I skogen finns utrymmet för reflektioner kring de tre rösterna som sliter åt alla omöjliga väderstreck. Är det möjligt att förena dem? Följ med på en vandring bland svampar och mossa som frigör funderandet kring det egna tillvägagångssätt. I denna essä ställs frågan om vad det innebär att skriva och vem som får skriva.

Skogsstig 

Har svårt att lämna gården. Kattan envisas, jamar efter, klagande, ber mig vända om. Gå hem, bakåt mot det där varifrån vi kom en gång för ingen vet vad som väntar i skogen, fast ändå, kanhända gör det inget att ha en katt i hälarna.

Vandringen, den monotona rörelsen gör något med skrivandet, med rösten. Blickar ner på mina fötter. Fötter rimmar på rötter, lika väl rimmar det engelska, footing, fotfäste på rooting, att plantera och få något att rota sig, växa. Men root betyder även rota, böka, och det gör det svårt att ostörd lyssna till skogens ljud utan att se efter vad som döljer sig därunder.

Vi är tre som brottas, med och mot varandra, drar, sliter åt alla omöjliga väderstreck, önskar göra en enad röst hörd, låta den sång ljuda som sjunger allra vackrast, klarast. Når längst. Duktighetstösen, Författarjag och så Jag då, det är min röst som råder nu, skall visa, för vår egen skull, men kanske även för andra vad processen gör med oss inblandade. Tätt intill, sammanbundna, utgör vi en triptyk, en trehövdad orm med inbördes så olika ansikten.¹ Undrar ofta om vi ens är släkt, vi är så sällan överens, så ofta det motsatta. 

Skribenten, Jag, söker svar på frågor ännu ej till fullo formulerade, söker röst, söker process, den litterära konstnärliga, går med ljus och lykta i vacker tass, lyssnar illa till andras dånande väl och ve. Är skrivande slöseri med tid, nonsens, ett tafatt försök att visa upp en duktig tös med hjälp av litterär akademisk kanon, en löjlig polemik? Eller kan vi tre illustrera, och litterärt gestalta en process där vi förhåller oss inom realismens ramar och etiskt korrekt förblir sanna, trovärdiga?

Tar bron över bäcken, följer hagen, går längre in i skogen. Vildsvin bökar, vänder upp all grön, skön mossa, visar rötterna. Porlandet pockar, visar vad som är, och vad som inte är viktigt. På kant uppställda platta stenar gränsar till övergiven hagmark. Rostig taggtråd kvarglömd. Tidens tand och det susar i odlad råg, havre, korn, nödvändigheten, jordbrukets hantverk. Skrivandet svävar med i jordens andetag upp och över, ned och under. 

I steget mellan språk och text formas individen, först genom läsning, sedan genom att själv lära sig skriva – och det är i någon mening det verkliga syndafallet: självmedvetandets ensamhet. När möjligheten att beskriva frigör sig från minnet får vi syn på oss själva. Och vi är nakna, tills lager på lager av kultur ger oss ett inre som är större än vårt yttre. 

Individen är något som vuxit fram i takt med att textläsning tränat oss i internalisering och insikten att det bara är i texten vi kan höra en annan individs inre röst ordagrant.²

En fullstor flugsvamp huserar intill stigen. Sagosvamp, farlig, vacker, lockar med smak av röd självklarhet. Mossa skänker vila för trötta ögon, luktar gott. All text blir mull till slut men vi vill pröva oss fram, försöka, essayer, på vilda stigar, slingrande, breda, smala, osynliga och se varthän de leder, för mig, förför oss.³ 

Kan vårt modus operandi, detta vårt tillvägagångssätt, vår metod, våra inbördes olika beteendemönster enas och – finns här något för andra?


Tvivel

Uppfattar oss kluvna, brutna i varandra, alla mina jag och texten. Måhända utgör vi en ännu ej avslutad individuationsprocess, eller knappt påbörjad. Slaviskt följer vi psykoanalysens uppfattning om Överjag (vår styvmoderliga härskare Duktighetstösen), Detet (vår lidelsefulla Författarjag) och Jaget (jag, den ständige medlaren) där triptyken utgör en alldeles egen cirkel, en rörelse som rinner bakåt, tvingar oss till det som var en gång, till ett alltings början. Men hur våga lita på minnet då dess bedräglighet utgör den enda sanna konstanten?

Det förflutna är alltid nytt: det förändras ständigt allteftersom livet fortskrider. Vissa delar av det, som fallit i glömska, dyker åter upp, andra delar däremot sjunker undan eftersom de är mindre viktiga. Nutiden dirigerar det förflutna som medlemmarna i en orkester. Den behöver vissa bestämda tonarter och inga andra. Sålunda framträder det förflutna ömsom länge, ömsom kort. Ömsom klingar det till, ömsom tystnar det. I nutiden inverkar bara den del av det förflutna som man bestämt ska belysa eller fördunkla den.⁴

Duktighetstösens röst ekar om vikten av att rätt och riktigt nedteckna det förväntade, inte irra längs egna vägar, och hon påstår det finns visst som icke torde tillåtas gestaltas, det bär icke tillräckliga litterära kvalitéer. Författarjag stampar med foten, hon envisas med det motsatta, att lyfta på förlåten är enda vägen. Men! Så talar Italo Svevo till oss, trots åren som passerat; han berör minnets svekfullhet, påtalar dess opålitlighet som sanningssägare. Ett mynt är ett mynt med diametralt olika sidor: På min sida konungens anlete, på din en valör. Endast den cirkulära formen torde vi vara överens om.

Jag konstaterar som så ofta annars att inga sanningar ryms, inte i ordets rätta bemärkelse, inom självbiografiskt berättande, autofiktion, bekännelselitteratur eller vad det nu kallas. Istället blir varje återgiven tanke, varje minnesbild gestaltad och således fiktion, en overklighet väsensskild från läsarens egen. Det blir till en visklek. Men måhända, intill oigenkännlighet förträngt kan det förflutna träda fram, om än dolt mellan raderna.

Fiktionen blir sann.

*

Enligt Författarjag är skrivandet en kompromiss mellan livet och döden, där det osagda, det oskrivna, det viktiga gömmer sig i mellanrummen mellan orden i rummet där vi tiger om det som ljuder högst, orden som skevar, skär sönder och faller likt tunga gråstenar mellan stearinljusets flämtande låga alltmedan kristallglas klirrar falskt i låtsad trevlig gemenskap. 

För det är så man bör göra, ställa upp, och le inför alla andra. 

Texten blir skeppet Argos. Nej, korrekt uttryckt utgör vi den skutans stomme, vi är inte densamma som vid skrivandets början, alla molekyler, alla celler i vår kropp byts ut under tiden texten vuxit, växer fram. Blir Jag, vi, triptyken vi utgör, då en annan?⁵

*

Duktighetstösen viskar kroniskt i örat, om tiden det tar, att det är fel väg att gå in i skogen när allt hela tiden handlar om att hitta ut. Hitta sin plats, den rätt ordentliga. Den produktiva. Hon släktar på den strävsamma myran. En prestationsneurotiker utan like, hon borde söka sin inre syrsa istället, fast den gnider väl sina bakben alldeles för lågt för att höras. Allt medan Jag finner fristad i rutinen att mata djur – fylla på vatten, ge dem deras dagliga bröd. Och uppleva långsamhetens lov när det regnar. Och bli regnad på. Dofter färgar dagen, minnet. Tvånget att skriva eller inte skriva, det är frågan.

Skogspromenerar runt markerna längs med stängslet, ser till tråden. Och det är tuppslakt och grannen hjälper till, springer med kokvatten och kylvatten, tvättvatten och hämtar trasor, skållar djurkroppar innan de ska ner i trumman som plockar fjädrar, handplockar mycket efteråt, bränner bort det sista med gasolen. 

Nyslakt luktar. Annorlunda.
 Äter inte kyckling till middag.

*

Vi söker en process vi inte är medvetna om att vi äger. Första person singular, jagform, att gräva där vi står och ingen annanstans. Ser ner på leriga stövlar, smutsiga arbetsbyxor. Leran luktar intorkad jord, några dagar gammal. 

Avlivar en tacka, med bultpistol, lagstadgat krav. För nödslakt. Denna blir inte mat, hon var gammal och grå, fick hjärnblödning, kunde inte resa sig. Vaknade rädd och övergiven av sina egna tankar. Befriandet är sorgligt men vi skall alla den vägen vandra och så vidare. Nu står vi och gräver och gräver i jorden för att få ner djurkroppen tillräckligt djupt så ingen gräver upp henne igen men här är rötter överallt. Tjocka, smala, osynliga håller de jorden i ett fast grepp. En mångfald av jordstammar, ett nätverk som håller samman, kommunicerar med allt och alla. Förbannar alla dessa rhizomer.⁶ Det är tungt, Jag är inte stark nog, mer svag så det räcker och blir över. Men Duktighetstösen ser till att vi orkar trots att det tar timmar, och till slut ryms hon, vår första tacka. Äldst. Klokast. Kroppen ännu varm, mjuk ulldoft, mulldoft och till jord ska vi åter varda. Författarjag lämnar en bukett blommor ovanpå den nyligen begravda. 

Överallt dessa lukter, liv, död, varmt, vått; allt färgar texten. Konsten i ständigt samspråk med livet, det dödligt vardagliga. 

Jag smiter alltför ofta från det riktiga arbetet, överlämnar skrivande ansvaret till Författarjag, hon kan skriva bok medan Jag planterar och sår, vill så mycket men utrymmet är begränsat liksom tiden. Författarjag envisas med att införliva varje smula medan Duktighetstösen vill tvinga fram den perfekta texten. Varför är hon aldrig nöjd med livet som det är, varför måste hon prestera så förbannat mycket hela tiden? Och varför måste vi som Sylvia Plath […] leva i skräckens skugga; skräcken att inte kunna uppnå någon slags abstrakt perfektion.⁷ 

Och frågan kvarstår, vad vill vi egentligen säga, är det möjligt att ens veta vart skrivandet leder oss? Utgör det en introspektion, ett navelskåderi genom oss alla så vi kan dyka upp förklädda på andra sidan? Vi blir icke alls avklädda, snarare på nytt skapade, en annan, en den vi icke är?

Det är inte ofarligt. Alla verb vi böjer sprider sig i cirklar, likt ringar på vattenytan. Ord kan skilja oss från varandra, från andra, bli till skiljetecken när textens tentativa tema trevar sig fram och belyser scener ur en sårig diskurs. Ett landskap varifrån vi alla tre härstammar. Blir någon sårad av våra svartvita ord på blanka pappret borde de betett sig bättre innan. 

Ett metafysiskt plan hovrar över texten och gör sig påmint. Trots att det befanns utom räckhåll upplevs det intimt förknippat med skrivande lusten, den i stunder av epifani förnimbara, den eftersträvansvärda. Den svåruppnåeliga, hon kvinnan inuti, den vi söker.

Författarjags galopperande svada kan ingen hejda. Lik bäcken utanför, den dånar, rakt ned i ån. Vatten i rörelse doftar kallt och klart på något vis. Inte som norrländsk islossning i orörd älv, sådan självklar kyla och nyuppväckt frihet finns inte här, men nästan. Text forsar aldrig fram. Där är behov av lugnvatten, sel, något som bryter av rusningarna neråt, bortåt. Som får stora isblock att stanna upp, smälta långsamt. Författarjag lägger till mer än hon drar ifrån, skrivbordet är en enda röra. När Duktighetstösen städar finner Författarjag genast nya infallsvinklar alltmedan Jag går vilse, allt längre in i skogen, vandrar uppför bergssidan och ner igen, följer djurstigar, finner rävgryt och sårlegor. Grävlingar gräver gryt men även bajsgropar, eller ska det stå avföring, fast det låter ju så kliniskt, byråkratiskt, nästan tekniskt medan bajs låter som något ur barnamun.

Ibland händer det att texten tar orden i egna händer, gör utsvävningar, tillåter sig saker och ting ingen ens vill tänka på, idiotiska påhitt utan kontroll över fantasi och vad som faktiskt skett. Vet inte längre vad vi minns rätt och fel, vad ljuger vi om så illa att andra tror oss? Är det så att: 

Jag skriver för att genomfara mig själv.⁸ 

Texten, processen och så vi. Det är hög tid att sluta ljuga och istället tro att texten är ren och skär fiktion, oavsett hur sann, från första bokstaven till den sista. Men då förlorar handen greppet om pennan. Olustigt är det. Giv mig liv, skriker barnet i sin linda, uppdaga svarta tryckbokstäver på ett antal ark vita pappersytor men för guds skull, lämna oss sedan i fred att fortskrida med vårt. Låt oss vila! Låt orden befria oss! Tillåt vår text få mening för om livet skall gestaltas lik lögn och förbannad dikt får Duktighetstösen ta över. Förskönandet bär inga vedermödor, konsten tål mer än så, hur mycket än Duktighetstösen tjatar så är det endast sanningen som kan göra oss fria, friskriva kvinnan bakom, ty rösten är aldrig vår egen, den ägs av texten. 

Jag ser syner. Ord yr i luften istället för efterlängtade snöflingor som mjukt skulle bäddat in bokstäverna, dolt dem för omvärlden. Författarjags skrivande må vara ett instabilt hem där reflektioner över sant och falskt hotar bilden av den ombonade lyan ingen annan har tillträde till, men där är det tillåtet att bli den det var tänkt en gång, tillåta skrivandet flöda, undangömd för andra. Där fördriver vi tid och andras pengar för vår njutnings skull. 

Fotspår kliver i varandra, trampar fram och åter i djurstigar, söker efter sårlega. Vid en första anblick tycks det omöjligt att gå vilse, men vid närmare eftertanke slingrar vi runt en spiral kring textens epicentrum, utan början, utan slut. Ständigt denna tvekamp, trekamp.

*

Inomhus råder ingen ordning. Disk överallt, frukosten framme på köksbänken, smöret smälter, osten svettas, mitt nybakade bröd har börjat torka i kanterna. Fan. Finner Författarjag med en bok framför brasan. 

”Du kunde väl åtminstone ha satt in smöret i kylen, och brödet i en påse, är det för mycket begärt att du ska plocka undan efter dig?” 

”Alltså jag läser, det är spännande, tror det är viktigt, för boken alltså, skrivandet måste gå före allt, det vet du väl. Och jag behöver inspiration. När ska du byta sängkläder förresten, de där är smutsiga.” 

Usch, hon är omöjlig när hon är på det viset. Men det går inte an att låta sängen vräka sig på det där viset, obäddad och med spår, svettdoft, hudavlagringar och så det där andra, rester efter umgängen, sperma kanske till och med. Får lov att starta en tvättmaskin senare. Överallt tronar högar med böcker, hundöronvikta sidor, oläsliga nedklottrade papperslappar, finner flera under kuddarna i soffan och några i den obäddade sängen som aviserar om den vilda natten. Var han ens snygg, var han redigt byggd, hade han några fördelar alls, eller var han bara ännu en i raden av alla de vi inte orkar räkna längre? Gillar inte Författarjags promiskuösa leverne.  

”Var är Duktighetstösen förresten?” 

”Äsch, hon sitter väl någonstans med någon löjlig formulering, väljer nya ord, sådant där hon är så himla petig med, du vet textbearbetning. Hon ser nästan helig ut när hon pratar om det. Såg henne med saxen, förmodligen är hon fullt upptagen med att klippa mitt hundrasidiga manus i små bitar, kallar det sin konstnärliga process, som om det är en metod att sätta sönder andras grejor. Hon respekterar inte mig.” 

”Och är du så mycket bättre då, du klarar dig inte länge utan henne och mig. Utan oss två är du inget!” 

Författarjag sträcker upp armarna i luften. 

”Utan mig, ingen text. Vet du, det finns ingen sanning någonstans, det är bara tolkningar vår hjärna hittar på, eller väljer att minnas som Svevo sade.” 

Duktighetstösen dyker plötsligt upp framför våra ögon som från ingenstans. 

”Det där har du stulit av Nietzsche.” 

Hon sätter händerna i sidorna, snörper på munnen men Författarjag låter sig inte hindras. 

”Spelar det någon roll, om jag läst vad någon annan sagt eller om jag hittat på det själv? Tänk om allting bara är en form av kommunikation över tid och rum?” 

”Det där kallas faktiskt intertextualitet”, Duktighetstösen håller upp ett finger i luften. “Det var Julia Kristeva som utvecklade den tanken efter att ha läst Michail Bachtins funderingar kring dialogicitet. Kristeva påstår att texter står i ett ömsesidigt förhållande till varandra, att där går att finna spår av den ene hos den andre och vice versa, att de på så vis bildar ett samtalande nätverk.”⁹ Duktighetstösen fortsätter sin monolog med oberörd min och mässande röst. ”Och Michail Bachtin menade att varje författare via sina karaktärer bär på flera olika medvetanden, vilka talar med varandra och att där då uppstår ett polyfont berättande i den skrivna dialogen mellan alla individuella röster, åtminstone i Dostojevskijs romaner.”¹⁰ 

”Men …” 

Författarjag lyckas aldrig avbryta Duktighetstösen när hon fått blodad tand på fakta, vi tvingas lyssna när hon återupptar sin föreläsning. 

”För Kristeva var intertextualitet något självklart medan Roland Barthes å sin sida påstod att den enbart råder inom betraktaren, läsaren, att den är en projicering. Barthes såg på tillvaron och samhället som en fiktion med mängder av tolkningsmöjligheter och olika betydelseskikt.”¹¹ 

Författarjag höjer rösten. 

”Precis vad jag sagt hela tiden och som Nietzsche hävdade för länge sedan och som Svevo också tog upp, det finns det inte några fakta, endast tolkningar av omgivningen vilka stiger upp ur det egna psyket.”

Reser mig, har inte fått av jackan ännu, måste ge hunden frukost. Längtar efter kaffe. Är less på detta ständiga trätande, de slår på varandra med en sorts akademiskt belagd litterär kanon, tävlar om vem som refererar bäst. Tänker för mig själv på Olga Tokarczuk som fick Nobelpriset i litteratur något år, hon beskrev världen som ett tyg vi själva väver, varje dag, i filmer, böcker, skvaller och anekdoternas väldiga vävstolar. Hon menade att världen är skapad av ord, att vi skapar verkligheten med de ord vi beskriver den med, men att vi idag saknar berättelser, skrönor, historier om de egna släktleden, om tiden bakåt. Tänk om det vore så att våra narrativ kan binda oss samman, istället för att separera? Vi måste börja berätta sagor igen.¹² 

Sätter på kaffe, torkar av diskbänken med en våt trasa, skrapar bort brödsmulor. Kanhända blir alla sanningar en sorts saga för de som kommer efteråt, en skröna, men med någon form av rötter. Jag dukar fram kaffekoppar, ställer fram mjölk, tinar kanelbullar men tänker vi skulle behövt pepparkakor så vi kan bli snälla rara flickor, åtminstone för en liten stund. Vänder mig emot dem. 

”Var det inte Aristoteles som sade att det alltid gömmer sig en sanning i all fiktion, eller var det tvärtom?” 

Duktighetstösen surar, fast ingen förstår varför. Hon öppnar munnen. 

”Det är dessa jagberättelser som blir fula, det är fult att hänga ut smutsbyken till allmän beskådan, man måste se till att hålla farstudörren stängd, utan insyn.” 

Räcker henne bullfatet och säger.

”Kafka sade väl någonting om att: […] så länge du säger man istället för jag är alltsammans fullständigt betydelselöst och hela historien kan lugnt berättas, men så snart du medger att det gäller dig själv känner du dig drabbad och grips av fasa. Kanske drabbar en berättare i första person läsaren hårdare, gör det mer verkligt, är det vad du är rädd för?”¹³

Författarjag drämmer ner kaffekoppen, det stänker över hela bordet. 

”Det är faktiskt litteraturens uppgift att beröra, få andra att känna något, den ska smärta så andra kan lära. Läsarna ska gråta när de läser, det ska göra ont, de ska känna glädje, ilska och sorg, det ska svida i ögonen och riva upp blödande sår i skinnet, jag vill att de ska kräkas av vämjelse. Vi måste frigöra oss från sinnets bekväma fängelse!” 

Duktighetstösen rynkar på näsan. 

”Men Kafka sade också att …”, börjar Jag men avbryts av Författarjag. 

”A book must be like an axe for the frozen sea inside us, fast på tyska då förstås, och ja, ja, vi vet och han liknade skrivandet vid att få kroppen sliten från källaren, genom huset och upp genom taket, för först därefter kunde han blicka ner på det som blev text.” 

Ser på de andra två, vi går vilse, stampar som katten kring het gröt utan att komma någon vart. Vi måste kanske erkänna vårt subjekts närhet till objektet, texten. Svårigheten att separera dem i dagliga livet gör oss introverta och påverkar vardagens dagliga samtal. Vi står i ständig konfrontation med texten. 

Dualismen mellan två subjekt, soma och psyke, eller som här mellan den som skriver och den som den skriver om, utgör ett alter ego. Huvudpersonen kan bli den vi aldrig var, den vi aldrig vågade bli, den vi aldrig ville bli. Eller är vi hon, fast ingen av oss vågar erkänna det? Talar Författarjag om oss själva i tredje person, eller första, har vårt gemensamma jag blivit fiktivt? 

Skrivandet är djävulskt, av ondo om jag låter mig ta till förenklade beskrivningar. Det finns varken gott eller ont, svart eller vitt. Skrivandet bara är. Måste få vara. Måste ut.

En sanningens minut 

Trampar samma gamla stig, författare vill skriva, dikta epos efter epos utan en enda tanke på vare sig läsare eller inkomster. Stannar vid det gamla älgtornet, däruppe väntar ro för själen. Klättrar upp i fallfärdigheten, spanar utan bössa i hand, höjd över åkrar och ängar framträder mönster från marken osynliga. Nedklottrade tankar vilar sida vid sida med Montaignes, söker stöd för tanken i hans tal om isolering, frigörelse. 

*

Sen säger du: jag har sprängt mina bojor. 

Visst! Som när hunden har slitit och ryckt och fått upp själva knuten men när han sedan flyr har ett koppel som släpar från halsen.¹⁴ 

*

Sådana är vi, i bojor från det förflutna. Texten utgör både en process, och en frigörelse. Skrivandet är vårt tvång för att överleva. Memento moriger mig, oss, tillåtelse att skriva.¹⁵ Där möter vi oss själva, enas till slut om än vägen upplevts oframkomlig. 

För om inte jag – vem? Om inte nu – när?¹⁶

*

På gården där vi bor vaknar citronfjärilen tidigt. Resan från ägg till larv börjar krypande, den äter av gröna blad i våra odlingar fram till den stund då den upplever sig själv tillräcklig, då spinns en kokong. Innesluten i denna puppa, detta självvalda, orörliga tillstånd varken äter eller andas den, istället upplöses helheten ner till dess minsta beståndsdel. Döden förespråkar ett uppvaknande, via en fullkomlig omvandling stiger Imago fram, den idealiserade sinnebilden av Självet. 

Fullvuxen, flygande fulländning. 

Noter

^{1. På en av Masthuggskyrkans reliefer i Göteborg återfinns en trehövdad orm vars ursprung är svår att säkerställa. ↩}

^{2. Torbjörn Elensky, Konsten att avbilda, i Tidskriften Sans nr 2 Fri tanke förlag (2022).  ↩}

^{3. Så att lik Virginia Woolf lyckas: […] lyfta likgiltiga ljud ur det enskilda språkets dimmor till det rike, där det råder ett beständigt äktenskap, en beständig förening. Ur Essä. Urval och introduktion av Arne Mellberg (2013) Bokförlaget Daidalos. ↩}

^{4. Italo Svevo, Zeno Costini, Rowohlt Verlag, Hamburg 1959, ur Ingeborg Bachmanns, Utplåna fraserna, s 62-63. Ellerströms förlag (2016). ↩}

^{5. Utförligare förklaring, se Theseus paradox, skeppet Argos. https://en.wikipedia.org/wiki/Ship_of_Theseus. ↩}

^{6. Gilles Deleuze och Felix Guattari använder detta från början biologiska begrepp för att beskriva organiseringar av böcker, idéer och människor. Se bl. a Tusen platåer (2015) Tankekraft förlag.  ↩}

^{7. Duktighetsfällan, en överlevnadshandbok för prestationsprinsessor och en och annan prins (2008) Joanna Rose & Aleksander Perski. Bokförlaget Prisma. ↩}

^{8. Henri Michaux citeras i Rummets rymder (2018) George Perec, Modernista förlag.  ↩}

^{9. Julia Kristeva, ”Bakhtine, le mot, le dialogue et le roman”, i Critique (1967:239).  ↩}

^{10. Michail Bachtin, Dostojevskijs poetik [orig. 1963], övers. Lars Fyhr & Johan Öberg (1991) Bokförlaget Anthropos.
 ↩}

^{11. Om Roland Barthes: En uttolkare av vardagens mysterier av Theresa Benér 230305. https://www.svd.se/en-uttolkare-av- vardagens-mytologier ↩}

^{12. Olga Tokarczuk: Jag måste berätta om Världen (2019) http://www.svd.se/olga-tokarczuk-jag-maste-beratta-om-varlden. ↩}

^{13. Gilles Deleuze & Felix Guattari, Kafka, För en mindre litteratur (2012) Daidalos.
 ↩}

^{14. Michel de Montaigne, Om ensamhet, ur Essä. Urval och introduktion av Arne Mellberg (2013) Bokförlaget Daidalos. Hos Virginia Woolf återfinns liknande tankar. Se bl. a. Mot fyren från 1927 där Mrs Ramsay söker det egna rummet avskild men ändå närvarande bland andra. Även i Ett eget rum (1929) återkommer detta tema.  ↩}

^{15. Memento mori, översätts till: Kom ihåg att du är dödlig. Uttrycket vill skapa en medvetenhet om vår dödlighet och livets korthet för att vi ska leva så meningsfyllt, nyttigt och hänsynsfullt som möjligt.
 ↩}

^{16. Ur Pirkei Avot, Originalet lyder:
”If I am not for myself, who will be for me? And when I am for myself, what am I? And if not now, when?” Avoth (1:14). Sage Hillel, https://en.wikipedia.org/wiki/Pirkei_Avot. ↩}