2013 drog jag mig tillbaka från en nyss påbörjad journalistkarriär, stirrade in i väggen ett halvår och sökte mig därefter till litteraturvetenskapen i lärdomsstaden Lund.

Jag vandrade omkring på SOL-biblioteket, mellan rutnäten av litteratur från golv till tak… Det gör jag förresten fortfarande. Det spände i tinningarna när jag försökte läsa, blicken halkade mellan raderna – som i en mardröm när man trampar i sankmark utan att komma någonstans. Det var en hel del böcker som jag inte läste, ett absurt beteende. Studera litteraturvetenskap men skygga för att läsa böckerna! I stället läste jag lärarnas presentationer på institutionens hemsida och fascinerades av akademiska titlar, poetiska sällskap och formuleringar som ”jag disputerade på en avhandling om…”

Men så hittade jag en passion i kurslitteraturen, en novell av Thomas Mann. Jag fortsatte att läsa författarens böcker på egen hand. En karaktär som jag fastnade för var unge Hanno Buddenbrook från den klassiska romanen Buddenbrooks – En familjs förfall (1901). Han har höga krav på sig att så småningom förvalta familjens spannmålsfirma, men är inte alls praktiskt lagd och kan varken gå upp i tid eller foga sig efter skolans schema. I stället dras Hanno till musiken, som för honom innebär en sorts föraning av evigheten. Hans fantasier vid pianot skildras i ett långt, berusat stycke som är fullt av musiktermer. Också sjukdomen drabbar honom. Det är nätter med tunga och förvirrade feberdrömmar. Hanno, som har svårt att passa in i mallar, får svårt att återvända till medvetande när den sista chansen till fortsatt liv kallar på honom. I stället blir alternativet att släppa greppet alltför lockande.

Porträttet av Hanno säger något centralt om livet. Vissa tycks ha det lättare att anpassa sig till praktiska omständigheter som skola eller arbete, medan andra liksom inte kan. Hanno är en av dem som inte kan. Han vill stanna i sömnen, snoozar gång på gång och får till slut rusa till skolan med hjärtat i halsgropen. Han vill stanna i den värld som pianomusiken öppnar för honom. Han vill stanna i det eviga och gränslösa.

Likt Hanno bär också jag på ett motstånd. Jag ställer mig vid sidan av och målar in mig själv i ett hörn.

*

”Vi som journalister…” var en vanlig fras bland mina klasskompisar på Ljungskile folkhögskola. Jag föraktade dem när de sade så, tyckte att det var fånigt att betrakta sig själv som journalist, speciellt när man inte arbetar som det än. Det finns ett klassfoto där alla spexar. De dansar med utbredda armar framför kameran, som att de flyger. Jag står vid sidan av med händerna i jeansfickorna och blickar skeptiskt på gruppen från sidan. ”Hahahahha Carl!!! :D” har Jonatan kommenterat under bilden på Facebook. ”Får panikångest när folk spexar” har jag svarat, en kommentar som sex klasskompisar har gillat. Då, i november 2012, tyckte jag det var kul; jag var rentav stolt över att stå vid sidan av. Nu känner jag obehag av att titta på bilden.

Jag såg mig som klassens största stilist – en virtuos vid tangentbordet – och mina klasskompisar stöttade mig generöst nog i den självbilden. Det var enkelt att spela Strindberg när ingen annan hade sådana pretentioner. Jag odlade min personlighet både i texterna vi skrev och i umgänget med klassen. Jag uppskattades som en som kunde vända på perspektiven. Det var härligt, jag trivdes. För mig kom kvällstidningarna att närmast förkroppsliga min ståndpunkt. När klasskompisarna drömde om Sveriges Radio lyfte jag fram dessa som ett ideal att sträva efter. Mina genuint varma känslor för kvällstidningar berodde på deras säregna stil, vansinniga design och blandning av yta och djup. Kanske var det också en reaktion mot den idealistiska synen på journalistik i min klass.

”Vi släpper ner våra praktikanter i havet och så får vi se om de kan simma” sa Frida Boisen i ett föredrag för min journalistklass. Hon var chefredaktör på GT, Expressens edition på Kungstorget i Göteborg. Jag praktiserade där, det var en spännande miljö. Befälhavare Markus Hankins stod vid desken och gav sina order på överdriven göteborgska och skulle inte tveka att ringa in en helikopter om så krävdes. Dådkraft inom sociala medier var duon Boisen/Hankins signum. De påpekade gärna sina egna framgångar över hela uppslag.

Jag var intresserad och storögd, lade mig som en hund och blottade strupen. Mina jobb gick okej, även om jag satt kvar efter passets slut och pillade med dem. Om nätterna drömde jag om frenetiskt knattrande tangentbord omkring mig, artiklar som publicerades på löpande band. Jag irrade runt i sankmark utan att komma någonstans. Jag var ändå glad och exalterad över praktiken, men bar samtidigt på övertygelsen om att jag inte skulle klara av det. Både unga och mer erfarna reportrar skrev sju distinkta ”knäck” om dagen. Om situationen så krävde höjde de dessutom den gula mikrofonen för ett webb-tv-klipp.

*

Den gula mikrofonen med GT-loggan hotade i bakgrunden. Till sist var jag tvungen att greppa den. Hankins ville ha en snutt webb-tv med Soran Ismail inför en premiär. Bävande begav jag mig med en fotograf till en hotellobby på avenyn. ”Är du nervös?” frågade jag Ismail. Den gula micken i min hand skakade, eller pendlade snarare upp och ner som en nickedocka. Vad är det med mig. Ställa ett par frågor till Ismail av typen ”Hur känns det?”, utan att själv synas i bild, det är sådant som ska vara kul.

Efter praktiken fick jag möjlighet att göra några inhopp. Det ilade i magen på väg till redaktionen. Jag kommer inte hinna med. Den gula mikrofonen med GT-loggan stod i centrum för min rädsla. När som helst kunde nyhetschefen be mig och fotografen att i samband med ett jobb ”göra lite tv”. En dag stod jag i målfåran på Göteborgsvarvet med en fotograf och samlade in bild, citat, namn, ålder och ort från svettiga löpare. Det var till en superenkät. Kvällen innan hade jag brutit ihop och gråtit. Många har nog upplevt ett sådant motstånd. Man vill liksom inte. Till slut tog jag mig samman och gick till jobbet. Det gick okej, men jag var tvungen att bli snabbare. Det skulle jag öva mig på under sommarvikariatet som väntade på Bohusläningen i Uddevalla.

*

Det första jag läste av Thomas Mann var novellen Tristan (1903). Pianopassagen förbryllade mig. Gabriele Klöterjahn och Detlev Spinell får äntligen en stund för sig själva när patienter och anställda på sanatoriet drar ut på kälkfärd. Hon är sjuk, överjordiskt vacker och gift med en grosshandlare i engelska kläder. Han är författare till yrket, faller emellanåt på knä inför sådant som för honom symboliserar evigheten (Gabriele exempelvis) och bor på sanatoriet för dess rena empirestil.

När Gabriele efter en hel del tjat slår sig ned vid pianot förändras berättarens ton drastiskt. Den blir liderlig, svärmisk och överdriven: ”O gränslösa, omättliga glädje vid föreningen i den eviga hinsidestillvaron! Lösta från plågsamma villfarelser, befriade från rummets och tidens bojor sammansmälte Du och Jag, Ditt och Mitt i en extatisk sällhet” kan det låta. Än märkligare är att Gabriele och Spinell tycks höra berättarens svärmeri, eftersom de kommenterar hans ord.

För dem innebär pianomusiken en föraning av evigheten, på samma sätt som för Hanno Buddenbrook. Det var en aha-upplevelse, slutet på ett långt sökande. Möjligen har också jag närhet till dylika gränslösa tillstånd! I stället för praktiskt är jag andligt lagd. I den för Manns texter typiska motsättningen mellan att föra sitt liv praktiskt eller ”uppe i det blå” kände jag igen mig själv i det senare. Vagt associerade jag nämnda pianopassager med drömmens förvridna sekvenser, och med de extatiska, bottenlösa nätterna i vilka en avgrund öppnar sig. Men också med ljuva upplevelser av musik eller när sömnen infaller genom att oanade föremål långsamt sänker sig över synfältet. Eller det som mina kompisar brukar säga, att jag ”zonar ut”. Jag försvinner en stund från samtalet och kommer sedan tillbaka.

Jag tänkte på mig själv som i en mellanposition. Jag passar inte in i yrkeslivet, inte heller är jag en konstnär som medelst komposition och på heltid kan ta min tillflykt till evighetens gränstrakter. Jag tänkte på dessa två sfärer, verklighet och dröm, som att en avgrund skiljde dem från varandra. Som när man håller på att vakna och inte hunnit orientera sig i tid och rum. Det svindlar i magen. Man vill helst stanna kvar.

*

Jag körde bil! Genom tunga leder förbi Torp och Ikea. Bytte fil på vinst och förlust; det fick bära eller brista. Plockade upp mobilen från passagerarsätet och kollade kartan. Mina klasskompisar meddelade nyheterna i P4 Väst. Jag skulle intervjua ett par från Stockholm som ville ha fiberoptik till sitt lantställe. Den här gången ska mina anteckningar gå att läsa. Jag körde aktivt, genom växlande molnighet, uppmärksam på mötande trafik och fast besluten om att inte tappa koncentrationen.

Ute på reportage fokuserade jag på om någon detalj kunde beskrivas som buteljgrön eller azurblå. Jag hörde inte vad intervjupersonerna sade.

Många av tidningens reportrar fyllde i ingress- och textfälten i Newspilot på ett självklart sätt. De skrev rakt upp och ned, byggde med enkla satser och så pang in med artikeln. Jag krånglade till det, skrev omständligt och korrigerade fel medan nya uppstod. Ofta fick jag gå till nattchefen som hjälpte mig att göra ändringar i sista stund. Det blev pinsamt när jag kom till hans bord för tredje gången samma kväll.

På bussen hem från passen upptäckte jag fel i mina artiklar. Korrfel, sakfel, etiska fel. Jag försvarade mig inför en inre rättegång och fann mig skyldig på de flesta punkter. En natt drömde jag att jag körde buss inuti Nils Ericson-terminalen och förvånades över att man kunde svänga så snävt. Det gällde att inte missa markeringarna. Jag körde över någon. Du får vända dig till bussbolaget om smärtorna består! Jag missade bussen som jag själv skulle köra.

På sensommaren var vikariatet till ända. Det var då jag drog mig tillbaka från den nyss påbörjade journalistkarriären.

*

Jag fortsatte med Bergtagen (1924). Den kom nu att rucka på mina föreställningar om motsättningen mellan det andliga och det praktiska. Huvudkaraktären Hans Castorp är till skillnad från Hanno Buddenbrook någorlunda utrustad för jordelivet. Detta hindrar honom emellertid inte från att ge sig ut på utflykter i det okända – Castorps sjuåriga vistelse på sanatoriet i de schweiziska alperna kan ses som en sådan. På kliniken lyder tiden under andra lagar. Dagarna fördrivs med meditationer i horisontalläge, filosofiska diskussioner och måltider på bestämda klockslag.

En dag lämnar Castorp bebyggelsen för en skidtur i det vita, tysta och oändliga snölandskapet. Först går det bra, men när kylan, blåsten och dimman tilltar tappar han bort sig. Förvirringen tar vid, liksom impulserna om att släppa taget. Högt upp i bergen, i utkanterna av mänskligt liv och på god väg att frysa ihjäl, drömmer sig Castorp bort till en plats av ömsom paradisisk, ömsom helvetisk karaktär.

Just när han ska till att släppa taget lyckas han slå bort illusionerna och vaknar åter. Han tar sig hem till sanatoriet, och väl tillbaka framstår gränsupplevelserna i snön inte längre som akuta, utan mest löjeväckande, som om de knappt ägt rum, på samma sätt som en dröm bleknar under dagen. Märkliga saker händer senare på sanatoriet: trollerier, seanser och liknande. Det är som att romanen vill understryka att den bara är fiktion och resa frågetecken kring motsättningarna som tecknats i böckerna. Motsättningar som i mina ögon nu började förlora sin lyskraft, och framstod som hopplösa kategorier, som orden som urskiljer företeelser när det egentligen inte finns någon tydlig gräns mellan dem.

Ironin i novellen Tristan, som för mig mest inneburit en extra mystisk dimension, klarnade nu. Det starkt ironiska tonfallet får hela novellen att framstå som ett bländverk. Till och med karaktärernas tal är överdrivet. ”Det är inte möjligt!…Det är inte sant! Och ändå tar jag inte fel…Vet ni vad det är?…Vad som låg här?…Vad jag håller i handen?” undrar en hysterisk Spinell när han hittar noterna till ”Tristan och Isolde” av Richard Wagner.

Det slår mig att Thomas Manns text är så pass laddad med överdrifter, ironier och vindlande meningar att den när som helst kan spricka. Väl sprucken ligger allt öppet där bakom. Och livets stora frågor förblir obesvarade. Den svärmiska tonen skingras som i ett trollslag när kälkarnas bjällror hörs från utsidan. Gabriele och Spinell i Tristan får skyndsamt slå ihop partituret och återgå till sina rum. Det är verkligheten, representerad av en kälkexpedition, som återvänder från sin utflykt och bryter det tillstånd av evighet som musiken har uppnått. På samma sätt får Castorp i slutet av Bergtagen finna sig i att nedstiga från sanatoriet när första världskriget bryter ut. I slutscenens panorama över en blixtrande skog ser vi soldaten Hans Castorp vada i lera och döda kamrater samtidigt som han sjunger på Schuberts ”Der Lindenbaum”.

*

Alltså, man upplever så tydligt gränsen mellan svärmeri och praktik. Mellan konst och verklighet, dröm och vakenhet. Men ändå rymmer livet med nödvändighet båda sidor. Rätt som det är finner man sig i en stund av andakt som snart upplöses i vardag. De två tillstånden glider över i varandra på samma sätt som årstider. Jag frestades till att tro att svärmiska gränstillstånd och praktiska realiteter måste utesluta varandra, när de snarare verkar finnas omlott och tillsammans. Jag tänkte hoppfullt att eftersom jag inte är praktiskt lagd är jag andligt lagd. Att jag är som Hanno. Men även han har en praktisk sida. Han ägnar dagar åt ihärdigt arbete med pianotangenterna. Samtidigt verkar det ju vara ett arbete som tar honom lite närmare evigheten. Och han längtar dit eftersom han inte kan anpassa sig till livets villkor. Och han släpper greppet och återvänder inte från feberdrömmarna.