Den sjungande pojken

Jag är fyra år gammal och står naken på vardagsrumsbordet i gammelmormor Majas pensionärshem. Iförd svart ögonlapp och sjörövarhatt sjunger jag för full hals. ”Kalle Teodor” heter sången, och kommer från Pippi på de sju haven. Som barn är jag besatt av Astrid Lindgrens filmer från det tidiga sjuttiotalet. Hela dagar tillbringar jag trollbunden vid teven, på ett barns vis fullt tillfreds med att se samma scener spelas upp om och om igen. Den leda varje vuxen är dömd att drabbas av så snart hon möter upprepning är jag ännu alltför ung för att känna. Sångerna hör jag så ofta att jag tjugo år senare fortfarande kan dem utantill. Bäst av alla är ”Kalle Teodor”, som jag kräver att man sjunger för mig i stället för ”Ja må han leva!” Det faller sig alltså naturligt att det är just denna sång jag väljer att framföra då mamma ber mig sjunga något för min gammelmormor.

Maja sitter i soffan och lyssnar. Hon har bara några månader kvar att leva, och i detta skede av sitt liv äter hon ingenting annat än bakverk. Hon låter beställa dem från Lindquists konditori på Odengatan, fastän hennes hem är beläget på andra sidan stan. Inköpen är en stor och allvarsam affär, och hela familjen engageras. Det finns ett särskilt slags hallontårta som inte står att finna någon annanstans än på just Lindquists, och vilket kaffebröd som helst duger inte för Maja. Hon känner skillnaden. Då jag står på bordet och sjunger vill hon bjuda mig på tårtan. ”Ge gossen en bit, han som sjunger så vackert” ber hon sin dotter, som motvilligt skär upp av det onyttiga. Jag minns det med all önskvärd tydlighet: bordets virkade duk mot mina fötter, det gröna ljuset ur taklampan, den väldoftande chesterfieldsoffan i oxblodsfärgat läder. Jag har fått händelsen återberättad för mig oräkneliga gånger.

En varm junidag sitter mormor och jag vid köksbordet i lägenheten på Strandvägen. Jag är 20 år gammal, och hon har lagat köttbullar med gurka. Nu berättar hon historien för mig: min besatthet av ”Kalle Teodor”, Majas fäbless för hallontårtan, hur jag klädde av mig naken och klättrade upp på soffbordet för att göra mitt lilla nummer. Det är inte utan viss rörelse hon talar till mig. Med tummen smeker hon ett fotografi. ”Lilla mamma” säger hon ”hon tyckte så mycket om att höra dig sjunga”. Jag ber att få hålla i fotot, och överväldigas av igenkänning. Fotografiet är identiskt med mitt minne. Jag lägger det ifrån mig, och tänker tillbaka på händelsen. Den inre bilden utgår inte från pojkens perspektiv, utan från en osynlig punkt i rummet högt ovanför hans huvud. Som en blixt från klar himmel kommer insikten till mig – mitt minne av Maja är bedrägligt. Bilden jag bär på är inte min egen, utan har sin upprinnelse i just det fotografi från slutet av nittiotalet som nu ligger framför mig på köksbordet. Den röst jag hör berömma min sång tillhör inte Maja utan hennes dotter då hon långt senare återberättar händelsen för mig.

Det bleknade fotografiet ställer min världsbild på ända. Jag inser att den jag kallar Maja är ett slags fiktion jag vävt samman. Hennes ansikte är inte mera verkligt för mig än illustrationerna i de röda barnkammarböckerna jag ärvde av henne; de böcker min mormor brukade läsa ur då jag sent om sommarkvällarna försökte somna i min ljusblåa pojkrumssäng i stugan i Roslagen.

På vägen hem längs med Nybroviken ansätts jag av tvivel: Hur mycket minns jag egentligen av min barndom? Och vad innebär det egentligen att minnas? Våra minnen är berättelser som gör anspråk på att visa oss världen. Men redan här bör man ana oråd, för medan världen består av ting består en berättelse av ord. Och denna skillnad har större betydelse än vad man kan tro. I efterhand framstår ett händelseförlopp ofta som mer förutsägbart än vad det i själva verket var. Det gäller inte minst vår syn på kärleken. Kanske möter man i sin ungdom någon som utövar en sådan dragningskraft på en att hon får en att betrakta livet ur ett nytt perspektiv. För ett ögonblick är vanans makt bruten, och man känner att tillvaron nu aldrig mer kommer bli sig lik. Man närmar sig, inleder ett samtal, och innan man vet ordet av sitter man bredvid varandra i sitt gemensamma hem och tänker tillbaka på hur man träffades. Det hela stod skrivet i stjärnorna, föreställer man sig. Men Tjechovs påbud – att det gevär som i början av berättelsen hängts upp på väggen ska ha avfyrats innan sagan är slut – gäller inte utanför litteraturen. För det mesta har geväret på väggen inget att säga oss, och de flesta av våra förälskelser förlorar med tiden sin betydelse. Anledningen till att vi i efterhand uppfattar följderna av något som självklara är att vårt minne har påtvingat händelsen sin egen dramaturgi, och därigenom förvandlat den till en berättelse. På så sätt liknar minnet litteraturen.

Till vardags skiljer vi på fiktion och verklighet. Händelseförloppet i en roman är fiktivt, medan motsvarigheten i en biografi är verkligt. Då en romanförfattare skildrar något som påminner om verkligheten väcks hos somliga läsare en lust att avslöja vem den verkliga förlagan kan tänkas vara. På motsvarande sätt jagar vi hos biografen ständigt efter felaktigheter. Kan det verkligen ha varit så det förhöll sig? frågar vi oss. Vi förefaller emellanåt vara närmast besatta av att upprätthålla skillnaden mellan dikt och verklighet. Men kanske är det sanningskrav som uppställs orimligt. Minnet verkar nämligen följa samma pragmatiska mönster som litteraturen, där små lögner nyttjas för att formulera större sanningar. Då vi återberättar vad någon sagt är ordföljden ofta förändrad, även om vi avser att låta andemeningen förbli intakt. På samma sätt uppfinner författaren hela persongallerier ur intet, och låter dem illustrera den eftersökta stämningen.

Det kan verka nedslående när man funderar över det. Våra minnen är mindre verkliga än vad vi intalar oss. Men man kan också välja att se saken utifrån det motsatta perspektivet. Litteraturens hjältar och antihjältar kan bli verkligare för oss än vad vi i förstone trodde. Relationen med dem blir måhända aldrig lika förtrolig som med en nära familjemedlem, men de kan åtminstone komma oss lika nära som en gammelmormor. Just så känns det ibland när jag betänker de figurer som befolkar världslitteraturen – som vore de en samling lynniga mor- och farbröder, av det slag som brukade närvara vid min barndoms släktmiddagar, och som alltid gjorde vilda intryck på mig och mina småkusiner.

I Anna Kareninas bror Stepan Arkadjevitj ser jag min farbror Anwar, som under några månader i min barndom bodde hos oss i lägenheten på Frejgatan. Det var hans första resa utanför hemstaden Casablanca, och om dagarna var han ledig. Därför fick han gott om tid över åt att umgås med sin brorson. I romanens inledning vilar Stepan i sin fåtölj med ett leende på läpparna, inte så mycket för att han tänker på något lustigt som på grund av den njutning han känner av sin goda matsmältning. Beskrivningen fångar med enastående träffsäkerhet det ansiktsuttryck min farbror brukade uppvisa kring klockan två på eftermiddagen då jag, med kläderna smutsiga av lek, kom hem från skolan och fann honom nedsjunken i favoritfåtöljen med tidningen hopvikt över magen.

Det är inte konstigt att litteraturen påminner oss om verkligheten. Det är förstås följden av en medveten strategi från författarens sida. Det finns en välspridd uppfattning om vad som konstituerar stor litteratur, nämligen sådana verk som lyckas förmedla något ”allmänmänskligt”. Vi förväntas vända oss till litteraturen för att känna igen, och bättre förstå, våra egna liv. Men förhållandet är knappast enkelriktat, för liksom vi i litteraturen känner igen våra liv kan vi i våra liv även igenkänna litteraturen. En vacker kvinna kan uppvisa samma mondäna sätt som Prousts hertiginna Oriane de Guermantes, och en ung man samma intellektuella rastlöshet som Dostojevskijs tvivlare Ivan. Denna sammanflätning av dikt och verklighet förlänar tillvaron en rikedom den annars hade gått miste om. Genom att referera till dikten framstår verkligheten på ett paradoxalt sätt som mer verklig för oss än tidigare.

Sådan makt har litteraturen att den förmår förändra vår uppfattning av våra liv. Men några fasta punkter ger den oss inte, för inte heller vårt minne av litteraturen är tillförlitligt. Detta påminns vi alltför ofta om då någon ber oss återberätta handlingen i en roman. Efter bara ett par månader har merparten av intrycken vi fått av en bok upphört att vara omedelbart tillgängligt för oss. Därefter krävs det att vi på något vis påminns om handlingen för att minnet av läsningen ska väckas till liv igen.

I en kryddbod i Hötorgshallen stöter jag en kall vinterdag ihop med en fransklärare jag hade i grundskolan. Vid ett tillfälle lät hon mig och mina klasskamrater läsa Främlingen av Camus, en upplevelse jag minns med glädje. Säker på att hon glömt händelsen för jag läsningen på tal, och beskriver det just såsom jag minns det. ”Det gläder mig att höra att du gillade boken” svarar hon ”men som tonåring vill jag minnas att du kallade den meningslös”. Jag blir konfunderad. Min lärarinna ursäktar sig och hastar med händerna fulla av kassar iväg uppför rulltrappan. Själv står jag kvar bland kryddorna. Mindes jag verkligen så fel? Envist tänker jag att det nog måste vara hon som tog miste. Kanske förväxlade hon mig med någon klasskamrat. Minnet av mitt första möte med bokens huvudperson, Mersault stod så tydligt för min inre blick. Men ju mer jag funderade över saken desto svårare blev det att skaka av sig misstanken om att mitt minne kanske hade förvanskats under årens lopp. För även om det visserligen är sant att det är då vi läser som romankaraktärerna först kommer till liv i vårt medvetande så förflyter sedan återstoden av deras dagar i vårt minne. På så sätt fortsätter läsningen också långt efter det att boken slagits igen. Då vi tänker tillbaka på läsupplevelsen adderar vi något, en ny insikt eller en tidigare oanad association. Så förändras med tiden minnet av det ursprungliga intrycket intill oigenkännlighet. Kanske har Nietzsche rätt när han om den konstfulle läsaren påpekar att hon liknar en ko i det att hon lärt sig idissla.

Detsamma gäller för övrigt det verkliga livet. Våra minnen av varandra är också föränderliga. I Den återfunna tiden, den sista delen av Prousts romanverk illustreras detta med sällan skådad skärpa. Huvudpersonen är nu åtskilliga år äldre än tidigare i berättelsen och återvänder till parissocieteten för att återse sina gamla bekantskaper. Där konstaterar han att de personliga intrigerna är som bortblåsta. Människor som tidigare vägrade skaka hand är nu de bästa av vänner, inte så mycket för att de förlåtit varandra som för att de glömt bort varför de var osams. I minnet lever vännerna vidare, också då vi sällan träffar dem. Vi inbillar oss samtal med dem, försöker föreställa oss hur de skulle reagera i olika situationer, och vad vi skulle göra tillsammans om vi sågs. Vänskapen är i detta avseende en kreativ process på samma sätt som författandet. Det oviktiga glöms bort till förmån för det viktiga, och ur minnet vaskas berättelserna fram som guldet ur ett vattendrag.

Ändå blir inte sällan människor irriterade då man ger uttryck för en annan uppfattning om dem än den de själva har. Vi ser det redan tidigt i livet. Under min barndoms skolgårdsbråk hördes orden ”jag vet väl bäst själv!” ofta utropas i panik då någon kände sig ifrågasatt. Liksom av en reflex missunnar vi andra människor rätten till en egen berättelse om oss. Själv kan jag emellertid inte undgå att känna ett slags bisarr njutning vid tanken på alla de fördolda och osannolika existenser jag förmodar att jag äger i mina vänners föreställningsvärldar. Kanske säger någon om mig att jag är introvert, fastän jag själv inte upplever mig så. Därmed har jag anledning att fira. Jag lever ett hemligt, inåtvänt liv i min väns minne, och genom att sätta mig in i hennes förståelse av mig kan jag ändra form, spränga gränserna och bli en annan.

Dessutom är det ofta vi själva som tar miste. Andra människor känner oss mycket bättre än vad vi vill tro, ofta bättre än vad vi känner oss själva. Denna insikt kan tyckas beklämmande. Till och med vad gäller vår egen personlighet saknar vi alltså det tolkningsföreträde vi trodde oss ha. Men man kan också se det från det motsatta perspektivet. Den intima förståelse vi har av oss själva, den vi trodde vi var ensamma om, och som vi fruktade skulle gå förlorad i och med vår död, delas i själva verket av andra. På samma sätt som författaren lever vidare genom sina verk lever vi vidare i människors föreställningar om oss. Denna egendomliga process av vänskap i ensamhet tycks nämligen fortskrida också vad gäller de döda. Min gammelmormor Maja är ett gott exempel. Trots att hon lämnade oss för mer än tjugo år sedan är hon ännu fullt synlig för mitt inre öga. Hon sitter kvar i fåtöljen klädd i sin vackra, gula klänning och äter av hallontårtan. Ljuset från den gröna taklampan skänker ännu rummet sitt förtrollande sken. Den dova läderdoften från soffan är ännu fullt kännbar. Jag tänker tillbaka på min gammelmormor, och inser att sättet på vilket jag fått mina minnen av henne egentligen är oviktigt. Sedan de en gång blivit mina har jag vant mig vid dem i så hög grad att jag nu aldrig mer kan skiljas från dem. Intill min död sitter Maja där i fåtöljen och ler mot den sjungande pojken på vardagsrumsbordet.