Läsningen räddade mitt liv

Min isolering började ett år innan pandemin bröt ut. Jag minns fortfarande hur tung, kall och metallisk känslan av ensamhet blev när jag avslutade mina konton på sociala medier; när pandemin bröt ut hade jag redan gjort resan från entreprenör till ensamvarg. I ljuset av misslyckanden som ledde mig från sjunde våningen på Strandvägen till Kriminalvårdens återetableringsprogram rättfärdigade jag min ensamhet med studier i litteraturvetenskap, filosofi, religion och film. Jag läste och skrev mängder. När övriga samhället behövde hitta nya vanor i och med distanskraven hade jag bara att fortsätta som vanligt. 

I min självvalda isolering kom jag i kontakt med läsningen på ett sätt som tidigare inte varit möjligt för mig. Den första boken jag köpte var George Orwells 1984. Jag minns fortfarande känslan från kvällen i soffan under golvlampan i vardagsrummet, pappret mot fingrarna, bokryggen i handen; jag var närvarande i läsningen på ett förlösande sätt – jag läste 1984, gick vidare till Du sköna nya värld och Brott och straff . Orden seglade genom mig, bilder tog form. Jag var närvarande i texten på ett sätt jag inte förmått sedan Bert-böckerna var på modet och jag kunde sjunka in i en sagovärld av harmlösa ungdomsproblem med kärlek och utseendefixering. Det var på den tiden då jag behövde fly från min egen verklighet av hot och våld, ångest och skräck.¹

Mina misslyckanden föranledde en pånyttfödelse för läsaren i mig, som jag förr eller senare hade varit tvungen att hitta hem till för att överleva. Ensamheten skapade en närvaro som gjorde att jag läste med andaktsfull långsamhet, och det hjälpte: läsningen räddade mitt liv.

Under tiden i Kriminalvårdens återetableringsprogram var jag trasig. Jag studerade, läste och skrev på nätterna, sov på förmiddagarna och försökte efter bästa förmåga umgås med barnen och deras mamma på eftermiddagarna. Jag var en vandrande vålnad, natt efter natt funderade jag på att hänga mig i morgonrockens livrem, undrandes hur lång tid det skulle ta för åttio kilo kropp att kvävas.² Morgonrocken hade jag alltid på mig eftersom jag aldrig gick ut för något annat än behandlingsmöten. Livremmen hängde på sin plats på det övre gångjärnet i öppningen mellan köket och hallen och påminde mig om självmordet som den yttersta flyktvägen som både gäckade och lockade mig men ändå tycktes avlägset.

*** 

”Din återintegrering har tre stadier”, sa O’Brien, ”Det är inlärning, det är insikt, och det är erkännande. Nu är det dags för dig att börja på det andra stadiet.” Som alltid låg Winston platt på rygg. Men på sista tiden hade remmarna suttit lösare. De höll honom fortfarande fast vid britsen, men han kunde röra knäna en smula och kunde vända på huvudet och lyfta underarmarna[.]

I likhet med hur Winston i Orwells 1984 låg platt på rygg på britsen fann barnen och deras mamma mig ofta liggande på rygg på vardagsrumsgolvet om morgnarna, med morgonrocken på – om jag inte hade somnat vid köksbordet. Några sidor längre fram säger O’Brien till Winston: ”Vi skjuter dig nog till sist”. Mitt i depressionen är det trösterikt att känna till en utväg för det är som att befinna sig i en undervattensvärld.

En kort tid efter att domen hade fallit – det var i oktober eller november 2018 – fann jag mig sittande vid köksbordet en natt med regnet smattrande mot glasrutan och jag skrev ett slags prosapoem med namnet Skriv! Brinn! Skriv! Den kom att bli den första i en rad texter jag klamrade mig fast vid. Läsningen gav mig så småningom ordförråd att sätta ord på krisen med. Jag var så full av hat och smärta och lidande att själva rummet jag befann mig i kallnade, barnens ansikten bleknade och deras mamma tystnade. Jag blev som förbytt, elak och korthuggen, medan jag kämpade för livet på insidan i en kakafoni av ordsvall som gradvis kom att återuppliva min förkrossade själ.

Insikten dröjde ändå fram till inläggningen på Psykiatriska intensivvårdsavdelningen i Nyköping vid årsskiftet 2020/2021. I samma stund som mitt liv återvände och jag fick se hur det såg ut under alla lager av framgångsfebriga drömmar föll jag den sista metern till botten. Att intala sig att man är en god människa och överrumplas av att (på grund av bekräftelsebehov) ha ljugit ihop en personlighet i femton år blev ett hårt slag. Jag tappade orden, blev apatisk och nära nog omöjlig att föra ett samtal med. Inläggningen följde strax efter julhelgerna och nyårshelgen och efter tio dagar i ett rum med inget annat än en knakande brits och ett sängbord på hjul kom jag ut som en ny människa och kunde för första gången tala om och erkänna saker jag aldrig tidigare dryftat.

Jordan Petersons analogi är förbluffande pricksäker i sammanhanget:

Om en dominant hummer har förlorat stort löses hjärnan praktiskt taget upp. Sedan utvecklar den en ny tjänarhjärna – som är mer anpassad till hummerns nya ställning. Den ursprungliga hjärnan är inte sofistikerad nog att klara av förvandlingen från kung till träl utan att först nästintill upplösas och återväxa.

Jag levde så länge med framgången för ögonen, predikade deviser och övertygade mig själv om värme och värdeskapande och solidaritet på nätverksträffar, affärsmöten och till och med familjesammankomster. När något så djupt inrotat går sönder tar det med sig delar av personligheten på ett sätt som lätt blir brutalt för omgivningen.

Jag befann mig i brytpunkten där min barnsliga tro på framgångsreceptet löstes upp för att ersättas av ingen tro alls, för att sedan växa till någonting nytt. Jag är övertygad om att tron på en gud och tron på ett par byxor – eller vad som helst – är exakt samma sak därför att det ger mening åt en handling, en grupptillhörighet. På det sättet var jag övertygad om att framgången var det enda värdiga sätt att leva på. Följderna för en individ i upplösningstillståndet, det vill säga vari en tro kan ge vika för en annan ska inte underskattas: det fanns framgång och det fanns död, så djupt inrotad var jag i mitt sätt att leva. När insikten slog mig att jag på eget bevåg hade kastat bort möjligheten att nå framgång och på köpet försummat min familj, en massa vänner och bekantskaper och pengar och löften, och att framgång faktiskt aldrig var vad jag behövde, tog det mig så hårt att det lika gärna kunde ha kostat mig livet.

Av en slump återfann jag ut ett stycke ur Brott och straff som jag hade markerat när jag läste den 2018. Det visar förvisso att jag förstod vad som hände, men mest visar det på både hur jag var att leva med under den här perioden och vilken betydelse boken kom att ha för mig:

han är butter och dyster av sig, och högmodig och stolt också; på sista tiden (eller kanske ännu längre) har han varit misstänksam och hypokondrisk. Men han är generös och god. Han tycker inte om att visa känslor och han är hellre grym än låter hjärtat tala. Men ibland är han allt annat än hypokondrisk utan bara kallsinnig och känslolös intill omänsklighet – det är faktiskt som om två diametralt motsatta karaktärer byter av varandra inom honom. Ibland är han fruktansvärt ordkarg! Han har alltid bråttom, allting står hindrande i vägen för honom, men i själva verket ligger han bara i soffan och slöar. Han är inte ironisk men det beror inte på att han saknar kvickhet utan på att han inte vill ödsla tid på sådant strunt. Han lyssnar aldrig ordentligt på vad man säger. Han verkar aldrig intresserad av sådant som intresserar andra i ett visst ögonblick. Han har förskräckligt höga tankar om sig själv – och inte utan skäl, tycker jag.

Jag har velat skylla allt på tidsandan och säga att jag var oskyldig där jag satt som en Stig Dagerman med en massa utlovade projekt jag inte kunde infria och ekonomiska och moraliska skulder som hopade sig. Jag minns särskilt ett samtal med en kille i ett filmprojekt som undrade hur jag först kunde vara så passionerad och engagerad för att sen bara försvinna och bli likgiltig inför ett så lovande projekt. Det var en tung lärdom att lära känna mig själv därför att jag inte gjort det från början. Ännu tyngre var insikten om att varenda insats under många år varit en sköld inför den smärta som fanns inuti hela tiden. Tyngst var erkännandet att ingenting jag gjort hade haft någon egentlig effekt: smärtan försvann aldrig.

En gammal kollega som växte upp med en alkoholiserad pappa sa en gång att ”det är bara att bestämma sig för att det här ska inte styra mitt liv”. Hans smärta gjorde uppenbarligen inte tillräckligt ont. Eller så gjorde han bara rätt från början. Det var tungt att rikta strålkastarna mot mig själv när jag ville rikta dem mot världens alla problem, tungt därför att det dignade av fåfänga och därför att det var outhärdligt när det som framträdde i ljuset sade mindre om världen än vad det sade om mig och min bakgrund.

Vägen ut ur Platons grotta kan vara lång och slingrande, full av förrädiska gropar, rötter och vassa stenar och elden släpper sällan någon förbi utan självkännedomens brända skinn. Jag var tvungen att drivas så långt och så djupt in i mig själv för att kunna se klart vad det var jag hade gjort och vad jag hade blivit. Jag var tvungen att slitas sönder av misslyckanden och brutna löften och finna mig balanserande på självmordets rand efter att ha sprungit så många skugglopp i falsk förvissning om att jag visste någonting om livet och världen. Långsamt började målbilderna förändras, zoomas in till gestalterna i min direkta närhet, familjen och barnen, och bakom vrede, självömkan och lögnerna som passerade i våldsam revy började jag återväxa. Ett sammanbrott i taget.

Jordan Peterson talar om hummerhjärnans återväxt som en självklarhet. Jag tror återväxten är allt annat än självklar. Min upplösningsprocess förde mig tillbaka till mina yngre tonår, till ensamhetens trygghet med Bert-böckerna, långt ifrån misshandeln i hemmet, mobbningen i skolan och det nödvändiga i att överhuvudtaget försöka klämma ut ord genom stamningens fördämning – hade jag inte haft läsningen då hade jag förmodligen varit död nu. Förutom den barndomens kärna fanns det inte mycket jag hade haft att klamra mig fast vid. Det är det som är så skrämmande med sådana här processer, de är så lätta att underskatta. Läsningen tillät min hjärna att försluta sig i en slags punktformatering, den tillät mig backa bandet femton år och börja om från början, från den punkt där mitt bekräftelsebehov, som började med gitarren och kulminerade med företagande, först odlades. Den gav mig möjligheten att göra om och göra annorlunda.

***

”Vad du fantiserade om i det ögonblick du kände dig minst, svagast och mest skadad hör till det viktigaste du gjort i ditt liv”, skrev Håkan Lindgren i Svenska Dagbladet för en tid sedan i ett textstycke som gjort större intryck på mig än något annat jag läst, ”så mycket tog form i det ögonblicket”. I yngre tonåren önskade jag inget hellre än ett normalt liv. Tänk att kunna prata obehindrat utan att behöva tänka på hur jag skulle få fram orden. Tänk att bara kunna tänka på vad jag skulle säga och bara säga det. Vilken frihet! Gitarren kunde tala åt mig, och med musiken fann jag mig till rätta. Jag fick en social identitet, jag blev någon. När jag kom till Nyköping 2012 var min första fråga var man spelar musik. Jag hittade till Slakthuset som det kallas och det blev mitt andra hem fram tills jag startade copywriterföretaget 2015. Vad jag lärde mig från musiken tog jag med mig till näringslivet och 2017 hyrde jag in mig på sjunde våningen på Strandvägen i Stockholm vilket blev början på slutet.

Efter sammanbrottet har min litterära orientering varit en process från bok till bok, där varje bok symboliserat en brytpunkt i ett slags ombildningsprojekt jag inte rådde för men som kom att bli livsavgörande. Processen började med 1984 för snart tre år sedan och fortgår förmodligen i ännu högre grad idag: lika omgärdad av intuitiva ögonblick av inlärning, insikt och erkännande som när jag befann mig mitt i depressionens undervattensströmmar. Vart jag än går har jag en bok med mig: jag går och läser, står och läser, sitter och ligger och läser därför att jag tror mer på texten än på samtalet. Samtalet är flyktigt, uppstyckat, fjättrat vid tillfälliga anständigheter och omständigheter och anspråk på en integritet som alltför ofta stryper språket till blodlösa artigheter.

För många i en liknande kris kan det vara direkt livsavgörande att vara omgiven av människor, det är jag medveten om. Men om det du förmedlar till omgivningen är ett lapptäcke av fraser och ursäkter och lögner, då är det en god idé att söka dig till litteraturen. Vågar du förbehållslöst ta till dig det som står i texten öppnar sig dörren till dess inneboende kraft, det vill säga möjligheten att sluta glappet mellan dina inre tankar och känslor och det du förmedlar till omgivningen. För mig är det ett arbete utan slut, ett arbete som inte får ha något slut därför att vad jag fantiserade om när jag var som minst, svagast och mest skadad var bekräftelse. Det gjorde mig till ett lätt byte för fåfängan i den amerikanska drömmen.

Varje år gör jag ett nytt försök att läsa Ulysses därför att det är mitt kvitto på att min förmåga att tillskansa mig läsningen blir bättre ju mer jag begriper av James Joyces ekvilibristiska språk. Det handlar inte om att begripa vad författaren vill säga eller förlora mig i läsningens förlustelse utan om förmågan att läsa med hela medvetandet. Att utbilda mig har lagt en avgörande grund mellan mig och det samhälle jag på sikt hoppas kunna återgå till. Jag hittade tillbaka till läsningen när jag som mest behövde det, lärde mig älska den igen, men inte som flykt utan ledstjärna. Och idag vågar jag hoppas på ett normalt liv igen, långt ifrån det som gör att man faller så lätt för bekräftelse och börjar göra människor illa.

Skriv! Brinn! Skriv! 

Slag mot ett fönster: ögonblick av tröst. Mörker; regn från en svart himmel. Vedergällning. Skrik. Droppar på glas; dånande. Fragment av ögonblick. Tomrum. Så här ensam är du. Fira. Sedan aldrig mer. Ensamhet: älska den sökt – hata den funnen. Regn stjäl ensamhet. Hat. Livets kraft. Älska det. Hunger. Huvudvärk. Regndroppar. Smärta, lugna dig! Gud, låt mig vila!

Nytt beslut; ett förslag; ett överläggande; ett beslut. Det blir bättre imorgon. Varje dag. Vad är det du tänker, människa? Även en vaken kan drömma. Visste du inte? Låt dem ha sina krav. Andas. Allt faller. Låt det ske. Vila. Stanna där du är. Världen är sjuk. Lev i den; utanför den. Använd munskydd. Låt dem ha sina krav. Myller. Tankefoster. Oklarhet; livet. Det väntar alltid. Storm. Kyla. Frostiga tankar. Ett liv som blåser.

Absorbera explosioner; bli dem. Det är naturligt, min vän: smäll högt, i förgörande passion! Minfältets regler: fram, förbi, bort och vidare! Älska det; förgås i det och återuppstå. Var selektiv. Ingenting är för alla. Kontrollera. Härska; gå lös på dem alla. Är det verkligt om det stannar i tanken? Tänk snabbt: listor, mallar – granater för helvete! Fånga dagen! Kasta dem! Är det tänkt är det borta. Skriv! Brinn! Skriv!

Slutnoter

^{1. Detta har jag skrivit om i ”Bekännelser: Idag är jag glad att storebror såg mig”, Opulens (2021, april) ↩}

^{2. Detta har jag skrivit om i ”Framgångsfeber”, Insikt (2020, nr. 4) ↩}