Det var en gång ett folk som hatade naturen. Egentligen var de rädda, men de hade varit rädda så länge att rädslan liksom kommit att bli alldeles stilla och genomskinlig genom sin ständiga närvaro. Och nu var de arga, så som de själva uppfattade det. Ibland yttrade det sig bara i något överflödigt lite felriktat yxhugg eller ett onödigt ryck i hundarnas koppel. Men ilskan fanns alltid där. Naturen kunde man inte förlåta. Så många gamla, så många barn. Så många hade gått under, och de små hade inte ens fått en chans.

Och de gamla som var så viktiga, kanske helt avgörande. De hade sett många år komma och gå och de kunde ha sett något mönster. Eller sett någon ledtråd till hur man klarar det, hur man vinner. Och de gamla var ju en ständig tröst. De lovade en morgondag, de är och blir en möjlig framtid. I alla fall tills de försvinner. Då blir man villrådig och nästan vansinnig.

Kanske är de inte döda på riktigt? Inte riktigt borta? Hur funkar naturen? De försvinner, men de luktar fortfarande. Kanske är de kvar. Vad är det rätta att göra? Är det någon som vet? Bäst att gräva ner? Sjunga något? Bränna upp dem? Dansa lite? Eller låta dem ligga kvar? Rycka loss lite blommor och lägga på dem? Vilket är det? Röra eller inte röra? Finns där något skäl som talar för det ena eller andra? Hur ser ett sådant skäl ut?

För att inte liket skall se vår villrådighet sluter vi ögonlocken på henne. Men kanske detta är fel, nu kanske den gamla människan inte ser något. Vi inser att vad vi än gör, så kan detta vara fatalt och tragiskt fel. Det kan slå tillbaka. Vi blir redo att låta oss övertygas. Vem som helst som uttalar sig självsäkert i frågan ligger bra till. Vi överlägger hukade i ring: vem skall vi tro på? Han med korpfötterna eller hon med de lysande stenarna? De kloka inser att vilket val vi än gör så innebär detta en risk att vi väcker något som borde sova – men att inte göra något är lika mycket detta ett val.

Desperat skrek folket efter gudarnas hjälp. De offrade för att regnet skulle komma. De offrade för att regnet skulle sluta. De offrade för att vargarna skulle ge sig av. De offrade för att fiskarna skulle återvända. De offrade för att vinna över människor som de inte förstod och som inte verkade förstå. De byggde höga torn nära himlen för att gudarna skulle höra bättre. Upp och bort från den stinkande frätande myllan.

Vid det här laget hörde gudar och gudinnor inte längre vad folket ropade och bad. De hade inte kraften att följa människorna upp i höjden. Och de hade redan nästan gett upp. Många av dem var skadade, några var redan bortom räddning. Folket visste inte detta, fast de borde vetat. De var förblindade av sin ilska som egentligen var rädsla.

De hade nu täckt för himlen så gott de kunde, och de hade hängt upp konstgjorda solar som lydigt lyste när man ville. De satte upp skydd för vinden, och de täckte över marken. Flata stenar blev till golv. För att man ska kunna gå snabbare, sa de, men ingen visste varför detta skulle var bra. Och ingen tänkte närmare över detta. Och ingen gick heller snabbare. I början. Men sen började fler och fler gå en smula snabbare, varför visste de inte. För att de kunde. För att de kanske borde. För att det var bra. Detta insåg de nu. Synd och skam att inte raska på lite nu när underlaget är så fint. Det är ju uppenbarligen meningen att man ska gå lite fortare här, sa man. Och man kom att vilja ha mer saker och fler strukturer som man därefter kunde se en mening i.

Man hade nu vare sig hört eller sett någon gudinna eller någon gud på länge. De konstnärer som tidigare varit de som talat med gudarna, och som sedan kommit att lista ut hur man reste väggar och lade tak, fann nu hela tiden nya sätt att tämja, forma och beskära. De ledde vatten, böjde trä och riktade eld. Ju mer de skapade, desto mer hyllades de. De göt blankaste guld till människans avbild. De tvingade träd och blommor att växa på omöjliga platser. De hamrade fram fibrerna ur stjälkar, tvingade larver att spinna tråd, och bar resultatet av sitt verk på sina kroppar så alla kunde se. Och alla tyckte det var vackert och att tingen talade till dem.

Det dök upp någon som inte trodde alla gudar var döda. Där finns en men bara en gud, sa han, och de andra hade aldrig någonsin funnits. Han kallade guden Gud. Gud är människans vän och Gud har samma syn på problemet. Gud är odödlig. Han hatar men Han räds inte den förgängliga jorden, och han ger alla som gör vad som krävs en väg ut. Jord är smuts och kroppen är en kätting som håller oss fjättrade i smutsen, och räddningen finns i vänskapen med dem som också vill bort, med dem som delar kärleken till denne ende gud som skall rädda oss alla. Men hans röst är inte lätt att höra. Där finns de som hör, och vi lyssnar, för nu kan vi bli rensade och helade. Han kan ta bort vår ilska genom att bota vår rädsla genom att förinta naturen som alltjämt hotar oss. Lossa dödens ständiga smutsiga kvävande grepp. Spränga kedjan som hotar att dra ner oss i djupet. Ta oss bort från alltihop.

Detta påstod prästerna. Ett tag fanns där teologer som tvivlade på redogörelserna för denna guds plan och vilja, och som tyckte att beskrivningarna trots år av hård och nedbrytande träning följda av slitsamma och självförnekande studier faktiskt inte gick att begripa. Inte ens till del. Och de undrade hur många av gudarna och gudinnorna som egentligen lyckats undgå folkets härjningar och som kunde tänkas leva kvar någonstans. Kanske fanns där en möjlighet att rädda dem? Men dessa teologer blev snart förföljda såsom folkets fiender. De var uppenbarligen naturens hemliga infiltratörer, de ville på nya listiga vis förhindra folkets framtida lösgörande från köttets, blodets och slammets slemmiga bojor. De var sända av någon annan gud, någon gud som inte fanns. Så måste det vara. Och så exploderade folkets vrede, men en förfinad, andlig och opersonlig vrede som skenbart inte hade sin direkta orsak i var och ens alldeles egna skräck för naturens upplevda nyckfullhet. En rättfärdig och riktad vrede, inte den blinda och mållösa. En nödvändig vrede riktad mot de lögnare som redan var döda genom sin brist på tro. Och så var man för ett tag kvitt de otrogna, som man kallade dem.

Någon hade sett att människorna gemensamt kunde uträtta gudomliga stordåd, och kungjorde att Gud inte kommer för att rädda alla, utan bara dem som helt gör Guds vilja till sin egen. Folkets vrede kunde på så sätt kontrolleras och doseras, den kunde bli nyttig och god, precis som elden. Vreden nu förstådd som ett slags mod eller en högre form av tillförsikt antogs vara en del av den enskildes själ som redan lyckats med flykten och som redan vilade i Guds trygga närhet.

Den rättfärdiga vreden eller den heliga andan byggde hus. Den byggde ofantliga omöjliga onaturliga hus med stenblock så stora att ingen egentligen orkade lyfta dem. Men vreden sprängde loss och lyfte dem. Och när allt var klart var vreden nästan borta och i dess ställe fanns bara en bedövande trötthet hos folket. I skydd av de tjocka murarna och på ett golv höjt över marken började folket så småningom glömma bort sin ilska och sina prästers gud. Inte helt och hållet, men de tänkte inte längre att Han bokstavligen skulle komma och lyfta dem bort. Ju tryggare murarna var, desto mer kunde man tillåta sig att se på prästernas ord som kryptiska koder, som en samling bilder med meningen lockande halvt fördold. Som färgstarka och livfulla andliga ledtrådar till målen och till syftena. Till gäckande insikt om vad som är gott och ont, och till den verkliga rättvisan.

Naturen kan väl inte ha rätt att ta livet ifrån oss? Livet är en gåva vi fått och då kan det väl inte vara rätt att Naturen kommer och stjäl den från oss?

Ilskan hade alltså stillnat något, och folket började allt mer glömma bort att de hatade naturen. Kanske delvis för att de så sällan behövde se den. De började få tid att tala med varandra. De hittade gamla skrifter som de studerade noggrant och de fascinerades och förbryllades av sina förfäders farhågor och deras hat. Fler och fler började så tänka att människan utgör en del av naturen lika mycket som naturen utgör en del av henne. Plötsligt en morgon såg de alldeles klart att de aldrig skulle kunna vinna över naturen utan att samtidigt helt förgöra sig själva och även gudarna, om nu någon av dem hittills hade lyckat undkomma.

Ett annat folk kom till landet. De nya människorna var inte rädda, så som de själva uppfattade det. Men de var arga. Det finns bara en väg, kunde man höra dem upprepa taktfast i kör. Alla måste dra åt samma håll. Framåt, uppåt, mer, fortare.

Det första folket var chanslösa mot det andra folkets gränslösa ursinne och skräck. Och det första folket hade förstått att det andra folket var en del av naturen. De såg på deras blinda ursinne och såg naturens nyckfulla och outgrundliga och i bästa fall ironiska logik. Och det första folket var till skillnad från det andra inte redo att göra vad som helst för att stå kvar. De resonerade så, att om människornas barn skulle ha en chans, måste där finnas någonstans att leva, och då måste förstörelsen en gång sluta. Så det första folket lät sig utsläckas. De såg sitt eget slutgiltiga nederlag som ett medel, och dog varken glada eller ledsna i en stilla förhoppning om att någon eller några av de gamla gudarna fanns kvar och från något gömställe kunde se deras beslutsamhet och kunde se att de slutligen kommit till sans. Att så gudar och gudinnor kanske kunde komma att leta sig in i drömmar och i minnen och få det andra folkets barn att någon gång se sitt misstag. Och folket hade redan sett till att få historien om sig själva nedtecknad och omsorgsfullt gömt den på många ställen, som en saga som inte behövde vara sann men ändå tilläts tala. De hade funnit någon som nog kunde säga allt detta på ett sådant vis att det gick att förstå. Kanske med gudarnas hjälp, tänkte de, men de kunde ju inte veta säkert. Och sedan mötte de mörkret och tystnaden orädda och helt utan ilska. Och sagan slutar just här och på detta vis.

Tomas Ekenberg (f. 1972)

Är docent i teoretisk filosofi vid Uppsala universitet. Som forskare har han hittills framför allt varit intresserad av att undersöka frågor kring rationalitet och moral ur ett filosofihistoriskt perspektiv. Han undervisar i filosofi och i filosofihistoria vid Uppsala universitet och vid Newmaninstitutet, Uppsala.
Bildkälla
Läs fler essäer på liknande teman här:

Poros essätidskrift