Om berättandet i det sceniska rummet i Sara Stridsbergs universum

Vilken betydelse har det sceniska rummet för de berättelser som gestaltas och upplevs däri av den närvarande publiken? Den frågeställningen aktualiserades då jag såg Svindel av Sara Stridsberg i Målarsalen på Dramaten, där den sargade, styckade prostituerade kvinnokroppen är i centrum för berättandet. Pjäsen handlar om en kvinna som mördas och ser tillbaka på sitt liv och de händelser som ledde fram till dödsögonblicket, samt hur kvinnan i fråga håller ett vakande öga över sina anhöriga. Hennes röst genljuder genom rummet. Skådespelaren Ingela Olsson lånar ut sin fysiska gestalt för att skildra detta levnadsöde. Vi som sitter i publiken får ta del av skeendena. Det är mörkt och sorgesamt. Trots det skimrar ljuset fram genom rösten, kroppen, minnena och de existentiella reflektioner som framkommer under pjäsens gång. 

Den våldsutsatta kroppen och intimitet i det sceniska rummet

I det rum där jag tillsammans med den övriga publiken befann mig hade publikplatserna placerats i en cirkelformation nära scengolvet. Ibland klev skådespelarna också upp bland gradängerna. Scenografin i kombination med regin medförde att vi kom nära både skådespelarna och varandra. Det gick att se varenda person som kom in och satte sig. Ingen satt med ryggen mot någon. Det gick närapå att uppfatta vissa personers andning. Närheten till dem innebar att det inte gick att undkomma berättelsens svärta och nakenhet. Upplevelsen förmedlades till oss i publiken på ett närmast intimt vis.

Pjäsens tema är mäns mot våld mot kvinnor, här genom att rikta strålkastarljuset mot prostitution. Våldet leder till att dessa kvinnors kroppsliga integritet och identitet kränks. Det handlar om vilka berättelser som skrivs in i deras kroppar samt vilka liv som värdesätts, möjliggörs och görs begripliga, exempelvis för att de utspelas inom ramen för uppgjorda samhällsnormer om identitet och sexualitet. Den sortens frågor har genusteoretikern Judith Butler riktat uppmärksamheten mot i sitt arbete rörande vilka sorters liv som anses värdefulla av det omgivande samhället. Det innefattar till exempel de som innehar olika maktpositioner. På vilket sätt svåra samhällsproblem hanteras och förstås av dess företrädare – såsom socialsekreterare, poliser, jurister, politiker och domstolar – kan få en avgörande betydelse för dessa kvinnors livsvillkor och fortsatta liv. De vars liv tillmäts ett särskilt värde sörjs och förlusten av dem artikuleras och erkänns av omgivningen. De som däremot lever utanför normen riskerar att bli osynliggjorda, förminskade och betraktade som produkter på en marknad som avhumaniserar dem eller vänder bort blicken ifrån dem. 

Subjektsskapandet och identitetsutvecklingen förhindras därmed, brukar den feministisk inriktade filosofen Linda Alcoff framhålla i sina resonemang om våld och sexualiserat våld. När subjektiva erfarenheter innefattar sådana allvarliga övertramp kan leda till att individens tilltro till samhället och andra människor minskar. Det kan dessutom inverka på relationer i privatlivet. Relationer behöver byggas upp under trygga former där båda parter utvecklar ett samspel i en rörlig och dynamisk process. Den mördade prostituerade kvinnliga huvudkaraktären tänker på vilka tillitsförluster och grova övergrepp som riktats mot henne och därmed hennes integritet. Det har förhindrat henne från att växa och utvecklas i sin egen takt och göra sin röst hörd i samhällslivet. Hon har vant sig vid att det är hennes lott och gjort sitt bästa för att överleva och ta sig vidare ändå.

Vidgade vyer genom teatern

Jag vill tro att upplevelser i det sceniska rummet kan bidra till att vidga våra vyer. Kan det vara så att teatern har förmåga att framkalla nya tillstånd av insikt och reflektioner rörande den sargade och använda kvinnokroppen – den som utsatts och fallit ner utan synbar förmåga att resa sig igen? Nya reflektioner kan möjligen ske i samband med att vi ser pjäser som gestaltar och synliggör livsvillkoren som omger kvinnor och hur deras kroppar används och objektifieras och den smärta som det framkallar i deras liv. Därmed kan dessa frågor adresseras i samhällsdebatten. Det kan också ske i samtal om scenkonst och i privata samtal med varandra efteråt.

Filosofen Jonna Bornemark talar med inspiration utifrån Aristoteles om horisonten och vad som kan finnas bortom den som vi, medan vi befinner oss i ett icke-vetande stadie, ännu inte kan urskilja. Dock kan vi sträva efter att nå bortom horisonten för att vidga våra vyer, tillskansa oss ny kunskap och djupare kännedom om varandet och dess olika dimensioner. Om vi lyckas med det strävandet kan vi samtidigt hitta nya sätt att utveckla vårt omdöme i mötet med andra. Det kan få betydelse i våra yrkesprofessioner. Det är även värt att beakta för att synliggöra hur våra tankar och föreställningar om våra medmänniskor inverkar på vårt bemötande av dem och hur vi förstår dem och de sammanhang de rör sig i. Bornemark tänker sig att vi kan öva oss i att praktisera ett gott bemötande grundat på uppövat omdöme i mötet med våra medmänniskor för att nå ett mänskligare och mer humant samhälle. Nya horisonter väntar oss alltid. Det finns ständigt mer att upptäcka och lära sig. Det är, för att spinna vidare på dessa tankegångar, möjligt att utmana sig själv, sin omgivning och de synsätt som är normerande i samhället kopplat till sexualitet, kropp, utsatthet och våld. På så sätt kan vi närma oss en ny förståelsehorisont. Förekomsten av våld mot kvinnor som ett faktum att ständigt förhålla sig till kan då utmanas genom att vi erkänner kvinnors rätt att berätta om sina upplevelser på sina egna villkor. Vi kan i likhet med Judith Butlers tankegångar välja att tillmäta alla människor ett värde och rättmätig status i samhället. Samtliga individer bör tillerkännas agens och förutsättningar att ingå i samhällslivet på lika villkor. Prostituerade kvinnor är liksom vi andra subjekt och måste kunna skapa sig en dräglig tillvaro utan att svikas på vägen av samhällets aktörer eller i sina privatliv till följd av återkommande våldsutsatthet. 

Utsatthet i förening med ljus i dramatiken och gestaltningen

Det är utsattheten och våldet som belyses i dramatikern och författarens Sara Stridsbergs universum, där vi ofta möter människor som på olika sätt försöker hantera sina existentiella dilemman och våndor. Persongestaltningarna verkar ha skrivits fram med syftet att synliggöra och gestalta deras nakenhet, smärta och försök att navigera i samhället. Men även motstånd mot individens fall och subjektets egen röst och värdighet är framträdande i den läsning jag gör av Stridsbergs verk, där ljuset trots allt sipprar in både i det skrivna ordet och i gestaltningen av hennes dramatik. I Svindel har den styckmördade huvudkaraktären tilldelats en egen röst av dramatikern, som genljuder genom det sceniska rummet där vi i publiken följer pjäsens handling och tema. Vi får ta del av huvudkaraktärens tankar och känslor som är förknippade med de livshändelser och utsatthet som ledde fram till det tvära slutet på hennes liv, samt hur hon fortfarande värnar om sina anhöriga och det som var en gång. Vi får också höra talas om stjärnstoft och universum utifrån en bortadopterad dotters forskningsintresse för detta. Som om något vackert trots allt ännu existerar oavsett om ett mänskligt liv har slocknat – och trots svåra livsomständigheter och förluster, även för de kvarlevande, vilket skildras i pjäsens handling.

Från litteratur till teater – kroppens och röstens olika funktioner

Stridsberg är både dramatiker och författare. Svindel utgår från hennes roman med titeln Kärlekens antarktis som omarbetas till en pjäs. Det är samma huvudkaraktär, livstragedi och övriga karaktärer som skildras i både romanen och i pjäsen. En väsentlig skillnad är att läsaren som bekantar sig med romanens handling gör det i tystnad för sig själv och med hjälp av sin egen fantasi får föreställa sig hur huvudkaraktärens röst låter, hur kroppen påverkas av våldet och de övriga förkroppsligade erfarenheter som sker i de miljöer som skrivs fram till dess att det dödliga våldet sker. Därefter får läsaren ta del av hur rösten kommenterar skeenden och dess reflektioner kring dem. Det är det dramaturgiska grepp Stridsberg valt. Litteratur kan bistå med att skriva fram djuplodande skildringar om samhällsproblem, människors livsvillkor, kärlek, sorg och annat som författaren väljer att berätta om kopplat till ett utvalt tema i sin roman. 

När skådespelarna i Svindel lånar ut sina egna kroppar för att kunna gestalta karaktärerna och ge dem liv sker något annat. Det rör sig om en annan slags upplevelse. Orden och texten måste ges liv. Det är fortfarande viktiga ingredienser men är inte längre enbart det som utgör fokus för berättandet. Det finns inneboende olikheter mellan teater och litteratur som framkallar skilda upplevelser.

Det gestaltade och fysiska uttrycket bidrar till att framkalla en känsla av omedelbarhet i framförandet. Med hjälp av sina kroppar, röster och inlevelseförmåga bidrar skådespelarna till att skapa ett gemensamt ”som om” – det vill säga som om det vore på riktigt. Vi som sitter i publiken ingår den överenskommelsen med dem för att teater ska kunna påverka, beröra eller fylla ett syfte. Skådespelarna själva behöver tro på att de har förmåga att förhålla sig till ett ”som om” och låta det bli verkligt för dem. 

Teater är en krävande konstform just därför att skådespelarna måste agera framför en publik i den fysiska verkligheten i ett här och nu-perspektiv. Även om publiken inte är engagerad i pjäsen måste skådespelarna fortsätta agera tills den är slut. Utifrån ett publikperspektiv kan det upplevas som jobbigt att behöva sitta kvar på sin plats och exponeras för en mängd intryck som pockar på ens uppmärksamhet eller skådespeleri som lämnar en oberörd. Det kan leda till att man känner trötthet eller tomhet. 

I det här fallet upplevde jag en stark angelägenhetsgrad både hos dramatikern, regissören och skådespelarna. Karaktärerna blev levande. Deras kroppar och röster förmedlade skiftande känslotillstånd, reaktioner på livsomständigheter och annat som teater kan visa gällande mänskligt liv och varande. Det kan beskrivas som en fenomenologiskt orienterad upplevelse; den levda erfarenhet som gestaltas utifrån huvudkaraktärens liv känns i ens egen kropp samtidigt som den förmedlas med skådespelarens kropp och röst som verktyg. Det sker på ett väldigt konkret vis. 

Skådespelarna i pjäsen Svindel visade också en särskild omsorg om publiken och dess upplevelser. Det visade sig nämligen att de stod uppradade, redo att prata med alla som ville eller hade behov av det efter att vi klivit ut från Målarsalen. 

Skådespelarna beskrev sina starka upplevelser av att agera så nära publiken och den levande process de befunnit sig i med regissören Rebecka Hemse. Ingela Olsson, som alltså spelade huvudrollen, framhävde den betydelse Stridsbergs verk haft för henne och deras mångåriga samarbete. Jag berättade att jag delvis följt det och den viktiga roll som Stridsberg har som dramatiker och författare. Det är sällsynt att få möjlighet att prata med skådespelarna direkt efteråt. Det var därför fint att få dela med sig av sina intryck i denna form och samtidigt ge skådespelarna välförtjänt respons, vilket de också tackade för.

Samtal om scenkonst som berör svåra samhällsproblem, såsom de som denna pjäs kretsade kring, behövs just för att de ger möjlighet att reflektera kring upplevelsen i sig, hur problematiken skildras och hur det landar i oss i publiken. Samtal om scenkonst och vad den lyckas förmedla i en kan också ha en särskild funktion. De kan bidra till fördjupad diskussion och reflektion kring de samhällsproblem och dilemman som pjäsen tagit upp och hur vi kan förstå dem, hur de påverkar människor. De kan även adressera frågor om mänskliga rättigheter i ett demokratiskt samhälle och vad teaterkonsten kan bidra med för att synliggöra detta. Slutligen behöver samtal om scenkonst beredas plats i en orolig samtid som många gånger kan kännas utmanande att leva i.