Poros tidskrift

Kärleken till en stad

Efter två års frånvaro är jag tillbaka i Köpenhamn för en kortare visit. Mina fötter styr sig själva – verkar ömsint vilja avlasta mitt tunga huvud från det de kan. Jag lämnar Hovedbanegårdens röda valv och träder ut i den högtidligt välkomnande novembersolen. Sist jag var här var detta mitt hem. Vad är staden nu? Frågan har återigen lockat mig hit. Längtan, eller behovet av, att reda ut, att förstå vår relation. Om det någonsin funnits något som ”vår” relation – femhundra kilometers avstånd har fått mig att undra. Är det verkligen möjligt, så som jag med mina egna sinnen tyckt mig känna, att ingå en tvåsam relation med en plats? Jag behöver veta eftersom jag, i takt med att mina tvivel börjat ljuda högre, insett att jag hemligt fortsatt hoppas på att Köpenhamn väntar på mitt återvändande, och att magin, den dag min längtan tränger igenom, ska finnas kvar – att förälskelsen ska ligga orörd i en lätt slummer, trots mitt plötsliga uppbrott och eventuella svek.

Mina fötter styr mig in på Istedgade. Jag får ett infall att hälsa på gatans prostituerade och drogförsäljare, att hjärtligt le mot en klumpfotad duva i resterna av ett pølsehorn. Jag promenerar hela den långa gatan, tar sedan parallellgatan tillbaka tills jag återigen når tågstationen, och tar mig därifrån vidare mot Glyptotekets gömda trädgård. Mitt planlösa vandrande minner mig om det jag ägnade mig åt under de två sista veckorna i Köpenhamn, innan jag åter flyttade till min nordligare moderjord. I ren förvirring gick jag flera mil om dagen, de där sista fjorton dagarna, med omtumlat huvud och avskedstungt hjärta. Vad skulle jag annars ha gjort? Hur tar man farväl av en plats? Det var där jag på allvar började fundera över vad Köpenhamn var för mig – och, kanske ännu viktigare, vad jag var för Köpenhamn. Skulle jag bli saknad, skulle jag lämna ett tomrum? Eller bara försvinna som om jag aldrig varit där?

Med frågorna ringandes i öronen kändes då att vandra gata upp och gata ner som det rimligaste alternativet, att bara låta staden pumpa mitt blod, på samma sätt som det också nu känns som det rimligaste sättet att hälsa: hej, hur mår du nu för tiden, minns du fortfarande hur bra vi hade det, hur mjukt du brukade smeka mina kinder med den där första februarimånadens få solstrålar, hur förälskade vi var, hur vi inte kunde få nog av varandra, hur jag dagarna igenom låg öppen att penetreras av dina isande vindar och oupptäckta gader och stræder och haver. Minns du det? Minns du mig?

Bandet mellan oss löpte starkt men svårdefinierat: utifrån ensidigt, men inifrån en uppenbart reciprok process, en rytmisk bekräftelse. Det vi hade var speciellt, visst var det? Något särskilt, något sällan skådat, något till och med gudarna drömmer om? Mina fötter har nu styrt mig västerut och jag når den sydligaste av de fem Søernes strand. Jag minns de många nätter jag i romantiska nycker parkerade mig här i gräset med avsikt att bevittna både skymning och gryning, tillbakalutad och varmt omsluten i Köpenhamns gröna famn, vid sidan av en tuborg och Ovidius Metamorfoser – en ledtråd till hela den omvandlande sommaren. Något ömsesidigt fanns där. Nog gjorde det? Är det möjligt? Det sägs att om man känner av kemin så finns den där, den kan omöjligt inbillas av bara den ena parten. Gäller det även någon utan mun och ord? Ja. Kemin fanns där. Köpenhamn och jag gnistrade och sprakade i varandras sällskap.

Villkoren för vårt förhållande blev plötsligt tydliga, när jag efter vår nyligt firade årsdag blev tvungen att flytta därifrån. Klart stod då, att vårt förhållande var beroende av lugn och ro. Vi var inte ett av de där paren som klarar långdistans, att den ena åker på utbytestermin, att någon backpackar i Asien med sina vänner. Vårt förhållande var absolut beroende av direkthet, intimitet och tystnad; av jämlika förpliktelser, engagemang och insatser. Jag bröt vårt kontrakt. Tågbiljetten rubbade en dittills osynlig balans, med en kraft som skar sig in i mina lungor.

Promenaden påminner mig om hur solen ser ut när den speglar sig i de konstgjorda sjöarnas smutsiga vatten, hur starkt Nørrebros neonskyltar pockar, hur kladdiga skorna alltid blir här, i den för täta blandningen av sjö, strand, gräs, rastlösa ankor och höstlöv. Det är sig likt. Ändå inte. Små stötar går genom min kropp, Köpenhamn ger ifrån sig sårade grin och nyper mig i den ömma huden på armens insida. Cykeltempot, det är något nytt med det: det går lite, lite för snabbt. Mitt gamla crèmefärgade lägenhetshus: ommålat i en allt för gräll vithet. Den mellan björnbärsbuskarna gömda promenadstigen: igenväxt. Matbutiken stängd, gatumodet nytt, busspriserna höjda.

Jag känner mig sårad, värnlös. Vad är det som hänt? Varför, Köpenhamn? Är det ett försök till hämnd, ett sätt att påpeka sitt oberoende, säga att jag missförstått? Är det mitt fel, blev skulden min då jag behövde flytta? Troligt är att förändringarna inte hade märkts av, eller åtminstone inte gjort lika ont, om jag stannat. Jag går in i en av de dolda parker jag upptäckte under de där avskedsveckorna – promenaderna, som bara resulterade i att nya köpenhamnska hemligheter avslöjades för mig, som bara fick mig känna att jag kommit staden ännu närmare, kommit den riktigt på djupet – och fortsätter undra. Vår relation: vad finns kvar av den? Vad var den någonsin? När jag letar efter svaret i mitt minne finner jag bara den lycka och livsglädje jag kände under mitt år i Köpenhamn. Är allt en förblandning, ett inre påhitt för att förklara ett sällsynt välmående?

 

Jag kan känna det i luften, vår andning är en annan: Köpenhamn har gått vidare. Jag står övergiven sedan premisserna bröts, har ensam blivit lämnad stillastående i resterna av vårt förhållande, utan svar att varken söka eller finna. Möjligt är att jag alltid var ensam. I en relation där den ena parten är kommunikativt impotent, kommer den frågan kanske ständigt leva. Där blir min egen mun den som får transkribera och tolka de icke-existerande yttranden jag tycker mig höra från Köpenhamn. Det är det enda jag är lämnad till: mina egna projektiva ord. Det är nog just där smärtans kärna ligger, i den oförlösthet jag nu känner; mitt hjärta har inte krossats, det har bara lämnats ofullständigt. När jag nu med vädjande blick under de tunga trädens skydd knackar Köpenhamn på hennes mjuka axel, ser hon, genom mig, oförstående tillbaka in i mina ögon, nogsamt manifesterande sin likgiltighet inför mig. Du är inte längre någon, säger hon.

Maja Svedlund (f. 1997)

Kringflackande litteraturstudent med fascination för religion och passion. Drömmer om att skriva mer.
Bildkälla
Paul Fischer (1860-1934), Evening scenery from Copenhagen. Hämtad 190701 från Artnet.
Läs fler essäer på liknande teman här: