En essätidskrift

Det går att hitta en del av rummet i mig och en del av mig i rummet. Jag har likt en astronom börjat lära mig solens bana på himlen, ungefär vid vilken tidpunkt den kommer fram bakom husknuten och de första strålarna smiter in på min balkong.

Som i en mellanposition. Jag passar inte in i yrkeslivet, inte heller är jag en konstnär som medelst komposition och på heltid kan ta min tillflykt till evighetens gränstrakter. Jag tänkte på dessa två sfärer, verklighet och dröm, som att en avgrund skiljde dem från varandra.

Det handlar inte om att ge upp tanken på mänskligt värde. Det handlar om att acceptera situationen som den är och agera därefter. Det radikala, om det är vad som nu skall eftersökas, är hålla sin nästes hand. Varken mer eller mindre. När mörkret sluter sig, är poesin det vi har kvar.

Ofta hände det att jag cyklade hem under skollunchen för att äta pappas mat. Jag visste att det fick honom att känna sig behövd. När helgen kom brukade han sätta in ett kassettband i den vita stereon, samma stereo som nyheterna på hemspråket ekade ur varje vardag kvart över fem.

Kärleken och essäistiken. Att dröja i tillstånd av klarhet utan fullständighet. Att vandra i sällskap, in i varandra. Mina fjärilar har landat i en tillfällig formation. De kommer inte vara stilla länge, du ser dem slå med vingarna, vet att de flyttar sig så snart du griper efter dem.

På sätet bredvid lever vi i andra verkligheter. I biosalongen möter vi påträngande verkligheter som hårdnackat förtigs och förnekas. Det som vuxenvärlden inte vill erkänna, och inte vill komma ihåg. Vad händer om offret fått lära sig att våld är kärlek?

Vi är alla hemmahörande någonstans eftersom vi vuxit upp och formats till de vi är idag. Samtidigt kommer vi med tiden behöva söka vårt hem bortom detta ursprung.