Det jag känner tycks inte omfattas av ordet svartsjuka. Ångest är för ospecifikt, liksom en kvinnlig hysteri. Att prata förnuft med sig själv är bara möjligt till en viss gräns. Men jag försöker. Jag säger det som jag har fått lära mig, jag vet inte var, men jag vet det: ens partner har rätt att träffa vem han vill, när han vill, hur han vill, och detta innebär att han har rätt att träffa sitt ex under precis vilka frivola former som helst. Man bestämmer inte över andra människor. Man kan inte äga en annan människa. Det betyder inte att han älskar någon annan mer. Men varför insisterar han då på att träffa henne? Om han älskar mig men ändå måste träffa henne? Resonemanget rasar. Som ett korthus eller en klippavsats under Kalle Ankas fötter. När jag tittar på Emil är han bara en annan, vem som helst. Han säger att han inte vill mig illa och jag vet att jag har hört de orden förr. Jag tror inte heller att han vill mig illa. Det är bara så obegripligt att han gör något som sårar mig så djupt. Han ser ju att jag är ledsen och till varje pris ska han träffa Sara.
Sommarnätter brukar vara ett liminalt tillstånd, timmar som varken är mörka eller ljusa. Allt bara skimrar i varierande grad av blånad och skumrask. Nätterna blir aldrig svarta. Men nu har dygnet två distinkta sidor. På dagen är det mesta normalt: solen finns, wienerbröd finns, rader av fristående parcellhus med klätterrosor på väggarna. Natten är något annat. Ingenting finns förutom sänglampans gula ljusgloria och telefonens skärm som flimrar i kallt blått ljus. Och allt det som finns inuti telefonen. Hur lägger man den ifrån sig när det är det enda som finns? På morgonen vaknar jag med mobilen i handen. Jag vill se den, se mer. Jag vill se allt. Jag ägnar timmar åt att försöka göra det medan Emil sover. Om det hade varit några år tidigare hade det varit betydligt svårare att hitta rätt. Sökfunktionerna på sidor som Instagram är numera optimerade för den här typen av light stalking, även om det kräver en viss envishet från stalkerns sida. Sara H____ är trots allt ett vanligt namn. Jag hittar flickor med ponnyhästar, en glad tvåbarnsmamma i Tromsø. Det är ju också möjligt att hon inte har Instagram, slår det mig när jag scrollar bland norska flaggor i motljus, epleroser och de där hemska solbullarna med kokos på som kallas skolebrød. Plötsligt är hon där. När jag hittar rätt är det med kolonisatörens smittande glädje jag vill väcka Emil och triumferande ropa hurra, men Emil har ingen smartphone och förstår inte tjusningen i sociala medier. Det är bland annat därför jag avstår.
Att hitta rätt är att träda in i ett nytt rum. Omgivningen får en ny horisont. Att inta någons internettillvaro är en sällsam känsla, att gå in i ett rum som är både privat och offentligt. Man betraktar det med uppmaningen att titta men det är ändå ett intrång. Precis som att förstulet öppna någons badrumsskåp är det både pulshöjande och skamset. Det är ändå en människa man inte känner. Men något i Sara vill bli sett. På en av sina selfies står hon med en liten lavendelfärgad trosa på huvudet. Den rinner ner över hennes panna. Blicken är modellnonchalant, uttråkad. På en annan gör hon detsamma med en påse mandariner. Jag kan inte sluta titta, hjärtat skenar, pulsen höjs och att hitta allt fler bilder känns som en vinstlott. Är det här ett spelberoende? Det är uppenbart att insatsen är hög men oklart vad det är jag kan vinna.
Each time I locate something – a detail, a fact, a missing fragment of information – I have the sense of having made a match. Something lights up. Bingo! We have a winner! And for a moment everything is clear, and then just as quickly I am all too aware that still, always and forever, there will be an enormous amount that remains a mystery.
Orden kommer från A.M. Homes självbiografiska bok The Mistress’s Daughter. Den handlar om när hennes biologiska mamma för första gången tar kontakt med henne. Homes är trettioett år gammal. Mamman behöver en njure. I samband med detta kommer hon i kontakt med sin biologiska pappa. Det visar sig att han har familj och hela tiden bott några kilometer från huset där Homes växte upp. Plötsligt står hon mellan två stundtals bindgalna personer som tycker sig ha någon slags rätt till hennes liv. Hon har en familj, en karriär. Hon blir ställd. Som bokens titel antyder var Homes biologiska mamma älskarinna till Homes far. Han var betydligt äldre och gift, ägde klädbutiker och åtnjöt alltså – Homes är född 1961 – ekonomisk trygghet, en ställning i samhället, viss respekt. Trettioett år senare tvekar hon inför återföreningen. Han vill till varje pris få bekräftat att det är han som är far till Homes, för vem vet vad en älskarinna kan hitta på för lögner? Vilka män hon har varit runt med? Homes går med på att göra ett DNA-test. Enligt DNA-testet är Homes och DNA-förespråkaren vad vissa skulle kalla dotter och far. Vad säger man efter det? Hej? Homes och pappan utvecklar någon form av relation. De ses ibland, äter lunch på ett hotell. Mamman skickar ibland presenter och ringer telefonsamtal efter telefonsamtal. Hon är full av fantasier kring hennes och dotterns relation, romantiska föreställningar om det som kunde ha varit och det som borde bli. Homes försöker upprätthålla kontakten för hennes skull, men måste till slut backa, för sin egen skull.
Några år senare dör Homes biologiska mamma av njursvikt. Homes åker till hennes hus och packar ihop hennes saker, går igenom hennes papper, hon har massor av dockor. Och hon får en annan förståelse för mammans situation 1961, när hon var sjutton år gammal. Det väcker ett febrilt intresse hos Homes: I ivern att få veta mer om sin biologiska familj sätter hon igång en omfattande släktforskning över internet. Hon betalar hundratals dollar för att komma åt sidor som lineage.com och myheritage.com, hon lusläser arkiv och mailar med människor i Australien för att få en bild av hur hennes släkt ser ut och vilka de kan vara. Bingo. We have a winner.
Har vi verkligen det? Det återstår att se vad priset är. Det enda jag vet är att Sara är ett mysterium. Jakten består av många källor, opålitliga berättare, personer i bakgrunden tornar upp sig och skapar en brokig fond. På Instagram går det att komma tillbaka ända till 2012, åtminstone om man vet hur man ska göra. Jag går igenom följarlistor, bilder hon taggats i, och en vänkrets av pigga norska jenter börjar ta form. Tack vare dem: Sara på Nørrebro, på 21-årsfest, utanför operahuset i Oslo, med en cigarett i handen, bredvid en motorcykel iförd vida byxor. På en av bilderna känner jag igen mig, eller jag känner igen trädgården utanför fönstret i rummet jag ligger i. Den är tagen 54 veckor tidigare och stenvallen och de orange liljorna är desamma. Sara står med ryggen till, i ljusblått, Mariablått, och håret i guld böljar längs med klänningen. Hon sträcker ut handen och rör vid liljorna. Blodet brinner. Förmodligen inte hennes. Av ryggen att döma är hon lugn, i det närmast upphöjt rofylld. Hur kan hon vara så oberörd? Min blick påverkar henne inte. Oavsett vad hon rör upp i mig så står hon likgiltig inför mina prövningar. Det finns en scen i Skruvens vridning, den gotiska skräckromanen, där jaget får syn på den som hemsöker huset. Vederbörande står ett ögonblick stilla i trappan och de betraktar varandra, och plötsligt undrar berättaren vem av dem det är som är död.
