tacksamma, vi är galna om vi inte är tacksamma. Vi fixar och förhandlar med utrymmet, vi flyttar på sakerna och vi flyttar på oss själva, planerar våra rörelser och förklarar våra tider för varandra – när vi behöver badrummet, när vi tänker göra frukost, när vi vill dra undan gardinerna så att den andre kanske vaknar, för att vi behöver dagsljus för att kunna göra det vi tänkt göra den dagen. Vi fäller upp och ner våra möbler. Vi har satt fast speciella ben på sängen som gör den uppfällbar, som ett sängskåp. Vi har förstås övervägt andra möjligheter också: futonsängar, bäddsoffor, avancerade sängskåp som kombinerar soffa eller bokhylla med säng, upphöjda, inbyggda plattformar som man skjuter in sängen under. Science fiction-lösningar: sängar som hissas ner från taket genom en knapptryckning, eller att golvet öppnas upp och avslöjar en bekväm dubbelsäng. Samtidigt känns det mindre fiktivt än att vi en dag skulle ha ett samhälle där bostaden betraktas som en rättighet och inte ett spekulationsobjekt. Varför ska man köpa – eller bygga – större lägenheter när ett rum kan bli ett annat med en knapptryckning?
Annonsen vi lagt ut på hemsidan för lägenhetsbyte förblir obesvarad. Det är inte en dålig lägenhet egentligen, det är bara att den är för liten för två personer. Och samtidigt är den ganska dyr för en person. Detta gör den svårbytt. Det tog åtta år i Stockholms bostadskö för att få det här kontraktet. Det jag sa till mig själv och andra när jag tackade ja var: då är jag åtminstone inne på bostadsmarknaden, då kan jag byta mig till något större när behovet uppstår. Men bostadsmarknaden är inte behovsstyrd, vilket framgår i varje artikel och annons jag läser, i varje samtal om bostäder jag deltar i. Jag läser en artikel om att det finns en lägenhet i Malmö där 45 människor är skrivna. Jag läser om lägenheter där människor turas om att sova på madrasser på golvet för 3000 kronor i månaden. En kvinnlig kollega som söker boende berättar om alla potentiella hyresvärdar. Om män som vill göra speciella överenskommelser med henne i utbyte mot en lägre hyra, eller ingen hyra alls. De vill sova i samma rum, samma säng. Jag läser mäklarannonser om små ettor i Stockholms utkanter, där den goda planlösningen prisas, där det strösslas med entusiastiska tillrop om möjliga lösningar. Jag läser annonser som understryker takhöjden, föreningens gemensamma utrymme, den goda ekonomin, närheten till shopping och kulturliv, till parker, friluftsspår, kollektivtrafik, flygbussar – varför skulle man ens vilja vara inomhus? Man måste vara galen för att vilja det.
Jag läser om Tellus Towers. Tellus Towers är två skyskrapor som planeras vid Telefonplan, som till 60 procent ska bestå av ettor, resten tvåor. Bildspråket i de digitalt framställda illustrationsbilderna på projektets hemsida påminner om modereportage. Unga, smala kvinnor i omöjliga kroppsställningar och iklädda samtida couture, står lutade mot exklusiva materialval, trendiga färgsättningar. Huset ska ha gemensam pool och relaxavdelning på takterrassen, butiker på bottenplan. Lägenheterna i Tellus Towers är uppbyggda enligt den arkitektoniska principen “multi-use-of-space”, med flyttbara väggar och inredning, så att den boende kan anpassa lägenheten efter stundens behov. Som om inte det sker i ett hem hela tiden. Men det låter förstås bra, och uppfyller drömmen om lägenheten som något annat än ett boende, något mer, något som har med identitet att göra, där boendet och den boende är lika flexibla, lika omorganiseringsbara och välanpassade. Säljslogan för Tellus Towers är: Bo mindre, lev större. Jag försöker förstå. Mindre än vad? Större än vad? Är de ömsesidigt uteslutande? Jag blir galen.
Vi utvidgar så småningom annonsens sökområde till Uppsala eftersom vi inte får något napp i Stockholmsområdet. Jag säger till min sambo att det kommer aldrig gå, det är ingen som vill flytta från Uppsala till Huddinge. Jag säger att vi har större möjligheter till arbete i Stockholm, och våra vänner och min familj bor ju här. Jag säger att alla jag känner som har försökt pendla från Uppsala till Stockholm till sist har gett upp och flyttat till Stockholm, där de har varit tvungna att hyra en etta som motsvarar vår fast för dubbla priset – eller köpa något, om de kan. Jag säger att jag inte har någon lust att göra den resan. Jag säger att vi får härda ut ett tag till. Vi får bo kvar i lägenheten i några år, sen kanske vi kan köpa något. Om jag sparar det mesta av min lön till kontantinsatsen. Om hela vårt privata, mycket individuella nätverk hjälper oss. Om vi sätter oss i skuld till våra närmsta, blir beroende av våra familjer som vi vill frigöra oss ifrån på grund av olika trauman, fejder och olikheter, för att undvika känslan av rättslöshet som inträder vid den typen av intima, ekonomiska överenskommelser. Om vi får tillsvidareanställningar. Om inte bostadsbubblan spricker. Om inte räntan chockhöjs. Om det inte händer något. Om vi väntar med barn, husdjur, umgänge, middagar, spelkvällar, fester, misstag, mirakel. Om vi flyttar tillbaka till Umeå. Om det finns några jobb där. Om vi flyttar till Gävle, pendlar till Uppsala eller Enköping. Om vi lämnar vår familj, våra vänner. Om vi ändrar på oss, omorganiserar oss, omförhandlar vår position, anpassar oss, jobbar mer och hårdare, betalar mer. Om vi slutar klaga. Om vi bara kunde vara lite tacksamma. Om vi bara kunde tänka på alla hemlösa på Stockholms gator. Om vi tänker på cage homes i Hong Kong. Om vi verkligen begrundar flyktinglägrets verklighet. Om vi bara anstränger oss lite mer. Om vi bara kunde fatta att ingenting i livet är gratis.
Om vi bara gör någonting, så kanske något händer.
Om vi investerar vår tid och våra pengar klokt, spenderar vår energi på rätt saker, nätverkar, tillväxer, utvecklar.
Om vi tänker positivt och blickar framåt.
Om vi säljer alla våra saker, förkastar det moderna samhället och återvänder till naturen.
Om vi slutar säga att det är bostadsbrist och istället säger att det är bostadskris – att det handlar om fördelning av befintliga bostäder och inte att fler bostäder behöver byggas.
Om vi inte frågar oss om bostadsbristen inte måste vara väldigt påtaglig för den som saknar bostad, eller för den som inte har en bostad som motsvarar behovet, eller för den som har en bostad men inget över till något annat än bostaden, eller för den som har en bostad tillsammans med någon som den inte vill ha en bostad tillsammans med, eller för den som har en bostad där den saknar sysselsättning men saknar bostad där den kan sysselsättas.
Om vi bara visar lite tacksamhet istället.
Om vi inte blir galna.
Är vi galna?
Om vi inte får ett svar på vår bytesannons, kommer vi behöva köpa en bostadsrätt. Jag skriver in mina uppgifter på SBABs hemsida för bostadslåneansökan. Jag blir nekad lån på tre sekunder. Men det är väl lika bra det. Man vill väl helst slippa en upprepning av finanskrisen 2008, till stor del orsakad av dyra subprimelån i USA, som lånades ut utan säkerhet, eftersom fastigheter är en så trygg och bra spekulation, jag menar investering, jag menar en riskfri lyxkonsumtion, nej, jag menar bara detta: att man kallar det en konstant efterfrågan, som egentligen är ett grundläggande behov. Det är en helt unik produkt på marknaden – misslyckas ekvationen tillgång-efterfrågan så finns det skattepengar som kan rädda banken som lånat ut pengarna undan en konkurs. Man måste spendera pengar för att tjäna pengar, men även för att förlora pengar, samt för att behålla status quo. Det spelar inte så stor roll vems pengar det är, att människor är skuldsatta utan hem efter en finanskris kan inte hjälpas. Det var självvalt. Liberal demokrati, baby. Inte så tokigt alls.
Varför står valet alltid mellan att sova med gubbar och brottas med börshajar? Det måste finnas fler alternativ tänker jag och stänger min dator och tar tag i disken – det är viktigt att inte låta det bli för stökigt, minsta lilla oreda ser ut som ett bombnedslag. Jag tänker: expropriera allt, hela marknaden, blås ut varenda villa, töm galleriorna, omprioritera Nya Karolinskas lokaler! Jag tänker: Skänk en lägenhet till alla nyfödda så dom stackarna har någonstans att bo när det blir dags, för inte ens 25 år i bostadskö kan ge dom en rimlig chans om det fortsätter såhär. Jag tänker, eller viskar kanske: Bara fixa någonstans för folk att bo. Jag säger högt för mig själv: Om någon säger till mig att ni måste faktiskt inte bo i Stockholm en gång till så skriker jag, för jag har inget bra svar, jag vill inte bo här, men gång på gång hamnar vi här för att vi får jobb här, för att våra utbildningar finns här eller helt enkelt för att jag vill vara nära min mamma. Jag ryter rakt ut: Om ännu en människa har mage att säga att man i Italien minsann inte flyttar hemifrån förrän man är i 30-årsåldern, så skär jag av mig båda mina öron samtidigt och tänker: Van Gogh, din jävla amatör, du ska nog få se! Jag skrattar hysteriskt åt mitt eget skämt, där jag står böjd över disken i ett kök som är ett sovrum som är ett vardagsrum som är ett arbetsrum som mestadels är en hall med ett enda fönster.
Eftersom jag varken kan eller vill låna pengar till en lägenhet gör jag ett försök att stävja vansinnet genom att organisera vårt bostadssökande. Jag gör en lista i alfabetisk ordning över de 21 bostadsköer jag står i, utöver lägenhetsbytessidan, och allt jag måste komma ihåg för att kunna stå kvar i de köerna. Den sträcker sig från Bostaden i Umeå till Boplats syd i Malmö. Sammanlagt betalar jag 950 kronor/år för att stå kvar i de fyra största, kommunala köerna, som är avgiftsbelagda. Jag måste logga in på sidorna regelbundet, för att inte förlora min köplats – Ikano banks hyresrättskö kräver att man loggar in en gång varannan månad, medan jag bara måste logga in på Umeås kommunala bostadskö en gång per år. Jag har påminnelser inlagda i både min digitala och analoga kalender för att jag inte ska glömma. Men jag har redan förlorat flera års kötid i min uppväxtort Sundbybergs bostadskö för att jag glömde att logga in under en särskilt ansträngd period i livet. Min mamma berättar om en väninna som förlorade över ett decennium av kötid i Stockholms bostadskö för att hon missade att betala in avgiften i tid. Något om en faktura som kom bort i posten, en försenad påminnelse.
Ibland tröttnar vi på den ständiga omorganiseringen. Då gör vi utflykter, försöker komma bort från hemmet. Jag och min sambo besöker Skansen en snålblåsig vårvinterdag. Vi tycker om att gå när det är lågsäsong. Då är det alldeles lugnt, nästan öde, så vi kan röra oss obehindrat. Vi går förbi ett älgpar som kämpar på i sin lilla inhägnad, omgärdade av en slags överdimensionerad gärdesgård. Vi går in i sidenapornas hus. Genom ett draperi av tjocka plastremsor kan de komma till en sorts altan, en liten utbuktande bur, och få frisk luft, solljus. Vi rör oss från djurparksdelen till museidelen. Vi besöker den gamla byskolan, jag berättar för en av värdarna att jag varit där som barn, på studiebesök. Att jag fortfarande minns att en av hennes kollegor höll en 1800-talslektion för min klass. Vi går vidare till statarlängorna. Vi jämför statarfamiljens rum med vårt, vi bedömer att de är ungefär i samma storlek. I tidningen Populär Historia läser jag senare att man vid någon tidpunkt beslutade att bostadsytan i statarlängorna skulle uppgå till minst 35 kvadratmeter. I statarnas små hus kunde de förstås vara betydligt fler än två, särskilt om man räknar med vägglössen och annan ohyra. Det dröjer ett tag innan vi blir fler, innan vi skaffar barn. Men jag tänker på potentiella namn. Föreställer mig barnens utseende. Jag är ganska säker på att de kommer få mitt mörka hår och bruna ögon men hoppas att de får min partners allt-annat. Vi tittar på hundar och katter som behöver omplaceras på blocket. Jag drömmer om ett separat sovrum, eller i alla fall ett separat kök. En enda dörr att stänga om sig. Det är privilegierade drömmar, drömmar som man drömmer när alla andra behov är uppfyllda, men också de för människan utmärkande, de hoppfulla, långsiktiga, planerande. Men vårt nuvarande hyreskontrakt har låg gångbarhet på hyresrättsmarknaden och vår bytesannons förblir för det mesta obesvarad. Det finns förstås en möjlighet att vi blir erbjudna en lägenhet via någon av de bostadsköer vi står i, men genomsnittskötiden för en trea i Storstockholm är runt tio år, och det är om man klarar inkomstkraven. Om tio år är vi 38 år. Det är rimligt att anta att vi tjänar mer då, men jag kan omöjligt veta hur bostadsmarknaden ser ut om tio år, så min löneprognos kanske är överflödig. Bostadskrisen kan vara löst, eller så kan bostadsmarknaden lösas upp, tas över av storföretag. Bandet mellan tillgången till mänskliga rättigheter och möjligheten att sälja arbetskraft kan stärkas. Man får leva på ägorna i utbyte mot sin arbetskraft. Arbetets placering får diktera livets villkor och mening.
På kvällen, när vi fällt ner vår säng för kvällen och krupit in under våra täcken drabbas jag av en stark och ihållande ångest som följer mig i flera dagar. Jag ligger i vår 140-säng och lyssnar på kylskåpsfläkten som surrar och håller mig vaken, jag närmast kvävs av den lukten som jag inbillar mig sitter kvar i väggarna efter att vi åt fisk för tre dagar sedan, jag tycker att det luktar sopor trots att vi nyss tog ut dom, och fastän att vi har gjort en liten anordning med en bit kartong som ska dölja den digitala klockan på mikrovågsugnen tränger displayens blåa ljus ut i rummet. Tankarna går i en utmattande loop. Jag tänker på att vi måste städa imorgon. Att vi måste gå och handla. Jag tänker på att man hamnar längre och längre bak i Stockholms bostadskö för varje dag man står i den eftersom ombildningar till bostadsrätter sker snabbare än nybyggnation av hyresrätter. Jag tänker på att det egentligen, ur ett visst perspektiv, är genialt att hålla nere på tillgången av någonting som är absolut livsnödvändigt, för att på så sätt driva upp efterfrågan och därmed priset, samtidigt som bostadsägande lanseras som vägen till ekonomisk frihet för alla. Jag tänker att det leder till ett ihärdigt småsparande, låntagande och bostadsköpande, som gör att småsparare kan identifiera sig som kapitalister, med högerns intresse för låga skatter och hög tillväxt till varje pris. Detta trots att småspararnas kapital bara täcker helt grundläggande materiella behov – till exempel, en bostad – och dessa behov skulle kunna tillgodoses lika effektivt med olika gemensamma lösningar, men att sådana lösningar förstås skulle hämma den tillväxtmaskin som bostadsmarknaden är. Jag tänker på att de ekonomiska klyftorna i Sverige ökar och jag undrar om det kanske delvis sker på grund av denna märkliga charad. Jag tänker och tänker och tänker. Jag tänker att jag verkligen borde försöka sova. Att jag blir knäpp om jag inte somnar snart.