Spelar det någon roll att du kan lämna disken odiskad och smutskläderna i en hög, om utsikten från sovrumsfönstret mest påminner om ett stilleben när du drar upp rullgardinen på morgonen för att nyvaken betrakta omvärlden? Berättelsen om att komma hem är inte alltid en parallellhistoria till berättelsen om att bli vuxen och flytta hemifrån. Att komma hem är mer än en underskrift på ett hyreskontrakt, ett steg över en tröskel och en monteringsanvisning till en Ikeamöbel. Att komma hem är känslan av att höra till, att vara behövd och att utgöra en del av det 1000-bitarspussel som är livet. Någon som är värd att hålla reda på, som skulle lämna ett tomrum efter sig och som behövs för att skapa en helhet.
Omgiven av flyttkartonger, allt jag äger och har, känner jag en viss förväntan trots kaoset. Den omöblerade lägenheten påminner om skapelseberättelsen – från början fanns ingenting. Det som kommer efter ingenting har jag i egna händer. Instinkten att vilja fly, behovet av att hitta något att förhålla mig till, är sprunget ur en känsla av ”borta bra men hemma bäst”. Jag har alltid känt mig borta, någonstans där saker visserligen kan vara bra, men alltid i jämförelse med en bild av hemma, någonstans där allt är bättre. Där jag skulle vara bättre.
Att packa föder nya förhoppningar, tankar om att det alltid går att börja om, att det alltid finns något annat som väntar. Med en längtan till någon annanstans går det aldrig att komma hem. Den som vill hitta hem måste acceptera det som är bra och det faktum att det kan finnas något ”borta” som kan vara bättre. Acceptera att jag ibland inte är mer än bra, och att bra är helt okej. Hemlängtan är ett letande efter en lugn hamn att ta ankar i, efter fast mark under fötterna och en plats där jag får vara någon. Ett letande som somliga betraktar som bakåtsträvande, att köra runt, runt i livets rondell och missa alla avtagsvägar, alla möjligheter att kasta sig ut och plötslig bara vara någon.
*
Väggarna lyser av tomhet och det känns som att de skyggt viker undan blicken när jag tittar mig omkring. De utstrålar en längtan efter den kombination av minnen och annat som tillsammans skapar hemtrevnad. En stämning som inte går att finna i något inredningsprogram eller något glansigt magasin, en känsla som binder ihop människor med husväggar och skapar ögonkontakt. De kala väggarna är som oskrivna blad, en inbjudan till att börja skriva på historien om livet och en möjlighet att skaka av sig allt gammalt klotter. De målade väggarna erbjuder valfrihet, här finns inget tvång att hänga upp saker på redan uppspikade krokar eller välja tavlor efter en tidigare innehavares storblommiga, färgglada Marimekkotapeter. Att hitta hem är att gå de kala väggarna till mötes, att inreda en vardag med nya referenspunkter att hänga upp livet på. Våga misslyckas, falla och hoppas att någon i sista stund kommer räcka ut en stöttande hand, göra att jag blir bättre än bra. När jag sedan satt min prägel på lägenheten, när det är min vardag som möter den som kliver över tröskeln, har mitt historieskrivande börjat. Den som vill skulle kunna säga att jag nu hemfallit åt billig kiosklitteratur. När en grå måndag kan förvandlas till mittuppslaget i ett glansigt inredningsmagasin har jag på sätt och vis hängt upp mig själv på väggen, även om jag bara skrivit det första kapitlet har historien redan förlorat delar av sin spänning och driv. Den som aldrig kastar ankar skriver på en roman, en historia med tvära kast och vars slut är öppet in i det sista.
Utsikten från sovrumsfönstret kan inte klassas som bedårande, en bakgata med en och annan fotgängare och en man i en portgång, kedjerökandes i väntan på bättre tider. Men trots den mindre glamorösa vyn känns det ändå som en bild av verkligheten, något pågående som skulle kunna vara en del av mitt liv. Jag kan se mig själv promenera fram på trottoaren i hastigt morgontempo eller kanske makligt flanerande en solig lördag. Det är inte ett stilleben som omfattar allt det där som tillhör alla andra. Med lite ansträngning kan jag känna att utsikten från mitt fönster är en del av min omvärld, och med det som utgångspunkt tittar jag bort från något som är hemma. En känsla som betyder att jag har placerat mig själv någonstans, en trygghet som samtidigt låser mig. ”Hemma” kommer bli en referenspunkt för andra utsikter och jag är inte längre opartisk.
Flyttkartongerna är fortfarande till viss del ouppackade, trots att det gått drygt två veckor sedan killarna från flyttfirman bar in allt och önskade mig lycka till. Jag har några olika uppsättningar av möbler, Ikea-kombinationer anpassade för olika planlösningar. Praktiska boendelösningar som alla fyllt en funktion, men möblerna utgör inte tillsammans ett ambulerande hem. Ett sådant har en bruksanvisning som är mer komplex är bokhyllan Billy. Att vara omgiven av flyttkartonger och isärskruvade möbler ger en känsla av oberoende och valfrihet. Jag kan välja att vara precis vem jag vill och vägen hem är ännu inte en tydligt upptrampad stig, snarare flyktiga spår efter någon som pulsat i snö en blåsig vinterdag. Stigens konturer skapas i mitt möte med omgivningen – är jag behövd och inkluderad är vägen hem snart asfalterad. Bekvämare, säkrare och med en bättre framkomlighet, men utan stigens möjlighet att gena och gå vid sidan av.
*
De vita väggarna är inte längre lika blyga. De är inte längre lika kala och förmedlar i stället något som inte fanns där innan jag kom, något jag kan identifiera mig med. Den serietillverkade väggklockan i silvergrå plast är, trots dess storlek och placering, inte det naturliga blickfånget. Andra saker på väggen konkurrerar om uppmärksamheten, ting som förtjänat sin plats på ett eller annat sätt. Det går att hitta en del av rummet i mig och en del av mig i rummet.
Jag har likt en astronom börjat lära mig solens bana på himlen, ungefär vid vilken tidpunkt den kommer fram bakom husknuten och de första strålarna smiter in på min balkong. Jag vet hur länge jag kan sitta vid skrivbordet med min laptop innan solkatterna börjar leka på skärmen och när solen kommit så pass långt att det är möjligt att dricka en kopp kaffe ute på balkongen och njuta av vårvärmen. Att se hur skuggorna flyttar sig inomhus ger också en uppfattning om lägenhetens integritet, i vilka vrår jag är skyddad från insyn, och jag får en allt bättre uppfattning om mitt fysiska hem och dess planlösning. En plats där låsa dörren på kvällen innebär att låsa ute obehöriga, inte att låsa in sig själv.
Mina grannar har jag inte sett mycket av. Jag vet att de finns, jag har sett hur cylindrarna på bokningstavlan i tvättstugan flyttas runt, men vem som öppnar om jag knackar på dörren intill min vet jag inte.
Jag gillar känslan av att vara omgiven, höra hur det gurglar i avloppet och hur någon spelar musik i lägenheten intill. Att vara bland andra gör det så mycket lättare att hitta sig själv, att hitta sitt eget hem. Samtidigt, för den som är någon, kan ”hemma” vara något som låser människor till varandra, att hitta sig själv genom ett kollektiv.
Det är sammanhanget som bestämmer hur det är att befinna sig någonstans. Att ha ett hem eller att bara bo, att vara del av eller att bara vara någon som försöker klamrasig fast. Hem är en fysisk plats, en känsla av tillhörighet och ett förhållande till allt som är ”borta”. Jag känner hur nya vänskapsförhållanden binder mig till staden, ökar lusten att upptäcka nya gator. När någon refererar till en plats eller en väg jag känner igen är det som att jag är en av alla andra, att jag hör hemma en gatunamn som jag inte känner igen lämnar mig utanför och jag är beredd att anstränga mig för att inte behöva irra runt och vandra vilse.När solen kommit så pass långt att det är möjligt att dricka en kopp kaffe ute på balkongen och njuta av vårvärmen. Att se hur skuggorna flyttar sig inomhus ger också en uppfattning om lägenhetens integritet, i vilka vrår jag är skyddad från insyn, och jag får en allt bättre uppfattning om mitt fysiska hem och dess planlösning. En plats där låsa dörren på kvällen innebär att låsa ute obehöriga, inte att låsa in sig själv. Mina grannar har jag inte sett mycket av. Jag vet att de finns, jag har sett hur cylindrarna på bokningstavlan i tvättstugan flyttas runt, men vem som öppnar om jag knackar på dörren intill min vet jag inte. Jag gillar känslan av att vara omgiven, höra hur det gurglar i avloppet och hur någon spelar musik i lägenheten intill. Att vara bland andra gör det så mycket lättare att hitta sig själv, att hitta sitt eget hem. Samtidigt, för den som är någon, kan ”hemma” vara något som låser människor till varandra, att hitta sig själv genom ett kollektiv.
*
Det är sammanhanget som bestämmer hur det är att befinna sig någonstans. Att ha ett hem eller att bara bo, att vara del av eller att bara vara någon som försöker klamra sig fast. Hem är en fysisk plats, en känsla av tillhörighet och ett förhållande till allt som är ”borta”. Jag känner hur nya vänskapsförhållanden binder mig till staden, ökar lusten att upptäcka nya gator. När någon refererar till en plats eller en väg jag känner igen är det som att jag är en av alla andra, att jag hör hemma. De gatunamn som jag inte känner igen lämnar mig utanför och jag är beredd att anstränga mig för att inte behöva irra runt och vandra vilse.