Till pappa

Pappa brukade ta en simtur efter jobbet innan han kom hem. Inte i den kommunala bassängen utan i floden Sava som rinner mellan länderna Bosnien och Kroatien. Vi rörde oss fritt mellan länderna, bron över floden var en gräns, men inte mer gräns än att mamma åkte över från Bosnien till Kroatien när jag skulle födas på grund av att det inte fanns någon förlossningsklinik i den bosniska staden.

Pappa arbetade som gymnastiklärare innan kriget bröt ut. Simturerna var en del av det liv som han hade byggt upp i sitt hemland, där han såg sig själv som andra såg honom, som en familjeförsörjare, någon att se upp till. Simturerna var en belöning, en stund som han hade för sig själv när han befann sig mellan jobb och familjeliv; två delar som byggde upp hans stolthet.

När kriget bröt ut flydde vi till Sverige. Här var pappa inte längre gymnastiklärare. Inte heller familjeförsörjare eller någon som njöt av simturer efter jobbet. Här blev han någon som såg fram emot lördagens fotbollsmatcher på tv. Då låg han på soffan hela eftermiddagen efter att ha lagat mat åt familjen. På bordet framför honom låg kupongerna från Svenska spel. Min pappa vande sig aldrig vid att socialbidraget försörjde familjen.

Maten, som alltid samlat familjen, var en av få saker som gjorde att han kände sig behövd när livet som familjeförsörjare var över. Vare sig det handlade om att hitta på nya rätter, servera gamla favoriter från hemlandet eller se till att också vi tog del av det nya landets matkultur. När socialbidraget kommit in på kontot öppnade pappa plånboken och gav mig och min bror en slant så att vi kunde köpa oss en pizza. Här, sa han, så att jag slipper laga mat i kväll. Jag visste att han egentligen bara ville ge oss en normalitet, så att vi skulle känna att vi hade något som andra barn hade.

Trots försöken att ge oss denna grundtrygghet, något som vi barn som just flytt krig saknade, nådde han aldrig fram. Jag förstod tidigt att min familj inte var som alla andra, att vi var tvungna att börja om på nytt i ett annat land, och att detta förde med sig utmaningar som ibland var oss övermäktiga. Känslan av att det nog skulle kunna gå vägen infann sig dock ibland; medan vår pappa stod och stampade på samma ställe såg vi hur utlandsfödda omkring oss skaffade jobb i det nya landet och gav sina familjer det som kriget hade tagit ifrån dem. Någon sa att pappa borde anstränga sig hårdare med tanke på att han var i 50-årsåldern när vi kommit till Sverige, och därmed inte lika attraktiv på arbetsmarknaden som de yngre utlandsfödda. Han själv sa ibland att han skulle flytta varsomhelst där det än fanns jobb, så att familjen kunde ha mer pengar. Men det blev aldrig något av pappas ord. Mestadels satt han i tystnad och oroade sig för om pengarna skulle räcka. Han kryssade i rutorna på spelkupongerna av samma anledning. Utanförskapet växte, liksom avståndet mellan hans roll som familjeförsörjare i hemlandet och det han faktiskt blivit sedan vi kommit till Sverige. Jag kunde också ana att skammen inom honom växte för den han kände att han hade blivit efter flykten. Jag kände att pappa uppfylldes av en skam som grundades i att han inte kunde försörja sin familj.

* * *

Ofta hände det att jag cyklade hem under skollunchen för att äta pappas mat. Jag visste att det fick honom att känna sig behövd. När helgen kom brukade han sätta in ett kassettband i den vita stereon, samma stereo som nyheterna på hemspråket ekade ur varje vardag kvart över fem. Helgens kassettband bjöd på sånger på hemspråket som i mina öron framstod som melankoliska och tröstande på en och samma gång. Mamma berättade senare att pappa speciellt älskade en sång om en man som förlorat allt och sjunger om liljornas doft som sprider sig över fälten och svalorna som flyger från söder och för med sig kärleken. I refrängen sjunger en mansröst ”u ovom gradu ja nemam nikoga”. Översatt till svenska lyder budskapet ”i den här staden har jag ingen”.

* * *

Hur ska en människa förstå sig själv om misslyckandet utgör identitetens enda möjliga källa?

Vad skulle kunna utgöra en referenspunkt i livet, vad förankrar oss, får oss att se framåt? Familj, vänner, jobb, intressen, gemenskap, åsikter, en gemensam kultur och ett gemensamt förhållningssätt till det som varit och det som bör vara? Vad händer när allt detta påminner om att det som varit aldrig kommer åter, och när det förgångna fortfarande utgör en referenspunkt för ett lyckligt liv?

En stor del av min fars identitet var grundad på att han i sitt gamla hemland kände en stolthet, ett ansvar och en trygghet i att han kunde ta hand om sin familj, med den ork, de ekonomiska resurser och den tid som krävdes. För ett barn tar det lång tid att inse att en förälder missköter sina åtaganden. En människa som inte klarar av att sköta sina åtaganden som förälder kan ha svårt att inse hur barnet påverkas av detta.

Min fars identitet byggdes upp av stolthet och sänktes av upplevda misslyckanden; sedan vi kom till Sverige hade förlusten av det förstnämnda och känslan av det sistnämnda urholkat hela hans person tills det inte återstod mycket. I det forna Jugoslavien hade han ett jobb som gav en lön som en familj var beroende av. Han hade kollegor och vänner som såg upp till honom som den lärare han var. Floden som han ibland han simmade i på väg hem från jobbet blev därmed också en del av hans identitet.

Här i Sverige fick han aldrig något jobb och blev aldrig en familjeförsörjare. I stället tryckte socialbidraget ner hans tunga kropp på soffan och den enda sport som han ägnade sig åt var fotbollen på tv. Tipskupongerna som kunde samlas i travar var ett substitut för arbetet, en protest mot socialbidraget, ett uttryck för missnöjdheten med det nya landet.

Pengarna till pizzan som pappa drog fram ur plånboken och gav till mig och min bror var pizzapengar i ett avseende, men det var i ett annat avseende, oavsett summan, en ansträngning knuten till anpassningen som det nya landet krävde. På ett sätt kändes pizzan, som var relativt dyr i förhållande till socialbidragets storlek, som ett hot mot den gamla familjeförsörjaren, han som nu bara hade matlagningen kvar; matlagningen som med grytornas puttrande förankrade honom i den gamla känslan av vad han brukade vara: någon som familjen kunde lita på, som samlade dem kring det som ansågs vara viktigt och som sammanförde oss och gav oss en känsla av gemenskap. Matlagningen skapade, även med de knappa ekonomiska resurser som den föddes ur, en känsla av stabilitet och trygghet hos min pappa. Det var känslan av att känna sig behövd som något mer än personen som plockade ut socialbidraget åt familjen.

Min pappas faktiska ansträngning med matlagningen bidrog förvisso till en känsla av samhörighet inom familjen likväl som jag visste att det inte var tillräckligt. I mitt huvud malde under hela barndomen tanken på att den ansträngning som pappa lade ner i köket för att skapa goda måltider åt oss barn kanske borde lagts på jobbsökande så att han kom ut från lägenheten.

Det är först i vuxen ålder som jag fullt ut kan förstå, acceptera och till och med vara öppen med mitt medlidande för min pappas situation. Med åren har en distans till skamkänslorna över att han var så annorlunda i jämförelse med andra familjeförsörjare vuxit fram. Det är först nu jag inser att jag måste försvara hans handlingar, för att jag vet att han gjorde allt han mäktade med i den situation som rådde.

Det är en stor skillnad på bilden som en människa ser av sig själv i spegeln, den vi hoppas på att se, och den bild som vår omgivning ser. Vårt bagage, med de förmågor och oförmågor som följer med, kan te sig väldigt olika beroende på vem som betraktar ansiktet. Det kan för en utomstående vara svårt att se att en människa är vilsen, utstött, kantstött eller helt utnött. Förnekelsens kraft och hoppets låga kan göra det svårt att göra något åt det som andra ser i våra ansikten, i vår person och karaktär.

Det kan vara svårt för en utomstående att se, än mindre förstå, vad konsekvenserna av att fly från sitt hemland kan göra för en människas identitet, hur konsekvenserna kan sarga likt granaterna sargade släkt och vänner innan röken reste sig. Det kan tyckas lätt för människor att döma min far sett till de hål och brister som kriget lämnade honom med. Jag försöker förstå hans oförmåga att lära sig det svenska språket, hans ovilja att skaffa sig ett jobb och på så sätt visa oss att livet går att förändra trots att kriget inte går att göra ogjort.

* * *

Pappas dagar som gymnastiklärare och familjeförsörjare innan kriget, och simturerna han tog efter jobbet, är inte avsedda att framstå som frusna Kodakögonblick i urblekta färger som lever kvar och får en mättnad och lyster med minnets kraft.

Simturerna efter jobbet ter sig alltjämt som ryggraden i min fars identitet, de inkapslar allt som han älskade med livet i det forna Jugoslavien. De blev efter ankomsten till Sverige ett uttryck för livets förgänglighet; för den tid som försvunnit och för vänner som aldrig kommer åter. Efter att kriget tvingat vår familj till Sverige blev simturerna ett minne blott, en påminnelse om den hjälplöshet som min far upplevde på grund av oförmågan att påverka sin familjs trygghet, liv och framtid.

Pappa kämpade men tynade långsamt bort efter ankomsten till Sverige. Att säga något annat vore att fly från sanningen, att åter ta till flykten. Hans identitet suddades ut i kanterna, stoltheten smulades sönder, det enda som återstod var det som varit och det som aldrig kommer åter.

Inte långt därefter gjorde cancern sitt intåg och åt upp honom inifrån. Efter ett femtontal år av rädsla för att misslyckas som familjeförsörjare var det dags för min pappa att uppleva rädslan för döden. Var det något som döden till slut befriade honom från så var det den urvattnade bilden som han hade av sig själv, bilden av den han brukade vara i sitt hemland. Det är först efter hans bortgång som jag till fullo har kunnat uppskatta vilken ansträngning som faktiskt fordrades av honom i den dagliga kampen för någon sorts normalitet, någon sorts trygghet. Om så bara för att förflytta sig från soffan till köket. Det som under min barndom var förståelsen för min pappas brister och tillkortakommanden har efter hans död utvecklats till en förståelse för hans sårbarhet. Jag inser att de minsta steg i riktning mot en stabil tillvaro måste ha känts som ett stort kliv.

När hans hjärta slutat slå och tipskupongerna bredvid sjukhussängen för alltid slutat inge förhoppningar om att livet skulle bli annorlunda, när den avmagrade mannen som var min pappa hade blivit ett kallt lik så återstod bara att uppfylla hans sista önskan. Den tillfredsställelse som uppfyllandet av denna önskan skulle ge honom fick han känna i ögonblicket då han anförtrodde oss den och fram till dag-en då han dog. Min pappa skulle, med hjälp av sin familj, återta det som kriget hade tagit ifrån honom, allt som hade försvunnit av det gamla livet. Han önskade det enda som fortfarande gick att få, det han hållit kvar i minnet efter livet i Jugoslavien.

Min pappas kropp eldades upp, benen maldes ner, urnan flögs ner till det det forna Jugoslavien och sedan spreds flisorna och dammet i floden som han brukade simma i; floden som rinner förbi staden där han en gång levde och inte bara överlevde. Pappa fick en sista simtur i den älskade floden.

Jag önskar att han aldrig hade behövt undra var svalorna kom från eller hur liljorna som spred sig över fälten doftade. Jag önskar att han aldrig hade behövt längta tillbaka till platsen där han alltid vetat att det fanns någon som behövde honom.

”A male laste s juga dolaze
Ko da mi ljubav tvoju donose”

Från söder anländer små svalor
det är som om de för med sig din kärlek
(Halid Bešlić, Ljiljani)

Amar Bajric (f. 1987)

Arbetar som journalist och studerar litteratur. Reser för att möta nya kulturer och människor, vars berättelser ständigt fascinerar.
Läs fler essäer på liknande teman här:

Poros essätidskrift