Minnet av Emmaboda

Praktiskt taget varje gång jag berättar att jag kommer från Emmaboda möts jag av igenkännande läten. Utrop som Aha! och Jaha? följs av förväntansfulla miner. Igenkänningen kommer sig av den kultiga Emmabodafestivalen, känd för framstående indiemusik under 00-talet och elektronisk musik under 10-talet. Att komma från en ort som är välkänd bland unga från storstäderna, till skillnad från exempelvis jämförbara Tingsryd, borde väl vara en social fördel? 

Emmaboda är en shorthand för något, en referenspunkt laddad med positiva associationer till festande, musik och anarkist-estetisk ritual. Men detta slätar också över det outtalade, att den arrangerade dekadensen är orsakad av en tomhet, tristess och politisk-ekonomisk periferi. Precis som en turistekonomi hålls uppe av ditresta människor snarare än dem som faktiskt bor där, byggde Emmabodafestivalen på ekonomiska medel knutna till kulturkapital och att en landsbygdskommun är tacksam för inflödet av utsocknes pengar. En kultförklaring är även del av ett narrativ, som man förväntas fylla i och brodera ut. Jag har aldrig diskuterat detta med någon från Åmål eller Hultsfred men kan tänka mig att de tvingats till en liknande ambivalens. Den som säger att de kommer från Tingsryd får sällan några initierade följdfrågor – Emmaboda däremot väcker en åtminstone mycket avgränsad nyfikenhet. 

För en minut får landsbygden ordet. I stället för att ta chansen brukar jag muttra något avfärdande, kanske en sarkasm på Emmabodas eller landsbygdens bekostnad. Röjd attityd: platsen jag kommer från är inget att dröja kvar vid, nu pratar vi vidare om något annat… På senare år har min motvilja däremot förändrats, eller jag har kanske snarare försökt förändra min motvilja. Motsättningen stad och landsbygd har börjat genomgå en förändring, inte bara hos mig själv utan även i kulturen. Runtom mig finns en vilja till att formulera ett motnarrativ (som jag väl borde ansluta mig till) som säger att landsbygden INTE är som sin nidbild. Sedan jag för fyra år sedan flyttade från Emmaboda består mitt liv av två halvor som verkar oberoende av varandra och ogärna låter sig sammanföras. Jag tolkar fortfarande allt jag hör och ser genom dessa halvor, dessa narrativ om land och stad, men jag talar knappt om den halva som Emmaboda utgör, utan runt den. För att hitta en brygga däremellan skriver jag denna text.

***

Emmaboda är en tätort i södra Smålands inland med omkring femtusen invånare. Den ligger omgiven av djupaste gran- och tallskog, en avkrok som inte många passerar. Det som ursprungligen bara var ett par bondgårdar blev formellt en ort år 1874, i och med att en tågstation byggdes, triangulerad för att vara på lika långt avstånd från Kalmar, Växjö och Karlskrona. Orten Emmaboda blomstrade efter socialdemokratins välfärdsutbyggnad, föreningsliv och funktionalistiska husbyggen och upplevde en lokal storhetstid från tidigt sextio- till åttiotalets slut. Så länge jag funnits har däremot samhällsengagemanget (och resurserna) dalat, om än sakta. Häromåret stängdes slutligen det kvarvarande bankkontoret, och bokhandeln gav upp fyra–fem år tidigare. Men de två mataffärerna och Systembolaget finns kvar, elektronikbutiken lyser fortfarande, småföretagare har sina skyltfönster längs Storgatan och Kupan Röda Korset är alltjämt öppet. Jag är uppvuxen i en centralt belägen funkisvilla från trettiotalet, väggar i vit puts, med en trygg medelklassbakgrund. Kvarteret har under min barndom genomgått olika faser av nedgång och upprustning. Åt den ena sidan: fler funkisvillor med grönskande trädgårdar. Åt den andra: ett medfaret hyreshus präglat av sociala ovillkor och psykisk ohälsa. Detta hyreshus är i dag rivet och de som bodde där har förpassats någon annanstans. På samma plats står i dag ett nytt flerbostadshus, sex våningar i roströd imitationsputs med en prydlig garagelänga. Likaledes, som en invändning mot motivet urholkad landsbygd återfinns fabriken. Världskoncernen Xylem Inc. tillverkar industriella pumpar och sysselsätter över 1000 lokalbor. Dessutom lever anrika kulturregionen Glasriket vidare, trots allt fler nedstängda glasbruk, uppskattat främst som kulturhistoria-reservat via stats- och regionsbidrag, konstnärspraktik och medföljande kassaflöden från turisters outlet-shopping av designprodukter.

Emmaboda är för mig ett tillstånd, medvetenheten om ett arv och en uppväxt som jag sent omsider formulerar. Att födas in i ett bekvämt liv och samtidigt stå lite vid sidan av. Att inte behöva förstå min omvärld just för att jag är upptagen av det inom och rakt framför mig. Den ena halvan.

***

Juni, 2020. Jag har tagit tåget upp från Malmö till Emmaboda, där luften är kvav. Molnen glider snabbt över himlen. Jag går till Systembolaget för att köpa alkohol till midsommar. Det är mycket folk i butiken. Ansiktena verkar främmande. Det enda undantaget är Bo, som var tränare när jag spelade badminton på högstadiet. Det slår mig att jag borde känna igen även de andra i butiken, och att de i sin tur borde känna igen mig, som om jag tappat minnet och alla runtom låter mig hållas. 

Jag kan inte avgöra om kvinnan i kassan är äldre eller yngre än mig. Kanske gick vi på högstadiet samtidigt och hon helt enkelt blev vuxen snabbt efter det. Här är det inte så ovanligt – att ta studenten innebär inte sällan att man snart har ett fast jobb, hus, bröllop, barn. Medelålderns vanor kan lätt plockas upp av en tjugoåring. Jag inser dock att min blick på kassörskan, i förlängningen landsbygden, nu snarast kommer från ett storstadsperspektiv. Ett som jag har anammat i hopp om att passa bättre in; jag dras helt enkelt med lantisens fantasier om det kosmopolitiska. Min förvirring kommer sig alltså av de tvära kasten däremellan. I Emmaboda är tilltalet snarast direkt, folk ser varandra i ögonen och hälsar Trevlig helg som om de menar det. Jag viker hellre undan med blicken. Utan att märka det har jag blivit van vid storstadens anonymitet, kanske har jag alltid längtat efter den. Storstadens huvudsakliga lockelse är en undanglidande tillvaro för dem som inte vet vilka de är och helst slipper naglas fast av omgivningens blickar. Jag är en sådan som inte klarade av verkligheten, en såväl praktisk som filosofisk hållning. Här i Emmaboda tas döden och livet för vad det är, begränsande. Vardagen ges utrymme att vara något mer än barriären mellan en person och hennes självförverkligande. Samtidigt ger detta upphov till en mer hårt reglerad tillvaro; här tror alla att de vet allt om alla. Jante är inte död men inte heller livskraftig. Det är såklart det som jag ryggar för – att nekas ensamrätten på verklighetstolkning. Anonymitet är ångestlindring. Efter att ha köpt några flaskor vin och midsommarsnaps kliver jag ut, hälsar artigt tillbaka till den unga kvinnan utanför dörren som ser över covid-kön framför butiken. Henne känner jag heller inte igen. Jag går hemåt med plastkassen i handen, och en känsla av hemmahörande-främlingskap i bröstet.

I jakten på annat än det begränsade flyttade jag bort, till en ny existens i ministorstaden Malmö. Där fick jag nya vänner från storstadsområdena och allt som hör till de pretentiösa ambitionerna: ett kulturintresse, utveckla kvaliteter som god smak, studera humaniora och läsa på folkhögskola. Detta kan kallas förmätet och förmer, tveklöst utifrån Jante. Men vad är det? En ambivalent flykt. Flytten från Emmaboda utgör mitt livs andra halva.

***

Jag kommer tillbaka till barndomshemmet där min mamma arbetar hemifrån, pappa är på jobbet och syskonen ägnar sig åt sitt. Deras liv pågår helt enkelt, medan jag går runt som en minnesturist. Tvärsöver gatan reser sig det nya hyreshuset, nu den högsta byggnaden i kommunen. Jag tänker tanken: Det är för jävligt. Det kommer som en reflex trots att det ju är mina föräldrar och inte jag som kommer att leva med skuggan av huset över sig. Det är som om jag försöker måna om huset och den gångna idyllen. Barndomens minnen är sammanrörda med nutidens cynism; att lämna orten där minnena utspelar sig medför en försegling av platsen, en hel kommun som privat tidskapsel. Till vilken nytta? Genom ett öppet fönster uppfattar jag brottstycken ur förbipasserandes samtal. Jämte surret från mopeder domineras ljudbilden på Emmabodas gator numera, efter den senaste flyktingvågen, av arabiska snarare än bosniska röster. Det har även byggts en ny förskola, förlagd i det som var mina skolårs lekdunge. Utveckling, saker går framåt för Emmaboda. Gamla minnen ger plats åt det nya.

Vinden blåser genom träden. Jag promenerar längs med samma gator som tusentals gånger förr. Från och med tonåren fram till vuxen ålder var det enda jag ville att komma bort. Samtidigt njöt jag av att få strosa omkring ensam, med ännu intakta pretentioner, illusioner och drömmar. Promenaden blir som en konkret genomskärning av samhället och barndomsvärlden: Trädgårdsgatan, ett stenkast från Coop, Ica, torget och tågstationen; nybyggd vårdcentral; grannskapets villaområden; krönet på åsen och Bjurbäcken som rinner nedanför. Sedan tar jag vägen uppför där olikfärgade trävillor står i flack stigning. Därpå följer kyrkogården och flera grannskap enplansvillor i ytterkanten av samhället där skogen slutligen breder ut sig. Av någon anledning har de här kvarteren alltid dröjt sig kvar i minnet, som om de under min promenad tar en evighet att genomkorsa trots att så inte alls är fallet. Det finns få träd, blommor och buskar. En del tomtgränser markeras bara av de skilda millimeter i höjdinställningarna på respektive gräsklippare. Kortklippta gräsmattor utan träd vittnar om preferensen för en enkelt skött trädgård; enplanshusen vittnar om låg- till medelinkomsttagare, om förvärvsarbete och chartersemester, hemmet som oas, tv och hemmabio när tiden, orken tillåts. Husvagnar står uppställda, redo för campingturen, en symbol för en frihetslängtan som jag delar. Jag tänker att jag inte kan inte förmedla något av detta till de jag känner i Malmö eller Stockholm. De skulle inte förstå. Eller ännu värre, de skulle det. Det är inte omöjligt att det partikulära, för mig intressanta, då skulle omintetgöras. Varför känner jag något så sentimentalt och dunkelt för ett område jag inte ens bott i? Kanske skäms jag innerst inne för Emmabodas sämre samhällsstatus och att fördunkla och romantisera barndomsminnena ger åtminstone skenet av något beaktansvärt. Men det finns inget som backar upp känslorna när man frångår festivalens kulturkapital, eller lyckas motstå frestelsen i motivet landsbygd–stad. Utanför dem ryms vare sig den tunga känslan eller språket för att uttrycka den. Utan dem återstår för mig bara en vaghet. Min tillgjorda mystik, min sociala status, skulle också sjunka om jag stod och öppet pläderade för landsbygden, om jag föll in i samma körsång som uppehåller praktiskt taget alla andra. Storstadens media- och medelklass är helt övertygade om landsbygdens förträfflighet, på visst avstånd. Man ser det som idylliskt och självklart att ha ett lantställe. Efter en lång och lyckad karriär flyttar många ut från stan till ett rymligt, renoverat hus i skogen eller vid havet. De från stan’ vill äga landet och bevara det. Så går narrativet. Och det är inte helt fel, inte heller är det allt. Men narrativet bakom narrativet. Var hittar jag det?

***

Ju längre jag tar mig genom kvarteren, desto tydligare ter sig alla förändringar i Emmaboda. De vanliga landmärkena är kvar, men intill dem finns det nya: nymålade villor och uppdaterade bilmodeller, nyrenoverade grönytor, nylagda parkeringsplatser, nybyggd vårdcentral, nybyggd och utökad skola-förskola, ansade gräsmattor, tillbyggda uteplatser. Det nya skär sig mot gamla minnesbilder. Ett nytt sorts narrativ, en ny verklighet, träder fram. Hantverkare, industriarbetare, lokala entreprenörer och småstadspendlande medelklass tjänar betydligt mer än överutbildade, pretentiösa humanister i storstäderna. Landsbygdsborna bildar egna kulturenklaver på Facebook, YouTube, Instagram. De bygger ut och bygger om sina hus; de odlar sin egen trädgård. Vad spelar mediala nidbilder eller storstadsmänniskornas syn på landet för roll? Jag försöker övervinna mina abstraktioner genom att formulera två möjliga positioner: de som köper myten om självförverkligande och de som inte gör det. De som inte gör det har jobb som de går till, vänner som de träffar, partners och barn, bor billigare i högre levnadsstandard och gör väl för det mesta vad de vill. Och vi som köper den? Framför mig finns en överhängande risk för desillusion: tanken att myten aldrig hade någon bäring på verkligheten; att de som stannade kvar utan en tanke på att flytta lever ett liv som vida överträffar myten. Jag är inte mer än en vandrande kliché som gått i samma tidlösa fälla som så många andra. För mig var myten mer än en förvirrad dröm, mer än en illusion. Men vad händer om den brister?

Att gå genom Emmaboda blir som att blanda två verkligheter: nutidens jag, dåtidens barn. Gräsmattorna samlar värme i väntan på juli månads uttorkade gul. Tidsskikten är staplade på varandra, som den dallrande luften över marken. Just det huset minns jag som fem år gammal och ser det nu som fyllda 24. Det är lördag när jag går förbi husen, tomterna, uteplatserna, och inte en människa i sikte. Känslan är sällsam, filtrerad genom barndomserfarenheternas prisma tycks husen närmast eviga. Minnet, eller bilden av minnet, är skyddat från det verkliga livet, från oron och ångestens konkreta detaljer som ständigt tränger sig på. Inte sentimentalitet så mycket som en bevarad illusion, en klar droppe tid. Lusten att få lämna allt i Malmö och träda in i denna värld växer sig stark. Den ena halvan, Malmö, framstår som falsk. Och den andra, Emmaboda, framstår som sann. Och det är som om denna sanna halva låter mig släppa illusionen av en stor värld och dess abstraktioner för att bli tillfreds med det konkreta och verkliga – med ett jobb utan pretentioner, med kaffe, solen, gräsmattan. Insikten om att denna tillvaro inte heller finns minskar inte intensiteten. Snarare tvärtom. Jag vill väl befrias genom att söka illusionerna, vill kliva ut från nutiden. Det är en sorts död som botemedel mot livet, mot skräcken för den riktiga döden. För här i Emmaboda är det som om döden är långt borta, eller bara runt hörnet och just därför omöjlig att få syn på.

Det är svårt att fly från en plats som enbart existerar i ens inre. De som lever på den reella platsen, som just inte försökte fly från Emmaboda, lever väl friare än jag någonsin kommer kunna. Ändå säger jag detta som om de vore dummare, utifrån positionen att de uppenbart valt sämre som stannat. I samma sekund gör jag mig skyldig till stadsbons översitteri, det vill säga roten till festivalbesökarnas storstadsförundran inför att en sådan lågstatus-plats som Emmaboda kan inneha någonting högstatus. Jag blir Jante och högmod i ett: skyldig på båda punkter. Vad är det jag söker? Något till synes omöjligt, att vägra acceptera bilden av Emmaboda som en sämre plats och att samtidigt undkomma Emmaboda: slippa skräcken för att fastna som medelmåtta i skuggan av den jag ville bli. Kanske krävs då en halv-tigande bitterhet och ironi med munnen formad som ett streck, mot dåtiden, mot denna plats, för att härda ut i nuets brist på glans. Kanske krävs att jag duckar huvudet nu, för att någon gång långt fram kunna höja det och därifrån se Emmaboda – bortom bländverk.