This winter-eve is warm,
Humid the air! leafless, yet soft as spring,
The tender purple spray on copse and briers!
And that sweet city with her dreaming spires,
She needs not June for beauty’s heightening
– Matthew Arnold, ”Thyrsis”
Förlust och tillgänglighet i Oxfords litterära tradition
När jag kliver av flygbussen en grå januaridag har jag svårt att instämma i Matthew Arnolds hyllning av Oxford. Jag tänker på dem jag lämnat, som ligger inför döden där hemma. De har inte lång tid kvar. Runt omkring mig ser jag horder av söndagsturister trängas under sina paraplyer i väntan på att korsa stadens gator. De håller flera meters säkerhetsmarginal till de stigande, bruna vattenpölarna. Hur kan det inte finnas bättre avrinningssystem i England, av alla ställen?
Jag ber om ursäkt för den här bistra betraktelsen. Dessvärre är det få skribenter som har kapacitet att manipulera vädret, och man bör väl inte ljuga i en essä?
Det inledande citatet är hämtat från Matthew Arnolds (1822–1888) ”Thyrsis” (1865). Hur uppriktig han var vet jag inte. Dikten har varit tacksam att använda i marknadsföringssyfte men läsaren bör beakta att den imiterade en pastoral stil.
Thyrsis är namnet på en herde i Vergilius sjunde eklog. Arnold använde den dikten som inspiration för att befästa minnet av sin bortgångne vän, poeten Arthur Hugh Clough. Med sitt sorgetema framstår ”Thyrsis” därför som en pastoral elegi, inte minst i inledningen, där Arnold sörjer sin vän och förgängligheten:
How changed is here each spot man makes or fills!
[…]
Are ye too changed, ye hills?
See, ’tis no foot of unfamiliar men
To-night from Oxford up your pathway strays!
Here came I often, often, in old days –
Thyrsis and I; we still had Thyrsis then.
Kullarna från Arnolds och Cloughs tid finns kvar idag. Man kan fortfarande besöka Boars Hill som Arnold utgick från när han odödligförklarade stadssilhuetten. Många poeter har sedan dess sökt sig till (och diktat om) platsen. Flera kom rentav att bosätta sig där, till exempel några av de så kallade krigspoeterna.
Oxford och dess kringliggande miljöer har länge varit en rik inspirationskälla för poeter. Staden kallades redan på 1600-talet ”musernas paradis”. Arnolds ”drömmande spiror” har med tiden blivit en klassisk, rentav sliten symbol. Vissa poeter har uttryckligen lekt med formuleringen. I dikten ”Dreaming of (More) Spires” kastar exempelvis Anne Stevenson flera typiska Oxfordinslag över ända:
When I am rich
I’m going to endow a college in Oxford
called Lost Souls College.
The Fellows will be specialists in Despair
Hon påminner om den ångest studieåren vanligen innefattar. Ändlösa biblioteksdagar och alkoholtyngda nätter ryms måhända inte inom pastoralens ramar.
Stevensons dikt är upptagen i volymen Oxford in Verse (1999), där Glyn Pursglove och Alistar Ricketts samlat poesi om staden. De konstaterar att idealiseringar i Arnolds anda ofta är ett uttryck för en ungdomlig hoppfullhet, som samtidigt alstras av nostalgi. Det mest klassiska exemplet på hur Oxfords ungdomliga atmosfär gestaltats i ett nostalgiskt skimmer är troligtvis Evelyn Waughs Brideshead Revisited (1945), som också inleds i pastorala former. I första kapitlet tänker Charles Ryder – som intressant nog uppmanas att hålla sig borta från Boars Hill – tillbaka på sin första tid i staden:
Oxford, in those days, was still a city of aquatint. In her spacious and quiet streets men walked and spoke as they had done in [John Henry] Newman’s day; her autumnal mists, her grey springtime, and the rare glory of her summer days – such as that day – when the chestnut was in flower and the bells rang out high and clear over her gables and cupolas, exhaled the soft airs of centuries of youth.
Som lärdomsstad – där åtskilliga unga vuxna, sekel efter sekel, spenderat de kanske mest formativa åren av sina liv – utmärks Oxford av en fundamental spänning. Universitetets snart tusenåriga historia vårdas med samma omsorg som collegens ständigt gröna gräsmattor medan studenternas drömmar om framtiden växer sig lika vindlande som stadens spiror. Det är då alltför lätt att romantisera den tid som utmätts dem i myllret av alla mytomspunna kalkstenstempel – kanske för att den tiden ofta är begränsad till ett fåtal år. Traditionen tynger på samma gång som tidens framtidsflykt gör förgängligheten påtaglig. Och just förgänglighet, det visade sig vara det tema som kom att prägla min terminslånga vistelse i staden.
* * *
Matthew Arnold intar en självskriven plats i Oxfords litterära tradition, beskriven som en brygga mellan romantiken och modernismen. Trots att han själv inte var någon mönsterstudent är hans poesi påtagligt intellektuell och, åtminstone för nutida läsare, ofta svår. I Oxford lyckades han vinna det prestigefyllda Newdigate Prize och publicerade sedan sin första diktsamling, The Strayed Reveller and Other Poems. Den brittiske litteraturvetaren och idéhistorikern Stefan Collini har i en biografi karaktäriserat denna tid, då han ännu inte fyllt 30, som Arnolds Sturm und Drang-period. Den ungdomliga glöden tycks därefter ha falnat i takt med hans växande inflytande i Englands viktorianska kulturliv.
I sitt äktenskap med Frances Lucy Wightman fick Arnold sex barn men tvingades genomleva förlusten av tre söner. Collini konstaterar mot bakgrund av denna tragedi att Arnolds bästa poesi utmärks av ”reflection on loss, frustration, sadness”. Sorgetemat återfinns i ”Thyrsis”, där centrerat kring den framlidne vännen Clough. Men kanske handlar dikten mer generellt om en förlorad ungdom. Studieåren på en plats som Oxford är förknippade med högt ställda förväntningar ingjutna genom dikter, romaner och kultförklarade tv-serier – förväntningar som ofta visar sig ouppnåeliga. Är det vemodet sprunget ur denna insikt Arnold ger uttryck för? Poesins funktion blir då att ge tröst: att skriva fram en försoning som gör livet mer uthärdligt i människans fåfänga jakt på autenticitet i det sköra ögonblicket mellan förflutenhet och framtid.
En bidragande orsak till Matthew Arnolds framträdande plats i Oxfords litterära kanon var hans utnämning till ”Professor of Poetry” 1857. Ja, Oxfords universitet har en särskild professur i poesi, inrättad 1708. Innehavaren röstas fram av fakultetsmedlemmar och alumner. Hen sitter sedan i fem år med kravet att ge tre föreläsningar per läsår. Valet drar numera till sig stor uppmärksamhet i media och är till och med spelbart hos Ladbrokes.
Den förste innehavaren av professuren var poeten och kyrkomannen Joseph Trapp. Därefter har framstående författare som John Keble, W. H. Auden och Seamus Heaney valts. Arnold, som var gudson till Keble, står dock ut, dels genom att väljas två gånger, dels genom att vara den första att föreläsa på engelska istället för latin. Hans sista föreläsning bar titeln ”Culture and its Enemies” (1867) och kom att utgöra stommen till Culture and Anarchy (1869), i vars förord vi finner de bevingade (men också karikerade) orden om att kultur borde handla om att bistå människan i hennes strävan mot perfektion genom att låta henne lära känna ”the best which has been thought and said in the world”. Arnold har kritiserats av eftervärlden för sin snäva och traditionella smak. Hans ambition var dock att kulturen skulle göras tillgänglig för en bred allmänhet, om än utifrån ett elitistiskt perspektiv där spridningen skulle ske ”uppifrån” och ”ned”. Ett sådant kulturbegrepp kan tyckas problematiskt. I vår tid är det knappast givet att kultur innefattar föreställningen om en kvalitativ hierarki; de anarkiska element Arnold kontrasterar kultur gentemot har snarare sprängt detta kulturbegrepp och berett vägen för ett som inte längre kretsar kring en stabil kärna och förutsätter konsensus om vad som är det bästa tänkta och sagda i världen. Som en annan poet uttryckte det några decennier efter Arnolds död: ”The centre cannot hold.”
Fram till idag har Oxfords poesiprofessur haft 45 innehavare. Däribland återfinns inte en enda kvinna, vilket är anmärkningsvärt sett till att det gått över 300 år. Ruth Padel valdes förvisso 2009, men övergav tidigt professuren efter en valkampanj kantad av kontroverser. I hennes ställe valdes Geoffrey Hill, som före sin bortgång 2016 kallades för det engelska språkets främsta levande poet.
Hill publicerade sina första dikter i Oxford. Hans poesi är fylld av religiösa och historiska allusioner, såväl till brittisk historia som till Förintelsen. Ofta låter han det judisk-kristna arvet blandas med klassisk och europeisk historia i en tidlös smältdegel, där också moderna fenomen ges plats. Precis som i Arnolds fall har Hills poesi beskrivits som svår och överintellektuell. I en intervju i The Paris Review år 2000 försvarade dock Hill denna påstådda svårtillgänglighet med att människan själv är en komplex varelse, svår att förstå sig på:
One encounters in any ordinary day far more real difficulty than one confronts in the most ’intellectual’ piece of work. Why is it believed that poetry, prose, painting, music should be less than we are?
Enligt Hill har poesin, liksom konsten mer generellt, rentav en skyldighet att vara svår: ”genuinely difficult art is truly democratic […] tyranny requires simplification”. Att det svåra skulle vara en demokratisk egenskap hos poesin är en intressant tanke. I populismens tidevarv är konst som, snarare än att förenkla, söker fånga människors olika erfarenheter och komplexiteten i vår livsvärld kanske viktigare än någonsin. Bara för att den är svår behöver poesin inte per automatik bli l’art pour l’art, men hur den samtidigt ska göras tillgänglig lär alltid vara en brännande fråga. På 1940-talet hade vi i Sverige den berömda otillgänglighetsdebatten. Snarlika litterära stridigheter tycks med jämna mellanrum blossa upp. På plats i Oxford, under en vår då världen efter det amerikanska presidentvalet stod chockad inför den digitala och politiska offentlighetens omvälvningar, fick jag anledning att reflektera över frågan när jag såg affischer annonsera 2017 års poesiföreläsningar.
* * *
Geoffrey Hills efterträdare som Professor of Poetry i Oxford kan inte beskrivas som svårtillgänglig. Framför bland andra den nigerianske nobelpristagaren Wole Soyinka (med avsevärt lägre odds) valdes Simon Armitage till professuren 2015. Han gav nyligen ut diktsamlingen The Unaccompanied som behandlar människans alienation i en värld präglad av tom materialism, global kapitalism och oroshärdar i den ekonomiska krisens kölvatten. Klimathotet fungerar som fond för flera dikter, däribland ”The Present”, i vilken diktjaget finner sig utkastat i en kall värld trots att jordklotet bara blir varmare.
I’d wanted to offer my daughter
a taste of the glacier, a sense of the world
being pinned in a place by a diamond-like cold
at each pole, but I open my hand
and there’s nothing to pass on, nothing to hold.
Om Matthew Arnold sörjde förlusten av en vän och ungdomens Oxford kan man säga att Simon Armitage sörjer en hel värld på väg att smälta bort. Armitage är emellertid inte typen av poet som nostalgiskt blickar tillbaka. Han har tvärtom bidragit till att förnya poesin genom sin experimenterande stil, ofta med mörka humoristiska inslag. En dikt kan börja i något litet, vardagligt, till synes trivialt, för att sedan växla ut till kosmiska dimensioner. Ända sedan 1989 års debut med samlingen Zoom! har hans poesi utmärkts av koncentration och rörelse.
Armitage återfinns idag på de stora scenerna, långt ifrån West Yorkshire där han föddes. Likväl har han alltid framstått som en outsider, en ”northener”, i relation till Storbritanniens litterära etablissemang. Som Professor of Poetry flyttar han på allvar in i finkulturens högborg.
Är Oxford redo för Simon Armitage, undrar jag på väg uppför marmortrapporna i en av universitetets mest monumentala byggnader, förvissad om att jag är ute i överdrivet god tid. Men redan 45 minuter i förväg börjar publiken strömma in. Snart väntar jag i föreläsningssalen tillsammans med säkert 500 personer – studenter, lärare, allmänt litteraturintresserade, till och med skådespelaren Ian McKellen. Slutligen träder Armitage upp i talarstolen, startar en Power Point-presentation med ett foto på Sara Danius och frågar med vilken rätt Svenska Akademien ansåg sig kunna ge nobelpriset i litteratur till en singer-songwriter.
Inför installationsföreläsningen 2015 hade Armitage förklarat att han skulle fokusera på poesins förhållande till världen utanför. Tack vare Svenska Akademiens beslut fann han ett föreläsningsämne förenligt med den ambitionen. Hänvisningar till populärmusik har spelat en viktig roll i hans författarskap, inte minst till Bob Dylans sånger. Armitage menar dock att Akademiens prismotivering – för att ha ”skapat nya poetiska uttryck inom den stora amerikanska sångtraditionen” – gav ett nervöst intryck. Om Dylans sångtexter görs till föremål för ”vanlig” litteraturkritik visar de sig snart alldagliga. Poesin och låtskrivandet må till stor del ha en gemensam historia men har med tiden utvecklats till separata genrer. Musiklyrik ska sjungas, inte läsas – och om detta tycks Armitage ha Dylan själv på sin sida, åtminstone av den senares kontroversiella Nobelföreläsning att döma. Genom en analys av ”The Lonesome Death of Hattie Carroll” uppmärksammar Armitage flera inslag som brister om Dylans sång läses som poesi. Om den däremot uppfattas som just en sångtext menar han att bristerna, exempelvis spontaniteten och de grammatiska krumbukterna, blir kvaliteter.
Oavsett om sångtexter hyllas, kritiseras eller kallas för poesi så kvarstår verkliga förtjänster för den här typen av utförliga reflektioner över gränserna mellan konstformerna och deras verkan i olika sammanhang. Kanske är det bara fåfängt att söka en definitiv definition av poesin? Kanske borde vi istället bejaka att genrekonventioner och gränser omförhandlas över tid. Oavsett om Svenska Akademiens val var modigt eller ej vittnar det om att tiderna förändras, att poesin förändras, att våra litterära bedömningskriterier förändras.
* * *
Oxford så, där ju tiden i det närmaste tycks stå still. Spirorna tronar över staden som de gjort i hundratals år. Privilegierade studenter och lärda ”dons” befolkar ännu stadens gator. Det går inte att blunda för dess konservativa rykte. Så hur ska vi idag förhålla oss till det litterära arvet och en intellektuell som Matthew Arnold? Har hans 1800-talspoesi någon relevans för oss?
Det är svårt att slå fast vad som är det bästa tänkta och sagda. Riktigt bra poesi blir ofta populär, men långt ifrån alltid. Som Geoffrey Hill underströk är det helt nödvändigt att poesin tillåts vara svår. Fast den måste också ha rätten att vara tillgänglig. I sin andra föreläsning våren 2017, med titeln ”95 Theses. On the Principles and Practice of Poetry” (anspelande på 500-årsminnet av reformationen och Martin Luthers teser), spikade Simon Armitage fast tesen att poesi bör skrivas för att bli läst. Inget säger dock att den måste vara enkel för att uppnå det syftet.
Matthew Arnolds pastorala imitation i ”Thyrsis” kan idag tyckas svårtillgänglig och förlegad: en stum kvarleva från en förlorad värld. Men åtminstone en av raderna – ”And that sweet city with her dreaming spires” – har levt vidare. Jag är inte cynisk nog att tro att populariteten helt går att reducera till dess pr-potential. Med risk för att bli nostalgisk beslutar jag mig till sist för att pröva Arnolds betraktelse genom en utflykt till Boars Hill. Det kanske kan hjälpa mig att skingra tankarna efter vårens förluster. Därhemma har kampen mot döden till sist förlorats – cancer, cancer, cancer – och mina länkar till den generation som växte upp före kriget plötsligt brutits. Kanske är det i hopp om att döva känslan av historielöshet som jag beger mig till Arnolds berömda utsiktsplats i början av juni, en av de sista dagarna före återresan till Sverige.
Det är inte alldeles lätt. Bussen har dragits in till följd av bristen på resenärer. Jag hittar en annan som stannar till i en närliggande by. Och så var det ju det där med vädret. Det må vara klyschigt, men det finns en anledning till att det ständigt förs på tal i England då det ofta är besvärligt. Den här sommardagen är ovanligt kvalmig. Med huvudvärk och svetten rinnande, på väg upp för kullen, börjar jag snart förtvivla. Jag hittar ingen utsiktspunkt, irrar omkring på snåriga småvägar, omringad av arkitektritade lyxvillor. Plötsligt får jag oväntad hjälp. En informationsskylt berättar att ett stycke mark köptes loss genom den berömde arkeologen Sir Arthur Evans försorg år 1928 för att bevara Arnolds promenadstråk. Då byggdes också en skans för att förbättra utsiktsmöjligheterna. Jag skyndar upp för den i hopp om att äntligen få en glimt av den berömda utsikten. Jag håller andan, tar sista steget upp på toppen och ser … träd. Trädkronor överallt, i alla riktningar.
Kulturlandskap förändras fort. Hur kunde jag vara så naiv att tro att det bara skulle vara att gå upp hit och uppleva samma sak som Matthew Arnold?
Precis när jag ska vända tillbaka möter jag en äldre man på hundpromenad. Han blir glad över att få berätta om bygden och visar mig hur jag ska gå. En stund senare kliver jag ut på ett öppet fält, befolkat av vita får. För en gångs skull är vädret på min sida. Solen bryter fram och speglar sig mot en berömd kalkstenssiluett.
Jag tänker att spirorna faktiskt betyder något. Inte på samma sätt som för Arnold, men även för mig, som snart ska lämna Oxford, och som förlorat flera närstående under vistelsen här, blir de en symbol för tidens flykt. Förgäves försöker jag föreviga intrycket med min slitna systemkamera. Jag zoomar in och ut i hopp om att fånga den flyende stunden. Oxfords spiror må symbolisera en exklusiv lärdomskultur, men i Arnolds tappning också – Zoom! – sorg, saknad och en allmänmänsklig känsla av vemod.
I slutändan håller jag med om att Oxford är en pastoral, existentiellt sett. Platsen är en tid, en kort stund i livet då drömmar tillåts spira. Men studenterna är tillräckligt gamla – och rimligen klipska nog – att inse bräckligheten: hur korta deras inhopp är på denna skenbart eviga scen. Precis som hos Arnold måste deras pastoraler gå hand i hand med elegin. Den ljusnande framtidens stund är skör; dess förlust sörjs redan då den genomlevs. Et in Arcadia ego …
När solen går i moln börjar jag frysa. Jag lämnar Boars Hill, och fumlar efter hörlurarna. Var det inte någon som sjöng om att tiderna förändras?
