Hur hittar man tillbaka när man gått sönder? Linda Berg Ottoson skriver om återhämtning, ilskans läkande kraft och trösten hos Sara Parkman och Simone de Beauvoir.

1.

Jag ropar ut mitt innersta
Jag ropar ut all min skit och mitt skav

Jag befinner mig i albumet Vesper av och med artisten Sara Parkman och all skit och allt skav som hösten 2017 resulterade i en sjukskrivning träder fram på ett annat sätt än tidigare. Både mer nyanserat och mer onyanserat. Vesper betyder aftonbön, vilket i sig känns lite skavigt för mig som fortfarande dekonstruerar min barndoms frikyrkogud. Det är på många sätt ett album om kristendomen, men musiken når in i mig tack vare det nakna och råa. Och klangen, den visar sig ha med själva kyrkorummet att göra. ”Vesper är en politisk fackla”, enligt musikmagasinet Hymn: ”Mot kapitalism, konsumtion och miljöförstöring”. För mig har den kommit att handla mest om inre hållbarhet. Vreden i Parkmans texter blir till ett existentiellt samtal som läker mig. Att dekonstruera blir då att närma sig sin historia med nyfikenhet och undersöka om det går att använda byggstenarna på ett tidigare oprövat sätt. 

* * * 

Mellan mörka höga bergen efter djupa långa skräcken
Lyckan kommer lyckan går, jobben kommer o jobben går
Men vi förblir på jorden vår

Det är en så konstig känsla. Som att jag druckit för mycket kaffe och vill dricka ännu mer. Jag surfar ovanpå, uppe i luften, ingen fot mot golvet längre. Jag hoppas att han inte märker något, jag hör mig själv låta intresserad, professionell, avslappnat charmig. 

”Jättefin hemsida och snyggt med de olika konstområdena med färger, att ni delat upp, sen saknar jag ju en flik för litteraturen, obviously.” 

Simon på Kulturhuset skrattar artigt och medger att de inte fått med litteraturen än ”men att den självklart är lika viktig som dans, konst, film och musik”. Vi pratar vidare om eventuella samarbeten mellan regionen och föreningen han företräder, sen är vårt möte slut och jag går hemåt. Jag går utan att riktigt känna att jag är i kroppen. Huvudet susar lite, det går så fort bland tankarna och jag lyckas inte bromsa, känner obehag och hjärtklappning. Huvudet är som en ballong som har fått för mycket luft och snart lättar från kroppen och åker upp i himlen. Då ska man andas med magen, det vet jag. Jag vet så mycket. Det är bra att gå på yoga för att få ökad kroppskännedom, det är bra att undvika socker så mycket som möjligt, få i sig rätt slags probiotika, inte för mycket kolhydrater – ”för att ta hand om mig själv, nej det handlar absolut inte om att vara smal, det bara råkade bli så”, det är viktigt att sova tillräckligt mycket. Jag gör alla rätt. Men sover gör jag inte. 

Må Gud välsigna dig med vredens skogar
Må Gud välsigna dig med ilskans dalar

Mötet med Simon är också rätt, jag bör träffa representanter från olika kulturinstitutioner för att utvidga mitt kontaktnät, för att lyckas med mitt omöjliga projektledarjobb. Nu är det oktober 2017 och snart går jag sönder. 

Hem till min man och barnen, jag känner mig avstängd, ingen bra mamma. En usel projektledare och en usel mamma. Och en usel partner. Min man har försökt förmå mig att jobba mindre, men han fattar inget, han gör mig bara mer stressad och jag får jobba i smyg så han lämnar mig ifred. Det finns ingenstans att fly, inte ens promenaderna fungerar längre. Jag kan aldrig gå tillräckligt långt; jag är alltid kvar när jag kommer hem. Allt snurrar bara på, jag har två jobb, men det känns som fjorton. Och aldrig och ingenstans är jag tillräcklig. Jobbet, hemmet, privat, professionellt, vad är vad? Jag har klätt ut mig till projektledare i tre år nu. Det funkar inte. Jag börjar tro att jag klätt ut mig till lite av varje. Mamma. Fru. Vart tog själva jag vägen? 

Låt mig få va ett ingenmansland
I frid just ett slag, så håll nu min hand

* * *

Det är fredag nu och jag ska jobba helg på mitt andra jobb. Jag ska jobba helg, men jag kommer inte ur sängen. Min man får ringa och säga att jag inte kan komma, det går inte att sluta gråta. Men hur ska de lösa en ersättare för helgen med så kort varsel? Det blir någon av de snälla som får hoppa in, det är alltid samma som ställer upp. Det dåliga samvetet tränger sig på men det kommer inte ända fram för det finns inget utrymme, det är fullt av annat och samtidigt tomt och slut på annat.

Nej aldrig blir du färdig
Valven flödar inåt
Drömmar, psykologer
Ensamhetskänslor

* * *

”Pat är orolig, har glömska. Panikångest, yrsel, huvudvärk, får hjärtklappningar.” Så står det i läkarintyget. Jag sitter framför läkaren och vet inte hur jag ska vara. Hur är man när man är det jag är? Och det är konstigt hur lite jag bryr mig. Jag orkar inte le och vara en trevlig och duktig patient. Han frågar om jag tänker ta livet av mig. Jag tänker ändå att det är en ganska abrupt ställd fråga till någon man aldrig träffat förut. Jag svarar nej. 

”Ångesttillstånd. Under flera månader jobbat mer än heltid i praktiken, utvecklat oro, enstaka men kraftiga panikattacker, viss nedstämdhet, trötthet. Känner inte igen sig.” Läkare nummer två är snäll och har avsatt lång tid för utredande samtal. Han säger att jag sökt hjälp i tid. Det får mig att känna mig misslyckad. 

Må Gud välsigna dig med ilskans vrål

Det känns inte som ilska, det känns kraftlöst, svagt och som att vara en sådan som inte klarar av. Jag spjärnar emot, vill inte vara en sådan. Och samtidigt nästan lite skönt ibland. Det är synd om mig. Jag är ett offer för omständigheterna. Duktiga flickor, patriarkat, NPM och prestation. Det är synd om mig. Men jag trivs inte i offerrollen heller. Den skaver lika mycket som alla andra roller jag spelat. Vad återstår? 

Skriv in, skriv om, håll ut
Skriv av, skriv in, lägg till
Sjung syster, sjung
Skrik, syster skrik
Hugg in i ditt namn i tiden
Sjung mig in i oss

Sjukskriven heltid, 75%, 50%, 25%. ”Pat behöver ta in kunskap och hanteringsverktyg för en balanserad energihantering, öva på att ta hand om sig själv.” Vad är det egentligen jag ska rehabiliteras till? 

På regionhälsan träffar jag den tyska psykiatern som efter fem minuters samtal konstaterar att ”den lilla Linda behöver lära sig att hon duger precis som hon är”. Det är som att jag kastas inåt, neråt, till något ursprungligt, något genuint och oläkt. Jag gråter.  

Ilskan öppnar upp en reva
Hjälper oss att ändra nånting
Lämnar sen den vidare till
Någon som kan bruka den och

Nej jag ser det inte som ilska då, men det öppnas upp en reva. Något blottläggs och blir synligt, något bara jag kan ta ansvar för. Min frihet och mitt ansvar, min egen autenticitet. 

Och jag tror ilskan finns där i botten, för det är inte en gråt som gör mig svag, den renar och rensar ut. Jag gråter ut mitt innersta, jag gråter ut all min skit och mitt skav. När jag skriver detta lämnar jag ilskan vidare till någon annan som förhoppningsvis kan bruka den. 

Sy sedan igen din reva
Vårda såret, ge det ömhet
Minns den kraften ilskan gav till dig

2.

Det finns en risk att texten ändrar karaktär nu när två filosofer tar över. Vad händer med vreden utan Parkman? Tänk om den blir för akademisk? Akademisk vrede, finns det ens? Inledningen av essän är av gestaltande karaktär och ibland kan det nå in på djupet på ett annat sätt, åtminstone har det varit så för mig i mitt utforskande av autenticitet. Det finns något att berätta, något jag börjar förstå, men eftersom det aldrig blir helt färdigt (livet pågår ju hela tiden) behöver jag ta hjälp från olika håll. Vad var det som gjorde att just denna period i livet blev så kursändrande och livsavgörande? En rörelse inifrån och ut, erfarenheter och känslor som möter teori och poesi. Kanske kan filosofiska tänkare addera lite distans till känslan? 

Essäformens format inbjuder till att skapa en väv av gammalt och nytt, paradoxer och självklarheter, andras tankar och mina.”Den som skapar använder tidigare skapelser för att skapa möjligheten för nya”, skriver Simone de Beauvoir. Mina filosofiska vägvisare – främst Simone de Beauvoir men även Toril Moi – bidrar på lite olika sätt till denna tankeväv. Hos Beauvoir hittar jag en fellow autenticitetsförkämpe och hos Toril Moi någon som utmanar föreställningen om att det professionella och det personliga går att hålla isär. 

Jag kämpar med att göra rätt. Överallt, på alla plan. Jag vet inte riktigt varför. Eller, jag anar att det finns många förklaringar att hämta både i min frikyrkouppväxt och i det faktum att jag vuxit upp som kvinna i patriarkala strukturer. Men räcker det som förklaring? När jag läser om min väg till sjukskrivning ser jag att det jag trott är rätt i själva verket är fel. The complete opposite alltså. Utan ett tydligt livsmanus har jag ofta försökt härma hur andra verkar göra. Följa regler, normer – i hopp om att det ska leda till ett gott liv.  

Den smygande insikten om att ingen annan än jag bär det övergripande ansvaret för mitt liv är tung att bära. Hade Beauvoir kunnat hjälpa mig genom att berätta om nödvändigheten i att våga misslyckas? Att den spricka som är på väg att öppnas kommer att göra ont, men att den kommer att leda till något nytt och mer äkta? ”Utan misslyckande, ingen moral”, skriver Beauvoir. Som att själva reglerna är i ständig rörelse. Hur ska jag kunna göra rätt, när det hela tiden ändras?

Ett av alla rätt som var fel var mitt försök att skapa två versioner av mig själv; en privat/personlig och en professionell. Är jag verkligen två olika? Jag försökte bli projektledare, klippte håret, skaffade nya outfits och spelade vuxen. Men den där ”lilla Linda” gick inte att maskera i kostym. Och att vara sjukskriven från jobbet fick inte mitt privata jag att läka. Kan det bero på att jag alltid är jag, oavsett var jag befinner mig? Jag får stöd för den tanken hos Toril Moi: ”there is no necessary divorce between life and philosophy, between the personal and the theoretical, between feelings and thought”. Idén om den professionella människan verkar hänga ihop med att sätta så mycket som möjligt av ens mänskliga själv åt sidan. Du får visa känslor, men rätt slags känslor och lagom mycket.

Jag känner igen mig hos Moi när hon i utforskandet av uppdelningen personlig och teoretisk kommer fram till att den är tydligt könad: ”to engage in academic intellectualizing is to trash emotions and reject the ’touchy-feely’, the sentimental, and, by association, women”. Som att känslor är feminina och därför något både löjligt, sämre, opålitligt och ovetenskapligt. Kanske blir en av konsekvenserna av patriarkala strukturer att vi lär oss att vi är autentiska när vi döljer vilka vi egentligen är? Som att vi ska låtsas att vi inte är människor. Kanske skulle Beauvoir säga att vi försöker dölja tvetydigheten? Och att dölja vår tvetydighet tar på krafterna, något som i förlängningen skulle kunna leda till sjukskrivning. 

Det finns en motsättning i själva den mänskliga existensen, verkar Beauvoir mena. ”Låt oss försöka acceptera vår grundläggande tvetydighet. Det är i kunskapen om vårt livs autentiska villkor som vi måste hämta kraft att leva och skäl att handla.” När jag plockar in min egen berättelse i Beauvoirs påstående borde det innebära att jag alltså både kan vara ett offer för omständigheterna och ändå ha ett ansvar att agera. 

Under den svajigaste perioden var det svårt att se att det ens fanns ett jag. När man lagt tolkningsföreträdet utanför sig själv så länge kan det vara svårt att få fatt i sina egna konturer. En ständig flykt in i regler, in i andra, någon annan ska göra mig hel. Bristande autenticitet, enligt Beauvoir. Det låter hårt, men jag tror hon har rätt i att ”den autentiska människan inte går med på att erkänna något främmande som absolut”. Paradoxen för mig är att det samtidigt är så skönt att slippa det yttersta ansvaret, att få skylla på någon annan när det blir fel. Men med det följer en frustration, en längtan och kanske till och med en ilska? Som att jag uppfordrande knackar mig själv på axeln och ber om att få makten över mig själv åter. Välsignad med ursinnets händer, som Sara Parkman uttrycker det. 

Med insikten om att jag är samma överallt kommer också förståelsen om att min frihet inte bara är min, den är alltid sammanflätad med andras frihet. När jag delar med mig av det mest personliga är jag som mest allmängiltig. ”En tvetydighetens moral är en moral som vägrar att a priori förneka att åtskilda existenser samtidigt kan vara förenade med varandra och att deras enskilda friheter kan skapa lagar giltiga för alla”, menar Beauvoir. Jag börjar förstå att det inte finns några enkla regler för rätt och fel. I stället en moral där tvekan får plats, där både paradoxer och vrede ryms. Det har blivit dags att släppa in Parkman igen, i ett försök att skapa en ny slags aftonbön för oss som aldrig slutar söka.  

Rymden fyller, håller mig rakt still bland ljud och rum
Världen stannar, gnistrar, knastrar till vid mångens lugn
Vila, leta runt en stund, evig tid
Gnola, vandra bort och väv en egen stig

Litteraturlista

Beauvoir, Simone de, För en tvetydighetens moral, Göteborg: Daidalos 2020.

Hymn, digitalt musikmagasin. 

Moi, Toril, ”I Am a Woman: The Personal and the Philosophical”, i What is a Woman? And Other Essays, Oxford: Oxford University Press, 1999.

Parkman, Sara, Albumet Vesper:

• Vreden
• Valven
• Ing-Maries vals
• Jag ropar (Kyrie eleison)
• Kyrie/Sjung, syster sjung!
• Antropocen