”Åt den som har skall vara givet.” När jag först läste detta bibelcitat i Lundbergs text så tyckte jag att det var banala ord när de användes som samhällskritik. Inte för att Lundberg nödvändigtvis hade fel. Men det var att göra det för lätt för sig. För programmatiskt, bittert och onyanserat. Vårt samhälle är så pass komplicerat och fragmenterat att sådana kategoriska uttalanden inte kan passas in så lätt.
Men de senaste dagarna har jag börjat omvärdera min egen inställning. Under veckan som gått började Sydsvenskan en artikelserie om Acta, det fastighetsbolag som äger och missköter hyreshusen i området Herrgården på Rosengård. Till stora delar är det en berättelse som vi har hört tidigare: eftersatt underhåll, mögel i lägenheterna, kackerlackor som springer längs med väggarna. Vi vet egentligen allt, för vi lever jämsides med det. Men det som fick mig till att stänga ögonen och sluta andas var journalistens avslutning på artikeln:
Svartepetter ser ut att hamna hos de banker, stiftelser, församlingar och privatpersoner som köpt in sig i något av Actas två publika fastighetsbolag Hyresfastigheter Holding I eller Hyresfastigheter Holding II Blå.
Så ser vår verklighet ut. När vi tvingas att bevittna medmänniskor mitt ibland oss som lever under förhållanden som vi aldrig hade accepterat, då tycker vi synd om de människor som satsat kapital i förhoppning om att kunna profitera på sina medmänniskors utsatthet.
Men detta är inte en ny rörelse i vårt samhälle. Förfallet på Rosengård sker i det Malmö där andra segment av invånarna fått det kontinuerligt bättre de senaste 15 åren. Åt den som har skall vara givet. Samtidigt som Sydsvenskan påbörjade sin artikelserie om Actas fastighetsförvaltning så öppnades Entré vid Värnhemstorget. Ett storslaget köpcenter i centrala Malmö.
Den norra infarten i Malmö har länge varit ett öppet sår. Man har kommit in längs med motorvägen, förbi Sydsvenskans hus, förbi Kirseberg. När man börjat sakta ned för att välja fil efter Statoilmacken och hotellet där Alexandramannen våldtog sina offer, så har man mötts av en gammal rivningstomt och en parkeringsplats. Det har aldrig varit en vacker syn. Men det har varit det som mötten när man kommit in i Malmö norrifrån.
Taget i sin isolering är Entré en förbättring av stadsbilden. Möjligtvis ter det sig okoordinerat att öppna en storgalleria när världsekonomin håller på att kollapsa. Men det är som det är. Det är i alla fall inte en rivningstomt. Men för de av oss som kommer ihåg vad som fanns där innan rivningstomten, så ser Entré ut som en brutal historierevisionism ämnad att legitimera den nuvarande fördelningspolitiken till de som har.
Området där Entré ligger har legat tomt sedan den förra stora finanskrisen i början av 1990-talet. Det är inte förrän nu, när systemet återigen håller på att dras samman i konvulsioner, som Entré byggs. Effektivt så döljer man sprickorna och vi kan alla fortsätta med den lånebaserade konsumtion som gör oss kalla inför varandra.
I maj 1990 ockuperades Ringgatan 7 i Malmö. Det var en stor husockupation som fortgick till november samma år. Det finns ingen anledning till att försköna ockupationen. Delar av den finns fiktionaliserat i Salka Sandéns bok Deltagänget. Men givet dagens förlamande politiska apati, så ter sig ockupationen anmärkningsvärt modig. I en tid som såg enorma bankgarantier så erbjöd sig ockupanterna att köpa rivningshuset för två kronor. Dubbelt så mycket som Saab hade betalat till Malmö kommun för industrimark i hamnen något år tidigare.
Så som andra reella försök att gå bortom ramarna, satta av den politiska makten, slogs ockupationen av Ringgatan 7 ned med statligt sanktionerat våld. Med lärdomarna från stormningen av Borgen i färskt minne skapades sedan den Nationella Insatsstyrkan 1991. Det var startskottet för en militarisering av den svenska polisen. En militarisering som fick sitt starkaste uttryck vid Schillerska gymnasiet i Göteborg under kravallerna 2001.
Igår pratade min dotter med sin farmor om att gå till Entré för att önska sig presenter till sin födelsedag. Det fanns inget sätt som jag kunde berätta på varför jag inte vill att hon skall gå dit. Jag kan inte dra in henne i min värld ännu.
Ytterst handlar detta inte om partipolitik utan om mänsklighet. Det handlar om vilka vi trampar på för att vissa skall få det bättre.
När polisen stormade Borgen och avslutade ett långt och framgångsrikt politiskt initiativ under en växande finanskris, gjorde man det med hänvisning till att man behövde bereda plats för nybyggnation. Byggkommunalrådet sade att det skulle bli bostäder och en park. Dagen efter att ockupationen avslutats så revs huset.
I 16 år stod området sedan tomt.
Hellre än att faktiskt hjälpa människor, ge dem andrum i en kvävande kris, så förstörde man huset och lät dem betrakta den öde tomten. När nästa spekulationskris slår till för fullt så bygger man ett köpcenter och låter lokala kändisar inviga det.
Så bygger man ett omänskligt samhälle. Vägarna ut är färre än någonsin. Med en global finansekonomi omöjliggörs reformism. Löftet om revolution har för länge sedan dödats av sina egna utövare. Vad som finns kvar är att försöka överleva. Att försöka göra de sista små utrymmena mellan de rationaliserade arbetsplatserna och det reklamfinansierade offentliga rummet lite mänskligare. Lite varmare. Det handlar inte om att ge upp tanken på mänskligt värde.
Det handlar om att acceptera situationen som den är och agera därefter. Det radikala, om det är vad som nu skall eftersökas, är hålla sin nästes hand. Varken mer eller mindre.
När mörkret sluter sig, är poesin det vi har kvar. Det är vad som gör att vi fortsätter fram tills nästa morgon när vi skall ta barnen till dagis.
Mattias Jeschko-Edberg (f. 1973)
Vi känner stor tacksamhet för att vi fått författarens tillåtelse att publicera ett bidrag ur artikelsamlingen Och en konung trädde in i mörkret som Sapeur förlag gav ut 2016.
Bildkälla
