Vad blir det för väder idag? Det är min första tanke när jag vaknar så här års. I regel innan jag ens öppnat ögonen börjar jag oroa mig förvädret. Även denna morgon vaknar jag tidigt och ligger där och lyssnar till morgonljuden medan jag funderar. Det är numera svårt att riktigt koppla av under sommaren. En årstid som förr fick mig att glädjas över ljusa kvällar och att kunna njuta av sköna utebad, den gör mig dagar som denna istället nervös. För det går inte längre att lita på den ljusa årstiden. Nu sitter jag här vid köksbordet, äter min frukost och känner att jag måste skriva ner mina tankar. Jag är rädd för att vi i år igen ska drabbas av sommarens nya lynnighet.
Denna lynnighet gör att sommaren kan innebära extrema värmeböljor och torka, som extremvärmen vi upplevde 2018, eller dess raka motsats, med enorma skyfall- som det regnväder som dränkte Gävle för några år sedan. Regnet fullkomligt vräkte ner över staden i augusti 2021. Under två timmar föll det över 100 millimeter. Ett år efter det förödande skyfallet konstaterade Gävle kommun att ovädret kostat dem drygt 335 miljoner kronor. Märk väl att Gävle inte hör till de platser där SMHI har gjort bedömningen att platsen riskerar att drabbas av skyfall. Nu väntar vi på vilken stad i Sverige som kommer att få uppleva ett lika extremt eller än värre skyfall. För det är inte en fråga om, utan om när.
Vidgar jag horisonten och ser mig omkring i världen, så har vi upplevt extremvärme och enorma skyfall i Europa flera år i rad. För varje år som går ökar världens medeltemperatur. Extrem värme eller extrema skyfall är den nya vardagen. I Indien lär fåglar ha fallit döda till marken i en värmebölja med temperaturer runt 50 grader. Skogar brinner varje sommar runt Medelhavet. I Kanada och Kalifornien kämpar man allt oftare med stora okontrollerbara skogsbränder. Kina drabbas ideligen av torka eller översvämningar.
Hettan är livsfarlig för utsatta grupper redan idag, även i vår del av världen. Kommer du ihåg värmekatastrofen i Europa år 2003? Inte? Det är du inte ensam om. Den gick helt under radarn för media. Men faktum är att hettan är ett dödligt hot för gamla och för sjuka européer. Peter Alestig skriver så här om värmekatastrofen 2003 i sin bokVärlden som väntar. Totalt dog tiotusental européer i hettan, enligt vissa beräkningar så många som 70 000.
Det gör värmeböljan 2003 till den dödligaste naturkatastrof som drabbat Europa på hundra år. Det här gör att sommaren inte längre är en årstid att längta efter. Jag sitter därför vid mitt frukostbord, veckan före midsommar och önskar att sommaren snart ska vara över. Numera är det den tidiga hösten som hägrar, med mörkare kvällar och svalare temperaturer. Jag längtar efter tiden runt september-oktober. Det mörker som sedan sveper över oss nordbor är det svårare att uppskatta. I slutet av november börjar jag drömma om snö och kyliga dagar. Önskar mig snö till jul för att snön gör landskapet ljusare. Men det är numera en närmast unik händelse att det faller vita flingor i min hemtrakt. Snön håller på att bli en raritet här i Stockholm. Vi har ingen riktig vinter längre i södra Sverige. Vintern har förvandlats till en seg och långdragen höst.
Just den här sommarmorgonen kommer mina farhågor på skam. Jag kan andas ut när jag tittar ut genom fönstret och ser att vädret idag ser ut som en ”vanlig” sommardag.
Temperaturen är dräglig. Himlen har vita moln och det är vindstilla. Växtligheten grönskar som den ska och jag hör hur koltrastarna sjunger så ljuvligt som bara koltrastar kan. Boris, den feta spindeln, som har sitt nät framför vårt köksfönster, blir allt fetare. Jag ser ett av Årstas rådjur, en ung bock, smyga därnere i skogsbrynet. Han är antagligen på väg för att beta i någon rabatt. Alla de här bilderna av naturen omkring mig, de gör att oron klingar av. Ännu en bra dag att leva. Men hur blir det i morgon? Blir det också en vanlig dag?
***
Det händer att jag då och då får för mig att det kanske ändå inte är så farligt. Att jag kanske har fullständigt fel? För mitt känsloliv vill inte riktigt ta till sig det jag faktiskt vet om klimatet. Det vill säga, jag rör ihop upplevelsen av det dagliga vädret med klimatet, vilket jag för övrigt tror att klimatskeptiker också gör. Men våra sinnen kan inte läsa av klimatförändringen. Det är först när vädret riktigt löper amok som förändringen av klimatet blir kännbar. Jag kan stundtals drabbas av nostalgiska drömmar om en mer sorglös tid, som 60-talet, när jag inte visste vad pappas Volvo Amazons avgasutsläpp bidrog till.
Men jag vet förstås bättre än så. Sedan 90-talet har jag bekymrat mig för mänskliga utsläpp av växthusgaser. Vi måste helt enkelt lyssna på vetenskapen som Greta säger. Och vetenskapen är glasklar med att vi har en väldigt kort tid på oss att vända utvecklingen mot en mer hållbar civilisation.
Vi idag lever i en tid där människans göranden och låtanden är så dominerande att vi åstadkommit en ny epok, menar allt fler geologer. De talar om vår tid som den antropocena epoken, människans tidsålder. Vilket innebär att den geologiska perioden holocen, som möjliggjorde mänskligt liv, har övergått i en ny geologisk period.
Det om något är en skarp signal om vad som håller på att hända med vår värld. Vi människor är en naturkraft som påverkar geologin. Det här måste vara omvälvande för en geolog. Sverker Sörlin skriver så här i boken Antropocen: En essä om människans tidsålder:
Geologi är den ultimata naturvetenskapen, Dess värld har inga människor. Den är ren natur. Ingen geologisk period är en kulturprodukt. Juras kollager – som sedan några hundra år grävs ur för att ge energi att värma hus och elda fabriker, lokomotiv och stridsfartyg, eller elektrisk ström – har tillkommit utan avsikt.
Vid en världskonferens för geologer 2024, fick anhängarna av uppfattningen att vi lever i en ny epok inte gehör. Många fann nog begreppet väl magstarkt och kände kanske att ordet antropocen blir till ett angrepp mot världens politiker, en politisering av vetenskapende tydligen inte var beredda att stå bakom.
Men många naturvetare använder ändå begreppet antroprocen och det gör jag också. Begreppet synliggör så tydligt att vi lever i en epok där vår fossila kultur orsakat dramatiska förändringar de senaste årtiondena. Med hjälp av kol, olja, gas och kärnkraft har vi byggt vårt moderna välstånd med en väldig fart. Fossil energi har skapat ett överflöd i den rika delen av världen som saknar motstycke i historien. Men där har vi nått vägs ände om vi vill att framtida generationer ska få möjligheten till ett gott liv.
Under en mycket kort tid har vi i vad man kallar den stora accelerationen mångdubblat utsläppen av föroreningar, kemikalier och växthusgaser. Statistiska grafer över vår miljöpåverkan ser ut som liggande hockeyklubbor, med brant stigande kurvor de sista årtiondena. Geologiskt sett är det närmast i ljusets hastighet.
Det betyder att vi människor har blivit en naturkraft som hotar livsbetingelserna för oss själva och allt annat liv på vår planet. Jordens medeltemperatur stiger snabbt på grund av den fossildrivna energi som skapat vår civilisation. Antalet vilda djur minskar dramatiskt. Vi vet sedan några årtionden att vi skyndsamt måste lämna den fossildrivna energin och hantera de utsläpp av växthusgaser vi redan har åstadkommit.
Men det går alldeles för trögt med att få vår kultur att fasa ut fossil energi. Vi har bara börjat att bygga ett mer hållbart samhälle. Inte minst när det gäller klimatet händer det för lite. En viktig orsak är att vår värld domineras av ett ekonomiskt system där företagens kvartalsrapporter anses vara viktigare än vetenskapliga fakta om klimatförändringarna. Ständig tillväxt och kravet på avkastning hanteras som om de var naturlagar. Man kan konstatera att vår föreställningsförmåga spelar oss ett spratt. För kapitalismen är en gemensam myt som enbart existerar i människornas kollektiva föreställningsvärld. Dagens ekonomer är som forntidens schamaner. Det är enbart vår tro som gör att de har någon makt.
Historikern Yuval Nohah Harari uttrycker det bra i boken Sapiens, En kort historik över mänskligheten:
I universum finns inga gudar, inga nationer inga pengar inga mänskliga rättigheter, inga lagar och ingen rättvisa utanför människornas gemensamma föreställningsvärld.
Kapitalismen har en sådan magisk kraft, att vi har det lättare att föreställa oss jordens undergång än en förändring av det ekonomiska systemet. Det är en föreställningsvärld som har som mantra att all produktion ska ge vinst. Vad föremålen ska användas till har en sekundär betydelse. Men även ekonomiska system kan förändras, det kan vi konstatera om vi ser tillbaka på vår historia.
Jag förespråkar inte att vi ska krossa kapitalismen med någon form av revolution. Förändringar bör och ska ske stegvis och jag ser snarare framför mig en mer reglerad ekonomi när det gäller vår belastning av naturen.
Ett hoppfullt exempel på vår förmåga är ozonskiktet, som vi höll på att bryta ner och sedan räddade genom globala gemensamma insatser. Men att fasa ut fossila bränslen är förstås en långt mer komplicerad operation. För vi lever i en fossil kultur. Det är inte någon lätt uppgift för vår civilisation som är byggd på den energi vi pumpat upp från jordens inre. Vi har ersatt kroppsarbete med fossil energi.
Vår svaga respons på budskapen handlar också om att den här förändringen, med mänskliga mått mätt, går långsamt fram, det handlar ju om årtionden. Klimatförändringar drabbar oss inte som det slag i magen vi fick när Ryssland gav sig på Ukraina. Ett krig som utöver det lidande som det orsakar, också tar bort fokuset från det nödvändiga paradigmskifte vår civilisation måste genomföra när vi ska fasa ut fossila bränslen.
Det är inte lätt att vara politiker i dag med katastrofer som klimatet och krigen att hantera.
Men politiken har likafullt ett stort ansvar för klimatet. Världen behöver beslutfattare som vågar ta ansvar för nästa generation. Idag handlar det om de redan födda barnen. Så kort tid har vi på oss. Politiken gör mig dock ledsen varje dag i veckan. FN:s generalsekreterare Guterres är ett undantag:
Utsläppen av växthusgaser fortsätter att växa. Globala temperaturer fortsätter att stiga. Vi är på väg mot ett klimathelvete med foten på gaspedalen. Mänskligheten har ett val: samarbeta eller gå under. Det är antingen en klimatsolidaritetspakt – eller en kollektiv självmordspakt.
Kortsyntheten är annars närmast kvävande. Världens länder överanstränger sig inte direkt för att nå målen som togs fram vid IPCC mötet i Paris 2015.Huvudmålet var att hejda temperaturökningen vid 1,5 grader. Men nu ser det ut som vi i redan i år, 2025, har höjt medeltemperaturen till nära 1,5 grader. Frågan är om vi lyckas få ett stopp vid 2 grader? EU:s miljöpolitik är ett ljus i mörkret, men det gäller att vi håller fast vid EU:s miljömål. Det finns krafter inom EU som vill försvaga målen. Med Trump i vita huset igen ser det än dystrare ut.
Här på hemmaplan har vi en regering som gjort sig beroende av klimatskeptikerna, Sverigedemokraterna. På ett fullkomligt cyniskt sätt är regeringen nu beredd att öka utsläppen. Det är så att man baxnar. Vilken sorglig signal det är, när vårt land, ett av världens mest välmående länder, har en regering som med berått mod prioriterar att sänka priset på bensin.
Vad vi behöver är politiker som vågar ta ansvar även för kommande generationer. Att de börjar tänka så här varje gång de fattar beslut: kommer det här beslutet påverka utsläppet av växthusgaser? Vi väljare kan bidra med att börja ställa krav på skarpa miljömål på våra beslutfattare. För det är ju så att i en demokrati har vi de ledare vi förtjänar. En framsynt politiker kan bli en röst för de 89 procent av befolkningen som vill att deras regering ska göra mer för att bekämpa den globala uppvärmningen Samtidigt tror den delen av befolkningen att de är i minoritet och håller därför en låg profil. Det framgår av en stor enkät där 130 000 personer från 125 länder deltog som publicerades i år.1
Förändringarna av atmosfären har gått extremt snabbt ur ett geologiskt tidsperspektiv. Att det blivit så mycket varmare på vår planet på bara några årtionden är verkligen ett revolutionärt händelseförlopp. Samtidigt är årtionden en lång period för den enskilda människan och det gör att vi riskerar att gradvis vänja oss vid de klimatförändringar som sker. Det kommer först att vara när vädret blir riktigt extremt som vi kommer känner av dem, men då kommer det vara försent att åtgärda uppvärmningen. Den rika världens sätt att leva har gett vår jord en feber som bara kommer att stiga. Vi har gjort sommaren antropocen.
Slutnoter
1. Andre, P., Boneva, T., Chopra, F. et al. Globally representative evidence on the actual and perceived support for climate action. Nat. Clim. Chang. 14, 253–259 (2024). https://doi.org/10.1038/s41558-024-01925-3.↩