Vi borde veta bättre än att hoppas på överstatliga organisationer – men vi borde också veta bättra än att ge upp och gömma oss bakom cynism. Nästan trettio år efter att Francis Fukuyama skrev om historiens slut så skriver Martin Hellberg om Europa roll i en återhistoriserad värld.

Om Europas självbild, skam och politiska ansvar

EU tycks i dag befinna sig mellan två poler. Å ena sidan råder en alltjämt liberal och multilateral universalism, där språket oupphörligen hänvisar till internationell rätt, en regelbaserad världsordning och mänskliga rättigheter. Å andra sidan märks en påfallande brist på motsvarande substans i det faktiska agerandet och den genomförda politiken. Tonen, ansvarsfullheten och den materiella samt strategiska konsekvens som skulle kunna ge orden tyngd saknas. I stället svävar diskursen fritt, löst hängande utan fästpunkter.

Denna spänning har under de senaste månaderna blivit alltmer synlig i ljuset av utvecklingen i Mellanöstern. När Keir Starmer, Friedrich Merz och Emmanuel Macron i slutet av februari 2026 i ett gemensamt uttalande fördömde Irans agerande, var formuleringarna om folkets lidande, destabilisering och regional säkerhet både välbekanta och i sig motiverade. Det anmärkningsvärda var snarare frånvaron av den principiella problematisering som tills nyligen betraktas som självklar när militära offensiver saknar ett tydligt folkrättsligt mandat. I efterföljande europeiska uttalanden har tyngdpunkten ytterligare förskjutits mot strategiska och ekonomiska konsekvenser, såsom hotet mot energiflöden och vikten av global stabilitet. Därigenom har utrymmet för en konsekvent folkrättslig prövning av den våldsanvändning som initierats av USA och Israel under ledning av Donald Trump och Benjamin Netanyahu minskat.

Denna utveckling har också uppmärksammats av analytiker inom europeisk utrikespolitik, däribland Nathalie Tocci, verksam vid Istituto Affari Internazionali och tidigare rådgivare till EU:s höga representant. Hon pekar på risken att Europas återhållsamhet i att lyfta dessa perspektiv i praktiken bidrar till att underminera dess trovärdighet som normativ aktör (Tocci, 2026). Mer än hundra amerikanska experter på internationell rätt har dessutom i ett öppet brev april 2026 varnat för att anfallen mot Iran kan utgöra potentiella krigsbrott (Dagens Nyheter, 2026). Att sådana bedömningar inte tydligt avspeglas i Europas politiska respons förstärker intrycket av en pinsam typ av tystnad, en tystnad som paradoxalt nog synliggör diskrepansen mellan princip och handling.

Vissa frågor tycks inte längre möjliga att formulera, och just detta är djupt problematiskt. Det som skaver är inte att realpolitiska prioriteringar görs, utan att de inte erkänns som sådana. I stället presenteras geopolitiska avvägningar som konsekvent normtillämpning, när de i själva verket vittnar om en selektiv och situerad praktik där maktanpassningar kläs i moralisk språkdräkt – något som i förlängningen underminerar universalismens och därmed Europas egen trovärdighet som normativ och multilateral aktör.

Är denna diskrepans blott en diplomatisk inkonsekvens, eller vittnar den om en pågående förskjutning? Och i så fall synliggörs en inneboende existentiell spricka mellan universalism och geopolitik i det europeiska projektets självförståelse som politiskt subjekt? Vad sker med detta subjekt när det inte längre förmår erkänna och bära spänningen mellan sina universella anspråk och de historiska och geopolitiska villkor som formar dess handlande? Jag vill pröva tanken att synliggörandet av denna spricka blottlägger en form av politisk skam_, en handlingsförlamning som uppstår när Europa inte öppet kan erkänna och ta ansvar för konsekvenserna av sina egna val, och som nu utspelar sig inför öppen ridå.

Skam, form och den återvändande historien

Psykiatern och filosofen Karl Jaspers utvecklade begreppet gränssituation för att beskriva de erfarenheter som inte kan undvikas eller lösas, utan endast erkännas och mötas: döden, lidandet, kampen och skulden. I en gränssituation faller tidigare självklarheter samman. Situationen kan inte organiseras bort, inte administreras bort, inte kringgås. Den kräver ett val. För dagens Europa är skammen inför det egna hyckleriet just en sådan gränssituation som pekar på att den posthistoriska vilan – föreställningen om att de stora ideologiska konflikterna är över och att geopolitiken kan ersättas av regler och integration – nu har nått sitt slut.

Efter 1945 tillämpade Jaspers denna existentiella insikt på Tysklands situation. I Den tyska skuldfrågan (1947) hävdade han att nederlaget inte bara var militärt eller politiskt, utan moraliskt och existentiellt. Skulden kunde inte reduceras till juridik utan krävde rannsakan. Först genom att erkänna ansvar kunde ett nytt politiskt och moraliskt liv ta form.

I detta avseende kan Europas situation efter andra världskriget förstås som en gränssituation i Jaspers mening. Ur ruinerna efter två världskrig och Förintelsen stod det klart att de nationella maktanspråk som tidigare burit kontinentens styrka också möjliggjort dess ödeläggelse. Frågan blev därför inte hur makten skulle återvinnas, utan hur den skulle begränsas och tämjas. Svaret blev i huvudsak institutionellt: genom Europeiska kol- och stålgemenskapen 1951 och en framväxande rättsstatlig och överstatlig ordning bands de industrier och suveräna anspråk som gjort krig möjliga samman i syfte att göra krig otänkbart framåt. Som Jan-Werner Müller (2011) har visat försköts därmed den europeiska legitimitetens grund från historisk identitet till normativa principer, och självbegränsningen blev projektets kanske mest centrala konstituerande princip. Samtidigt innebar denna efterkrigstida ordning inte ett brott med Europas universalistiska tradition, utan snarare en omformulering av dess uttryck: från kristen mission via upplysning till kolonialism har Europa länge legitimerat sitt handlande genom universella anspråk. Det som förändrades efter 1945 var framförallt formen, där dessa anspråk – genom självbegränsningens institutionella uttryck – knöts till handel, rättsstatlighet och multilateral förhandling snarare än till territoriell expansion och ouvert imperialism.

Med tiden skedde dock en ytterligare förskjutning där självbegränsningen inte bara blev ett medel för ett freds- och integrationsprojekt utan grunden för självbild och identitet. I After Europe (2017) beskriver Ivan Krastev hur EU kom att förstå sig självt som ett projekt byggt på 1900-talets moraliska lärdomar i explicit syfte att förhindra krig. Under tre decennier efter 1989 förstärktes denna självförståelse i vilken liberal demokrati och marknadsekonomi framstod som historiens slutpunkter. Krastev har beskrivit hur Europa levde i en ”posthistorisk illusion” där integrationen skulle göra geopolitik överflödig. I Krastevs läsning kan man härvidlag förstå Europa inte bara som en politisk ordning bland andra utan som sin egen typ av historiska slutsats. Ett Europa som inte krigar. After Europe. Europa bortanför eller utom historien?

Europa har gjort självbegränsningen till en bärande del av sin identitet. När makt nu åter gör sig gällande i politiken med full kraft uppstår en friktion mellan självbild och praktik. Det som i sak är strategiska avvägningar kan inte utan vidare erkännas som sådana, eftersom de då riskerar att framstå som avsteg från den moraliska grund projektet vilar på. I fallet med Iran blev denna spänning särskilt tydlig. Språket var universellt, men Europas politiska hållning framstod som ambivalent: medan flera europeiska länder våren 2024 signalerade en vilja att erkänna Palestina som stat i ljuset av kriget i Gaza (SVT 2024), präglades responsen på USA:s och Israels offensiv mot Iran våren 2026 av återhållsamhet inför en tydlig folkrättslig problematisering. Diskrepansen mellan Europas normativa anspråk och dess geopolitiska praktik framträder därmed som svår att bortse från.

I denna spricka uppstår politisk skam – ett obehag inför att den offentliga självbilden inte sammanfaller med det som faktiskt görs. Skammen tar form i mellanrummet mellan framträdande och handling, mellan anspråket på att värna mänskliga rättigheter och den geopolitiska anpassningen till USA. För den som betraktar situationen utifrån infinner sig känslan av att bevittna den nakne kejsaren, utan att någon riktigt vet hur tystnaden ska brytas. Som Pierre Manent (2006) har påpekat kräver politik en form, ett subjekt som kan säga ”vi” och därigenom ta ansvar för sina val. När nödvändiga prioriteringar fortsatt döljs, förblir detta subjekt svårfångat. Vem är Europa?

När geopolitiken åter gör sig gällande genom krig i Europas närområde, energiförsörjning som strategiskt maktmedel och öppet artikulerade säkerhetsintressen i nya allianser, blottläggs ånyo en grundläggande europeisk brist. Det som tidigare kunde hanteras inom juridiska och institutionella ramar kräver i dag materiell kapacitet samt strategisk vilja och konsekvens inom områden som energi, militär närvaro, migration och ekonomiska beroenden. I en sådan omvärld räcker det inte att enbart formulera normer; de måste också kunna bäras och realiseras inom en pluralistisk och demokratisk struktur som tar ansvar för sina konsekvenser.

Kanske är detta därför inte bara en kris, utan ännu en gränssituation i Jaspers mening: en punkt där spänningen mellan universalism och makt inte längre kan döljas, utan måste erkännas och på nytt artikuleras och förhandlas.

Maktens plats är tom

I The Question of Democracy (1988) framhåller den politiske filosofen Claude Lefort att maktens plats i demokratier alltid är symboliskt tom. Det innebär att varken en individ, ett parti eller något kollektiv legitimt kan förkroppsliga eller ”inkarnera” makten i sig. De som utövar makten gör det endast tillfälligt och står ständigt under prövning av medborgarna. Makt ägs alltså inte; dess plats upptas symboliskt inom ett gemensamt och avgränsat symboliskt fält som möjliggör politisk representation.

Skillnaden mot monarkin är avgörande: där är makten förkroppsligad i kungens person, medan den i demokratin är avskild från varje kropp som gör anspråk på att representera helheten. Ur ett grupppsykologiskt perspektiv kan detta förstås som att auktoriteten ytterst är förlagd till kollektivet snarare än till någon enskild individ.

Detta innebär också att ”folket” heller aldrig helt kan fylla den tomma platsen. Staten och samhället sammanfaller aldrig fullt ut; representationen förblir ofullständig och varje ”vi” är ständigt omstritt och under förändring. Samhället kan därför aldrig bli ett enhetligt ”Ett”, utan konflikt och splittring är permanenta inslag i demokratins natur.

Samtidigt måste, som Pierre Manent har påpekat, ett politiskt subjekt i någon form kunna uttala ett ”vi” för att politiskt ansvar ska kunna utkrävas. Delning och konflikt är således nödvändiga för demokratins funktion, men om de blir alltför djupgående riskerar det politiska subjektet att förskjutas från ett erkännande av sin sårbarhet till ett uttryck i exkludering och antagonism. Ett framväxande ”vi” måste därför kunna erkänna och bära sin historiska och geopolitiska position, samt hållas ansvarigt för de beslut och handlingar som präglar dess handlande i nuet.

När maktens plats är tom, som Lefort hävdar, innebär det att ingen äger den slutgiltiga sanningen. Men det innebär också att den som ockuperar platsen måste stå till svar. Om Europa inte erkänner sin egen historia och geopolitiska position – sina intressen och begränsningar – försöker man i praktiken fylla den tomma platsen med en falsk universalism. Genom att vägra stå upp mot orättvisor när de begås av dem som står oss nära, förvandlar vi de mänskliga rättigheterna till en mask för maktintressen.

Jaspers skulle påminna oss om att vägen framåt inte går via mer administration eller skickligare diplomati, utan genom att våga möta det han benämner som metafysisk skuld. Det kräver att vi inte längre undviker blicken från dem vi svikit och att vi erkänner att suveränitet utan moraliskt ansvar är en livsfarlig illusion.

Genom att bryta tystnaden och erkänna diskrepansen mellan Europas universella anspråk och dess faktiska handlande kan den politiska skammen omvandlas från ett förlamande tillstånd till en produktiv kraft. Ett sådant erkännande innebär inte primärt en självanklagelse, utan betonar ett ansvarstagande inför de historiska och geopolitiska villkor som präglar Europas agerande. Först när denna sårbarhet och det ansvar som följer av Europas egna val erkänns kan en mer hållbar och trovärdig grund etableras, en grund som förmår bära framtida politiska prövningar utan att kollapsa igen vid nästa kris. Här öppnas också möjligheten att öppet bära konsekvenserna av sina egna val, erkänna sin position och dess pris: mindre ett val mellan moral och makt än mellan illusion och ansvar, det vill säga mellan att maskera makt bakom moral och att öppet ta ansvar för sina politiska val och aktualisera sina normer.

En sådan rörelse kan tänkas innebära en övergång från att vilja framstå som en fläckfri moralisk aktör till att vara en historisk aktör som tar ansvar för sina val. Genom att erkänna sina felsteg och sina beroenden blir Europa paradoxalt nog starkare och mer trovärdigt än genom att klamra sig fast vid en falsk självbild. Att vara en historisk aktör är att säga: detta är vårt val, och detta är dess pris. Utan den förmågan kommer orden att fortsätta sväva fritt och utan kropp; med den kan sprickan mellan självbild och verklighet förvandlas till ett medvetet och resonant spänningsfält som håller demokratin levande.

Om självförståelse och ansvar

Karl Jaspers skulle kanske säga att den skam som uppstår när våra ord och handlingar inte längre går ihop är en varningssignal som visar att något har spruckit mellan självbild och verklighet. Vi kan svara med försvar och nya principer, eller så kan vi låta den bli början på en mognadsprocess mot skuld – inte skuld som självanklagelse, utan som insikt om felbarhet och delaktighet. Att vi är inblandade. Att Europa inte står utanför världen, utan är tätt sammanlänkat med den, också där det gör ont att se.

Frågan är då inte hur Europa ska bli oskyldigt utan hur det kan bli ärligt utan att bli cyniskt. Hur progressiva normer kan bäras i en våldsam tid, samtidigt som de alltid uttalas från en bestämd plats, präglad av specifika beroenden, allianser och kostnader. Det progressiva elementet ligger i att vägra låta maktens position bli osynlig i språket och därmed undandra sig reflexivitet och omförhandling. Det innebär att erkänna att vi väljer och att våra beslut får konsekvenser. Både för oss och för människor runt hela världen. I denna tappning blir universalism trovärdig först då den uttalas av ett “vi” som vet var det står och vad det faktiskt säger.

I en sådan position blir det tydligt att Europa ibland samarbetar med aktörer som inte fullt ut delar dess värden. Att sanktioner som utfärdas från Bryssel kan drabba civila hårt och att säkerhet i många lägen prioriteras tyngre än konsekvent normtillämpning inom mänskliga rättigheter eller migration. Att energibeslut i kris kan gå före klimatmål. Men det blir också tydligt att Europa har en skyldighet att fortsätta ställa obekväma frågor och avvisa förenklade berättelser om förfrämligande och rasism i världen; om vikten av vetenskap, bildning och kultur. Det innebär att verka för en grön omställning som skulle ge ekonomisk bärkraft på rätt sätt, och erkänna att vårt välstånd hänger samman med andras sårbarhet och ta ansvar för det inom en global finansiell struktur. Dessa svåra prioriteringar – mellan klimat och energi, eller säkerhet och normer – är just de konflikter som i en demokrati måste hållas synliga och omstridda på den ’tomma platsen’, snarare än att döljas bakom moraliska floskler.
I acceptansen av att vi är både felbara och samtidigt ansvariga finns möjligheten att bryta skammen och isoleringens destruktivitet och åter bli politiska subjekt. Vi kan kanske inte ensamma förändra världen, men vi kan vägra delta i den tystnad som gör det nuvarande kaoset möjligt. 

Ett demokratiskt och institutionellt moget EU med progressiv riktning har inte som uppgift att avskaffa maktens konflikter utan att göra dem synliga och hanterbara genom form, procedur och reflexivitet. Att vara en ”historisk aktör” är att bära sina normer som ett val och inte som en naturlag. Den mogna, progressiva uppgiften ligger därför mindre i att tala renare och mer i att bygga institutioner där makt synliggörs, hålls ansvarig, granskas och kan omförhandlas innan konflikter cementeras moraliskt eller blir explosiva, där det sociala och det politiska hålls isär och där spelregler kan ändras transparent – utan att själva spelet förstörs.

Källförteckning

Dagens Nyheter (2026). Experter varnar Trump: anfallen i Iran misstänkta krigsbrott. 3 april 2026. Tillgänglig på: https://www.dn.se/varlden/experter-varnar-trump-anfallen-i-iran-misstankta-krigsbrott/

Jaspers, Karl (1947/2024). Den tyska skuldfrågan. (Svensk översättning av Alf Ahlberg). Stockholm: Natur & Kultur/Faethon. 

Krastev, Ivan (2017). After Europe. Philadelphia: University of Pennsylvania Press.

Lefort, Claude (1988). Democracy and Political Theory. (Innehåller essän “The Question of Democracy”). Cambridge: Polity Press.

Manent, Pierre (2006). A World beyond Politics? A Defense of the Nation-State. Princeton: Princeton University Press.

Müller, Jan-Werner (2011). Contesting Democracy: Political Ideas in Twentieth-Century Europe. New Haven: Yale University Press. 
Sveriges Television (SVT) (2024). Flera europeiska länder vill erkänna palestinsk stat. Tillgänglig på: https://www.svt.se/nyheter/utrikes/flera-europeiska-lander-vill-erkanna-palestinsk-stat?

Tocci, Nathalie (2026). “Europe’s reaction to Trump’s war on Iran is a disaster – for Europe itself.” The Guardian, 16 mars 2026.