Dags att göra bokslut men också att blicka tillbaka. Nyårsafton är en dag då många ser tillbaka på året som gått men ockdå dagen då vi ger oss själv löften som blickar framåt. Vi känner optimism inför alla nya möjligheter, kanske ånger över allt som inte blev gjort. Tillvaron kan byta skepnad den här dagen. Ibland kan det rent av leda till en känsla av overklighet. I denna årets sista essä vänder Kerstin Ekeland ut och in på nyåret och på det nya året.Nyårsafton 2024
En gång om året byter tillvaron skepnad rejält. Vi behöver lära oss en ny siffra, en siffra som visar tidens linjära gång. I år blir nu i fjol, från en dag till en annan. Vi tar oss längre och längre bort från tidens begynnelse oavsett vilken tideräkning vi lever under.1 Planeten vi lever på blir allt äldre, precis som vi själva. En årlig tradition blir då alla dessa årskavalkader som dyker upp. Oftast enbart negativa händelser där vi återigen påminns om naturkatastrofer, krig och olyckor som drabbat världen under året som gått. Det gör ont i oss oavsett om vi upplevt detta själva eller om det hemska når oss via bilder vi sett. Vad gör det med oss? Vilka skador får vi av detta ständiga inflöde av negativitet som sköljer över oss via media? Till råga på allt presenteras de värsta incidenterna som ”högpunkter” för att riktigt slå undan benen under oss.
Jag tror faktiskt att det är fler än jag som drabbas av dessa overklighetskänslor som varje ny konflikthärd väcker. Varför håller vi ständigt på att ta död på varandra? Vad i oss gör att hatet får ett så stort utrymme? Med tanke på den otroliga digitala utvecklingen borde ju den gamla orsaken, rädslan för det okända, ha minskat nu när världen flyttat in i våra vardagsrum. Men det verkar snarare som att skräcken ökar. Vi fjärmar oss allt längre från gamla tiders lokalsamhälle mot ett liv som levs globalt. Förr retade vi oss på folket i granngården medan vi numera måste hantera hela världens konflikter. Förr kunde vi räcka ut vår hand och hjälpa behövande nästgårds, idag behövs hjälp över hela världen. Vi matas dagligen med problem vi människor faktiskt själva skapat.
Jag är så gammal att jag saknar tiden då nyheterna tog tid på sig att nå oss. TV fanns förstås men informationskällan som gav djupare insikter i händelserna runt om i världen var tidningarna. Långa artiklar om bakgrund och olika aspekter på problematiken. Sedan kom gratistidningen Metro som lanserade sina nyheter med korta inlägg, denna form som numera är standard för all rapportering. Även om Metro sedan länge har försvunnit från marknaden kvarstår arvet. Idag förväntas korta nyheter så att mer elände från fler ställen kan rapporteras. Varför något sker verkar inte längre vara intressant, bara hur det ser ut. En nyhet är också bara en nyhet ett par dagar innan händelserna glöms bort.
Trots att tillgången till verklig kunskap ökat tack vare internet så verkar ängslan, avståndstagandet och inskränktheten breda ut sig allt mer och allt snabbare. För utan tillräcklig information kan ingen ta ställning till vad som händer.
Kanske förklarar det varför jag så starkt ogillar nyårsaftnar. Det är så lätt att fastna i allt som gått fel, motgångar och sorger dyker upp vare sig jag vill eller inte. Jag har nog med egna bekymmer från tidens gång.
Kanske är det en av fördelarna med att bli äldre? Jag vågar att säga nej till saker på ett sätt som jag tidigare inte kunde, eller ville. I ungdomen trodde jag faktiskt att jag kunde påverka världen. Ju äldre jag blev insåg jag att jag inte lyckades något vidare i denna mission. Denna misströstan blev allt tyngre för varje nytt nyår.
En annan negativ sida av att bli äldre är – ens ålder. Varje förbaskade nyår påminns jag om att min egen existens blir alltmer osäker. Jag hinner knappt öppna ögonen på morgonen innan dagens första kris uppenbarar sig.
Jag har nämligen ärvt min farmors aversion mot speglar. I dag är det svårt att undvika dem. Blanka ytor finns överallt och som reflekterar bilden av mig själv oavsett om jag vill eller inte. Det jag ser gör mig nedstämd. Min hud mister elasticiteten. Mitt, en gång så tjocka hår, har mist sin lyster och styrka. Gråare, tunnare och mindre slitstarkt försöker jag förgäves forma ungdomens frisyr.
Jag funderar på om tankar på mitt eget förfall kan ses i ett vidare perspektiv. Om jag, som planeten jorden, kunde se mig i spegeln, vad skulle då möta min blick? Hur gammal skulle jag som planet känna mig? Är människans rovdrift synliga på den skalan? Motsvarar skadorna begynnande cancerhärdar eller är de mer som mjällvårtorna som dyker upp ju äldre vi blir? Skulle havet likna mitt allt gråare och slitna hår? Några tydliga svar från Terra, Gaia, Tellus eller jorden (kärt barn har många namn) dyker inte upp denna ovanligt dystra nyårsafton 2024/2025.
Utanför fönstret startar däremot fyrverkerier. Ett säkert tecken på att nyårsafton är över. Jag och maken höjer våra glas och med ens kommer jag ihåg att året också rymde många härliga upplevelser. För i det lilla livet, lokalt, nära och det liv vi egentligen är skapta att leva i, där har det varit mycket jag kunnat glädjas åt. Ja, det finns mycket att vara tacksam för och när klockan nu passerat midnatt tänker jag osökt på Alf Prøysens (1914-1970) textrader:
Du ska få en dag i måra som rein og ubrukt står, med blanke ark og farjestifter tel
Og da kæin du rette oppatt æille feil i frå i går, og da får du det så godt i mårå kvell2
Nyårsdagen 2025
Inga direkta katastrofer än i min värld. Visserligen fick jag sätta ut hinkar för att fånga upp vattnet som stormen tvingat in under skorstensplåten men mellantaket torkar upp, försäkrar maken. Även om nyårsdagen föregås av nyårsafton så innehåller dagarna helt olika energier. Gårdagens dysterhet då året som gått skall summeras förbyts i framtidens möjligheter. Det enda som krävs är en ny taktik. Alla möjligheter till förändring väntar på vilka val vi gör. Inga nyårslöften i år men drömmar kan ju drömmas och sedan släppas fria. Nyårsdagen har inga krav på sig hemma hos oss. Många använder den till att nyktra till efter en blöt fest, men här i huset var det regn som stod för det blöta. När vattnet väl var upptorkat låg dagen fri framför mig. Men vad betyder egentligen att vara fri? Att jag kan göra det jag vill utan att ta hänsyn till andra? Eller att andra rättar sig i ledet utan protest? Stråk av mörka färger, ur gårdagens negativa palett smutsar ner mitt rena papper. Jag sätter upp ett skydd mot omvärldens kaosartade oro för att ge mitt kreativa sinne fritt spelrum utan gränser.
Jag njuter av att se hur människor, djur och växtliv frodas runt mig (förutom då alla mördarsniglar och mängder av parksallad som invaderar min trädgård). Jag är trött på allt det svarta och utan att längre jagas av livspusslets alla hårda krav kan jag äntligen frossa i färg.
Dags att göra slag i saken. Hur vill jag att mitt kommande år blir? Med frukostkoppen i handen och datorn framför mig börjar jag fundera över frågan. Viktigaste av allt är att alla i familjen mår bra och lyckas nå sina mål. En resa tillsammans med döttrarna till medeltidens Visby finns bokad i augusti. Något att verkligen se fram emot. Kanske jag lyckas förbättra mitt handicap i golf i år? På tiden i så fall. Jag listar upp ställen jag vill besöka, saker att göra och människor att träffa. Listan på möjliga trevligheter blir lång innan tanken övergår till jobb och studier. Självklart kommer jag kvittera ut min andra kandidat innan jag i höst börjar jobba mot min master i kreativt skrivande. Tredje gången gillt kommer jag klara att ro den båten i land och lägga till bredvid vraken efter två tidigare försök i andra discipliner. Andra framgångar under året blir publiceringar av texter. Vågar jag skicka ut en dröm om ett antaget manus? Jo, friskt vågat hälften vunnet heter det ju.
Jag ler road vid tanken då jag inser att detta kräver timmar av faktiskt arbete vid datorn. Jag vet vad som händer när vårvärmen börjar närma sig. Jorden ropar faktiskt redan på mig och några tryck senare har jag med datorns hjälp tagit mig till sommaren. Jag njuter av Monty Dons sällskap då vi strövar genom fantastiska trädgårdsanläggningar.
När jag återvänder till verkligheten denna vinterdag finns många positiva händelser inskrivna (som om de redan vore uppfyllda) i mitt sinne. Drömmar jag drömt, och tror på, ökar min förmåga att hantera mindre trevliga saker. Jag vet att livet emellanåt slänger in en och annan otrevligheter. Att då ta till sig filosofen Epiktetos ord, att det viktiga är inte hur vi har det utan hur vi tar det, kan vara skillnaden mellan att knäckas eller stärkas av motgången men det gagnar föga att ta ut dem i förskott. En helt annan sak är att njuta av en ännu inte närvarande sommar. Stärkt av sommarpromenaden genom italienska trädgårdar klickar jag mig vidare ut i omvärlden. Med andra ord är gårdagens aversion mot internet borta. Jag sitter utan dåligt samvete och ägnar mig åt roliga konversationer med kurskamrater. Vi delar tankar om framtiden. Peppar, lugnar och berömmer spännande vändningar i varandras berättelser. Där och då sås fröer till nya idéer för framtiden.
Ett citat som följt mig i många år är Henry David Thoreau (1817-1862) ord: Att det viktigaste inte är vad du tittar på, utan vad du ser. Trädgårdsbilderna jag njutit av tidigare under dagen inspirerar och genom fönstret ser jag plötsligt ”projektet” för kommande utesäsong. Även resten av familjen har sina egna önskemål vad det gäller utomhusmiljön. Maken och äldsta dottern drömmer om en ärtåker (inte riktigt min dröm) där de njutfullt sitter och petar i sig ärtor, skida efter skida. Mitt intresse för ärtor ökar däremot betydligt när jag inser att min efterlängtade växthuslösning skulle kunna förverkligas tack vare dem.
Vårt hus är otroligt mysigt med rötter i stormaktstiden. Här har de senaste trehundra åren ett otal människor kurat ihop sig vintertid med enbart några få eldstäder som värmekällor. Fönster är få och små av praktiska skäl. Dels blev värmeläckaget mindre och dels fönsterskatten mindre, båda förenade med onödiga kostnader i det gamla bondesamhället. Bättre att betala skatten för hembränning och låta spriten värma inifrån. Enligt gamla taxeringslängder bryggdes det åtskilligt på gården. Det fanns gott om folk här i gamla dagar, numera finns bara jag och maken. Visserligen driver vinterblåsten fortfarande genom golv och väggar vid svår västan men idag kämpar värmeelementen tappert emot. Riktigt kalla dagar tar vi snarare en elfilt till hjälp än sprit.
Däremot utgör de små fönsterna problem för en ljusvarelse som mig. När mörkret kommer, då slocknar jag. Att hugga ut större fönster är otänkbart då huset ligger i kulturmärkt område. Inte heller hjälper starkare ljus inomhus. Ju mer jag tittade ut på platsen där min ännu obyggda lilla lya skulle stå, ju fler möjligheter uppenbarade sig. Massa fönster runt om och välisolerad. Där skulle jag kunna uthärda mörkermånaderna och lapa i mig det ljus som faktiskt finns även under den tiden. Visst skulle jag behöva ha tålamod, inget jag äger några större mängder av, men drömmen kändes mer verklig än någonsin tidigare.
2025 skulle bli ett härligt år här i vårt lilla paradis på jorden. Uppfylld av drömmar om det fantastiska året som väntade avslutade jag årets första dag.
Epilog
Snart avslutas även 2025 och det är dags att summera sommarens byggprojekt. Ur glömskan djup stiger minnet av en sketch upp. Måste ha varit innan färg-tv slog igenom. Georg Rydeberg (1907-1983), en på sin tid stor svensk skådespelare, gör rollen som skräddarmästaren Tödde som ska sy en rock till sin kund Mödde. Töddes skicklighet visar sig vara överreklamerad och i slutändan har rocken förvandlats till tumvantar.
Lika illa blev det inte för min del denna vår och sommar. Jag odlade mina ärtor framgångsrikt men bygget av skrivarlya … fortsätter nästa år. Att bygga en sexhörning till hus utan ritning var kanske inte helt genomtänkt. Bygget påminner om skrivprocessen. Omformulera och flytta eventuella problem till ett senare tillfälle. Inse att problemen tack vare detta blivit än värre. Radera och börja om igen. Tur att jag lyckas bättre med orden än med såg och skruvdragare.
Fast nästa sommar har jag nog löst vinklar och vrån och hittat ett sätt att fästa taket.