Tidigt lärde jag mig att trolla fram ett trevligt dukat kaffebord. Det blev som ett teaterstycke där jag blev en mästare på att improvisera. I denna skam slog sig ett frö rot. Tunna fina trådar grävde sig ner i den svarta myllan och bildade ett helt nät, det syntes inte ovan jord men i mitt hjärta växte det sig allt starkare. Mitt klasshat.