En essätidskrift
Vid det här laget borde vi veta bättre än att slå på stora trumman. Vi borde veta bättre än att tro att vi vet vad som bör sägas. Vi borde veta bättre än att envisas med att fortsätta publicera texter mitt i forsen av allt brus. Vi borde mycket – men det blev ett nytt nummer ändå. Och det är vi stolta över. Håll utkik efter en ny essä varje vecka!
Det jag söker är kvalitet. Men vet jag vad det är jag söker? När jag sitter där på Jordtorpsåsen får jag en aning om vad kvalitet är, men något svar på frågan kan jag därmed inte formulera.
Samtidigt som många av oss skakar på huvudet åt kristaller och spådomar som förlegat och irrationellt, använder vi jinx och manifestation som om de vore givna naturlagar. Vi har helt enkelt gett det magiska tänkandet nya, trendiga namn som får det att kännas modernt.
Traditionen, traditionerna, är i själva verket ett system av interaktioner, dialogiska skulle vi kunna säga med Bachtin, mellan nutid och dåtid, med inbördes utbyte och fastställande samt utförande ett ständigt pågående ordnande.
Jag hade länge varit skeptisk till en platta. Fysiska böcker hade jag alltid sett som vänner som talade med mig och till mig. Skulle e-boken också bli en vän?
I denna spricka uppstår politisk skam – ett obehag inför att den offentliga självbilden inte sammanfaller med det som faktiskt görs. Skammen tar form i mellanrummet mellan framträdande och handling, mellan anspråket på att värna mänskliga rättigheter och den geopolitiska anpassningen till USA.
När skådespelarna i Svindel lånar ut sina egna kroppar för att kunna gestalta karaktärerna och ge dem liv sker något annat. Det rör sig om en annan slags upplevelse. Orden och texten måste ges liv.
Om april är grym, är maj neurotisk. En månadslång, hyperaktiv jakt efter bekräftelse på att det gångna halvårets produktion var värd mödan. Proppfull av röda dagar, så att lönearbete framstår som en eftertanke, något vi gör mellan evenemang och fester.