Visst har vi haft en fantastisk sommar! Eller? Är sommaren kanske snarare full av död, ångest och måttlösa krav? Emma Glimmer-Larsen skriver i sin essä om sommarförväntningarna som byggs upp under våren och får det som skulle vara en paus att förvandlas till en kravlista på saker att checka av och visa upp.
Tjejer dör om sommaren, åtminstone i kulturen. Självmordsskildringarna är ständiga inslag i karaktärernas sommarlov, semesterparadis, julinätter. Det framställs alltid som en sval handling, i temperaturer som gör att luften vibrerar av ånga, gräset gulnar eller övergår i ren öken – Det är Thelma & Louise-säsong, Lana Del Reys Summertime sadness som inte längre räds någonting, Ofelias bäckar av blomster och örter, Virgin Suicides grusade villaförortsidyll. Något sorts möte måste ske mellan den ljuvaste, lättaste årstiden och det sämsta valet. Det sker en subtil ökning i självmordsfrekvensen under försommaren.1 Statistiken och identifikationen med fiktiva karaktärer bekräftar något i mig: att varje sommar vill jag bara lägga mig ner och dö.
Under försommaren kan det verka som att jag är mer levnadsglad än vanligt. Jag jobbar mer, skriver mer, shoppar mer, vaknar tidigare, är mer social. Någon gång i april inser jag ofta att det jag egentligen jobbar mot är att slippa göra flera saker. Jag försöker göra klart för att sedan slippa göra någonting mer, någonsin. Den annalkande sommaren, med sina långa kravlistor, är kvävande i sin löftesrikedom och insisterandet på att dessa löften ska infrias i ett ett enda svep. Juni, juli och augusti ska vara en tre månader lång midsommardröm som tonar upp sig mot en bakgrund av en extatisk körsång framförd av nordbor som prisar ljusets återkomst redan i april, värmens intåg, beklagandet av pollenet som också kommer med insekternas symfonier, de stora och små vingarnas vibrationer genom luften, fåglarnas kvitter, det öppnade fönstrets många metaforer, gardinlängder som sträcker sig över fönsterkarmarna och fladdrar i vinden som flaggor över ett välsignat land, syrénbuskens korta storhetstid, den självklara maniska energin som infinner sig när det är ljust dygnet runt. Det ouppnåeliga i sommarens tillstånd känns som en tillåtelse att dra mig ur, en kladdig bekräftelse av att ingen ansträngning i världen kan motsvara förväntningarna, år efter år. Det är en hel årstid helt utan vardag och rutin, en tre månader lång tvångshelg. Det är en psykos som följs av en frågeneuros: Vad ska du göra i sommar? Har ni några planer? Det är egentligen en bön om en motfråga.
Jag besvarar önskan kvickt och lätt för mitt svar är kort: Jag har inga planer, du då? Det är mitt enda verktyg för att parera den insisterande form som sommaren alltid antar, dess hetta och torka och solljuset som gör skuggorna skarpare, temperaturen som kan skilja sig åt mellan en bit av marken och en annan. Det är för mycket. Jag klarar det inte. Jag försöker därför koncentrera mig på negationer: vad mina självmordsflickor inte skulle göra, vad utbrytardrottningarna skulle undvika.
Jag bestämmer mig för att göra vad levande tjejer gör hela sommaren istället. Jag börjar redan under påsken vars kombination av stränghet och dygd som kulminerar i en förlösande eufori som gör den till den sexigaste högtiden. Det är underkläder-under-trenchcoatens tid, det är verkligen på tiden att lära sig virka spetsar, ge sin älskare en hartass, blindköpa en parfym med bisarra basnoter – harts, klor, friterad potatis, färskt lim – och ångra sig men ändå tvinga sig att bära den som en tung amulett. Se Paolo Pasolinis Matteusevangeliet och förälskas i en ursinnig Jesusgestalt och bejaka tolkningen av bergspredikan som ett slags kommunistiskt manifest. Onanera. Testa att skämmas efteråt. Allting kan vara en religiös handling med rätt inställning, och rätt inställning kan vara helt avgörande för att kunna återvända till världen i höst och berätta om allting jag gjort, för att slippa den tunga sjunkande känslan av att dagarna har gått helt utan motstånd och mening. Avsluta påsken med en enkel ritual: tvätta håret med äggula, kanske några droppar mandelolja, skölj i kallt vatten tills vattnet är helt klart. Lufttorka, tvärtemot vad skönhetsdrottningarna gör.
Låt maj komma. Notera naturen: utanför mitt köksfönster växer ett träd som fortfarande bär sin höstskrud långt in på försommaren, roströda blad prasslar långt efter att Kristi himmelsfärd kommit och gått. Om morgonen, sömndrucken och koffeinlysten, är det lätt att bli desorienterad av färgerna, glömma bort vilken årstid det är, låta sig övertygas om att naturen struntat helt i sommaren, bara lagt ifrån sig sin krona och somnat i oktoberfärgernas löfte om att äntligen få vila. Går jag närmare fönstret och riktar blicken ner över den lilla remsan asfalt mellan mitt och grannarnas hus, under trädkronan, blommar det oändligt i rabatterna: cerise och ljusrosa på en matta av klargröna blad, så gröna att himlen inte kan låta bli att spegla sig, spricka upp i en spänstig turkos kupol ovanför Solna och lilla Hagalund, tills hela Blåkullas urtvättade fasader smälter samman med ovanförskapet. Det är absolut inte höst. Det är bara ett träd som envisas med att stå emot, och det gör mig gråtmild, eller så är det bara depressionen som orsakar mitt rörda tillstånd. Om april är grym, är maj neurotisk. En månadslång, hyperaktiv jakt efter bekräftelse på att det gångna halvårets produktion var värd mödan. Proppfull av röda dagar, så att lönearbete framstår som en eftertanke, något vi gör mellan evenemang och fester. Det finns så mycket att fägnas över att tankarna på döden börjar lossna, glömmas bort, inte hinnas med. Varje vecka är det något, ett barn som ska hälsas till världen på landets motsatta kust, en examensläsning, födelsedagar för en tredjedel av Sveriges befolkning, ett tioårsjubileum sedan någonting avslutades vilket måste uppmärksammas med en återförening i någon perifer universitetsstad. Det känns okej att vara vid liv, oron finns kvar fast som bakom en fördämning, en varmfront som successivt närmar sig, och det är stundvis svårt att lita på att detta ständigt sysselsatta tillstånd inte bara är en prolog till motsatsen.
Övergången till juni märks knappt, den inträffar på en helg vilket skänker sommaren en symmetri som tilltalar även de mest förkolnade dopaminreceptorerna och får dem att spritta av ett bedrägligt glädjerus. Huvudet är helt rått, en alldeles mogen frukt som hänger lågt, alldeles nära marken. Det blir pingst, hänryckningens tid. Jag anstränger mig för att hålla mig med åtaganden och inbjudningar: ett eller två bröllop någonstans. Jag bär den äckliga, lite konstiga parfymen som om den var något lånat, och gör misstaget att bära rött på vigseln. Det är alltid oklart om det är en komplimang, en pik eller ett rop på hjälp att bli placerad bredvid någon av brudparets föräldrar, och oavsett så är det för mycket att ta in, att hantera. Min ångest är inte bara temperatur- och ljuskänslig, den har all möjlig sorts beröringsskräck. Sommaren bjuder på sociala tillställningar där mitt beteende potentiellt kan hjälpa eller stjälpa någon annans hela upplevelse av sommaren. Att vara en konstig bordsgranne är oförlåtligt. Jag överkompenserar lite, tar i vid allsången och utlyser en skål. Jag tror verkligen inte Lana Del Rey hade utlyst en skål, i alla fall inte på ett sommarbröllop. Nationaldagshelgen kommer med ett slags återfall, en akut önskan om att förstöra mitt liv. Jag kan bara titta på, handlingsförlamad och ärligt talat ganska fattig efter alla weekends ute i ingenstans, medan affärerna fylls med importerade jordgubbar, syrenerna blommar och ser ut som något ätbart men lite giftigt. Det är omöjligt att välja kläder, det luktar varm asfalt och nyklippt gräs, dagarna går. Jag köper vattenmelon som fortfarande är lite för dyr, men å andra sidan är allting dyrt just nu, världen brinner och det är det nya normala. Till slut går det att lämna frankensteinhögtiden nationaldagen därhän för att träda in i nästa fas. Några veckor innan midsommar slår det mig: det här är urkällan.
I Ari Asters Midsommar är det huvudkaraktären Danis systers självmord som så småningom leder henne till ett livsfarlig midsommarfirande i Sverige. Hon överlever, men med ett nytt liv och öde framför sig: ättestupan, förr eller senare. Det är högsommar och hatets högtid, det svenska kalenderårets kronjuvel. Midsommar är mittpunkten som jag kretsar runt, först en vid cirkel där mittpunkten är ett löfte om att det äntligen är över, att det blir nedförsbacke från och med nu. Och avståndet ger mig en sorts respit, men ju snävare cirkeln blir desto mer ångestladdat blir varje varv, varje dag. Varje vår vill jag dö för att slippa midsommar, slippa konfronteras med min oförmåga till tvångsnjutning som årskrönet innebär. Midsommar påminner mig om min oförmåga att undfly den potenta blandning av social ångest och svåra komplex som troligtvis håller mig relativt lugn under vinterhalvåret, när det inte krävs mer än ett väder för att slippa umgås. Dagarna blir ljusare, min svartsynthet djupnar, och kontrasten är destabiliserande. Jag gör en nervös förfrågan till några vänner. Ska vi fira midsommar tillsammans? Jag bjuder in till min lägenhet för jag saknar tillgång till landställe och natur. Be någon köpa sill, kommentera varsamt varje inläggning, rangordna dem gärna. Köp lax. Koka potatis. De inhemska jordgubbarna kostar 160 kronor litern. Köp dem. Det spelar ingen roll. Det är snart över.
I juli är trädet utanför mitt köksfönster plötsligt grönt. Allt byter plats. Vårens lätta hypomani har blommat ut totalt, har nu bara torra kronblad runt en rutten pistill. Det är industrisemester. Stan blir tom. Andra platser fylls på: sommarstugorna, stränderna, turiststråken kryllar av människor. Dödslängtan avtar, känslan är snarare utmattning, en sortslojhet som förstärks av att alla rörelser har en kvalmig kvalitet och samhället stockar sig mellan feriearbetares händer, ingenting fungerar riktigt som det ska men det är en påminnelse om att det går ändå. Ordinarie arbetare försöker mjuka upp dagarna, göra dem långa och utdragna. På ett sätt är det en lättnad – som att man kommit över sommarens tröskel, toppen, och nu är det bara nedförsbacke, in i hösten. Affärerna säljer ut sina varor rötmånaden ut, det går att köpa billiga nektariner och tomater som verkligen imponerar till ett pris som känns helt normalt. Juli kommer med marginaler, helt nya utrymmen i vardagen när det vanliga har urholkats, bara det absolut mest nödvändiga kvarstår om man fortsätter lönearbeta i juli. Det finns en särskild romantik i ett halvtomt kontor, en annan sorts erotik än den som påsken erbjudit bara ett par månader tidigare. En förtätning av arbetslaget sker plötsligt och lite oömt. Det är de olämpliga skämtens tid. Jag är plötsligt nära någon kollega som aldrig pratar med mig annars, en annan erbjuder sig plötsligt att köpa glass när de ändå ska gå och köpa lunch, och på lunchrasterna klättras det ut genom kontorsfönstren för att sitta på ett stenlagt tak och äta. Det finns något pre-revolutionärt i luften, även om det bara är en pausakt, en del av förhandlingen som vidmakthåller förnedringen.
En kväll sent i juli, efter att ha slutat lite tidigare än vanligt, bestämmer jag mig för att åka och bada. Det har varit värmebölja och tropiska nätter i två veckor och Stockholm är en usel badstad för att vara till hälften nedsänkt i Mälaren. Efter en buss och en tjugo minuter lång promenad står jag vid en liten strand. Jag kliver ner i vattnet. När jag står med vatten upp till knäna blåser det plötsligt upp, en kraftig vind som krusar ytan. Snart därefter kommer åskan. Vattnet härmar himlen, båda blir lika mörka samtidigt. Till slut brister det. Det är som att de längtar efter varandra och enda sättet att häva det glapp som luften utgör är regn. Jag är ensam i vattnet nu, de andra badgästerna har redan hunnit ta sig upp. Jag doppar mig, men knappt, och skyndar mig upp när åskan ekar över Edsviken igen. Jag söker skydd på slottsparkens offentliga toalett en stund, och jag känner att jag är farligt nära mina olyckssystrar i mina sinnesrörelser, tills det slutligen mojnar. Sedan kommer augusti.
Augusti accelererar alltid, dagarna går snabbare, kvällarna är kortare, mörkare, kallare. Låt det bli brittsommar. Låt den här säsongen brinna upp. Sommarens mildhet är försvunnen och har ersatts av ett sista försök att krama ur några söta droppar ur en sedan länge torkad frukt. Till sist inser jag att det här är bara kondens, resterna efter en varmfront när kylan sveper in. På ett sätt är sommaren slut nu. Människor återvänder, återupptar vardagen och vintern. Det börjar med gräset som gulnar, vilket solen svarar på genom att reflektera orange. Kvällshimlen utanför mitt köksfönster antar en svalare, gråare nyans. Sedan blir kvällarna längre. Förväntningarna ligger plötsligt i linje med känslan som jag haft hela sommaren: någonting måste dö. Det är en påminnelse om att kvinnliga karaktärer inte bara väljer att dö på sommaren, utan att de också ofta blir dödade då. När jag tänker på alla kvinnliga karaktärer som dött för egen hand i ett fiktivt verk har jag ibland läst det som en rebellisk handling, ett uppror. Men mot slutet av sommaren har jag, nästan ofrivilligt för de går knappt att undvika, också tagit del av så många fiktiva mordgåtor, deckarsåpor och skräckfilmer, med kvinnliga offer att jag börjar inse att det stora moståndet ligger i att fortsätta leva ändå, trots förväntningshybrisen som ligger luften. Min dödslängtan börjar lösas upp. Eventuellt har den mest av allt varit en barnsligt konträr reflex. Jag strävar bara alltid efter motsatser. Strävan, eller riktningen, förbyts ofta någon gång i augusti och blir till dödsångest. Jag vill inte längre dö. Jag vill absolut leva. Jag kanske till och med börjar ångra min somriga melankoli. Flickorna av Emma Cline kulminerar med ett mord på kvinnor, utfört av kvinnor. Det är en lättnad att spegla sig i den dynamiken för att förstå min besinnigslösa, återkommande säsongsdepression. Att försöka uppnå sommarens löften är också att misslyckas med sommaren, att vara en tjej är också att döda en tjej. Jag skäms när jag korrekturläser den här texten och får syn på depressionens bisarra dubbelexponering, att man skäms så mycket att man vill dö och samtidigt skäms för att man vill dö. Att sommaren är övergående, kanske lidandet också. I slutet av augusti, tillsammans med resten av Europa, tar jag semester. Stockholms många vattenmassor är gyttja om man inte tar sig långt ut i skärgården. Myggen hänger tätt i luften, som ett blodtörstigt regn. Jag åker söderut. Västkusten,tången och de stränga klippstränderna utgör en slags dopskål att renas i inför hösten. Uteserveringarna är gamla nyheter såhär sent på sommaren, trängseln minskar, det är kanske till och med lite svalare vissa nätter. Vardagen kommer som en nåd varje år.
Slutnot
1. Folkhälsomyndigheten, Statistik om suicid, hämtad 2026-07-19 https://www.folkhalsomyndigheten.se/vara-amnesomraden/suicidprevention/statistik-om-suicid/ ↩
