Kvalitet. Vad är det egentligen? Det är lite som med Augustinus reflektion om tiden: När ingen frågar mig vet jag vad kvalitet är, men när jag ska sätta fingret på det så faller orden platt. Bo Jansson vänder och vrider i denna essä på begreppet och inser att kvalitet kan visa sig i allt från klädnypor till byggnader och inte minst – stunder som ger livskvalitet!

Intro

Jag sitter med en mugg kaffe och en macka på Jordtorpsåsen, mitt på Öland. Runt omkring mig ett tjugotal personer, vänner och okända. Vi är här för att ta del av en medföljande professors kunskaper om hur tusentals år av markutnyttjande för odling, bete och skogsbruk har påverkat växtlivet. Och omvänt; hur växtlivet påverkat människans markutnyttjande sedan stenåldern. Det är en söndag i augusti, lagom varmt, sol och en lätt vind. Naturskyddsföreningen, där jag är medlem, arrangerar utflykten.

Jag är i mitt esse.

Det här är livet. Det här är livskvalitet. Att i ett samlat sammanhang och i likasinnades sällskap få veta mer om mina viktigaste intresseområden – natur, kultur och historia. Samtidigt avkoppling, lagom motion och frisk luft. I den här stunden vet jag vad livet är – eller vad liv ska vara. 

Men vad är kvalitet?

2018 gav jag ut min biografi med titeln Besinningspunkter. Den innehåller texter om människor, fenomen och händelser som jag mött under årens lopp. Dessutom något annat, något diffust som jag själv upptäckt först vid omläsningar och i samtal med andra om och kring det skrivna. Bakom eller under de beskrivna händelserna och fenomenen i boken finns ett ostrukturerat sökande efter något. Detta något finns med i nästan varje textavsnitt som en närvarande del av det aktuella ämnet. Eller tvärtom – som något frånvarande, en brist. Det förekommer i så vida kontexter som uppväxt, skolgång, arkitektur, musik, politik, miljövård och fritidssysslor. Hur ville jag ha det? Hur var det? Hur blev det? 

Jag har använt den konkreta benämningen för begreppet 49 gånger i texten, men då i de mest skilda sammanhang och betydelser. Ordet är kvalitet. Det jag söker är kvalitet. Men vet jag vad det är jag söker? När jag sitter där på Jordtorpsåsen får jag en aning om vad kvalitet är, men något svar på frågan kan jag därmed inte formulera. Frågan återkommer till mig med jämna mellanrum, även när minnen av episoder från helt andra sammanhang dyker upp. Så där som minnen kan associera vidare. 

Ett sådant tillfälle och ett helt annat sammanhang är när jag och några vänner – det var Lars-Göran, Magnus, Svenne och Kjell – arbetade med utställningen i Forserum Hembygdsförenings nybyggda industrimuseum. Året var 2013 och utställningen skulle bli en exposé över ett litet industrisamhälles verksamheter under 150 år sedan järnvägen, Södra stambanan, byggdes genom byn 1864. Studiecirkeln som arbetat med frågan hittade över etthundra företag inom ett femtontal branscher. Forserum är ett Gnosjö – utan tråd! Vi lägger sista handen vid den monter som berättar om tillverkningen av klädnypor eller tvättklämmor av trä som förekommit i samhället. Fyra industrier med sammanlagt ett 75-tal anställda tillverkade klädnypor av björkträ i femtio år. Miljontals ”nyper” såldes. De användes för att hänga tvätt, förstås, men också vid torkning av skördade tobaksblad. Tobaksindustrier över hela världen var storkunder; på fraktsedlarna stod det USA, Cuba, Brasilien, Argentina, Australien. Den här historien var ny och fascinerande för mig som inflyttad på orten. För de andra i utställningsgruppen, mer eller mindre infödda, var den barndomsvardag och välkänd. 

Medan vi arrangerade föremål och texter plockade Lars-Göran upp en klädnypa ur lådan med hopsamlade nya och använda. ”Har du sett att den ser lite skev ut? Det här är en äkta forserumsnypa.” 

Jo, nypan ser faktiskt lite skev ut. Stålfjädern som ligger mellan och håller ihop träskänklarna är rullad sex täta varv, innan de två spröten sticker iväg upp mot spåren i skänklarna för att hålla ihop dem. Som alla klädnypor ser ut. Men på den här nypan sladdar de två yttersta slingorna på fjädern liksom ut i slutsvängen, en på vardera sidan. Fyra jämna slingor ligger mellan skänklarna medan de två yttersta ligger utanför träskänklarnas bredd. De är vidare i sin cirkel och lägger ut sig över skänklarna på båda kantsidor. En förlängning utåt, en breddning åt sidan. Det ser ut som om maskinen som böjde fjädern inte orkat riktigt på slutet, eller som om det blev sladd i sista kurvan.

”Någon kom på att göra så här”, förklarade Lars-Göran:

Kanske diskuterades frågan länge mellan de anställda. När alla var överens justerades maskinen som böjde fjädertråden och de fick på så sätt fram en bättre produkt. Den utsvängda tråden håller om och låser träskänklarna i rakt läge. Det hindrar dem från att vika sig åt sidan och glida ur fjädergreppet när tyget är tjockt eller om vinden frestar på lite extra. Vilket brukar bli slutet för en klädnypa. Med den inramande extrasvängen blev det bättre. Det blev lite krångligare att montera nypan, men de ville leverera en bra produkt och ge köparna en bättre nypa. Mer kvalitet!

Den här stunden, när jag lite häpen ser på klädnypan i min hand, och hör kamratens ord är ett av de tillfällen i mitt liv då jag mött det besynnerliga begreppet kvalitet. Den här gången ett fysiskt möte. Jag försöker kränga ut träskänklarna från varandra, men det går inte. Fjädertrådens kurvatur hindrar det, och jag ”ser” eller förnimmer kvaliteten när jag plötsligt inser det enkelt geniala i idén och den underlättande effekt för användning som den syftar till. Jag ser i andanom resultatet: ett klädstreck i frisk vind med lakan som fladdrar vilt – men hänger kvar. Tack vare en i övrigt helt vanlig klädnypa. 

Vilken bra grej! Men det är inte bara en kvalitetsprodukt jag håller i handen. Jag möter samtidigt en människas tanke i dess kvalitativa manifestation. Jag tänker att det var nog en av de kvinnliga arbetarna som kom på det, en person med större erfarenhet än den manliga personalen av klädnypors användning och begränsningar.

Upplevelsen av kvalitet intensifieras av det plötsliga i mötet, ögonblicket när det klarnar. Begreppet kvalitet uppträder ofta som något oväntat. Oväntat innan du möter det, påtagligt när du är där, just i mötet. Det växer ut i ett eget sammanhang som inte direkt har med mötet att göra. Kvalitet relaterar till något vidare och tidlöst.

Efteråt kan det vara svårfångat. Särskilt om det inte handlar om bra saker, utan om något mer abstrakt. Vilket det oftast gör; kvalitet i görandet, i möten med andra människor, i samtal eller upplevelser. Faktisk ”brahet” och god känsla i förening, ungefär som väte och syre; ett tidvatten som kanske först långt efteråt sköljer in och bevattnar en händelse som inträffat eller något som du sett eller mött. Händelsen eller föremålet fylls med något mer som kanske inte var med där från början, men som gör att de återkommer i minnet i de mest skilda sammanhang – associativt – och får mig att återberätta detta speciella för kända och okända människor – eller skriva in det i min biografi. När jag berättar det för andra är det egentligen ett sätt att för egen del försöka komma på vad det är jag berättar om. Eller pröva om den jag berättar för kan förstå och kanske till och med förklara det bättre. 

Jag tänker mig kvalitet som ett innehåll och ett bärande element, inte bara i materiella ting och produkter, utan även i allt annat. Som en genomströmning av allt som passerar i livet. En energihöjning som får tillvaron att lyfta lite över basplanet, ger det inträffade mer färg och tänder nya tankar, nytt ljus – som när jag möter en utsvängd fjäder på en klädnypa. 

Sådana saker, företeelser, möten, händelser har jag sökt efter hela mitt liv. 

Sökandet har varit en slingrande men i någon mån sammanhängande tråd i mitt liv. Egentligen har det varit ett sökande efter det liv jag vill leva eller möta. Efter någon form av livskvalitet. Jag har inte alltid varit medveten om mitt sökande och på egen hand hade jag nog inte fått så många träffar. Det är i stor utsträckning andra människor jag mött och element de introducerat i mitt liv som tvinnat och hållit ihop tråden åt mig. För att illustrera vad jag menar måste de få en presentation i det här sammanhanget:

• I trettiofem år följde jag vännen Lars Danielsson (1928-2024). Lars är välutbildad arkitekt med släktförankring i branschens innersta kretsar. Han gick en svårare väg än den han kunde ha gått, vilken hade varit rakt framåt som delägare i en storstadsbyrå. Han valde istället att bli barfotaarkitekt i de småländska skogarna, och ägnade sin aktivaste tid och sina inkomster åt ett ekologiskt jordbrukskooperativ kombinerat med sociala insatser och matförädling i form av ett bageri (Stiftelsen Marken). Men han har också hunnit med stadsplanering och byggnadsvård och att rita och skapa byggnader som förenar ändamålsenlighet med skönhet utifrån en organisk vision. Till exempel bostäderna och skolan i Tävelsås, söder om Växjö, som han fick Forsethska kulturpriset för 1992 (jfr ”Tillhörighet”, artikel av Gunilla Lundahl i Arkitektur nr 8/1991!). Lars var konsulterande stadsarkitekt i Nässjö kommun under ett antal år. Då skrev han en essä om offentlig konst och arkitektur i staden. För urvalet av objekt till essän formulerade han dessa kriterier: ”Det jag söker är främst det vardagligt brukbara och det långsiktigt sparsamma som helst med okonstlade medel visar fram en längtan till det konstnärliga, det poetiska. En social dimension vill jag också inkludera.” Orden kan stå som programförklaring för Lars egna byggnadsprojekt och för hela hans livshållning. Du ”ser” den när du studerar husen, och jag kallar den kvalitet!
• Tack vare Lars mötte jag också en annan arkitekt, Erik Asmussen (1913-1998), vän och samarbetspartner till Lars. Asmussen har skapat skolhus, bostäder, arbetslokaler och mötesplatser i bland annat Ytterjärna, Stockholm och Vadstena. Hans byggnader, inspirerade av Rudolf Steiners arkitektimpuls, är kanske svensk arkitekturs mest särpräglade utan att på något vis vara spekulativa. Husen håller inte bara hög teknisk kvalitet, här finns något annat som Asmussen bygger in. Det syns inte, men det känns och det märks i verksamheterna i husen. Med hjälp av Gary J. Coates, professor i Kansas, USA, har jag försökt få grepp om Asmussens speciella kvalitet. Den talar till mig och alla som befinner sig i ”Abbis” hus. 
• Skulptören, konstpedagogen och formforskaren John Wilkes (1930-2011) vid Emerson College i Forest Row söder om London, är mitt nästa möte omgivet av det diffusa skimmer som sökandet efter kvalitet bildar. John och hans kollegor forskar om vattnets och det levandes former i naturen och om formbildning och metamorfoser hos allt som lever. Tillsammans har vi format ett lejons ryggrad i lera, från atlas lyftande och ledande, via bröstkotornas bärande till ländkotornas former för rörlighet. Bara för att känna hur ”form follows function”, som Louis Sullivan, arkitekt i Chicago (1856-1924) uttryckte det. John penetrerar frågeställningar om vad som skapar liv och fortlevnad och som kan ge det levande bättre förutsättningar. Göra det levande mer levande. Ett lyssnande efter det organiska livets uttryck i rörelse, former och omvandlingar. Johns njurformade vattenskålar (Flowforms) är en tillämpning. I det strömmande vattnets pulserande oändlighetsrörelse (lemniskatan) bildas former, vågor och virvlar. Det är estetiskt skönt men inte bara det. Vattnet renar sig självt och dess kvalitet ökar när vattnet får röra sig som det vill. I Johns vattenskålar kommer vattnet i form!
• Professor Bodil Jönsson vid CERTEC, Lunds Tekniska Högskola, mötte jag i ett rehabprojekt för sjukskrivna med utmattningssyndrom som hon genomförde tillsammans med oss på Arbetsförmedlingen och handläggare på Försäkringskassan. Bodil är mest känd för sina böcker om hur vi hanterar tiden. Det handlar om ett sökande efter balanser i livet. Bodil kallar det Pacemaking. Pace betyder rytm, hastighet men är också beteckningen på en av hästens gångarter. Making pace, är enligt Bodil, att försätta sig i ett tillstånd där du rör dig i takt med tanken och där dina handlingar följer samma rytm. Det handlar om inlevelse och livskvalitet.
• Miroslav Kovařik, borgmästare i den lilla tjeckiska byn Modrá i sydöstra Moravia, var värd för ett internationellt seminarium 2001 om ekomuseal verksamhet som jag och några aktiva vid svenska ekomuséer var inbjudna till. Utanför seminarieprogrammet visade han oss hur han metodiskt, sedan 1989, arbetat för att åstadkomma möten, samtal och samarbete mellan byns invånare. Ett utvecklingsarbete med många tröga hinder på vägen efter de auktoritära åren med kommunistisk, centraliserad styrning och anbefalld tystnad och alienation. Miroslavs vision om en verbal gemenskap för lokal analys, grannskapsarbete och utveckling har gett resultat. Byn har återuppbyggt en kyrka från 800-talet, skapat ett friluftsmuseum över byns minst trettonhundraåriga historia och utformat flera mötesplatser i byn (se www.archeoskanzen.cz). Byn har funnit och grävt upp sin historia och vuxit i självmedvetande. Det är invånarna själva som har gjort det mesta och de har gjort det väl. Byns gemensamma livskvalitet har ökat.
• Mitt sista exempel i anknytning till livstråden är mitt läsmöte med författaren Robert M Pirsig (1928-2017) och hans resa med motorcykel genom nordvästra USA. Boken heter Zen och konsten att sköta en motorcykel. Pirsig vänder och vrider på begreppet kvalitet. Kvalitet är inte något som går att ta på, skriver han, det är något helt annat än materialitet. Kvalitet är en ”händelse”, och den inträffar ”i den skärningspunkt där subjektet och objektet möts”. Där möten sker – ”vid tidens skärande egg” – händer det. Med motorcyklar, undervisning, relationer, livshållningar och det vi åstadkommer. Kvalitet uppstår om det mesta går rätt. Jag läste för att försöka förstå det jag mött och upplevt i de andra exemplen.

Inspirerande möten med fascinerande människor och deras verk. Jag inspireras och fascineras av deras kompromisslösa strävan efter något mer i det de gör och åstadkommer. Detta gedigna ”något särskilt” jag möter i deras verk. Något extra som jag utifrån, efteråt och sammanfattningsvis vill kalla kvalitet.

Men – vänta lite! Filosofiska resonemang, vackra hus, vatten med puls, hälsosamt yrkesarbete, sociala samtal och klädnypor med mera. Det spretar! Kan ett enda begrepp – kvalitet – ge en samlad bild av allt detta? 

Svenska Akademiens Ordbok (SAOB) anger tre grundbetydelser för hur vi använder ordet kvalitet. Förr brukades ordet som beteckning för en persons ställning, rang eller stånd, men det tycks ha gått ur tiden som föråldrat. Idag kan ordet beteckna en egenskap ”stundom övergående i betydelsen bestämning”, enligt SAOB mest använt i vetenskapligt fackspråk. Den vanliga betydelsen idag är ”beskaffenhet” eller ”natur”. SAOB pekar ut handeln som främsta användare, för vilken ordets betydelse övergår till att ange sort, men också får beteckna en god eller bra sort. Definitionen blir lätt svävande. Visst, jag kan påstå att klockan jag köpte har kvalitet, men frågan kvarstår: vad är det för egenskap hos klockan som är kvalitet? Att det stod så i annonsen, att den går rätt eller länge eller att det står Rolex på den? 

Tjänstesamhället har tagit till sig ordet på samma sätt även för immateriella leveranser. I mitt arbete inom Arbetsförmedlingen fick jag ägna tid åt kvalitetsarbete enligt ISO-standarder. Vi skrev in våra rutiner och målsatta insatser i formulär och dokumenterade det arbete vi gjorde. Vår dokumentation handlade mest om mätbara kvantiteter. Om de stämde överens med målen för verksamheten så hade vi uppfyllt kvalitetsstandarden. Måttens innehåll, eller hur nöjda arbetssökande och arbetsköpare var eller hur personalen mådde var svårare att kvantifiera så det ingick inte i rapporterna, utan allt sådant flyttades till sporadiska och luftiga enkäter utförda i andra sammanhang och av reklambyråägda opinionsproducenter. Kvalitet förvandlades från egenskap till förvaltningsresultat som ledningen tyckte var bra. Från kvalitet till någon sorts kvantitet. Det gör mig inte heller klokare över vad kvalitet är. 

SAOB anger ”kvantitet” som motsatsord i fråga om beskaffenhet. Jag förstår det inte riktigt. Kvalitet och kvantitet kan möjligen komplettera varandra. Tillsammans kan de ge mer information om en produkt, till exempel. Vi får veta hur mycket eller litet av företeelsen det finns, och om det är bra och mycket eller dåligt och litet, eller tvärtom. Jämför med färger! Gult och blått står motsatta varandra i Goethes färgcirkel, men de är inte motsatser. Vi kallar dem komplementfärger. Tillsammans blir deras egenskaper något annat eller något mer. Jag tänker att kvalitet och kvantitet möjligen kan vara ”komplementord”, men jag hittar inte den ordsammansättningen i SAOB. Till skillnad från färger sprider de påstådda antonymerna inget ljus över varandra. 

Med SAOB:s tredje definition för kvalitet hamnar jag i samma återvändsgränd, oavsett om det handlar om materiella eller immateriella förhållanden. Inom logiken är kvalitet (menar SAOB) ”ett omdömes beskaffenhet med hänsyn till huruvida dess predikat påstås om subjektet (jakas, affirmeras) eller frånkännes subjektet (nekas, negeras)”. Bra eller dåligt, det är i alla fall kvalitet det handlar om. Visst, men inte heller detta postulat gör mig klokare. Är det subjektet som talar eller är det objektets karaktär som framkommer? Eller tvärtom? Omdöme eller bara tyckande? För en gångs skull blir jag inte klokare av att läsa SAOB. 

För att komma vidare lämnar jag ordboken. Kvalitetsbegreppet får djup och kan kanske inte förstås fullt ut förrän jag låter det handla om det immateriella. Det materiellas kvalitet ska ha med praktisk funktion och hållbarhet att göra, men då blir begreppet utlämnat till en marknad som slätar ut det till mest subjektivitet plus reklam. För att inte tala om kortsiktighet, ända ner till säljögonblicket. Visst, det kan vara jättebra saker, men här tappar jag intresset för begreppet. Däremot att kvalitet finns i en händelse, ett möte, en känsla eller en upplevelse väcker något till liv inom mig. Oavsett om fenomenet drabbar mig, någon annan eller alla tillsammans. Utan jämförelse i övrigt vill jag likna kvalitetshändelserna i livet vid insättningar på ett sparkonto. Behållningen över tiden – plus ränta i form av eftertankar – blir livskvalitet! 

Jag slår upp en av de mest intressanta böcker om kvalitet som jag läst. Det är En fråga om kvalitet, en antologi om kvalitet i konst, arkitektur och andra uttryck för kultur. Brännpunkten för resonemangen i boken formuleras i baksidestexten och ger mig en ny ingång i min fråga ”vad är kvalitet?”: ”Är det förnuft eller känsla som styr din kvalitetsuppfattning? Bildar förnuft och känsla en odelbar helhet i kvalitetsbedömningar på samma sätt som form och teknik?” Mina funderingar flyttas från dikotomin ”bra eller dåligt” till något mer komplext. En utbredning i osökta riktningar. Rummet blir större men samtidigt växer frågan. Finns det plats för ett svar – eller ens för frågan?

En av författarna är Simo Säätelä, docent i filosofi vid Åbo Akademi. För att komma åt det här med kvalitet i konsten utgår Säätelä från Pirsigs text. Pirsig brottas med en paradox och Säätelä kopplar den till kyrkofader Augustinus´ paradox som handlar om begreppet tid. ”Vad är tid? Om ingen frågar mig, vet jag; om jag vill förklara vad det är, vet jag det inte”, menar fader August (ur Bekännelser). Säätelä byter ut tid mot kvalitet och konstaterar: ”Alla talar om kvalitet, men det tycks vara mycket svårt att förklara vad det egentligen är, och än svårare att ge en täckande definition”. Jovisst…

Sääteläs text rör sig omkring kvalitet i konsten, även om begreppet hela tiden rymmer ut över större fält (saker, produktionsmetoder, musik med mera). Med tankeväckande exempel borrar han efter kvalitetens kärna. Ludwig Wittgenstein funderade också över Augustinus paradox. Säätelä citerar filosofen: ”Det som man vet när ingen frågar, men inte längre vet när det skall förklaras, är något som vi måste besinna oss på.” – ”Det är som om vi måste genomskåda företeelserna; vår undersökning gäller emellertid inte företeelserna utan, kunde man säga, företeelsernas möjligheter. Det vill säga, vi besinnar oss på arten av de utsagor som vi fäller om företeelserna”. Uppfattning, bedömning, besinning. Jag tycker mig närma mig något, min egen biografi sorterade jag upp efter vad jag kallat ”besinningspunkter”.

Konstnären Ernst Billgren konstruerade tre gåtor kring konstens kvalitet, vilka Säätelä återger. Den första gåtan påstår att skillnaden mellan god och dålig kvalitet är samma som mellan goda och äckliga bruna bönor. Tycke och smak, med andra ord. Den andra frågar vilken av två enkla tuschteckningar på en fågel och en fogsvans som har kvalitet? Svaret är att det beror på med vilken koncentration och känsla bilden har ritats. Även om det inte syns. Billgren påstår att fågelbilden är kvalitet. Jag, som använt fogsvansar och även är fågelskådare, har svårt att uppfatta någon kvalitetsskillnad mellan bilderna, vilket väcker frågan: Hur mycket koncentration, kunskap och känsla krävs av iakttagaren av bilderna för att hitta svaret? Vem äger begreppet kvalitet; subjektet (åskådaren/bedömaren) eller objektet (föremålet som ska bedömas)? Handlar det om objektets uttryck eller subjektets intryck? (Eller omsatt till konstmarknadens värld: skapande eller säljande?) Den tredje gåtan undrar varför en tavla på museiutställningen hyllas för att hålla hög kvalitet, när exakt samma tavla aldrig uppmärksammas när den hänger i en konsthandlares dammiga fönster på stan? ”Det finns ett institutionellt bedömningsperspektiv när vi ser på konst”, menar Billgren som ”reducerar de eventuella kvaliteter som kan finnas”. Han nämner inte att det kan vara tvärtom. Den museala och kompetenta inramningen på utställningen kan eventuellt åstadkomma kvaliteter som inte finns. Vad styr mig som subjekt? Eller vem?

Billgrens svar rycker lite på axlarna åt gåtornas frågeställning. För att komma undan polariserar han subjektiviteten. Antingen eller, det ena eller det andra. För mig blir det för enkelt och reducerar dessutom begreppet till en känsla för stunden. Den process som kan leda fram till känslan av kvalitet, den bedömningsväg till bestående besinning som Wittgenstein talar om, saknas i Billgrens gåtor som anknyter mest till konsumtion och penningvärde. Billgren talar – som SAOB – mest om det materiellas kvalitet i konstföremålen, inte om den immateriella kvaliteten i konstuttrycket. 

SAOB:s och Billgrens dikotomier leder fel. Kvalitet är inte antingen-eller, utan utgör sin egen polaritet. Inte mellan bra eller dålig utan som en bedömningsväg, den sträcka som subjektet, åskådaren eller deltagaren, behöver färdas i sinnet för att besinna kvalitetsbegreppet. Om det någonstans på sträckan finns en balanspunkt där objektet möter det aktuella subjektet, så är det där kvaliteten befinner sig.

Utifrån detta kan jag ändå inte generellt besvara frågan om vad kvalitet är. 

Är det Stefan Jonsson, författare och bred forskare inom kritisk kulturteori, som djupast fångat in begreppets abstraktion? Under Bokmässan 2022 i Göteborg hölls ett seminarium (Konsten och samhället) om hans bok Den otyglade skönheten. 5 saker som konsten vet om demokrati. Ur boken återgav Jonsson en av sina slutsatser: ”Konsten är ett ting. Inte ett föremål utan en samlingsplats där vi grälar och debatterar med varandra. Där meningar möts”. Jag byter ut ”konsten” mot ”kvalitet”! Är kvalitet också ett ”ting”? En allmänning där inträffade händelser, möten, samtal och diskussioner ger utbyte och utveckling av erfarenheter och tankar. Väcker besinning! En virtuell plats där kommentarer samlas och slutsatser dras. Inom mig själv eller mellan mig och mina medmänniskor. En ”händelsehorisont” eller ett ”tankställe” där kreativitet, inspiration och eftertanke leder till handling, ord eller grejer med delvis nya innehåll. Better stuff!

Jag söker efter någon sorts förhöjning, ett djupare innehåll eller en vidare omfattning. Saker och processer och relationer ska fungera oavsett omständigheter och under en längre tid, och i det som händer ska något mer än bara skeendet komma ut. Det immateriellas kvalitet är något som ska bära vidare, öppna nya dörrar till nya lösningar, skapa nya lägen, perspektiv och utgångspunkter för fortsatt vandring. Det finns alltid en rörelse i ”tinget”, som ger det dess karaktär. Lars och Asmussens byggnadsritningar är inte statiska, de tänker in år av kommande och föränderlig användning av de byggnader de skapar. Ett förlängt tidsrum – långt efter att byggnaden är klar och i vardaglig användning där allting rullar på. Bodil Jönssons pace är både rumslängd och tidstakt antingen det handlar om arbetstakt eller hästtrav, en pågående balanserad rörelse framåt. John Wilkes vattenskålar är manifest, synligt påtagliga och samtidiga former och rörelser så länge vattnet strömmar och pulserar. Pirsigs händelse är också något pågående. Hans händelse är samma sak som Wilkes formbildande vatten. Något pågående, fortgående, rörligt. En rörelse, en förflyttning från ett läge till ett annat. Som kan upplevas eller besinnas som högre i någon mening. Det känns väsentligt. 

Närmare en definition av begreppet kvalitet går sannolikt inte att komma. Åtminstone inte innan det har hänt! Men möter jag detta svårbestämda i något sammanhang, behöver jag ingen närmare definition än så. Jag kommer att känna igen det. Träffas av det eller möta det. Det förutsätter dock att jag – och resten av världen – fortsätter fundera på saken för att upprätthålla besinningsförmågan. Det rörliga måste vidmakthållas, formbildningen pågå. Kvalitet måste göras och då måste samtalsrummet stå öppet. Sökandet efter detta svårbestämda är en del av görandet.

Kvalitet kräver pågående samtal, kräver ständig prövning! Det handlar om att få motorcykeln att rulla, få tvätten att hänga kvar på strecket, få konsten att tala till oss och möten, samtal och samarbeten att fungera och ge mer. Låta det hända som bör hända. Få liv i livet! 

Kvalitet utgör fogmassan mellan samhällsbyggets murstenar. 

Litteraturförteckning

Archeoskanzen-museet i Modrá. https://www.archeoskanzen.cz/

Lars Danielsson. Blommor i asfalten – tankar om byggnadskonst i nässjö. Uppsats i Konst och konstnärer i Nässjö, red. Josef rydén, Nässjö kommun, 1993.

Torsten Ekbom. Experimentfälten. Albert Bonnier förlag, 2000.

Bo Jansson. Besinningspunkter – på spaning efter den tid som aldrig kom. Ueb, 2018.

Stefan Jonsson. Den otyglade skönheten. 5 saker som konsten vet om demokrati. Norstedts, 2022.

Robert M. Pirsig. Zen och konsten att sköta en motorcykel. Alba, 1977.

Simo Säätelä. Kvalitet – en gåta. En essä från En fråga om kvalitet (Magnus Rönn, red.), Santérus förlag, 2007.

John Wilkes. Flowforms – the rythmic power of water. Floris Books, 2003.

Ludwig Wittgenstein. Särskilda anmärkningar. Thales, 1993.