Att bli häktad och åtalad för ett brott man inte begått. Det måste vara något av det värsta man kan vara med om. Ramona Hezaveh skildrar sårbart och kraftfullt denna mardröm. Även om man blir frikänd av rättsväsendet måste man möta vännernas blickar och försiktiga ordval, stämpeln och ryktet. Men det går att vända, det går att ta sig igenom även detta om man är stark och bestämd!

Jag hade varit på väg någonstans. Livet började äntligen formas till något jag kunde vara stolt över. Det kändes äntligen som att mörkret skingrades men när jag hängde av mig jackan den kvällen var allt borta. Jag hade burit hem poesin från Stockholm, som om orden kunde hålla mig uppe. Resan hade tänt något i mig, ett litet stearinljus, men kvällen var tung och mörkret låg som en blöt filt över lägenheten när jag drog resväskan över tröskeln. Jag hade knappt hunnit slita upp den, knappt hunnit andas, när det bankade på dörren. Vem fan var det? Ingen kom någonsin oanmäld. Ingen knackar så. Dörren, som alltid brukade vara låst, var olåst just den här kvällen, som om jag bjudit in till kaoset själv. Dörren flög upp, och in stormade tre män som vintern själv.

”Polis!” skrek de, och orden slog luften ur mig. Hjärtat slog sönder bröstet, svetten stack i huden, jag snubblade bakåt mot väggen. Allt snurrade: lampans sken, deras skuggor, stoltheten jag nyss burit. Jag grep efter något, vad som helst, för benen bar inte. Jag sjönk, tankarna rasade, allt snurrade: rummet, deras ansikten, min egen existens. Jag var ingen längre, bara ett skal fångat i chock, som fick världen att gunga. Jag ville skrika, men rösten var borta. Jag ville förstå, men tankarna drunknade. Jag sjönk mot golvet, och i den stunden var jag säker: jag skulle gå under.

De grep mig, händerna kalla mot mina handleder, och innan jag hann förstå vad som hände satt jag i baksätet på deras bil. Jag frågade, vädjade, men deras tystnad var som en vägg. Jag förstod inte att jag var anhållen, att jag var på väg till en plats där tiden skulle stanna. Deras blickar var fulla av anklagelser. De såg en version av mig som jag inte kände igen: en brottsling, en lögnare, en yani grön gumma med dolda avsikter. Jag hade förlorat kontrollen över hur andra såg på mig, och plötsligt var det jag som var den anklagade, den oskyldiga som blivit misstänkt.

Jag har alltid haft en bild av mig själv som en hederlig, ansvarsfull person. Jag trodde att jag var stark nog att stå emot livets prövningar, men när jag anklagades för grovt narkotikabrott utan att ha gjort något fel, kändes det som om min inre värld kollapsade. Jag såg mig själv genom andras ögon inte längre som den jag var, utan som den de ville att jag skulle vara. Deras förakt under förhören blev som en spegel som reflekterade en version av mig som jag inte kände igen. Ju mer deras blickar granskade mig när jag satt på min hårda stol i det kala förhörsrummet, desto mer började jag tvivla på min egen oskuld. Var det verkligen så här det skulle vara, fångad i en oskyldig men förlorad situation?

Häktescellen var sju kvadratmeter av smuts och kyla, en betonglåda som luktade mögel och gammal svett, men den var inte det största fängelse jag satt i. Jag satt i en cell av mina egna tankar. Det kändes nästan blött när min kropp sjönk ner i den hårda häktessängen precis som i ett nytappat badkar. När jag låg där gick jag igenom mitt fucked up liv i huvudet, tänkte på allt skit som hänt. Jag svettades från alla håll och kanter, jag var avskärmad från allt och andra människor. Ingen bok, ingen röst, ingen värld utanför.

Det hade ännu inte hunnit ljusna utanför det lilla fönstret men det var ganska skönt att få vakna eftersom natten hade plågat mig med en rad jobbiga drömmar som vävts in i varandra utan slut. Bara jag och väggarna, som tycktes krypa närmare för varje timme. Maten kom genom en ruta – en plastbricka med något grått, skjutet in av en hand jag aldrig såg. Ingen mötte min blick. De tre dygnen innan jag släpptes i väntan på rättegång kändes som veckor, varje sekund en kamp för att inte gå under i mina egna tankar. Jag hade gått in i cellen som mig, men jag kom ut som någon annan – någon som inte visste om det fanns något att komma tillbaka till. Lägenheten, mitt hem, var inte längre min. Efter häktningen förseglades den som en brottsplats. Hyresvärden, som fått höra ryktena, sa att jag brutit mot kontraktet. ”Vi kan inte ha sånt här”, sa han, rösten kall. Jag försökte förklara, men han lyssnade inte. Jag hade byggt en trygghet, en plats där jag kunde andas, men nu var den borta. Förlusten av hemmet var inte bara fysisk; det var som att förlora den sista biten av mig själv som fortfarande trodde på en framtid.

***

Jag som hade kämpat så hårt för att lämna mörkret bakom mig. Uppväxten hade bestått av slag, skrik och spruckna löften, där jag lärde mig att överleva genom att bli osynlig. Jag var barnet som kröp in under sängen när pappas ögon svartnade, när hans röst blev ett åskmoln som kunde brista när som helst. En spilld kaffekopp, ett felsteg, eller bara tystnaden i rummet – ingen visste vad som skulle tända hans ilska. Jag höll andan, hjärtat dunkade mot golvet, och bad att han inte skulle hitta mig. När pappa tog sitt liv fanns det inget att vara rädd för längre, bara en sorg att hantera. För att skydda mig själv byggde jag en mur av hat omkring mig. Jag blev hårdare och kallare, jag var tvungen. Jag hade lagt mycket energi på att älta och tänka på allt som hänt under åren. Den energin jag egentligen borde lagt på mig själv istället. Det kändes som att jag nästan hade kastat mig in i vuxenvärlden men egentligen var jag vuxenvilsen. Jag trodde att jobbet som fältsekreterare, ett eget boende och en ny pojkvän skulle fylla min tomhet och bli min befrielse i livet, min chans att börja leva mitt egna liv. Längtan efter riktig kärlek följde efter mig och vägrade lämna mig ifred.

Det hade gått ett par år, och jag hade byggt något nytt, en egen plats och en framtid. Att stå där, med polisens kalla ord ringande i öronen, var som att kastas tillbaka till de där nätterna, när världen var en fiende och jag var för liten för att kunna slåss. Hur kunde jag vara här igen, när jag gjort allt för att ta mig därifrån?

***

Det är lätt att tro att rättvisa alltid finns där, att en oskyldig person kommer att bli friad och återfå sin värdighet. Men verkligheten är en annan. En oskyldig dom är inte bara något som kommer från ett rättssystem – det är också något som människor runt omkring oss sätter på oss. Oavsett om jag blir friad i domstolen eller inte så spelar det ingen roll. Den osynliga stämpeln kommer alltid finnas där, jag var föralltid förändrad. När jag blev oskyldigt anklagad fångades jag i ett system som inte bara tillfälligt spärrade in mig, utan också berövade mig min frihet och självkänsla. Jag förlorade mitt hem, mitt jobb och respekten från människorna runt mig. Allt detta på grund av att mitt ex hade gömt knark i min lägenhet medan jag var bortrest. Jag hade litat på att han skulle hjälpa mig att ta emot en spis, men istället lämnade han mig med en fälla som skulle ta allt ifrån mig. Att bli anklagad för ett narkotikabrott, särskilt som fältsekreterare där jag jobbade med ungdomar som fastnat i kriminalitet, var som att få en sjuk etikett klistrad på mig. Jag, som kämpat för att ge dem en väg ut ur drogernas värld, stämplades nu som en two faced bitch, som om jag varit en lögn hela tiden. Grannarnas sneda blickar, viskningarna om att jag var kriminell – allt brände. Inte för att jag gjort något, utan för att jag bar en skam jag inte kunde skaka av mig. En artikel i lokaltidningen hade gjort mitt namn till en rubrik, en anklagelse tryckt i svart bläck för alla att läsa. Varje ord i den texten brände som en dom, och plötsligt var jag inte bara misstänkt i polisens ögon, utan i hela stadens. Det kändes som att alla dömde mig innan jag ens fått chansen att försvara mig i rättegången. Jag existerade inte längre, åtminstone inte på det sätt jag trodde att jag gjorde.

***

Värst var mötet med en av mina äldsta vänner. Vi satt på vårt vanliga kafé, men hennes leende var spänt, som om hon vägde varje ord. ”Du vet att jag tror på dig”, sa hon, men hennes blick sa något annat. Hon rörde kaffekoppen i små, nervösa cirklar. ”Det är bara… det är svårt, vet du, med allt folk säger.” Hennes ord var som en kniv, inte för att de var elaka, utan för att de var ärliga. Till och med hon, som känt mig sen vi var barn, hade börjat undra. Jag log, sa att jag förstod, men inuti växte en tomhet. Om till och med hon kunde tvivla, vem skulle då någonsin se mig som förut? Det som hände när jag blev friad var inte att jag plötsligt återvann min värdighet. Jag hade blivit utsatt för en så stark stämpel av skuld att den aldrig riktigt gick att tvätta bort. Jag förlorade förtroendet för människor, för rättssystemet och framför allt för mig själv. Jag började se på mig själv genom andras ögon, genom deras förakt och misstro. Och i processen började jag tro på deras bild av mig. Om andra såg mig som en lögnare, någon med dolda agendor, hur skulle jag kunna se på mig själv som något annat?

Folk jag tidigare litat på började se på mig med misstänksamhet. Vänner och bekanta drog sig undan, och de som stannade var förlorade i sina egna tvivel. Jag kände mig övergiven, som om ingen längre såg mig som den person jag en gång var. Polisen hade inte sett på mig som en person, utan som ett brott. Folk omkring mig som nu såg mig på samma sätt förstärkte den bilden i mig. När ingen ville tro på min oskuld, förlorade jag mer än min frihet – jag förlorade förtroendet för människor. Men det var inte bara de som vände mig ryggen som sårade mig. Det var också de som stannade kvar men som inte visste vad de skulle säga, som såg på mig med sorg men inte kunde hjälpa. Deras tystnad var inte elak, men den var tung, som om de bar på samma skam som jag kände, fast på avstånd. Jag ville skrika åt dem att säga något, vad som helst, men deras blickar sa redan allt: de såg mig inte längre som den jag varit.

En kväll i min lägenhet, när regnet smattrade mot fönstret, satt jag vid köksbordet med anteckningsboken framför mig, sidorna fläckiga av tårar. Orden kändes tomma, som om de inte längre var mina. Ilskan flammade upp inte mot dem, utan mot mig själv för att jag låtit deras tvivel definiera mig. Jag tog upp boken och kastade den på golvet, och i det ögonblicket brast något. 

Jag insåg att jag inte kunde vänta på deras förlåtelse eller förståelse. Om jag skulle hitta tillbaka till mig själv var jag tvungen att göra det ensam. Jag hade burit hem poesin från Stockholm, trott att orden kunde rädda mig. 

Jag plockade upp anteckningsboken, öppnade den och började skriva ett ord i taget, inte för att glömma, utan för att minnas vem jag är. En oskyldig dom är inte bara rättssystemets stämpel – det är vännernas tvekan, samhällets blick och mitt eget tvivel. Men frihet är inte deras godkännande. Så jag plockar upp telefonen och raderar numret till hon som tvivlade. Inte av ilska, utan för att jag inte längre behöver hennes tro. Utanför häktet trodde jag först att frihet var att bli trodd. Nu vet jag: frihet är att tro på mig själv, även när världen vänder ryggen. Jag tar ett andetag, och för första gången på månader känns det som mitt eget.