23.53

Jag har återigen svårt att somna om kvällarna. Ligger vaken och lyssnar till tystnaden utanför medan jag ältar tanken på att jag inte är en människa som andra längtar efter att få träffa. Känslan av att på samma gång känna sig ledsen som ihålig inombords. Att inte veta vad kärlek är. Inte på riktigt. Att kanske inte ens veta vem jag själv är. Var jaget börjar och var jaget slutar. Känslan av osäkerhet. På sig själv. På gränserna. Gränser i rent kött och blod eller någonting ytterligare? Gränser som suddas ut och flyter samman med varandra. Om och om igen. En ny form efter en ny form. Känslan av att aldrig veta om det någonsin kommer att ta slut.

03.31

Känslan av att redan veta hur jag kommer att dö. Det är så det slutar. Varje kväll. Det är den som håller mig vaken om natten. Känslan av att veta att jag kommer att dö av sorg. Som en ömklig människa. En ömklig människa som kommer att dö av ensamhet och sorg.

Jag förstår mig inte på ordet kärlek. Att gång på gång försöka närma sig det men att alltid hamna i samma känsla. Känslan av att vara en svag och ömklig människa som vill gömma sig.

04.15

Känslan av att ordet hela tiden försvinner och flyter bort och suddas ut när man tror sig kunna sträcka ut sin hand och ta på det.

09.02

Allting luktar likadant. Schampoo och öl. Som att det inte längre finns någon skillnad. Dagens frukost består av tabletter som läkaren har skrivit ut. De verkar inte fungerar. Får mig att må illa. Istället skäms jag över att behöva självmedicinera med alkohol. Varje dag. Om och om igen och jag kan inte förstå hur jag hamnade här.

22.47

Varför börjar man ens skriva dagbok? Varför fortsätter man? Kanske som ett sätt att försöka hantera sin situation. Hantera sig själv. Som någon form av självterapi.

Jag vet inte varför jag över huvud taget skriver ner dessa rader med obetydligheter. Ett meningslöst och onödigt arbete som ändå inte hjälper. Jag vet fortfarande inte hur jag hamnade här eller när mitt eget liv kommer börja igen.

02.36

Utanförskapet smittar. Ensamma människor förblir ensamma, det är ingenting konstigt med det. Det skapas en sorts emotionell karantän som är farligt att gå för nära. Likt kantiga och vassa skärvor. Den kringvandrande ensamheten ska helst hållas på ett säkert avstånd. Den stöts bort. Likt magneter av samma pol. Lika effektivt.

Vad skiljer då mig från någon annan? Jaget. Ett litet ord som tas för givet. Till synes obetydligt. Trivialt. Ändå rymmer det så mycket. Ett helt liv, en hel världsuppfattning.

20.45

Så vad är den? Kärleken. Är det att bli överraskad? Som när hon ringer på dörren och står där utanför. Och jag är mållös. När mitt hjärta rusar iväg när hon ler med sitt barnsliga leende. När hon går runt och förstrött fingrar på sakerna i min lägenhet medan hon ställer sarkastiska frågor som jag svarar ansträngt och allvarligt på.

Är det när det börjar skymma och blir mörkt och vi sitter kvar? Dricker upp och dricker oss berusade. När våra samtal rusiga av dryckerna glider in på funderingar om världens världslighet. Är det som minnet av att det plötsligt blivit sent och hur hon reser sig upp, tar min hand och säger att hon vill visa mig någonting. Hur hon trippar bort mot fönstret. Öppnar det och hänger sig ut och säger att rymden är ett fiasko. Det var så hon sa medan vi tittade upp mot den där stjärnklara natthimlen. Är det vad det handlar om? Den där oändligheten långt däruppe och hur tramsigt stort allting är när man tänker efter och absurditeten i att vår lilla planet kanske är den enda som inhyser någon form av intelligentare liv. Ändå stod vi där i fönstret och tittade upp mot allt det där tätt intill varandra men samtidigt som två utomjordingar för varandra.

00.16

Precis som svarta hål. Kollapsade stjärnor vars inre gravitation har besegrat deras egna kroppar. Dit inget ljus kan nå. Den kollapsade stjärnan som trycks ihop till en så kompakt massa att inte ens ljuset kan fly gravitationen av dess tyngd.

Väl där finns det ingen återvändo. När man väl en gång har kommit tillräckligt nära kan man aldrig fly tillbaka ut ur hålets gravitation. Som de svarta och bottenlösa hål som många av oss själva går runt och bär på. Hålen som leder vägen till människans undergång. Jag vet inte vilka av hålen som är farligast.

Kanske är det troligare att en asteroid träffar jorden och utplånar mänskligheten. En enorm asteroid som kanske lämnar efter sig en djup och ödslig krater någonstans vid ekvatorn. Någonstans kanske inte långt ifrån den första människans födelseplats. En cirkel som efter en lång tid slutligen sluts.

Eller också så har hon tur, människan. Asteroiden kanske far oss förbi med en hårsmån. Och människan överlever ännu litet till.

11.39

Jag vill inte gå ut mer. Inte idag. Jag håller mig här inne för mig själv.

Allt detta ältande och alla frågor. Hur bör man leva sitt liv? Vad är ett bra liv? Ett meningsfullt liv för denna korta stund vi får på jorden en gång och aldrig mer?

Det finns bara ett enda riktigt allvarligt filosofiskt problem och det är självmordet, som Camus skriver. Att avgöra om livet är värt att leva eller inte skulle vara att besvara den mest fundamentala av frågor. Resten – vad det än kan vara eller handlar om – skulle komma först därefter.

21.21

Varför leva alls när jag en dag ändå bara ska dö – varför inte bara ta sitt liv och slippa lidandet?

Jag har funderat på att ta livet av mig. Jag har funderat på det, men orkar ändå inte, har inga krafter, blir utmattad av tanken. Känslan av att på allvar fundera över att ta livet av sig – om huruvida det egentligen skulle vara bättre – den tanken skrämmer mer än någonting annat.

03.03

Jag har försökt ringa till henne flera gånger men hon ringer inte tillbaka. Jag vet att hon har sett att jag har ringt. Mina missade samtal på hennes display. Väntar ändå förgäves på att hon ska höra av sig, på att jag ska få höra hennes röst igen. Bara en enda gång till. Är det det här som kallas kärlek? Att gå runt och sysselsätta mig bäst jag kan medan jag väntar på någonting som förmodligen aldrig kommer att komma.

Kärleken. Bara ordet gör mig illamående. Får det att kännas som om någonting har fastnat i luftstrupen. Någonting som inte kan komma upp och ut.

03.37

Jag har funderat mycket på det hon sa när hon var här. Det där som väcker ältandet på nytt varje natt. När hon stod där borta, precis vid fönstret. Vi människor är konstiga minns jag att hon sa. Konstiga eftersom vi hela tiden måste ha svar. Det var så hon sa. Vi kräver alltid att få svar på allting. Svar på frågor som kanske inte har några svar. Dumma, korkade människor. Så sa hon. Hon tyckte synd om dem. Synd om oss. Om mig. Jag kan fortfarande inte avgöra om hon skämtade eller menade allvar.

Det är annorlunda med djuren. Djur ställer inga frågor. Djur kräver inga svar. Råttornas sanningar är inte våra sanningar.

04.23

Jag har läst någonstans att om man jämför hela existensens historia med ett dygn så utgör människans närvaro enbart en ytterst liten del av detta dygn. Kanske några få bråkdelar av den sista sekunden. Och vidare – någon gång under detta korta ögonblick så började vi också att tänka och slutligen bli medvetna om oss själva. Var det inte ett misstag egentligen, ett genetiskt felsteg? Oavsett så kan vi inte längre ta tillbaka det. Istället blev människan det djur som gång på gång skamlöst ägnar sig åt detta självbedrägeri. Alla dessa frågor utan svar.

Vad tjänar det över huvud taget till att tänka om människan ändå alltför ofta bara använder sin hjärna för att uppnå sina meningslösa och elakartade mål?

Men det spelar hur som helst ingen roll. Vi är ändå små och betydelselösa. Ingenting annat. Och kanske sprudlar universum av liv. Värdigare än människan. Men det får vi kanske aldrig veta. Det skulle förmodligen innebära ofantliga sträckor för att nå fram till dem. Alltför ofantligt stora. Mellan oss och dem. Ofantliga avstånd av tomrum och vakuum. Skrämmande stora hålrum av mörk materia.

18.49

Mörk materia. Jag minns att hon tyckte att det lät fint. Som något slags mysterium. Jag minns hur vi pratade om den stora skapelsen. Det som hände för femton miljarder år sedan. Vissa menar att existensen expanderar och utvidgar sig hela tiden. Långsamt. Och att det alltid kommer att vara så. Andra menar att kraften till slut imploderar och trycker ihop allting igen till något slags urtillstånd. Hur allting sugs ihop till en tät liten punkt igen, ett litet knappnålshuvud som väger ofantliga miljarder ton. För att sedan upprepas igen. En ny explosion. Nya galaxer och nya himlakroppar. Till sist – nya människor.

Oavsett så är det en paradox på något sätt. Antingen har existensen alltid existerat, eller så har den blivit till av noll och intet. Varafrågan – frågan om existensens existens. Varför existerar någonting istället för att det inte existerar? Även om universum enbart skulle vara en liten knappnål som gick att hålla i sin hand så skulle frågan om varifrån den kom kvarstå. Teorionanerande. Det var så hon kallade det. Och sedan skrattade hon.

Hon höll med på sitt eget vis. Javisst, livet kan vara meningslöst på många sätt. Men också trivsamt. Så sa hon. Så säger hon nog fortfarande. Som om det vore allt. Som om allting är ett meningslöst men trivsamt liv och sedan upphör vi abrupt att finnas till. Är det verkligen allt?

03.27

Vad innebär det att över huvud taget vara kär? Att älska en annan människa? Vad innebär det att älska någon annan på riktigt?
Jag undrar om jag är kär. Är jag det? Kärleken – finns den ens alls så som vi så naivt tänker oss den?

05.44

Är det att minnas tillbaka hur hon gång på gång kom för sent? I samma slitna jeans och svarta t-shirt som vanligt. Den erotiska laddningen i hennes anspråkslösa sätt att föra sig på. Det där sättet som får mig att önska att jag vore likadan.

Är det att minnas hennes lägenhet in i minsta detalj? Vindsvåningen med tavlor överallt. Upphängda, lutade mot väggarna eller samlade i hörnen. Hennes enda rum förutom den lilla kokvrån. Madrassen på golvet. Tv:n på en pall. Den öppna garderoben med mängderna av kläder i en enda stor oreda. Några böcker, och vasen med blommorna i fönstret. Annars bara tavlor. Tavlor och penslar och färg.

Jag minns tydligt den ofärdiga tavlan. Den som hon och ingen annan kunde måla. På det uppställda staffliet med det ännu ofärdiga motivet.

Två kvinnoben vitt utspärrade. Ett gapande underliv som blint stirrar mot betraktaren. Kvinnans överkropp som ännu inte var målad. Förutom en av hennes underarmar som hänger ner över ett armstöd. Med den blodiga kökskniven i handen. Blodet som rinner ner för tavelkvinnans arm och spiller ner golvet under henne.

Jag minns hur hon alltid bjöd på lådvin i två plastmuggar. Hur hon alltid märkte mina sneglingar på tavlan och hur hon oberört sa – hon där får inget huvud. Hur hon förklarade – inget huvud alltså. Avskuret. Med den där kniven. Att kvinnan på tavlan fick nöja sig med en blodsprutande hals, hur hon ändå inte hade någonting att klaga på. Hon hade ju en så fin fitta! Så sa hon. Och man måste ju lära sig att kompromissa, sa hon, det hade hon försökt förklara för tavelkvinnan många gånger.

11.34

Kärleken. Går det verkligen att förstå sig på det ordet? Kanske är det oklart.

Men jag inser åtminstone nu hur rätt hon hade. Hur rätt hon hade hela tiden med det där odefinierbara. Det där som inte går att ta på. En känsla och en stämning. Sublim. Som att blicka upp mot fiaskot långt däruppe under en stjärnklar natthimmel. En vy lik en inverterad spegelbild av avgrundens rand. Onekligen inte utan en viss fascination. Insikten om den lilla människans plats i denna ändlösa evigheternas paradoxala existens. Den fullkomliga meningslösheten, trivsam eller inte. Stjärnorna som i sinom tid kommer att slockna en efter en däruppe. Så också den som vi kallar solen. Det innebär slutet för livet på vår jord. Alla mänskliga tankar och handlingar plötsligt förgäves. Kanske är det då sant som man kan läsa – att vår förefintlighet inte borde betraktas som så värst mycket betydelsefullare än en flug- och grodexistens.

14.56

Det är soligt ute, en vacker höstdag. Med ens slås jag av en nykter insikt om hur allting hänger ihop. Inom mig känns det lättare, klarare. Som orosmolnen som försvinner på en himmel. Det är i tankarna på tomheten – på vår död och på det ändliga med oss – som jag inser att vi alltid har ett val. Att vi alltid måste välja. Kan inte fly denna tvungenhet, denna ofrånkomliga del av vår mänskliga natur. Intigheter som orealiserade möjligheter. Att tomheten kanske kan vara ett redskap istället för ett hinder. Ett filter och ett lösningsmedel. Att inte välja är ett val som något annat. Och vi väljer hela tiden. Hela tiden trots att vi så lätt glömmer bort livet.

23.43

Så vad är det då – det vi kallar kärlek och kanske det viktigaste av allt? Är det att om och om igen älta allt det där vi pratade om? Jag har tänkt mycket på det, frågade henne om det igen. Om rymden och världen och allt det där. Om fiaskot och existensen – knappnålshuvudet och tavelkvinnan. Hon bara skrattade åt mig. Samma skrattande svar tillbaka. Hon sa att hela världsrymden ändå lika bra skulle kunna rymmas i tavelkvinnans underliv där borta. Titta bara sa hon, vilket gapande svalg! – hon är omättlig!

Jag minns hur hon sa att hon inte tycker om att komplicera saker och ting. Att hon högaktningsfullt struntar i vilket. Hon gick fram till mig och ställde sig så nära det går. Gör vad du vill, sa hon. Gör precis vad fan du vill. Så ville hon leva i alla fall. Det sa hon till mig, innan hon tog mitt huvud mellan sina händer och kysste mig. Gör vad du vill. Det var allting som jag kände då, som spelade någon roll, när jag somnade tätt intill henne på madrassen. Gör precis vad du vill.

Jonathan Svantesson (f. 1990)

Studerar vid Skrivarlinjen, Skurups folkhögskola. Tidigare student vid Författarskolan, Lunds universitet. Litterärt intresserar han sig huvudsakligen för filosofisk pessimism.
Bildkälla
Läs fler essäer på liknande teman här:

Poros essätidskrift