Ljudet från koskällor klingar högre och högre, i takt med att bilen färdas uppför backen. Jag och min familj hör hur väglaget under bildäcken övergår från asfalt till grus. Min far saktar ner farten, och Volvon som vi färdas i blir till slut stillastående.
En bit framför bilens kofångare ser vi hur de stora djuren rör sig framåt i sakta mak. Ibland råmar de, men de är mestadels tysta. De blir lugnt påhejade av en spenslig gammal man, som är något kort i rocken. Det händer att han puffar på djurflocken med sin träkäpp, samtidigt som han muttrar något ohörbart. Kanske säger han ”ajde” som på sydslaviska betyder ”kom igen nu”. Med en grå keps av bomullstweed skyddar den gamla mannen sitt huvud mot solen, som mitt på dagen står högst upp på himlen och avger stekheta solstrålar.
Rynkorna blir synliga i det brunbrända ansiktet när han kisar och följer flocken med blicken.
Vi vet inte hur bra, eller dåligt min farfar ser. Han tillhör det gamla gardet. De som inte använder glasögon. De som inte ens går till optikern. ”Vad gör en sån?”, skulle farfar fråga. Egentligen är det ingen idé att svara. Men om du tvunget vill veta … en sådan undersöker om någon är närsynt, eller långsynt.
”Äsch, vad spelar det för roll…? Jag kan ju ändå inte läsa”, tror jag att han skulle muttra till svar.
När jag skymtar farfar genom det nedvevade bilfönstret tar jag tillfället i akt att studera honom noga. Jag ser hans tunna ryggtavla …. och en antydan till en framåtböjd gamnacke. På överkroppen bär han en vit, skrynklig bomullsskjorta, med ett vitt, hålmönstrat linne. Det är en brynja, som ger kroppsvetten möjlighet att rinna av, utan att blöta ner bomullsskjortan så att den blir kall och genomskinlig.
Om farfar inte hade haft kor att valla mellan ladan och betesmarken, så hoppas jag att han hade fått sitta i skuggan och njuta av den lantliga idyllen. Han hade kunnat vara en av de ofta porträtterade männen som sitter under ett fikonträd någonstans i Sydeuropa. Hade han inte varit analfabet så hade farfar kanske spelat schack eller italienska kort, med resten av gänget. Men antagligen fick ingen av dem gå i skolan för att lära sig räkna eller läsa. Inte de som växte upp vid sekelskiftet, i början på 1900-talet. Nej, jag tror att de pratade om annat. Om det ytterst världsliga och banala. Om korna … den tryckande hettan … och de övriga byborna.
Farfars byxor är åt det gråsvarta hållet. På fötterna bär han mörkbruna remsandaler av äkta läder. De har slitits och nötts varje dag, på grusstigarna i närområdet. Dagen till ära är de täckta av damm som har bildats på ”den vita vägen”, i takt med kornas långsamma framfart. Ja, den kallas ”Bili put”. Grusvägen som består av vit småsten. Sandalerna täcker delvis farfars strumpor. Ja, det är fullt normalt att gamlingarna har strumpor i sandalerna … mitt i värmeböljan. Varför skulle de vilja gå barfota i sandalerna och riskera att bli skadade av taggiga grenar, glasskärvor, spetsiga stenar eller bitsugna ormar?
Med den informationen i bakhuvudet ter det sig fullt rimligt att skydda fötterna och tårna med bomullsstrumpor under remsandalerna.
I bästa fall skrämmer vibrationerna i marken bort ormarna. Kornas tunga gång gör avtryck på grusstigen. Vibrationerna fortplantas genom marken och når de döva ormarnas slöa kroppar, som krälar på den varma, steniga marken.
Kanske räcker dessa vibrationer för att hålla borta kräldjuren. Men inte de taggiga grenarna eller törnen på buskarna.
***
Min familj vet väldigt lite om farfars egentliga ursprung. Efternamnet Kendeš har en ungersk klang. Om hans släkt är ungersk från början så vet vi ändå inte hur länge de var bofasta i dagens Kroatien. Grusvägen som löper parallellt med pappas steniga födelseby upplever jag som ”in the middle of nowhere”. Långt ifrån det glamourösa och lyxiga kustlivet. Men faktum är att en av Kroatiens mest välbesökta turistorter är belägen åtta kilometer härifrån. I dagens mått … är den sträckan ingenting. Särskilt inte på landsväg 27, som breddades efter balkankrigets slut.
Före 1990 var det bara små jugoslaviska bilar med namnet Yugo, som åkte förbi. Varvat med en och annan fiat-modell … som i folkmun kallades ”Fico”.
Idag susar lyxmärkena förbi. Porsche och Tesla varvas med Mercedes, Ferrari och Maserati. På väg till, eller bort, från motorvägen, som löper parallellt med landsväg 27, och vidare till medelhavets pärla: Dubrovnik. Tillika den södra slutstationen på den 50 mil långa kroatiska kuststräckan, som löper genom hela Dalmatien. I runda tal 20 mil bortanför Grabovci, som pappas födelseby heter. Här begravdes hans far några månader innan inbördeskriget på Balkanhalvön utbröt. Farfar blev 83 år och graven är belägen på en stenig kulle, ett stenkast härifrån.
Han slapp se förödelsen. Han slapp evakueras från sitt hus. Seglivade farfar, som överlevde världskrigen, undkom åtminstone inbördeskriget i 1990-talets början. Han slapp se sin son och sonson kallas ut i krigstjänst. Han behövde inte ta sitt pick och pack och ge sig av med sin familj, när större delen av Grabovci evakuerades.
Året var 1994 och det rådde vapenvila hela sommaren. Våra kusiner bodde dock för nära frontlinjen, så de fick tillfälligt boende i Murter. I dag ett idylliskt litet avsomnat fiskesamhälle några mil norrut, längs den adriatiska kusten.
Min familjs vistelse i Murter var ganska kort, så minnena är ytterst fragmentariska. Vi hade åkt från Sverige för att hälsa på våra kusiner. Vår äldsta kusin var nybliven pappa till en son, som var döpt efter farfar. 20 år senare blev han fotbollsproffs. Först i de kroatiska fotbollslagen Šibenik och Rijeka. Sedan utomlands, i Östeuropa och på Island. 1994 var min familj inte en del av den galna svenska sommaren då folket badade i fontäner när de firade svenska fotbollslandslagets bragder i USA. Men vi såg Sveriges matcher tillsammans med kusinernas grannar som samlades på baksidan av husen, framför en tjock-tv som visade match efter match.
För att inte väcka för mycket uppmärksamhet höll jag och min bror inne med glädjeropen varje gång målgöraren Brolin gjorde sin piruett i luften. Vi ville inte bli ihågkomna som ”de skräniga svenska gästerna”. Kenneth Anderssons pistol-gest och Ravellis suveräna straffräddning, minns jag också tydligt. Samma Ravelli som pratade med oss bollkallar på Älmhults idrottsplats, när Älmhults IF av en händelse mötte IFK Göteborg. Surrealistiskt är bara förnamnet. Vi stod bakom målet och var lika uttråkade som Tomas Ravelli. Tills han vände sig om mot oss och började lattja. Clownen Ravelli.
***
Våren 2023 är jag fysiskt utslagen och vilar på en brits i en av Länssjukhuset Ryhovs lokaler i Jönköping. Då händer något som jag aldrig tidigare har upplevt. Mina sinnen försvagas successivt. Hörseln försämras markant. Till slut hör jag bara enstaka förvrängda ord, någonstans i bakgrunden. I slow motion. Även synen börjar ge upp. Allt blir mörkare och suddigare.
Då ser jag honom igen. Jag ser hans vita, skrynkliga och krokiga ryggtavla. Den skimrar till en kort sekund. Sedan avlöses den av ännu mer mörker. Det vita skimret ter sig svagare och svagare, tills jag endast kan urskilja en ljus silhuett i det kompakta mörkret. Jag vet inte i det ögonblicket om det är en mikrosekund före en hjärtattack eller om det endast är en kraftig stressreaktion. Jag känner en frossa genom hela kroppen. Ändå har jag en hemstickad ullmössa på huvudet. Men fryser … det gör jag. Och ryser. Längs ryggraden.
Långt bort hör jag någon som försöker få kontakt med mig. Som kallt konstaterar: ”du ringde på klockan”. Det är en sköterska som står alldeles bredvid min sjukhussäng.
Jag får inte fram ett enda ord.
”Hallå”, säger en annan röst … som låter … lite uppfordrande. Som om … personen i fråga förväntar sig något av mig. Trots att jag är i ett hjälplöst tillstånd.
”Det vore trevligt om du kunde vända dig mot mig när jag pratar med dig.”
Jag vilar på höger kind, med ansiktet vänt åt vänster. Någon vill att jag ska vända på huvudet, trots att jag befinner mig i ett märkligt, nästintill, obeskrivligt tillstånd, mellan vakenhet … och total vila.
Jag får fram en mening: ”ja, men det är svårt att resa på huvudet …” svarar jag med släpig, dov röst.
Personen som förväntar sig att jag ska vända på huvudet är en blixtinkallad hjärtläkare, som råkar arbeta på akuten just den här söndagen, år 2023.
”Vad menar du med att du inte kan resa på dig…?” frågar läkaren. Hur kom du i så fall hit…?”
”… med ambulans”, får jag fram.
”… AM-BU-LANS?? Varför det?!”
Några minuter senare rullas jag och sjukhussängen in i en närliggande sal. Kardiologen plockar fram en stav som scannar av mitt hjärta med ultraljud. Jag ligger orörlig på britsen och kurar ihop mig så mycket jag kan, i ett försök att hantera frossan.
”Känner du dig orolig eller stressad?”, frågar hen.
”Nej, inte det minsta”, svarar jag så ärligt jag kan … men till och med jag hör att det låter som att jag är ironisk. Men det är jag verkligen inte. Jag är den typen av person som blir lugn i kritiska situationer. Min hjärna har redan spelat upp ett scenario för mig som innebär att jag flyttas till kirurgen med ilfart. Alternativt väntar en ambulanshelikopter på mig som ska flyga mig till hjärtintensiven på Sahlgrenska universitetssjukhuset.
Mina katastroftankar verkar dock inte stämma med den betydligt mindre dramatiska verkligheten. Därav mitt inre lugn.
Läkaren sneglar på skärmen några sekunder åt gången och blir förvånad över att en del av hjärtat är förstorat och liknar ett ”fotbollshjärta”. Hen frågar hur ofta och hur hårt jag tränar, eftersom den här typen av tillstånd i regel drabbar fotbollsspelare på elitnivå. Jag försäkrar att jag håller träningen på en sund nivå … två gånger i veckan simmar eller cyklar jag. Ändock är den vänstra kammaren, i mitt 42 år gamla hjärta, något förstorat. Någon exakt förklaring till varför får jag inte. Förstoringen kan visserligen bero på gener, i kombination med ålder. Men jag antar att det krävs fler undersökningar för att kunna fastställa orsaken. I det här akuta läget är den viktigaste informationen att en vänsterkammare, som är lite förstorad, inte kräver akut operation.
Jag får med andra ord stanna på akutavdelningen och vila bakom ett draperi i sjukhuskorridoren. Där fasas en elektrolytblandning in i mig, intravenöst via dropp. Jag får svälja hjärtmedicin och stannar på sjukhuset under bevakning, resten av natten.
Men varför såg jag farfar framför mig, sekunderna innan allt verkade vara på väg att slockna? Vem vet … kanske har jag en undertryckt beundran inför den muttrande analfabeten, med ungerskt klingande efternamn? Kanske ville han säga mig någonting? Kanske fanns det något framför mig, på den vita, dammiga vägen … som han tyckte att jag borde känna till?
Svaret får jag drygt ett år senare. Det finns något som väntar på mig, söder om pappas födelsehem i mellersta Kroatien. På andra sidan husen finns vår ärvda mark. Det enda vi såg av den då … på 80-talet … var orörd terräng, täckt av taggiga björnbärsbuskar och sönderbränt högt gräs. Vi hörde ett bedövande ljud som de oändligt många cikadorna spelade upp.
DEN marken är farfars. Den VAR farfars. ”Djedovina” kallas en övergiven jordlott, som någon gång i tiden har tillhört någons farfar eller morfar.
Våren 2024 plingar det till när videosnutten som min bror har filmat når min mobiltelefon. Jag förstår direkt vad videon föreställer: ett grönt överexponerat öppet fält i förgrunden. Det är mitt på ljusa dagen och min bror har förevigat jordlotten som farfar har lämnat efter sig. Tänk att en så oansenlig markplätt kan beröra mig så förvånansvärt mycket. Jag grimaserar och biter mig i läppen för att inte börja gråta.
”Gud vad fint!”, är min första spontana tanke. Herregud, vilken känsla det måste vara för brorsan att vara på plats. Jag föreställer mig att jag skulle tycka att det var surrealistiskt att stå där och betrakta ett vildvuxet jordbruksfält, samtidigt som vrålåken susar förbi mig på riksväg 27. Antagligen lägger knappt någon av turisterna ens märke till den anonyma ytan som mäter 1 hektar. Men jag och min bror skulle kunna stå där i timmar och bara ta in atmosfären och stolt betrakta marken som farfar har lämnat till de efterföljande Kendeš-generationerna.
Det tar inte många minuter innan min hjärna börjar spinna loss och föreställa sig hur min nuvarande familj, med hjälp av släktingar eller grannar försöker reda ut hur jorden bör förberedas inför plantering av medelhavsväxter.
Jag minns farfar som väldigt fåordig. Han muttrade till ibland. På ålderns höst blev orden svårare att uttala genom glesa tandrader, med få återstående tänder.
Farfar hade ofta ett plågat ansiktsuttryck. Och visst fick han, precis som många andra jugoslaver, uthärda jämna plågor under sin livstid. Inte minst fattigdom, torka, ett hem överbefolkat av hungriga barn som maten inte räckte till. Men barnen överlevde ändå, tack vare släktingar som förbarmade sig över min far och min farbror, gav dem ett hem med sängplats och mat, långt bort från Grabovci.
Kanske pågick det mycket aktivitet inombords hos farfar. Vad vet jag, som knappt hann lära känna honom innan han avled. Kanske kändes det tungt att inte kunna skämma bort barn eller barnbarn med presenter. Fattigdomen tillät inte sådana privilegier. Men han gav aldrig upp. Han fortsatte att följa korna till och från ladan dag efter dag. Kanske hoppades han någon dag kunna visa barnbarnen och berätta om den gåva som vi skulle ärva efter honom. Jag föreställer mig hur farfar kliar sin kritvita glesa skäggstubb, kisar mot marken och tänker:
Se nu till att dela broderligt på den. Bygg hus, pool, eller bed and breakfast. Eller bara ett skjul. Gör som ni vill. Bara ni inte glömmer bort att ta över den enda gåvan som jag någonsin kunde skänka er.
När jag levde hade jag inte ens råd att köpa en glass till mina barnbarn. Nu när jag är död och begraven överlåter jag allt som jag nånsin har ägt. Nu är jordlotten ER.
Bruka den som bara kroater kan. Låt era barn och barnbarn ta över marken, i samma ögonblick som era jordeliv avslutas. Ta för er av allt som ni fick till skänks … i samma ögonblick som JAG trädde in i min eviga vila.
Ovo je sve djedovino. (Allt det här är farfars mark)