Poros tidskrift

När kulturjournarlisten Tali da Silva i en artikel från 2021 försvarar valet att ge ett musikerpris till den brottsmisstänkta rapparen Yasin ger hon uttryck för en idag vanligt förekommande syn på relationen mellan konst och verklighet. da Silva vill att man ska skilja mellan person och verk. Hon framhåller att ”en låttext är och förblir ett konstnärligt verk – och bör behandlas som sådant. En raptext är ingen insändare eller bekännelse, den är lika fiktiv som en opera eller roman, oavsett om den ligger nära verkligheten eller inte” (1).

Att likställa raptextens fiktionalitet med operans och romanens klargör egentligen ingenting. För vad innebär det att kalla något för ”fiktivt” oberoende av hur nära verkligheten det ligger? Att något är fiktivt borde även för da Silva betyda att det är påhittat. Men om även skildringar av självupplevda saker som faktiskt har hänt också kallas fiktiva så förlorar begreppet sin betydelse. da Silvas slutsats ser ut som en språklig fint för att slippa ta i de svåra frågorna som rör konstens relation till verkligheten. Dessa frågor bör dock inte sopas under mattan utan lyftas fram i ljuset. De är inte bara relevanta för raptexter och romaner utan även för essäer, som precis som raptexter ofta utgår från ett ”jag” som förmodas vara knutet till författaren själv.

Vi menar att det är viktigt att urskilja två olika typer av essästik som utifrån deras förhållningssätt till begreppen verklighet eller sanning kan ses som varandras motsatser, trots att de i någon bemärkelse är ”fiktiva”.

* * *

Liksom det finns autofiktiva romaner så kan man säga att det finns autofiktiva essäer. För denna essätyp är ett gott berättade det högsta idealet och främsta målet. Då plockar man element från sitt liv men kryddar och fiktionaliserar utan skrupler för berättelsens skull. Det kan också handla om att skapa explicit förvirring mellan personen som talar i texten och författaren. Att invända mot att något som skildras i en autofiktiv roman är ändrat från ”hur det verkligen var” missar målet eftersom det är en underförstådd del av genren. Samma ideal kan gälla för en essä: om man behöver ändra på verkligheten för att belysa en poäng eller insikt man vill förmedla så gör man det.

Denna essätyp bygger på insikten om att man ibland måste ljuga för att kunna säga något sant. Den autofiktiva essän är fiktiv på en viss nivå för att kunna uttrycka sanningar som inte hade visat sig annars. Detta är en viktig insikt, men häri ligger också en risk: att man lägger saker till rätta, att man kommer fram till det man redan innan visste.
En essä är ett försök och, som Dan Jönsson beskriver det, “någonting som uppstår ur en havererad ordning, en förlorad kontroll” (2). Detta tappas lätt bort i vår tid av säkerhetstänkande och riskmedvetenhet men är likväl viktigt att hålla i minnet. För att belysa den essäistik som gör det skulle vi vilja slå ett slag för den autofiktiva essäns motpart, som vi kan kalla för den biografiska essätypen. Vad gäller den biografiska essän så kan det sägas att den utgår ifrån, snarare än försöker överkomma, det ofullständiga eller havererade i skrivandet. Därigenom är det möjligt att undvika att rätta till verkligheten för estetiska syften, men det kommer till priset av att de som läser och skriver båda konfronteras med en osäker situation i vilken en klassisk berättarstruktur ofta är åsidosatt och där narratologiskt sunda ideal inte alltid efterlevs.

För att belysa skillnaden är det viktigt att kunna skilja mellan fiktiva och icke-fiktiva texter och det utmärkande för den senare är alltså att den i motsats till autofiktionen strävar efter biografisk sanningsenlighet. Naturligtvis är det inte en naturvetenskaplig eller faktamässig ”sanningsenlighet” vi avser. Alla essäer behöver vara gestaltande i någon bemärkelse: alla essäer måste välja perspektiv, tonfall, stämning och stil. Det finns inget essäistiskt ordval som motsvarar faktatextens sanningsanspråk. Men trots detta kan man som essäist ha som ambition att hålla sig till verkligheten. Motsatsen till fiktion är inte fakta utan ambitionen att uttrycka det som skedde så troget som möjligt. Att sätta essäistiska eller litterära ord på erfarenheter är inte detsamma som faktamässighet, men det är inte heller fiktion. Det är inte heller någon sorts bokstavlig sanning som ger biografiska essäer sitt värde utan tvärtom att de, precis som autofiktionen, skulle kunna blottlägga en djupare sanning bortom ytan. Skillnaden är dock att den biografiska essän, genom att utgå från det brustna eller havererade, skulle kunna visa sanningar författaren själv inte vet om eller vill kännas vid på förhand. Det är ett sätt att värna essäns drag av att vara ett sökande, ett försök att röra vid något, i motsats till att vara en genomtänkt produkt som är monetärt gångbar på litteraturmarknaden.

Den essäist som håller sig till den biografiska sanningen och inte slipar bort eller lägger till något kan tvingas skildra sådant som vid en första anblick kan te sig banalt, tråkigt eller irrelevant för essäns tema. Men det är samtidigt ett insläppande av verklighetens bångstyrighet, ett insläppande av världens komplexitet och motstridighet. Det är att frammana en havererad ordning och släppa kontrollbehovet över essän. Att stämpla Yasins raptexter och essäer som fiktion gör dem till harmlösa konsumtionsprodukter. da Silvas inställning blir en säker och distanserad inställning samtidigt som den ignorerar det faktum att street cred och autenticitet ofta är väsentliga för att få respekt av andra rappare. Att istället förhålla sig till essäer såväl som raptexter som kan antas ha skrivits på det biografiska sättet som just biografiska tvingar läsaren att ta ställning till livet i hela dess komplexitet av skönhet och fulhet, ondska och godhet. Sida vid sida.

* * *

I Poros redaktion arbetar vi för att både det autofiktiva och det biografiska skrivandet ska få utrymme. Det vi vill slå ett slag för är essäns osäkra position, där det är möjligt att försöka nå fram till saken trots att såväl ens utsaga som världen man söker är ofullständig eller trasig. Essän kan avtäcka en skönhet som uppstår genom försöken att vada genom detta havererade. Den behöver akta sig för överdriven trogenhet till klassiskt berättande och tillrättalagda historier. I denna mening verkar essän vid sidan av den storskaliga kulturproduktionen, famlande, i natten. Vad som skett om natten är vad vi vill dela med oss av i detta nummer.

Noter
1. ”Yasin prisad på P3 guld men dilemmat långt ifrån löst”, Tali da Silva, Svt, hämtad 210901 från https://www.svt.se/kultur/yasin-prisad-pa-p3-guld-men-dilemmat-langt-ifran-lost
2. ”Essäismer 2: Att skriva essäer är att vägra vara nyttig”, Dan Jönsson, Sveriges radio, hämtad 210901 från https://sverigesradio.se/avsnitt/1463403

Numrets redaktörer

Mathias Alexandersson (f. 1985)
Bor i Malmö. Har en masterexamen i sociologi. Frilansare. www.mathiasalexandersson.com

Simon Bergil Westerberg (f. 1985)
Bor i Lund. Kulturutövare som ägnar sig åt fria studie inom historia och humaniora, jobbar som tidningsbud.

Erik Jansson Boström (f. 1985)
Tänkare, sökare, skrivare. Biskops-Arnös författarskola 2009-10.
Doktor i teoretisk filosofi. Undervisar i filosofi vid Uppsala Universitet. Verksam vid Södertörns högskola. Bor i Uppsala.

Jonatan Olofsgård (f. 1983)
Arkivarie och skribent med intresse för berättande och idéhistoria.

Bildkälla

Nocturne i svart och guld: Den fallande raketen, James McNeill Whistler, 1875) hämtad 210801 från Wikipedia.

Läs fler essäer på liknande teman här: