Ensamhetens vara

1.

Ensamhet är paradoxalt nog enbart genuint värdefull om den delas med andra människor. Perioder av ensamhet kan upplevas som fruktbara men för att att utvecklas som människa behöver du utsätta dina tankar för prövning och detta kräver att du inträder i samhällslivet. Individer likt Sokrates, Siddharta Guatama eller Michel de Montaigne har alla genomgått perioder av ensamhet. Då de uppnåt det som de strävade efter har de inträtt i gemenskapen igen för att utvecklas vidare tillsammans med andra. Den här texten utforskar fenomenet ensamhet utifrån ett antal litterära och mytologiska perspektiv. Genom denna undersökning försöker jag belysa olika aspekter av fenomenet och tror mig därmed kunna säga något substantiellt om ensamhetens betydelse för livet. 

2.

I den sociala distanseringens tidevarv sluter vi oss inåt, upptagna av utforskandet av vårt eget jag. Likt när Des Esseintes, protagonisten i Joris-Karl Huysmans roman Mot strömmen, sitter ensam i sin underjordiska krypta omgiven av ett hav av monstruösa orkidéer. Han är knappast den förste att sluta sig inåt för estetisk kontemplation. Ensamheten skärper sinnena och tvingar oss att vända uppmärksamheten mot oss själva. Des Esseintes komponerar en spindellik sparrisgrön bukett, ett tidsfördriv av raffinerad elegans, där han med eftertänksamhet prövar vad som passar till krysoberyll-vasens hårda bergskristall. Det är den utsträckta defintionslösa tiden av ensamhet som gör ett sådant arbete möjligt. 

Ensamhet, i bemärkelsen fullständig avskildhet från andra människor, är till stor del en modern företeelse. Den medeltida sonen till en slottsherre sov i en sovsal tillsammans med andra jämnåriga män. Han visste att hans värde bestämdes av hans plats i den sociala hierarkin. Ständigt övervakad och iakttagen var slottsherrens son aldrig någonsin helt ensam.

Sett ur ett historiskt eller mytologiskt perspektiv har ensamhet ofta betraktats som en lyx eller anakronism, förbehållen de udda existenserna. 

I den grekiska mytologin dväljes Minotaurus, till hälften människa, till hälften tjur, längst inne i labyrinten på Knossos. 

Artonhundratalspoeten Giacomo Leopardi blickade ofta ensam ut över Neapelbukten från sitt palatsfönster. Ansedd för ful och bräcklig för att giftas bort ägnade han sin tid åt att skriva den skönaste poesi. 

Filosofen och eremiten Diogenes härdade sig själv genom att sova ute i en gammal vintunna. 

Alexander av Makedonien sökte upp Diogenes och frågade om han kunde göra något för honom. Diogenes svarade, flytta på dig du skymmer solen. 

Den här typen av ensamhet fordrar beslutsamhet.

3.

För vissa religiösa mystiker har perioder av ensamhet varit nödvändiga för själslig utveckling. Siddharta Gautama föddes av en lokal härskare i den lilla staden Lumbini i det som idag är Nepal. Myten berättar att enligt en profetia så skulle Siddharta antingen bli en stor härskare eller religiös ledare. Siddharthas far – som önskade att sonen skulle bli en mäktig kung – förbjöd honom att gå utanför palatsets murar. Den unge Siddharta var dock nyfiken på världen och lyckades ta sig ut. Där konfronterades han med fattigdom, sjukdom och död. Han förstod att allt i livet medför ett lidande och bestämde sig för att finna en utväg. Siddharta sökte sig till olika grupper av asketer och lärde sig avancerade tekniker för meditation. Han ägnade sig därefter åt perioder av extrem askes och levde på några riskorn om dagen. Till slut insåg han att denna metod inte ledde honom ut ur lidandet. När Siddharta vände sig bort från asketernas sätt att leva så uteslöts han ur den asketiska gemenskapen. Istället satte sig Siddharta ensam under ett träd och mediterade. Efter 49 dagar uppnådde han insikt och blev hädanefter erkänd som Buddha. På sanskrit betyder buddha den upplyste eller uppvaknade. De vandrande asketer som övergivit Siddharta när han slutade att späka sig själv, insåg vilken oerhörd transformation han hade genomgått och blev Buddhas första lärjungar. 

Ensamhet är här en metod där en individ ställer sig utanför samhället för att överlägga med sig själv för att sedan återkomma pånyttfödd. Insikterna som ensamheten gav får sitt värde genom återvändandet till samhället, vilket kan ske först när individen är redo att dela med sig av sina nyfunna kunskaper.

4.

Filosofen Hannah Arendt såg en motsättning mellan det aktiva och det kontemplativa livet. Denna motsättning mellan samvaro och ensamhet överbryggades enligt henne av Sokrates. Arendt skriver att för Sokrates så är att kunna leva med sig själv en förutsättning för att kunna leva tillsammans med andra. Den enda person man aldrig kan kan skiljas från är en själv, därför är det också bättre att vara oenig med hela världen än att vara oenig med sig själv. 

För Sokrates så är ett liv där man inte ställer granskande frågor inte värt att leva. Han talade med alla som var villiga att tala med honom på torget i Aten och var genuint intresserad av deras åsikter. Det är därför som Arendt betraktar Sokrates som den siste medborgarfilosofen. Sokrates använde en dialogisk metod som bestod av frågor och svar där man tillsammans undersökte det egna livet och försökte reda ut ståndpunkter i olika frågor. Samtidigt var han inte främmande för att söka svar genom inåtvänd kontemplation. Ett exempel på detta är när Sokrates är på väg hem till tragöden Agathon för att delta i ett dryckeslag. Plötsligt stannar han upp längs vägen för att överlägga med sig själv. Sokrates för ett samtal med den inre röst som han betraktar som en Daimon, ett slags skyddsande som vägleder människorna genom livet. När Sokrates är färdig med att rådlägga med sig själv är han redo att träda in i gemenskapen igen. I den antika syn på filosofi som Sokrates här ger uttryck för sågs filosofi inte bara som teoretisk kunskap utan den var främst en aktiv verksamhet som praktiserades i det dagliga livet. Sokrates bär alltså upp en tradition där man både är kontemplativ och aktivt försöker att hitta svar tillsammans med andra.

Långt efter Sokrates dagar finner vi att den kontemplativa ensamheten fullbordas i René Decartes filosofi. Descartes argumenterar så här: Allt som jag mottagit från sinnena har jag tagit för givet som sant. Jag vet att mina sinnen kan bedra mig, finns det då något jag inte kan tvivla på? Ja, en sak finns det, menar Descartes, nämligen ”Jag finns till, jag existerar”. Decartes tänkte sig aldrig att detta argument skulle vara en slutpunkt. För att ensamheten och tänkandets gåva ska kunna delas med andra så måste det finnas en utväg ur solipsismens svarta hål. Det måste existera en värld som det går att återvända till för att ensamheten ska vara meningsfull – för Decartes är gud garanten för att det är så. Den första gemenskapen med gud möjliggör vår gemenskap med andra människor. Samtidigt är det inte säkert att ensamhet skänker det lugn och den klarsyn som många eftersträvar. Det är få som står ut med den totala ensamhet som finns i Decartes filosofi. Buddhistmunken Tokukei spenderade 20 år av sitt liv ensam på en bergstopp, vis av denna erfarenhet varnade han andra att göra samma sak utan att först ha nått insikt till fullo. Genom att vara ensam behövde han varken konfronteras med sig själv eller världen. 

Montaigne beskriver i sina essäer hur han drog sig tillbaka från det omgivande samhället till sitt torn för att tillbringa tid ensam med sina böcker. Samtidigt så levde han ett mycket aktivt liv och fungerade som medlare i religionskrigen mellan katoliker och hugenotter. Perioder av Montaignes liv tillbringades i avskildhet samtidigt som han inte drog sig för att återvända till den sociala samvaron och sina plikter. Montaigne hade förmågan att komma tillbaka till världen från sitt torn och visade därmed att hans liv likt Sokrates kunde förstås som en syntes mellan det kontemplativa och det aktiva livet. 

Buddha, Montaigne och Sokrates visar alla på att ensamhet paradoxalt nog enbart kan uppfattas som genuint värdefull om den delas med andra. För att att utvecklas som människa behöver du utsätta dina tankar för prövning vilket kräver att du återinträder i samhällslivet. 

I livet så är det normalt att uppleva perioder av ensamhet oavsett om man är fysiskt ensam eller ej. I pandemins skugga så upplever många en förstärkt ensamhet, en fysisk avsaknad av av att beblanda sig och höra till flocken. Samtidigt så bidrar ensamheten till ett frigörande av tid att ställa grundläggande frågor om vad som gör livet värt att leva. Förhoppningsvis så kan ställandet av dessa frågor berika återvändandet till en värld och en social samvaro bortom pandemin.