Min son föddes en fredagskväll på Visby lasarett. Medan värkarna tilltog kunde jag höra housemusiken från hamnen. Utanför de neddragna persiennerna, genom ljuset i springorna, kunde jag urskilja de unga som vandrade ner mot yachtfester och klubbar i innerstaden. Det var vecka 29, Stockholmsveckan.

Klockan 20.38 tog han sitt livs första andetag. Hans ögon, som en liten fågelunges, blinkade mot det starka ljuset från skrivbordslampan där barnmorskan satt och antecknade. 

Han var ett efterlängtat barn. Vi hade kämpat i sex år, sju månader och tre dagar.

Som så många nätter jag senare skulle vara vaken med honom var jag vaken även denna första natt. Avdelningen låg tyst medan jag långsamt hasade omkring med hans lilla kropp tätt tryckt mot bröstet.

Utanför fönstret låg Östersjön stilla i gryningen. En ensam stjärna lyste fortfarande på den purpurröda himlen. Längs strandpromenaden vinglade festsällskapen hemåt igen. Ingen av dem visste vad jag visste – att allt var förändrat.

*

Ett och ett halvt år senare är himlen svart, både dag och natt. Jag sitter vid köksbordet och dricker kaffe medan mitt barn räcker mig färgglada klossar med sin runda hand. En pushnotis från Dagens Nyheter varnar för Golfströmmens kollaps. Jag följer länken in i nyhetsappen och möts av en bild på slädhundar som springer över smältande isar.

Snart ser jag en palestinsk pappa som, utan bedövning, tvingas amputera sitt eget barns ben. Jag släcker ner mobilen och blundar snabbt. Men förnimmelsen av smärtan i hans ansikte utspelar sig bakom mina ögonlock.

Den natten river vinterstormen i våra gamla fönster medan jag håller min son nära. Hans bröstkorg reser och sänker sig i sömnen. Vad ska jag berätta för honom om världen den dag han undrar? 

Tankarna ekar vidare ut i rymden tills de försvinner i ett svart hål. Precis som första gången min mellanstadielärare ritade en lemniskata på den vita tavlan och berättade om oändligheten som fortsätter bortom vårt förstånd.Så som ångest känns. 

Dagen därpå läser jag en dikt.

Kretsande runt i allt vidare virvlar hör falken ej mera falkenerarens röst; i sär faller tingen, mittpunkten sviktar

William Butler Yeats skrev den efter första världskriget. Så känns världen när den ordning man tagit för given har gått sönder. Generationen som överlevt kriget hade sett städer bombas till ruiner och vänner dödas. Ingen som sett världen falla sönder på det sättet kan längre låtsas att mittpunkten fortfarande finns.

*

Jag är nio år när jag går in i vardagsrummet en lördagsmorgon. Min mamma sitter på soffan och jag märker genast att något har förändrats i hennes blick. Min storebror har blivit misshandlad av nazister under natten, säger hon. Hon säger att jag måste förbereda mig på hur han ser ut.

Jag har aldrig sett en sönderslagen människa på nära håll förut. När han kommer ut från sitt sovrum stirrar han ner i golvet. Jag vill inte stirra på hans sårbarhet, men blicken dras ofrivilligt dit. Hans ena öga är svullet som en apelsin, mörkblått. Underläppen är tjock och sprucken.

Och mittpunkten sviktar

Han är femton år. Han läggs in på sjukhus. Han är ett barn. Jag är ett barn. Och ingen, inte ens våra föräldrar, kan skydda oss från hatet.

När jag hälsar på honom på Sahlgrenska sjukhuset sitter han klädd i nattlinne uppkrupen i en stor metallsäng. Amerikanasockorna har glidit ner över hans vrister. Han sitter med huvudet vänt mot den stjärnklara himlen utanför fönstret. 

Han är tyst. 

Någonting tystnar.

*

Världen har givits det vilda i våld. Utan all tro är de bästa, de sämsta fyllda av våldsamma lidelsers eld.

Jag är fortfarande bara en ung vuxen den söndagskvällen i Malmö när jag står mitt på golvet i den kalla tvättstugan. Jag står med blöta kläder i ena handen och baksidan av den andra handen hårt tryckt mot munnen. Min sambo står bakom mig och undrar varför jag gråter så väldigt.

– Men såg du inte tv:n, de kommer att klara riksdagsspärren.
– Äh, det är nog inte så farligt.

Vi demonstrerade upp till Möllevångstorget, till Arbetets ära, där någon tog mikrofonen. Vi var så många. Flaggorna och banderollerna slog mot den blå himlen. Vi trodde fortfarande att utvecklingen gick att vända. Om vi bara röstade rätt. Om vi bara skrek högre. Om vi bara kunde övertyga människor om att hatet var fel.

Jag började blogga. Kommentarerna kom nästan genast, men jag stod ut. När en sverigedemokrat ringde min högsta chef och försökte få mig avsatt stod jag ut. När han började dyka upp under mina offentliga framträdanden stod jag också ut.

Men sedan kom den Nordiska motståndsrörelsen.

Flaggor brändes. Våra namn hamnade på deras listor. Min vän fick ett överfallslarm. De följde efter hennes son till förskolan.

Luften gick ur kroppen på mig.

*

Flera år senare är jag med och startar jag en kulturverksamhet för unga, och möter en generation som är tyngd av pandemi, digitalisering och isolering. En generation som vuxit upp med klimatångest och fötts rakt in i en tid av global kris. En generation som också kallas för en förlorad generation.

På många sätt är vi lika, de och jag. Esteterna jag möter nu påminner om esteten jag själv var i början av 2000-talet. Vi var alternativa, queera och färgade håret svart. Vi bar Converse, Vans och Dr. Martens. Kanske en Bang under armen på väg genom skolkorridoren.

Men tidsandan skiljer oss åt.

Jag växte upp med en känsla av att världen gick att förändra. Vi blev feminister. Vi gick över Göta älvbron för att demonstrera mot George W. Bush. Vi trodde att historien rörde sig framåt. Att samhället blev bättre. 

*

Det är Almedalsveckan. Solen står så högt att ljuset nästan är vitt. Omöjligt att vistas i.

Jag cyklar genom Söderport på väg till jobbet. Innanför ringmuren stoppar en man från Nordiska motståndsrörelsen mig och räcker vänligt fram ett flygblad. På en stentrappa står ett champagneglas fortfarande kvar efter gårdagens mingel.

Jag vandrar mellan seminarier om unga med kallt kaffe i en pappersmugg. Seminarier om psykisk ohälsa. Utanförskap. Våld. Bristande framtidstro.

Jag sitter på en hård träbänk och hör samma ord återkomma.

Hopplöshet.

Jag vill resa mig upp och skrika. 

Men det gör jag inte. Jag dricker mitt kalla kaffe. Senare samma kväll dricker jag rosé på mingel. Där finns inte en enda ungdom.

Falken har flugit så långt bort att den inte längre hör den som en gång vägledde den.

*

En blåsig kväll i januari, på en liten ö mitt i Östersjön och jag befinner mig mitt i en moshpit bland hundratals unga. De hoppar, ropar och svettas. Utanför konsertlokalen har den tillfälliga klädhängaren sedan länge gett vilka. Nu ligger vinterkapporna utspridda över golvet och på dörren står det Slutsålt.

Musikerna på scenen spelar så intensivt att de blöder från händerna och ner på golvet. Från mikrofonen hör jag deras skrik: Fuck Trump! När jag ser ungdomarna kasta sig mot scenen är det en rörelse. En våg. En ny riktning. Ett sätt att hitta en egen mittpunkt när framtiden faller isär.

Innan de går hem för kvällen stannar de mig i trappen och säger att det är den bästa kvällen de någonsin har upplevt. En fjortonårig kille står bakom alla andra, och berättar att det är den första konserten han har varit på. 

Jag sitter länge kvar på det nedsläckta kontoret. Benen värker, men något annat har rest sig.

Dagen därpå samlas hardcoreband i vår replokal. De skriver nya låtar. De startar Instagramkonton, bildar nya konstellationer och bokar spelningar. 

När världen omkring dem krymper skapar de ett större rum.

Under The Great Migration flydde hundratusentals afroamerikaner från den amerikanska södern till Harlem i New York. De flydde från våld och rasism. Men när världen inte längre gick att uthärda skapade de ett språk som gjorde världen möjlig att leva i. Harlemrenässansen. Ett nytt språk som sa:

Så här känns det att vara människa på just den här platsen, vid just den här tiden.

Blues. 
Punk.
Hiphop. 
Reggae. 
House. 
Techno. 

Smärtan kan delas. Den kan bli till skönhet. Den kan bäras tillsammans. 

*

Jag ligger i mörkret när en notis plötsligt lyser upp hela sovrummet. Ett ögonblick senare slocknar det igen och jag sträcker mig efter telefonen i mörkret. Två pojkar – bara fjorton år gamla, har hittats skjutna i en trappuppgång inte långt härifrån. 

Jag kan höra Guds vrål.

Min treårige son ligger bredvid mig och andas tungt. Han har ännu inte sett en annan människa med ett sönderslaget ansikte.

Hans ögonlock rycker, som om han drömmer. Nappen håller på att glida ur munnen. Jag lägger handen på hans bröstkorg, under min handflata pickar hans lilla hjärta snabbt. Att känna hans hjärta har alltid gjort mig livrädd. För har han ett hjärta kan det också sluta slå. 

Det är inte alltid lätt att tala sanning. Men något är absolut sant:

Jag älskar honom.

I nästan sju år kämpade vi för att få honom. Under långa perioder utan hopp. Ändå fortsätter man att kämpa. Det är kanske först i efterhand man inser vad man har gått igenom – och vad som bar en.

Men om det fanns ett ögonblick då jag hade kunnat ge upp hoppet om världen, så upphörde det den där natten då jag för första gången bar min nyfödda son genom sjukhuskorridoren.

Och det upphör varje gång jag går genom korridoren med nyckelknippan i handen och låser upp replokalen. 

Han är fjorton år och bandtröjan är för stor. Han har stjärnor i ögonen när han drar gitarrbandet över axeln. Han slår på förstärkaren och slår på strängen så hårt att hela rummet börjar vibrera. 

Ett rum där han får ett språk. 

Det starka ljudet från elgitarren får honom att le och när jag stänger dörren bakom mig hör jag introt till Killing in the Name. 

Jag hör rösten. Fuck you, I won’t do what you tell me…

Ett litet rum i världen, bara för mig, att skydda.